Vattenmodern stiger ned

Vattenmodern, De Sju, laghällen, skapelsen, Måndotter, Enlil, Ninlil, korphacka, Jordemoder, Herden, jordhuva, majgren, hällristning, hällkista, Voluspa, Akitu, handtag, älgskog

De Sju kom i en båt från Evens folk och det unga följet kom i en annan båt. Under vägen hade annat folk anslutit sig i sina båtar ty nu skulle fördraget om Brödrabo invigas och förkunnas.

Hela våren hade man knackat i lag för att få färdig laghällen som ritats upp med färg av Den Gamle. Just i dessa dagar hade man bestämt månens läge efter vårdagjämningen som var i den sena ändan av rundan och senare än vanligt. Det passade bra för invigningen och denna första gång när man skulle utföra ritualet Evens folk ristat åt sig. Men ristningen här ovanför Ronarudden blev faktiskt mycket finare än den de har tyckte de som varit därnere.

Nu skulle man försöka sig på odling igen och följa det nya ritualet. Folkminnet och ristningarna uppe i backen talade om man försökt förut men gett upp. Det nya ritualet ska vara bättre och man har fått flera sånger från Södern och Evens folk kan det hela sen flera år. Folk hade kommit uppifrån strömmarna och även några från skogarna där en del letade koppar hela dagarna.

Det blev en hel del palaver om hur man skulle ordna programmet. Tillslut enades man om att börja processionen vid den gamla tingsplatsen uppe i backen. Sen skulle följet gå till udden och liksom ta emot Den Nakna som kom ur sjön och därifrån skulle man gå upp till laghällen. Den gamla sierskan som kunne alla sångerna skulle recitera delarna om Skapelsen medan den Nakna unga prästinnan skulle läsa lagen och sen skulle åter sierskan avsluta med sångerna om förhoppningar om god skörd och ett återfödande av nästa år.

Folk hade samlats redan i går kväll uppe på tingsplatsen där man sen urminnes firat mötet mellan Sol, Måne och Den Naknas stjärna i enlinje som skär Gyr-stenen på tingsplatsen. Det var tradition at den gamla sångerskan reciterade den urgamla sången om när Asarna skapade världsordningen ur kaos

Nu på morronen hade folk samlats på tingsplatsen och många flera hade kommit till från olika håll. Snart skulle processionen börja. Den gamla sångerskan började det hela med en sång om Måndotterns födelse.

Allt hände långt innan gudarnas ben människorna hade skapats och i staden Nippur bodde dess unga man Enlil och dess unga flicka Ninlil och modern Nunbarshegunu = som inte kan föda barn ... modern bestämde sig för att gifta bort flickan i huset för att få mat på bordet och ger dottern goda råd:

Men aserna såg att flickan hade blivit våldtagen och inte ens gudar får våldta. Båda dömdes till Underjordsfloden. I sinom tid föddes Måndottern och hennes tvilling Kornet steg ur jorden. 

Hela våren hade man arbetat med att inhägna en hage för Den Naknes korn. Liksom andra byar hade man skaffat en riktig korphacka, men den var i skiffer och skulle kanske inte hålla att hacka jorden. Liksom hos de andra skulle den bara vara för ritualen. I stället fick man använda Kajsa Wargs recept. Många hade gjort rätt sin korp av älghorn eller av lårben. Andra använde yxor och de var bra att slå sönder kokorna med.

Den gyllene regeln var att man skulle bryta tre jordlås för att kunna så i fuktig mull. Man brukade säga att man skulle befrukta Jordemoderns fitta med säd. Säden hade man fått från vännerna i Evens by och den skulle sås efter det riktiga ritualet mot slutet av festen. En ny sång kom med spetshackan eller Korpen som man kallade den.

Efter dessa inledande sånger var det dags att hämta Måndottern nere vid Ronarudden. Man ordnade ett följe av giftasvuxna ungdomar någorlunda parvis med den unge Herden i spetsen bärande den rituella Korpen. Man räknade så att det skulle bli hälften odlare och hälften herdar i sju par för de sju sommarmånarna. Första paret bar dolkar och nästa skäror medan resten tog vad de hade av yxor, klubbor och hackor.

