Porten till Dals hällristningar

Vad är väl lämpligare än att börja vid Dalbergsås mynning och denna hela kalender från Älgens Tid. Dals unika världsarv är den pedagogiska uppläggningen i hällristningarna och vi fortsätter till en annan från hällkisttiden i Evenstorp

Dalbergså, hällristning, kalender, världsarv, fornspråk, tankerum, dubbelyxa, sockenvapen, Inannaritual, Gyr i Evenstorp, hällkisttid, Valans spådom, Disa, Gydjan, Isis, Osiris, Auriga, Orion, skäran, Koschab, lugal, ramadan, Metons cykel, Saroscykeln, kalendarstav

Lagen i detalj | Vattenmodern stiger ned | Odlingens ritual | Första myten |Inannamyten |urtidslagar | Sumers lagar | Sumers zodiak | Sumers astronomi | Fotosafari | indexI | indexS |hem |

Porten till Dal

Detta är en ca 6000 år gammal kalender med olika tidsymboler. Vid första påseende kan den se primitiv ut. Alla älgarna får oss att tänka på ett "primitivt" fångstfolk.

Vi har kanske svårt att tänka oss en befolkning väl förtrogen med internationell praxis att muta in sitt folkland och att själv likt andra respektera inmutade områden. Land fanns det egentligen gott om med kanske bara några få hundra bosatta på Dalboslätten vid denna tid.

Hela kompositionen vid Dalbergså följer en karakteristisk mall av en centrumbild med en båge av delmotiv. Den visar en tydlig medveten framställning. Den förstods väl av sin samtid. Vi kan bara säga att det sannolikt är såväl inmutning som en angiven tid. Man underförstår att bosättningen började för länge sen dvs. egentligen sen istiden.

Hällristningen finns på en oftast vattenfri klippa. Forntidens folk följde vattenleder och sökte sig in i landet med älvarna. Det var naturligt att komma upp med Vänerstranden. Nykomlingar kunne inte undgå att se denna bild i synnerhet om den kanske var imålad.

"Detta är älgens land" ... en välkomsthälsning vid Porten till Dal, vid Dalbergså mynning.

Den är kanske den äldsta kalenderristningen i södra Sverige och det är lämpligt att börja vår genomgång av Dals världsarv med denna. Älgarna, de större båtarna med älghuvud samt några båtar kan jämföras med Alta, Nordnorge, men även jämföras med Egypten före 3000 f.Kr med motsvarande idéer

I Alta är det så väl beställt att landhöjningen har gjort att ristningarna har lyfts medan folk flyttat neråt undan för undan och ristat nära vatten. Det har gjort det möjligt att grovt datera motiven. Jag har funnit att Knut Helskogs tidslinje för Alta är en bra utgångspunkt för att datera symboliken från istidens slut och fram till bronsåldern. Under tiden fram till ca. 4000 f.Kr. finns de stora djuren på hällarna som en sorts ledare för folks vardag.

Runt 4500 f.Kr. kommer Renen och Älgen som symboldjur att följa under året. Säkerligen har man haft dem på himlavalvet och inrättat sin astronomiska kalender efter dessa. Älgen försvinner runt 3000 f.Kr. till förmån för alt fler abstraherade symboler för samhällsordningen. Perioden 4000 - 2000 f.Kr är en ritualtid då folk i Gamla Världen inklusive Norden följde ritualet och kalendern. Historien är en process och gradvis börjar man frigöra sig från ritualet och idolerna humaniseras under bronsåldern. Behovet av samhällsordning ökar och det avspeglas i symboliken.

Vi har ochså ett stort huvudlöst djur i Ånimskog på Dal.

Djuret från Ånimskog bekräftar sloganen "Dal är Sverige i miniatyr" eftersom vi har lite av allt och även hällristningarna från alla perioder. Längre norrut i Drammen, Norge finns ristningar av stora valar och med ungarna inom citationstecken, vilket betyder att de är undantagna från den normala världen

Det är rimligt att anta at Dalbergsås ristning hör till perioden före eller strax efter 4000 f.Kr. medan Ånimskogs djur kan vara äldre. Det blir lätt så att vi i Norden får föreställningen att historien och Tiden började när sista istiden upphörde … även om österbottningarna med sina ca 70000 år gamla fynd stretar emot. Det är vanligt att man anser att fram till bronsåldern var våra förfäder primitiva människor i närheten av apan. Kanske nästa generation får en annan attityd.

