Arkeologi, definitioner, koder, magi, mystik

fikonspråk, bystämma, ting, jaktmagi, hällristning, Lerfald, same, Gudens fotspår, människans fotspår, keltiskt gille, dös, gånggrift, Val Camonica, Evenstorp, Högsbyn, megalit, återliv, reinkarnation, tidelag, Vitlycke, Perseus, offer, AVGUD

Lokala ritual målade/ ristade på häll och i sten

Det är sällsynt att hitta porträtt i tidig europeisk konst men i La Marche, Vienne, France skar man in dessa i stenflisor för 14000 år sedan och man har ca 130 stycken!!!

Vi måste börja här eftersom ända sen min barndom har jag matats med fula bilder av neanderthalare och stenisar. Jag skulle icke kalla dessa fula, men alldagliga. Konst och allvarliga lokala lagar/ regler förekommer oftast i en blandning. Det är våra tidigaste fornlämningar och artefakter som speglar idéer.

För oss gäller det att ha öppna sinnen och leva oss in i deras vardag. Många av platserna med figurativa lämningar har säkerligen varit mötesplatser och ursprunget till vad vi kallar byastämma/ och i större sammanhang ting. Man förenade nytta med nöje så det blev lika mycket gille/ knytkalas där man dryftade gemensamma ting, förmedlade nyheter och kanske bytte till sig saker.

En bild som verkligen frågar efter våra förutfattade åsikter om primitiva vildar för 14000 år sedan. De äldsta kända synålarna är 22000 år gamla. Modeskaparna i Paris skulle direkt kunna sy dräkt, hatt och skor efter skissen. Det är haute couture = högsta mode även i våra dagar. Jag föredrar att använda våra dagars ord för likadans saker oberoende av tidsålder. Vi känner en närhet från dessa bilder som upptäcktes 1937. Tio år tidiga hade en amatör funnit lertavlor med skrift numera kallad Azillian av hög ålder och fynd från flera ställen.. Det är franska arkeologernas skam att ha försökt att tiga ihjäl dem. Det är förstås svårare att förstå skrift än begripliga bilder "man kan se vad det föreställer".

Denna essä handlar om arkeologi ur lekmannens synvinkel och de frågor man kan ställa om begriplighet. Det är frågan att se mönster och strukturer som är oberoende av tid och plats. Om huruvida beskrivningarna är konsekventa och allmängiltiga utan att skapa pseudo-värderingar dvs. en bonde är en bonde i Vietnamn, Frankrike och forntida Norden. De förenas av odlarens problem och värderingar.…. Och än mer spetsigt när det gäller bosättningens ledare/ kloka man eller katolska präster. Jag har skrivit förr, men man kan icke skriva för många gånger om dessa frågor. Man får vrida och vända på det för att se nya infallsvinklar och försöka förenkla.

Vet icke vad förfäderna tänkte och avsåg, men vi kan se alla deras symboler och bilder som ett meddelande till oss … om vi tar av oss skorna. Dessa uttrycker något om deras samhälle vid den tiden. Vi får därtill ta reda på allt vi kan om andra sidor av deras verksamhet för att få hela bilden. Nöjer vi oss med mindre ökar spekulationen i takt med bristen på förankring i dåtida verkligheten

Då borde man ochså kalla det jaktmagi när våra älgjägare förbereder sig inför älgjakten. Det är naturligt att gemensamt söka förstå bytesdjuret och dess beteende. I vanlig ordning ignorerar betraktaren det intellektuella inslaget som talar om att man sätter Hästen i sitt sammanhang i Månkalendern dvs. prickarna nederst. Denna typ bilder med "kommentarer" av abstrakta symboler förekommer på många ställen och är icke en tillfällighet. De antyder dåtiden intellektuella värld om vi besvärar oss att förutsättningslöst tolka.. Man kan kalla det vetenskap att abstrahera månens och stjärnornas gång i relation till djurens och människan värld.

Oftast säger man att en kultur kommit från ingenstans och samma gäller de klassiska kulturerna i söder utom möjligen Egypten. Det är överdriven dramatisering om man exempelvis låter en viss keramik såsom trattbägare bli en hel TRBkultur. Dessa förekom under en kort period i synnerhet i norra Tyskland och Södra Skandinavien och då mest gånggrifter. Det fanns annan keramik också och gånggrifter förekommer inom hela området med stenbumlingar. Det var ett mode helt enkelt där vi icke kan påvisa att det i högre grad påverkade folket.

Vidare är det enfaldigt att skilja hällristningar och artefakter från kulturen som på varje plats till varje tid var en helhet och oftast visar det sig att kulturen varit kontinuerlig på en plats … medan odlingen inte var kontinuerlig före järnåldern enligt pollenkurvorna från många platser. Vist kom det nyheter utifrån sådom vi ser ritualastronomin runt 4000 BC i Nordnorge Altas hällristningar och blev ett tillskott till den kultur man hade i bruk. Kultur ska alltid definieras "kultur + det senaste" dvs. som en pågående process. Härnäst har vi tydligen en stor nyhet i Lerfald, Tröndelag när barnsbördens gudinnor anlände och de är i bruk bland äkta samer fortfarande.

Vers 20 VOLUSPA, Eddan gjort begriplig

Vi känner till att forntida Elam = Persien hade kvinnlig idoler och de finns också i sumeriska texter. På Gotland har man ett fynd av Gullrumkammen som möjligen kommer från Elam. Hällristningar finns i ett stort spektrum där man förstås alltid uppmärksammar de stora och spektakulära "där man ser vad det föreställer" Men det finns många som kan var ytterst korta men ändock kan vara en rituallag och bomarkering. Från hällkisttid har vi på Dal några lokaler som ger oss hela kontexten med ristningar, artefakter och kistor.

I Skandinavien är det tyvärr uttrycket Gudens fotspår som blir som en förutfattad åsikt och en grimma när vi betraktar hällar. I Italien är man medvetna om att hällristningar och andra lämningar kan poetiskt kallas människans fotspår/ Orme dell' Uomo. I Skandinavien finns en förutfattad attityd på ett andligt plan som avskiljer sig från verkligheten. Det speglar sig också i att man inbillar sig att förfäderna var mer andliga och komplicerade än vad vi är. Man vill att de såg världen som besjälad utan att vi kan bevisa det vetenskapligt. Det är tvärt emot de raka och enkla ristningarna som icke kan kallas andliga. Det är deras "fingeravtryck" och betyder mer än alla våra teorier vi inte ska blanda in i forntiden. Gudar och uppdiktade varelser kan icke utföra ting i sinnevärlden

Det är kanske naturligt att man ser det som primitivt om man nu en gång ska värdera i högt och lågt vad det kan ha för nytta? Våra ristningar är nog i klass med italienska för det mesta. Det gäller att kunna sätta sig med en massai vid lägerelden och vara jämspelta om man vill förstå annorlunda kulturer. Detta måste sägas eftersom man ofta ser att våra förfäder behandlas som en främmande kultur. Våra förfäder berättar ingenting för oss om vi är nedlåtande mot dem

I forntidens rumtid och helhetstänkande var samhällslivet icke fragmenterat så som det är i våra dagar. Deras "ting" och fester/ keltiskt gille / knytkalas gick i ett och därtill var ochså knuten marknad. I Norden med alla våra hällristningar måste vi definiera många av dem som forntida samlingsplatser och man har funnit spår av verksamhet i närheten av dessa.

Äldre hällmålningar och tidiga ristningar är mycket svårare att utforska. De ristningar som bevarats finns i regel på skyddade lodräta ytor eftersom förfäderna viste att de bevaras där … det gäller även Australiens hällmålningar som i det torra klimatet kan vara mer än 20000 år gamla. Vi kan sluta oss till att speciellt de stora djuren var lagen, med vilket menas att djuren gav tid och rytm åt året. Men även i hällmålningar ser man den astronomiska ritualkalenderns ankomst exempelvis i Allestorp, Kville.

Hoppas tiden är förbi då uttolkare av forntidens målningar talar om "jaktmagi, shamaner och andar". Det är en åsikt och inget man kan vetenskapligt bevisa. Kärnan i forntidens uttryck var att leda lokalsamhället där det funktionellt icke finns någon skillnad mellan forntidens ledare och våra pampar.

Till vänster har vi de väsentliga delarna för jordbrukarens säsong. Överst Solen och under det Måndotterns halskrage och spiralerna symboliserar BH:n. Kragen, en ingärdad åker finns i brons och guld kallades lunula = månen nu flödar och syftar på regnet som bärare av fruktbarheten. Spiralsymbolerna finns på en del hällar och symboliserar flöde mellan himmel och jord och finns som brons-BH även i Norden. Det är allt de tre komponenterna som behövs för att få utsäde att växa.

Det finns också stelar i form av en "gumma" på vilken samma typ symboler finns. Vi kan förstås kalla henne Moder Jord eftersom det är en vanlig föreställning hos arkeologer. Man har ett exempel på begravningsplats i form av en kil/ dolk. På platsen har förekommit rituell plöjning, men man har icke funnit säd i omgivningen så kanske det har varit för metallfolk. Alperna marknadsförde inte bara Isisdolken i koppar utan även metallurgi och den kilformad hällkistan. Vi har förövrigt några hällristningar av samma typ och utförande som man finner i Alperna. Vidare finner man inga depositioner av skelett och man har tydligen städat undan efterhands. En tänkvärd tanke när vi i Norden icke finner skelett i alla gånggrifter och hällkistor och drar felaktiga slutsatser.

För oss är det bra att jämföra med Val Camonica och Alpernas ristningar. De har icke älgar och ren i sina ristningar men på sitt sätt påminner det om ett samhälle beroende av bytesdjur. I en del dalar hade man då tydligen odling. Vid den tiden var klimatet mildare även i södern och jordbruket kunne krypa längre upp i dalarna. Ljus fanns tillräckligt men nattfrost är en annan faktor som begränsar möjligheterna till odling.

I Alperna är det mycket lättare att binda ristnigarna till dåtidens miljö och tydliga motiv berättar vad man sysslade med. De ristade stenarna skiljer sig bättre från terrängen än våra ristningar som ofta ligger bortom nutida jordbruksmark. Nordiska gånggrifter har ibland ristade tidshjul = korsad cirkel och det finns skepp på taket … tolkas av en del arkeologer att det finns ett kors på solen så att man kan se årstiderna och att sol och måne seglar runt i en båt. Vid Carnac, Bretagne och på Norra Irland ser man klarare att man hade en månkalender under fjärde årtusendet. I Egypten hade man Toth = månen, tidskrivaren och i Norden rationaliserade man till att följa månen 7 månvarv under säsongen

I hällkistorna på östra Dal brukar finnas en dolk, ett hänge och två flintskäror. Kistorna förekommer ofta i par och de finns även i närheten av denna ristning. Det unika är hackorna som finns nära "odlingsfloden" eftersom vi har fynd av skifferhackor i de forntida "socknarna" på Dalboslätten. Dock bara singelförekomster som kan antyda att de användes i processionen.

I nedre raden ser vi de 12 + 1 mångubbarna som synkroniseras med Djurkretsen i Skyttens stjärnbild = Ramadan. I mitten får den himmelska Vattenmodern instruktioner av Solen. I vänstra delen av bilden har vi Vattenormen från himlavalvet och den symbolisera odlingen i underjordens vatten. Av en händelse ligger ristningen icke långt från en forntida älv.

Inom arkeologin börjar det med megalit/ megalith ett grekiskt ord för stor sten trots att Grekland inte har de stenanläggningar vi menar med detta ord. Det är ett arv från vetenskapernas barndom då akademikerna var skolade i grekiska och latin och skulle stila med det. Numera är det i det närmaste ett hinder för full förståelse. I alla händelse har det ofta blivit att vetenskapsmän skriver för att imponera på varandra och icke för att folket ska förstå sin forntid.

Vanligen förutsätter man att de stora sten finns i formation eller är medvetet placerat annorlunda än i sitt naturliga läge exempelvis resta sten. Att arkeologin använder ordet magisk/ mystisk i allahanda sammanhang avslöjar att man vet ingenting. Det leder till att man läser in något magiskt/ mystiskt exempelvis i stencirkeln som tycks vara extra gåtfull. Vid sökning på GOOGLE fick jag som mest 25000000 träffar på stone circle medan megalith gav 861000 träffar, där sistnämnda ordet används även om datorprylar, musik, magiska sällskap mm. mm. så att det finns ett mörkertal. Tyvärr är det så att man nästan aldrig får nån information utom möjligen bild av en megalit.