Fornspråket

Vår attityd präglas av vad vi lär oss i skolan. Åtminstone för min generation är det en lång process att kunna förstå forntidens människor på samma sätt som man lyssnade på mormor och andra av hennes generation. När vi analyserar idéer måste vi tränga under skinnet och sätta oss in i deras situation … och ej av lättja sätta fjantiga etiketter såsom primitiv, shaman, kult, fruktbarhetskult, jaktmagi osv. på företeelser vi inte förstår och lever oss in i.

Vi måste inse deras problem då det inte fanns ord för alla begrepp man behövde. Det normala även i våra dagar är att beskriva det okända med det kända. Att människan utvecklat tankeförmåga är en process över många årtusen. För att kunna tänka behöver vi ett abstrakt logiskt rum.

Detta behov av två tankerum kommer lätt i konflikt med att vår hjärna faktiskt är delad i två halvor. En del tänker bara med ena halvan. En forskare menar att västerlänningen tänker bara med den matematiska halvan eftersom vi skolas så. I Kina och Japan tränar man även fantasihalvan eftersom redan skriftspråket kräver att man tränar bildminnet.

För att tänka behöver vi ett abstrakt rum i hjärna där vi sparar de ord, ordbilder och tankekonstruktioner vi bearbetar. Det är mycket samma problematik som när man skapade datorn. Förfäderna arrangerar detta virtuella rum på himlavalvet genom att skapa sin bild av världen däruppe. Deras tänkande blev en dialog mellan det egna ordet och idéerna däruppe. Genom att det var en allmän konvention skolade man alla till samma världsbild dvs. där man hade gemensamma idoler och förebilder.

För att fånga verkligheten jämför man med något känt. Så länge man var naturbrukare med jakt och skörd av vilda växter var det lämpligt att följa sin hjord manifesterat i ledardjuret. När man började odla fick man symbolisera allehanda mer ogripbara makter såsom vattnets kretslopp både med måne och en symbol för fruktbarheten dvs. en kvinna.

Överallt har man en viss årsrytm och den ger förstås naturen, men den abstrakta bilden fanns på himlavalvet, så att man kunne tänka på nästa sommar med stöd av stjärnbilderna.

Mitt råd till de som verkligen vill förstås våra förfäder att de måste se forntidens budskap som poesi. Därtill måste man se helheten. De hade inte ett skriftspråk. Därav följer att alla en framställnings detaljer är en del av budskapet. I min generation finns många som har rötterna i naturasamhället och har lättare att förstå hur man lever "med naturen" med enkla medel.

Gå i jord

Mångkantyxa, dubbelyxa och båtyxa från Dal

På Dal finns inga gånggrifter så här långt vad vi vet … även om det finns "något" döljt i en hög utanför trädgården vid Vedbyholm, Holm. Ändock har fjärde årtusendets ritual med Inanna i centrum nått Dal. Detta bevisas av dubbelyxan och båtyxan vilka är symboler för att "gå i jord" … se mer i filerna om Viet och om Dös, Gånggrift och sliprännor

Förfädernas var kanske visa när de vill manifestera sin världsordning för evigheten genom de stora stenmonumenten man inte flyttar så lätt. I min barndoms socken har funnits en tvådelad anläggning med diameter 2 x 1 kilometer och i storlek med Awebury i södra England. Odlingen tog den för långe sen, men inom samma område finns en långdös och en gånggrift "som inte tar så mycket plats" .

Vi känner inte till mörkertalet för stenmonument men i Danmark finns en del sparade mest i skogspartier eller som en ö i odlingslandskapet. Samma gäller Skåne och i viss mån Västergötland som har en stor koncentration gånggrifter. Men som vi ser det hindrar inte att de kulturella idéerna har kunnat spridas utan monument. Exempelvis vid "pålbyn" i Alvastra har man också hittat dubbelyxan bredvid ett symboliskt korn. Man har ofta funnit amuletter i form av dubbelyxa i gånggrifterna som bevis för ritualet vi känner bättre från Sumer från tredje årtusendet f.Kr. men med rötter ytterligare tusen år bakåt.