Förefaller onödigt att dramatisera Stonehenge eftersom anläggningen är unik i sig men inget man kan generalisera ifrån. Det är arkeologers och journalisters grepp för att intressera folk och används utan urskiljning ibland. Under senare år har man åtminstone vid Stonehenge börjat ställa allehanda vetenskapliga frågor som handlar om dess kontext och sammanhang. Man gör gärna Stonehenge till representant för alla stencirklar och träffar långt utanför sanningen.

Stonehenge är ett av specialfallen och dethär med stencirklar är redan det en mer diversifierad fråga efter den användning vi kan skönja. Än vidare blir begreppet megalit när man ser på andra formationer där man ofta tyck stannar för de spektakulära och icke ser de små vanliga bumlingarna. Förklaringar finner man ibland i udda förekomster och helhet omfattar även periferin. Det är väl optimistiskt att tro "sanningen" ligger i allt som är stort och spektakulärt. Oftast vill man egentligen skapa nån nationell stolthet av det stora, sen kvittar det vad historien handlar om.

Man får ha ordning på sinnet för proportioner och relativitet. Att hela tiden framhäva det största, det äldsta, det "höga" osv. sätter fel stämpel på saker och ting ... och man missar kanske betydelsebärande små anläggningar och ting. Man formar gärna en etikett om döstiden i Sverige före gånggrifterna i mitten av fjärde årtusendet. Granskar vi noga har vi bara 70 "kvar" varav hälften i Skåne och resten i Halland - Bohuslän. Man kan inte generalisera från det medan Danmark har 4500 på sin lilla yta. I det öppna landskapet kan man knappast undvika att blicken faller få ett fornminne av stenbumlingar.

Gånggrifter är spektakulära och där vill Västgötland var värst i Sverige. Men vad då om man utanför det området finner artefakter såsom dubbelyxa som man förbinder med trattbägartid. Där har vi sen att de flesta fynden har gjorts i Alvastra pålbyggnad??? Vi kommer omedelbart in på ett litet känt område av udda anläggningar av pålar och jordvallar av olika slag redan från femte årtusendet och framåt. Man kan inte förenkla och sätta etikett att just en viss typ stenanläggning är äldsta fornminne! Vi har ingen överblick över när de existerade. Vid Sarup, Fyn fanns pålbyggnader samtidigt med dösar och gånggrifter i närområdet!

Det är också frågan om att förstå tidsbegreppet och relativiteten. En bättre lösning/ abstraktion blev att se Tiden/ Livet som en färd i båt på Tidsfloden och därav många av våra båtar på hällarna. Samma sak ser vi i Egyptens symbolik. Forntidens tankevärld rörde sig med nödvändighet om att följa tiden på samma sätt som vi gör i dag. Alla tidshjul och tidsbåtar är bevis nog. Man måste ha grepp om dagen och året för att kunna planera … där förenas vi med våra förfäder. Arkeologers andar och magi är just deras magi men knappast förfädernas eftersom det icke bringar mat i grytan.

Det mest särskiljande jämfört med dagens västerländska tankevärld är deras tankar om återlivet/ reinkarnation. Det speglas i att jordbruksritual var det samma som begravningsritualet att gå-i-jord också hoppas på återliv. Utsädet kunne ruttna och nattfrosten kunne ta det nysådda men det fanns en god chans för återliv. Man kan väl säga att Egyptens faraoner har fått återliv i en annan dimension och vissa av våra förfäder ger information för animering av dåtiden. Enligt kristna påsk - pingstritualet flyger själen till himlen på samma sätt som i Egypten och i neanderthalargravar har man funnit en fågelvinge som kanske symbolisera själens flykt. Skillnaderna är marginella.

Enligt idéhistoriens principer kan man icke se bort från kontexten. Det betyder att man måste känna ett område på i medeltal 5 kilometers radie för att bestämma den lokal platsen dåtida historia. Det räcker inte att gräva en lång smal grop genom en domarring som ett exempel. Vi får då subtrahera senare tiders anläggningar från det man studera för att kunna analysera orsak och verkan. Ibland får man nöja sig med tesen att förfäderna var traditionalister och praktiserade samma sed oförändrad i många tusen år.

Förr var det enkelt eftersom man fick veta att det fanns perioder på tidskalan med dös, långdös, gånggrift, hällkista och bronsålderns storhögar. Till saken hörde frasen "bondestenåldern började 4000 BC" och vi ska se det som kontinuerlig jordbruk inom södra Skandinavien. Det är långt från sanningen. Istället får man ta lokal för lokal och söka bevis.

Numera är det istället en massa obesvarade frågor om olika sidor av denna sak. Vad är "liggande höna" som i mycket liknar de stora dösarna i Västeuropa? En tokig benämning som bara skapar förvirring. Vi får icke veta mycket om kontexten och om hur spridda de är. I själva verket finns många olika typer och vi vet icke hur länge de använts. På kontinenten har många monument använts långt in i bronsåldern! Så att vår fina tidslinje eroderar typologin.

Vi vet förstås icke hur förfäderna tänkte, men många arkeologer går runt med en kristallkula och tycker sig se magi, mystikr och märkliga hierarkier i forntiden. Man står på säker grund om man nöjer sig med att analysera logiken. Oavsett vad förfäderna tänkt innebär en eller flera stenbumlingar eller hällristning/ hällmålning att man använt/ markerat platsen för kort eller längre tid. Ofta har det krävt mycket arbete och det blir då en samlingsplats för en viss lokal befolkning.

En samisk vetenskapare i SVT:s program om samer sa träffande nog, "De frågar alltid varifrån samerna kom, men aldrig varifrån norrmän och svenskar kom". Även finnarna antar man ha invandrat sent. Jag skrev raljerande till SVT att kanske norrmän och svenskar låg gömda under inlandsisen och poppade upp allteftersom den smälte. Såg en norsk annons där ett reseföretag annonserar att de tinat upp norrmän i decennier --- de tycks vara trögsmälta."

Såg ett UR-program där ett par flickor runt 10 imponerade storligen på mig genom sin kunskap om samekulturen. Där ligger jag i lä. De berättade om seder och idoler där jag nämnt en del på mina filer om Nordkalotten. De berättade lite på mitt sätt att se och för dem var det en naturlig del av folkminnet utan extra värderingar. Mina "akademiska" anmärkningar passar inte i det sammanhanget.

"Sörlandets" barn vet knappast så mycket om sin kultur även om deras jämåriga vet mycket mer än de äldre generationerna. Men det är icke allt trovärdig kunskap och genuin kärlek till förfäderna och deras strävanden. Här passar det att nämna att Lappmarkens kultur håller mycket längre än industrisamhället i söder som slukar natur. En påminnelse i tassemarkerna är att stenarna får röda fläckar av döende lavar, men det kan lika gärna vara minnet av en fågel. Naturmänniskan har ögonen öppna för alla skiftningar. Det saknas hos vår äldre generation medan barnen lär sig allt mer och en del börjar liksom förfäderna tänka natur och vårda den.

Flickorna uttryckte århundradens förtryck "en same är som alla andra människor" och gav exempel på normalt beteende även i Sameland. De har förstås lärt att de måste svara på alla möjliga dumma frågor där okunskapen hos de "bildade" sörlänningarna avslöjas. Skola och TV kan icke tvätta bort de århundraden gamla ingrodda åsikterna om "lappjävlar", fast det ordet får man icke använda annat än skämtsamt i dag, men en del menar faktiskt det. … jag känner till kulturskillnaderna och har fått svara på frågan "Finns det isbjörnar i Helsingfors? … äter finnarna bröd som vanligt folk?" … det var i Danmark det.

I samma program undrade man över samernas kvinnliga mtDNA som inte alls passade in i bilden. Nu har man upptäckt att en stor del av samerna egentligen är skåningar!!! Eller tvärtom-;) En rimlig förklaring är att folk vandrat norrut längs isranden. Man har äntligen hittat det kvinnliga mtDNA som visar sig till runt 2/3 vara gemensamt hos samer och skåningar och skiljer sig från allt annat i Europa. Man kan säga det är Skandinaviens urfolk … det är kanske det förhållande som skapat uttrycket "skåningar och gråsparvar finns överallt" -;)

Arkeoastronomi hade svårt att bli accepterad och än så länge har arkeologin icke lyckats integrera det samtidiga ritualet. Man har icke insett att samhället styrdes av stjärnnorna eller egentligen av Tiden som var en funktion av "stjärnorna" där man icke gjorde skillnad på planet och stjärna. En del menar att man ska till astrologiska och magiska förklaringar, när det räcker gott med enkel kalender bestämt av himlafenomenen. Samtidigt var det ett minne och en bruksanvisning för året.

Följdsatser är att vi kan anta ritual och ting till dessa platser. Ting är ett halv besvärligt ord som behandlas i fler sammanhang här. Man ska skilja på forntidens ting som folkförsamling (assembly) och vårt ting (court) för lagskipning. När ritualet var lag innebar det att idoler/ gudar styrde och det leder till en kanonisk ordning och ett ritualsamhälle. Det viktigaste ritualet förberedde folk för säsongen där vårt påskritual flyger på ett högre plan än jordbruket som var dess ursprung.. Vi har omvandlat många av gudarna till egenskapsord efter romersk modell.

Min analys vill dra dessa tillbaka till bronsåldern men en del kan vara lika gamla som våra dösar från fjärde årtusendet. Inuiterna har fram till våra dagar använt ett signalsystem för sina heliga platser i ödemarken. Lärdomen av detta och av Levanten är att förfäderna haft en stor variation i sina monument och vi vet väldigt litet om dess symbolik. Det enda vi vet är att det var rationellt utan magi.

I detta stycke har använts många generaliseringar och ofta svepande. Men däri ligger att det är resultat av en nedvärderande attityd hos arkeologi och allmänhet. Stenbumlingarna är enkla saker och kan av de fisförnäma ses som primitiva emedan livet då egentligen var rätt enkelt. Det är svårt att acceptera i vår tid då arkeologer problematiserar och folk vänjs till kommersialisering som vill sälja så mycket som möjligt utan att fråga sig om det finn nån nytta. Forntiden hade hela sin värld i ryggsäcken så att säga, vilket innebar att man ville förenkla och rationalisera.

Är Avlaren en Syndare?

 Herden säger:

Den Nakna säger:

.

Här ger det sig i frågan att det tydligen är kristen moral bakom rubrikfrågan. I den ser man som bekant Ormen/ Livmodern som en frestare och det är underförstått att det är förbjudet att äta syndens äpple. I förlängningen leder det till att människan anser sig vara naturens herre som då förbjuder fruktbarhet. Stor kontrast till den livsbejakande mer än 4000 år gamla dikten från Mesopotamien.

Jag kom in på detta tema via en kommentar till en hällristning "bakom älgen syns en människofigur med stånd riktad mot älgens bakdel … en könsakt i meningen tidelag" tidelag?

Här får genast anmärkas att penis används som attribut för man i allmänhet på alla ristningar och den "står" i alla framställningar … utom en vid Himmelstadlund där han tycks vilja kapa den. Normalt ser vi det som onormalt men det fanns vist en sekt i Mellanöstern som sysslade med det i extas. Men det är inget magiskt mystiskt med alla dessa "staker" i våra hällristningar. Denna meditation ägnas med några talande exempel åt arkeologins termer och värderingar, men det är förstås fritt för alla att tolka som man vill. Här söks den rationella meningen och avsikten.

Det var vanligt att först hade man idolerna och sen apade människorna efter. Man känner igen sig även om det var de osynliga gudarna. Vår tid har svårt att skilja på dåtida idé/ fantasi och verkligheten. Det ger sig i de fall då teckningen är så omöjlig att det inte kan handla om verkliga människor i en verklig situation. Och hur ser gudar ut? Sumererna skapade en del idoler genom att smälta samma flera och det kan förefalla mystiskt om man inte har förtroendet för sumererna och vill söka den rationella förklaringen

Den andra generella anmärkning är frågan om man ska se figurerna som reella människor eller som arketyper där det i alla kulturer har varit bruk att använda människan för att animera ting vi kan känna igen i människans värld. Med det menas då att mannen kan symbolisera Avlaren/ avlandet som en osynlig ande i naturen

På en vigningsscen på Vitlycke tycks man ha samlag. Det var bruk i en del kulturer att första samlaget hörde till bröllopet. Är det synd då? Vid Hoghem, Bohuslän finns ett liknade motiv där han har den inne som ett fullbordat samlag. Liksom på Vitlycke står en ceremonimästare/ Tor med höjd yxa och viger paret … ser att hon har en toppig dress så det var kanske en speciell bröllopsdräkt. Allt för ofta är betraktaren slarvig och ser icke hela bilden eller struntar i detaljer som bär betydelse.