Ytterligare en amulett från gånggrifter må nämnas. Oscar Montelius kallar den "lorgnett-liknande" genom att den har ett handtag och en ögla och han nämner ett par fynd från Västgötland. Intressant är att han nämner att liknande finns i bärnsten från Östpreussen. En påminnelse om människan rörlighet vid denna tid. Idéen i denna kan möjligen vara samma vi känner från björnritualen att hemmafolket skulle se genom ring mot "andra världen" där björnen fanns. Björnen var högdjuret i Norden och förmodligen också i resten av Europa. Man kunne förstås använda den mot "den undre världen" också.

Vanliga redskap under slutet av stenåldern och långt in på bronsåldern

Rena redskap i sten säjer inte så mycket om kulturen. De lite mer speciella antyder en börjande "träålder" vi fortfarande lever i speciellt i den skogiga delen av Skandinavien. De kulturella lämningarna är förstås en funktion av befolkningstätheten. Små bosättningar börjar inte ranta runt med stenbumlingar utan finner snart nog att det kanske räcker med ett ritualföremål.

Båtyxan kan synas aggressiv men är kanske mer ett uttryck för att odlarna behövde sätta sig i respekt mot övriga näringar som ville hävda sin allemansrätt.... problematiken behandlas i samband med Laghällen i Högsbyn. Båtyxan var ett mode som omfattade norra Europa från Ural till Atlanten. Eftersom en del bär tydliga spår av kopierande från förebilder i brons är det väl lämpligt att anta att det var kopparsmedarna som låg bakom den pryl. Den har formen som "en båt på underjordsfloden". En allegori vi ser i vissa hällristningar när man vill symbolisera det sådda kornets färd i underjorden

Praktmejsel från Rolfskärr, Tydje på norra Dal

Mejseln är 44,5 cm lång och har nog varit opraktisk som yxa om ens som hacka. Därför kanske vi bör dra slutsatsen att den skaftades som ritualvapen och symbol. Ytterligare en del fynd spridda över Dalboslätten som "sockenvapen" kan man spekulera i eftersom de är längre än 25 cm. Man har kanske haft en ritualgemenskap inom lämpliga områden?

Man menar att denna typ flinta är importerad från Skåne. Det tycks vara så att handeln med flinta har omfattat stora delar av Norden. Förmodligen ska man också förbinda dessa praktmejslar till ritualet "gå i jord" där vi har stora fynd av sliprännor på Gotland men också depåer av dessa stora mejslar. Fler sliprännor finns i Blekinge och vi har på nära håll en lång serie Flyhov nedanför Kinnekulle. Förmodligen har man levt efter ritualet från 3100 f.Kr. till runt 2300 - 2100 f.Kr när hällkisttiden börjar.

För Dals del kan vi då täcka ett årtusen med samma kultur och ritual. Det finns än så länge ingen spår av odling vare sig i Västergötland eller på Dal under denna tid. Men Inanna-ritualet "gå i jord" passade förstås alla sorter av naturbruk såsom vi ser i Alta. Viktigast var att kunna följa tiden … vilket man förstås också gjorde när man följde Älgen. I Lascaux-grottan i Frankrike finns äldsta "Mångudinna med ymnighetshorn" från före den nordiska istidens slut.

Så de som flyttade norrut med islossningen hade med sig henne. Sen fick de nya impulser från Söderns "Idol med dubbelyxa" och att hon hukande låter sin säd rinna till tvillingsystern i jorden fr.o.m. ca 4000 f.Kr. Man följde ritualet i tusen år med dösar och gånggrifter som centrum eller något annat där man inte hade dessa. Sen följde tusen år med okänt ritual men som förmodligen inneburit att "symbolisk gå i jord". Med detta menade man regnen som skapade växtligheten för växter och djur med solen som motor.

Dessa tvåtusen år är allmänt sett fyndfattiga på klara rituella prylar. I övriga Europa menar man att gånggrifterna användes fram till hällkisttiden. Vi kan förstås ej generalisera så att en viss kultur fanns överallt. Vi ser att gånggrifterna har sina koncentrationer till vissa landskap. Samma gäller den efterföljande tiden med hällkistor där vi kan urskilja några olika typer som förmodligen inspirerats från söder. Mina analyser gäller visserligen mest Dal men samma kan nog tillämpas på den skogiga delen av Norden.