SVTs animatörer lämnar bort ceremonimästaren och vrider paret ett kvarts varv och får det till ett samlag . Jag brukar avhålla mig från att publicerar bilder som kan uppfattas nedsättande av nutida konspiratoriska människor. Jag har respekt för forntiden och mina anor. De gjorde mindre skada än vad vi gör och de älskade hela sitt livsrum och såg det som rumtid.

På Dal skedde vigseln genom handtag och var sed fram till 1700-talet. I synnerhet i Högsbyn ser man de hade ett skriftspråk och kunne abstrahera en lagkod som säger de tu tar i hand och binds med veipa och då ingår den nygifta i gemenskapen och de är makar.

OBS. Jag har icke läst en enda arkeolog som har ens nämnt alla de symboler som finns i hällristningarna. Högsbyn är unikt med strängar av symboler, men samma vokabulär finns lite varstans i Skandinavien. Normalt är symboler ett tecken på avancerad abstraktion.

I grottorna är det bättre där Shee Twohig och andra har samlat symbolerna. Det är för väl eftersom ingen vanlig dödlig har tillträde till det flesta grottor numera. Vi kan inte gå och kolla kontexten utan måste nöja oss med att man plockat russinen ur kakan. Bättre än ingenting. Det gäller så väl symboler som motiv att man kan icke ta ut dem utan att ta med kontexten. Det blir ofta en sorts kuriosakommentarer.

Grekerna vill gärna påstå att de uppfann allt. Man möter i dag dryga greker och de uppfostrar sina barn att tro det. I grekisk myt finns hjälten Perseus, man i vanlig ordning gjort om till något han inte var från början. Hjälten som dödade Medusa var son till Zeus och Danae. Perseus hade stängts in i en kista med sin mor av hennes far Akrisios av Argos som hade fått veta av ett orakel att hans barnbarn skulle döda honom. Kistan slängdes i havet, men mor och son räddades på ön Serifos där kung Polydektes förälskade sig i Danae För nutiden är det förstås svårt att se det är en liknelse för graviditeten!

Nåja, tillbaka till vårt nordiska såkallade tidelag. Det bygger också på stjärnbilden "Han med staken"/ Perseus vid denna tid. Grekland fanns inte då och det brydde nordbor sig väl inte om utan formade sin egen stjärnhimmel ungefär likadant som man hört att de gjorde i söder. Därför ser vi då en man bakom en ren, älg eller även en häst (Pegasuskvadraten som blev aktuell in på sista årtusendet). På Vitlycke har mannen ett onaturligt långt ben. Kanske vill man då få betraktaren att se att det är en idol, eller man vill symboliserar att fruktbarheten/ sådden går i jorden. Är detta synd?

Per-seus betyder som det skrivs "för-seus" en diminutiv eller ett förstadium till Zeus som var skaparen och alltså momentet av avling. I synnerhet överklassens idoler är gudaborna där Cesar var Jupiters son … jag är solen, månens och jordens son som ett naturligt ursprung. Såväl den grekiska överklassen som våra dagar intellektuella svävar över så prosaiska ting som naturlig fruktbarhet och avling. Även på himlavalvet har man gjort om storyn om stjärnbilderna så att man inte kan associera till naturen. Perseus står ovanför Plejaderna där de grekiska bönderna använde Plejaderna som fixstjärnor och följde dem egentligen hela året enligt Hesiods Verk och dagar och då blev ju Perseus över för överklassens sagor i Argolis

I Induskulturen har man ett steatit- sigill från ca 2000 BC där vi ser plejaderna längst ned. Till höger finns en get för Aries och den har mänskligt ansikte för att vi ska förstå att det är en abstraherad idol. Till höger ser vi den unga mannen Avlaren omgiven av lotusstänglar som symbol för fruktbarheten. På huvudet har han Österns symbol en månskära med en sol inuti. Solen är värmen som ska till och månen var vattnet medanden unga mannen är det köttsliga som bär det hela. Framför knäböjer en man med tjurhorn som symbol för ledarskap.

Vi har en hällbild i Bohuslän där 7 figurer har hårpiska, men de bär svärd/ käpp. Det finns inget som hindrar att man såg plejaderna som män! Vi är indoktrinerade att det fanns bara en version av sagorna … i klartext den grekiska. Men redan i Grekland hade de olika landskapen olika varianter. Vi får vara beredda på att möta samma tema i olika utförande.

De forna karelerna hade vist humor. Där finner man en ristning av en räv på två ben som jagar en renko/ vaja eller vátjav. I händerna har han österns symbol sol och månskära även om de är ritade lite på trekvart för att lura oss kantänka

Flödet av variationer

Nu tänker en del arkeologer, "Nu kritiserar han oss igen". I viss mån har de rätt. Men jag brukar nu och då att fundera över metodologi och språk. Språket är viktigt eftersom de används både till problemformulering beskrivning. Är problemet formulerat är lösningen nära och om man skriver begripligt förstår så många som möjligt när man överför sitt budskap. Obegriplighet är inget nytt. Det började när man började skapa script/ symbolsamling som ledde till skriftspråk

Omedelbart får vi associationer till Egypten hieroglyfer och bestämmer oss för att här har intelligent folk varit framme. Man kan ge de enskilda symbolerna namn efter vad vi känner om tidig grekiska. Det finns icke så många fynd att man kan tala om skriftsåprk och det är väl lite si och så med tolkningen av Linear A.

Den senare Linear B är någorlunda begriplig för forskarna men kräver ändock god kunskap om dåtida samhället för en godtagbar tolkning. För att skapa meningsfyllda strängar var det nödvändigt att införa praxis med strängar och läsriktning: Faistosdisken är ett bar exempel på tvungen läsriktning och slutet budskap. I vanlig ordning användes Linear B till bokföringen och vi kan få fram några av de gudomar man offrade till eller i vars namn man verkade. Sen får man också fram namnet på ett otal former av keramik där namnen tydligen stod sig i årtusenden.

När man läser mycket skrivet om forntiden kan man till leda få höra om barbarer ovanför Alperna. Måttstocken är alltid Grekland och Rom. Det är den historiska imperialismen som vill trampa ned oss i Norden. Genomgången ovan har mest handlat om en tid där greker och romare icke har så mycket att komma med om vi undantar Alperna. Det är väl lite att ta i eftersom Moder Jord tycks vara gemensam i ett bälte från Frankrike till Grekland. Men de har ingenting av samma abstraktionsnivå som hällristnigarna på Dal runt 2300 BC.

Denna essä är skriven för att framhäva en del nya värderingar. Det kan möjligen ge hicka och sura invändningar. Men det är skapat ur det stora flöde av nya data man kan finna på Internet och som ställer tingen på huvudet ibland. Det kan vara hälsosamt med nytändning ibland. Det är också bra att inse att inom arkeologin finns inga absoluta sanningar.. Här gäller det förstås mest den misstolkade stenåldern som var början till det hela.

I det föregående har vi sett hur en del av arkeologins generaliseringar slår fel och icke beskriver förhållande rätt. Arkeologerna ser utifrån det akademiska planet och söker då kulturella yttringar och underförstått höjer sig över vanliga människors vardag. Man anar att den alltid varit som filmen "God natt Jord" utan drama att tala om.

Megaliter har då blivit en beteckning för maffiga anläggningar medan allt annat offentligt bruk som markeringar av bosättningar och annat lämnas i skymundan. Till nöds kan man då intressera sig för bruket av sten och flinta till verktyg som fortsatte långt in i järnåldern som dominerande material. En del av dessa har klart varit för rituellt bruk före bronsåldern. Från bronsåldern har man imitationer av ritualbronser.

Men man glömmer då helt att vi har en träålder som fortfarande pågår egentligen. Man använde trä till mycket långt innan den kultiverade träåldern som börjar i fjärde - tredje årtusendet. Det är fynden av mejslar och tväryxor som ger en aning om att man arbetade med finsnickeri. Men inte förrän bronsåldern börjar vi få många fynd som visar skickligheten i att bereda trä, även om det finns något enstaka fynd från mitten av tredje årtusendet. Vår miljö brukar ta tillbaka de mesta av det organiska så att sten och flinta blir kvar och ger en mager bild av den såkallade stenåldern.

Vikingatiden och de tidiga kyrkbyggena med inventarier ger oss träålderns absoluta höjdpunkt. Men den fortsatte förstås på landsbygden där det mesta av verktyg och annat gjordes från träriket. Jag reste i finska skärgården på 1950-talet och det var som att försätta sig till 1800-talet och än tidigare. Många av våra verktyg har tusentals år av anor och vissa har icke ändrat sig alls. Man kan bilda sig en uppfattning på våra hembygdsmuseer där jag har ett litet album från runt 1980 och mest Ödeborgs Fornsal

Man får påpeka att Egyptens såkallade tidiga högkultur byggdes med stenverktyg och de var icke så mycket märkvärdigare än våra fynd. Och senaste forskning visar möjligen på kombinerad trä- och stenkultur under Egyptens uppvaknande där Saqqaras stenbyggnader torde vara de äldsta. Återigen står vi där och vet inte om vi funnit allt. Kanske Nilens har tagit mängder av tidiga byggnader ? Det är inramningen som gör att man bibringas uppfattningen att vår kultur var primitiv jämfört med Egyptens vid samma tid. Där står vi och vet inte alls vilka byggnader av trä vi hade i Norden under fjärde - tredje årtusendet.

Nutida experiment med stenverktyg visar att de var rätt så effektiva, men i alla tider är frågan om finish en fråga om man har råd eller arbetskraft till finputs. Man menar att den stora 23 m långa Le Grand Menhir vid Carnac hade huggits ur berg några kilometer bort och fraktats till platsen och man hade putsat till ytan. Samma gäller många av "megaliterna" vilka tydligen bearbetats.

Min generation bibringades uppfattningen om äldre stenålderns primitiva jägare och samlare som avlöstes av högkulturella stenåldersbönder Pollenkurvorna avslöjar att de håller icke och egentligen var åtminstone inlandets bönder jägare och samlare fram tillandra världskriget. Det var frågan om att skörda allt inom ägorna i mark och skog. Porsen var en dyrgrip för de som vill krydda öl och brännvin med det och bär och frukter skördades alltid.

Man läser ofta att fynd i mossor var "offer till gudarna" …. Vilka? Meningen ger en primitiv färg åt våra förfäder som i det mesta följde liknande seder som i Södern. Jag håller icke med dem som vill påstå att deponeringen är "offer". Man kan icke säga att gravgåvor är offer utan kanske "färdkost". I egyptiska gravar ser vi att folk förväntade att livet efter detta blir en upprepning. Gravgåvor gör i första hand att den avlidna lever vidare och i språket fanns vist ingen gräns mellan här och hinsides. Vi behöver fasta föremål att binda vårt minne till. Många har det stabila minnet i en gravsten man kan prata med och därtill finns alla minnessaker i hemmet. Vist lever vi vidare. Det är frågan om vilka ord och metaforer vi använder till varje tid. Man respekterade den avlidnas minne och vad denne stod för genom att låta dennes kära ägodelar följa med och viste var det fanns … allt annat hade varit helgerån.

Däremot får Sigurd Agrells och andras tidiga magiska och mytomana tolkningar av Futharken som sentida fantasier. Eddans mytologi är icke brukbar i ett samhälle utom för de heroiska sidorna och som barnsagor. Men i det litterära materialet började med någorlunda säkerhet så sent som runt 1100 AD och Sämunds Edda och var redan då nån sorts nostalgi inom överklassen. Här gäller min tes "ju mindre man vet, desto mer spekulerar man"

… men Tacitus har vist en notis om att germanerna kastar lott, pinnar eller stenar när de söker vägledning men det är en urgammal metod. Människan tycks ha försökt att se in i framtiden på alla möjliga sätt och kvinnor vill veta sin tillkommande. Kort sagt man ska skilja på kodex och det folkliga livet som säkerligen följde gamla mönster

De moderna runmagikerna utgår från en förutfattad attityd att förfäderna var primitiva och sysslade med magi. De förbiser det rationella kodex vi ser i figurativa bronser och guld sedan metallerna kom till Norden. Kodex är en urgammal metod att hålla viktiga saker i minnet och uppträder som symboler redan i grottkonsten i västra Europa. Steget är förstås inte långt mellan symboler och idoler.

Däremot finns det en avgrund mellan AVGUD och symboler/ idoler. Där är det frågan om att folk gör åtskillnad mellan sig och förfäderna och dömer efter vad de tror är religion. Detta oskick finns i nordiska och germanska språk. Jag använder så gott som aldrig ordet avgud annat än i pedagogiskt syfte. Ordet finns i otaliga skriftliga verk och varje gång det används får läsaren en färgning av verkligheten som fjärmar sig från objektiviteten … och skapar känslan av "vi … de" när vi istället borde nicka igenkännande till detaljer som visar att vi är i grunden lika.. Det är en fråga om andlig mognad hos nutida betraktaren. Det är en fråga om vi ska skapa en förljugen vision av forntiden eller försöka med inlevelse förstå utan värderingar.

Istället för avgud kan man använda grekernas baetyl som självaste himmelsguden Ouranos använde. Begreppet kan användas om såväl den gud/ idol det står för som om själva stenen/ föremålet. I Negevöknen finns många stenar och i synnerhet de svarta är baetyler men ordet användes också om gudar i templen som kollektiv benämning. I Moseböckerna får vi definitioner på många av de begrepp som fanns på bronsåldern och inte bara i de bibliska böckerna utan i alla liknande kulturer. Vi får veta att Herren kommenderade att resa en sten som skulle vara "Herrens hus/ boning" eller in praktiken rymma abstraktionen av Gud som fysisk manifestation … I våra kyrkor har vi Jesus, Maria och mängder av helgon som representerar samma idé om att göra abstraktionerna mänskliga. De heliga personerna står för olika ideal värda att ta efter … om inte folk har glömt det.

TILLÄGG … jag skrev korta meditationer om att tänka för en del år sen. Den praktiska relativiteten är så viktig att jag här lägger till tankar det tar lång tid att samla egentligen. Det är kanske delvis en upprepning av vad som sägs ovan om relativitet men det må vara hänt. … catshaman 06-10-23

När vi rör oss med stora tidsavstånd är det väsentligt att definiera de för oss självklara synsätten på vår existens inklusive omgivning.

Vi är indoktrinerade att mäta allt i dimensioner och att se tiden som en konstant dimension. Men alla dimensioner är abstrakta storheter vi använder för att greppa verkligheten och har ingen fysisk existens. För att bestämma längd bredd, höjd, tid behöver vi refereenspunkter utanför objektet. Även om det såsom alltid finns en fraktion av mänskligheten i Västvärlden som ser på ett mystiskt sätt på ting som tid, död, och varandet i allmänhet. Till saken hör även en viss osäkerhet i att beskriva och hålla isär karta och verklighet.

Idéhistoria är i sig ett arbete med en parallell värld där idéers existens är helt och hållet beroende av bärare och av på vilket sätt betraktare och tolkare uppfattar dem. I allt vårt mätande och värderande finns osäkerhetsrelationen. Det kan vara frågan om att vårt ingrepp påverkar situationen lika väl som att stor osäkerhet råder i språnget mellan tillstånd eller värden. Till det komma behovet av att förenkla så pass mycket att vi får en begriplig beskrivning. Nånstans måste man sluta med källhänvisningar och anmärkningar om sidoeffekter.

Det är att svära i de flesta fysiker och matematikers värld att påstå att i universum finns bara en dimension, nämligen utsträckning. Vårt sätt att pålägga fysikens värld dimensioner är bara ett bekvämt sätt att orientera oss från de fasta punkter vi väljer ut. Dimensioner äga icke existens utan är våra konventioner. Vårt språk är grova förenklingar av verkligheten och därtill rationaliserade eftersom beskrivningar är beroende av utrymme och av betraktarens läsarens intresse och tålamod.

Våra förfäder levde i allmänhet i rumtiden, vilket innebär att de innefattade allt skeende i rummet samtidigt med tidsangivelsen. Vi har begreppet aldur eller ålderman vilka innebar att denne höll reda på tiden och vad som skulle ske vi en viss tid.

Relativitetens natur är förstås frågan vad vi mäter eller jämför med. Det finns en viss likhet mellan mig och sumeren till höger 0m Einstein … mindre med Gorillan Tyson. Vi är flintskalliga båda, men jag har inte fårskinskjol … än. Mest retar det nyfikenheten att jämföra sig med vad som finns i paketen och säckarna, förstås.

Vissa pojkspolingar och akademiker har uttryckt att jag bara är en amatör. Underförstått att jag inte skulle ha lärt reglerna för den av staten = akademikerna sanktionerade beskrivningen av verkligheten. Dels är det rent av oförskämt och ohyfsat, dels är det en inbilskhet som vittnar om att man inbillar sig att kunna allt om man vistats ett antal år vid universitet. Och man nedvärderar andra sätt eller andras institutioners kunskap.

Samma pojkar inbillar sig att veta allt om jordbruk bara för att de följt med vad bonden gör på sin åker. Tja, om de utifrån det kan säga hur mycket bonden gödslar, när han ska så, när han ska skörda och många andra av vardagens frågor vore de värda ett Nobelpris direkt. I själva verket är det en gränslös dumhet att inte inse att varje yrke och syssla kräver en lång inlärning och ofta fallenhet.

Jag har levt på bondgårdar runt 15 år av mitt liv och har teoretiskt läst agroämnen tre vintrar. Men jag är inte säker på att det skulle bli en bra bonde av mig för det. Däremot vet jag att jag har "gröna fingrar" och kan få en trädgård att frodas och att få fiskar och växter att i det närmaste spränga akvariets ramar. All denna kunskap har krävt ett stort antal timmar och ett och annat misstag innan det blev verklighet.

Egen trädgård hade jag redan som tioåring på den sämst tänkbara jorden. Stoltheten var som en stake längs ryggraden, när jag lyckades visa att jag kunne få det att växa. Därmed är också grunden lagt till att jag kan leva mig in i allehanda vedermödor förfäderna mötte när de lärde sig få det mesta ut av naturen.

En annan sträng på min lyra är att jag i ungdomen under ett antal år bodde längre eller kortare tid på olika orter i Norden i ett band från Västerhavet till Norra Karelen om man tar till de yttersta gränserna. Förutom att det gav språken gav det förstås kunskap om olika villkor och distans till det lokala perspektivets snävhet. Jag lärde mycket om likheter och olikheter från det relativt moderna bondsamhället i Danmark till ödebygder i Finland. På vissa gårdar levde man i det rena naturasamhället med separatorn som ende nymodighet.

Blaserade människor såg ned på ödebygdens folk redan vid den tiden. Redan vid den tiden insåg jag att de som värderar i tid och otid är stockdumma. Genom att lyssna till folk och dela vardagen med dem lär man sig nånting. Det bär man med sig hela livet ut om man uppskattar det.

I detta sammanhang är det ordet "antia" eller "antimme" som kommer i hågen. Det fanns förr hos gammalt folk lite överallt i Norden. Mina praktiska studier gav förstås också att jag såg hur nära de gamla språken i Norden egentligen låg varandra … eller som här på Dal låg nära danskan och ibland norskan. Alltnog ordet betyder tid för sådd eller skörd. Ett vidare begrepp än tid. Bönder och forntid såg på klockan eller solen bara för att veta när det var dags att sluta. I övrigt levde de i antia, hötia, lövtia eller vad de nu kallade dem.

I universitetets sterila miljö lär man nog inte mycket om folkliv. Man lär sig definitivt inte i något sammanhang om naturasamhällets villkor eftersom det är borta för alltid. Enligt min erfarenhet från olika yrken och arbetsuppgifter, måste man syssla med en sak medvetet minst ett halvår innan man fattat galoppen … och mästare blir man först efter ett decennium. Det handlar inte bara om kunskap utan om andlig mognad och att bli herre över sin vardag.

Allt detta är praktikens relativitet att man kan inte tillämpa vår tids relativitetssystem på någon annan tid. Man måste bygga upp en så god modell som möjligt av det system man studerar och följa det konsekvent.

Då stöter vi på frågan om betraktelsepunkt och vilken berörts tidigare i klassisk tappning. Det är frågan om den stoiska betraktelsepunkten att ställa sig mitt i den verklighet man studerar. I Oxford brukar de kalla det empirikernas synsätt, att försöka känna in verkligheten. Ett motsatt sätt är det epikureiska, när man liksom sätter sig ovanpå ostkupan av ett utsnitt av verkligheten man studerar. Det betraktelsesättet genomsyrar i mångt Västvärlden sen Platons dagar och märks i synnerhet i kristendomen som anser att människan är världens herre. Många högskoleutbildade anser sig till höra en övre värld. Det gäller att lyssna noga till bitonerna.

Den moderna relativistiska synen finns hos ett fåtal. Det gäller att inse att man måste välja betraktelsepunkt efter tillfället och frågans art. Redan sumererna växlade mellan att ställa sig utanför jorden de få gångar de behövde. I övrigt annars försöka leva sig in i verkligheten och hitta ord eller liknelser att beskriva den. Språkets och beskrivningens natur är att man måste beskriva det okända med det kända. Vi ser det klart i de tidiga skriftsymbolerna

En av de stora svårigheterna är att hålla reda på proportionerna. Med bokstäver upptar orden neutrino, molekyl, racerbil, atombomb i stort samma utrymme per enhet. I verkligheten är det ofattbara skillnader mellan dessa storheter. Då inte bara i form utan även hur de möjligen kan påverka omgivningen.

Neutrinon, en av dessa teoretiska storheter kräver en ofattbar mätapparatur för att påvisa dess existens överhuvudtaget. Fysikerna beskriver den oftast med matematiska formler. Det är inte meningen att vanligt folk ska begripa heller. Diskussionen om BIGBANG sker över huvudet på folk ock argumenten kan endast kontrolleras med apparatur som är astronomisk dyr. I slutändan blir BB bara "vinkelavvikelse som orsakar att materia klumpar sig" I klartext som vilken födelse som helst.

Det väsentliga för oss att intuitivt förnimma är att dessa pyttesmå energipaket inte rör oss i ryggen. Samma gäller en massa olika strålning från rymden vi inte kan känna. Och där vi ej vet i vilken utsträckning dessa påverkar oss. Människan har klarat sig utan kunskap om detta i över en årmiljon. Nu fyller de rummet åtminstone bland atomfysiker. Däremot vet vi att den av oss skapade radioaktiva strålningen är ohälsosam, trots att den är osynlig. Men vi har inget immunförsvar eller kroppssignaler som talar om dessa farliga ämnen.

Det synes mig att kärnan i kvant—vågmekanik är att i den mån det finns fria energier i världen måste man se deras förekomst som en skenbar växelverkan. Fysiken har en tendens att bra koncentrera sig på objektet och bortser från omgivningen man måste bolla emot för kunna mäta energi. En massa partiklar och allehanda strålning går rakt genom materien. Endast om den infallande vågen/partikeln är på samma energinivå sker en växelverkan. Eller det ser ut som om de infallande energin tas upp. Nyttigaste för oss är när fotonerna från solen ger allt liv på jorden existens.

Våra förfäder viste det de behövde veta om solens kraft. Under El Amarnatiden i Egypten avbildade man solflödet som små kvanter, vilket fysikern gör den dag i dag.

I vår tid tillkommer att vi måste kunna beakta såväl kvantmekanik som vågdynamik samtidigt, eftersom i det långa tidsperspektivet är inget konstant utan lever med olika hastighet dvs. tid mellan kvantsprången. I det organiska skeendet är det hur uppenbart som helst om man vill se det, att man måste behärska så väl objektet som dess omgivning om man i det långa loppet vill nå en nollbalans.

Oftast struntar utsugarna i efterräkningar på lång sikt och lämnar dem åt nästa generation. Det råder en väsensskillnad mellan de tidiga förfäderna och deras försök att leva i växelverkan med naturen … och vår tids manipulatörer som tror sig kunna omforma världen … och de facto ofta talar om att världen är för dålig och de måste förbättra den?