Det passade så bra att den unge Herden skulle gifta sig vid detta vårbröllop mellan himmel och jord. Man hade tillfälle att pröva det nya ritualet som fanns inristad på Laghällen. Alla var överens om att det vore bra med ett rejält "ta i hand" där de unge tu lovar varandra tro och loven och underförstått tar hand om tillkommande barn.

Följet drog iväg med en mer eller mindre ordnad svans av övriga ungdomar och barn.

*

De gamle dröjde sig kvar vid tingsplatsen och fortsatte gå igenom programmet och innehållet i detta tingsmöte för att se om man missat nånting. Det var ett viktigt möte där man för Dalslätten och de som ville skulle bestämma om "brödrabo" vilket innebar att odlare och herdar skulle vara som bröder och samarbeta där man kunne istället för att strida om strunt. Båda parter tjänade på att kunna stå varandra bi.

Utmärkande för detta förbund var att alla byar byggde ett stentempel som återfödelsens hus. En del som inte hade nära till vatten använde det också till "gå-i-jord"-ritualet medan andra tyckte det var bättre att låta vårbrudparet ta ett dop i närliggande sjö. Sen urminnes hade man sina heliga platser nära vatten eftersom man viste att vattnet och dess cirkulation var bärare av livet. I vissa byar byggde odlare och herdar var sitt tempel och hade då lite olika ritual och bruk. Åter andra byar hade bar ett tempel och sysslade med lite av varje där man på fjället sysslade med att leta efter grönsten och koppar och hade lite djur och odling.

En nyhet var Korpen man satte som ledare som symbol för att röja och bygga bo. Man hade fått en del nya idéer om odling och ritual och herdarna fanns snart att även de var beroende av måndotterns regn och fruktbarhet. Även de behövde följa årets gång så att man bättre kunne planera att lägga upp förråd för vintern.

En förlösande sak för broderskapet var att man kom överens om sommarfriden. Odlarna förband sig att bygga gärdsgårdar runt trädgårdar och odlingar medan herdarna förband sig att hålla djuren borta från odlingarna. Under året kunne folk byta med vad man hade så att odlarna fick smör på brödet och herdarna fick bröd till maten exempelvis.

Herden med sitt följe kom ut på den lilla Ronarudden samtidigt som Måndottern i sin båt svängde runt stora udden. Hon hade två paddlare om och de steg i land som hennes yxbärande. Egentligen skulle hon förstås vara naken, men nu för färden hade hon ett snörskört och en liten följeslagare kappa över axlarna. Under halsen hängde en kilformad amulett i ett snöre och hon hade sitt långa hår i två flätor. Hon verkade lite blek och inbunden när hon hälsade Herden. Det var säkerligen för att hon var nervös för att icke minnas allt hon skulle säga uppe på hällen. Det unga tåget satte kursen mot Laghällen nu med Måndottern och hennes svenne i ledningen.

Lagen om Brödrabo

De Sjus Råd och de äldre hann fram samtidigt till Laghällen och all flockades framför den. Den Gamle hälsade Måndottern utan större ceremonier och såg att hon var lite blek. "Var inte rädd, jag hjälper dig". Måndottern, Herden och De Sju gick runt hällen och upp på dess krön där de ställde sig i rad medan Måndottern ställde sig i de nakna fotspåren som var fotstol

Här tog det emot och hon tappade tråden. Det var lätt så länge hon kunne följa övre slingan, men var skull hon fortsätt. Det fanns en nedre slinga om herdarnas säsong. Hon hade glömt hur det skulle vara men,. Den gamle bröt in,

"Ja, som ni förstår har herdarna sin tid med mjölkning och slakt. De som bor i gemensam by får komma överens om att dela upp arbetet. Men nu ska vi fortsätta med hur man helgar äktenskapet för ett par men också mellan odlare och jord." Han pekade med sin stav på regeln om handtaget:

Måndottern och Herden tog i hand och lovade varandra tro. Sen gick de ned från hällen till ett en bädd av vårens löv där de skulle ha sitt första samlag. En kvinna kom med en liten skål med utsäde och en annan kom med klädet man band ihop ett ben från vardera parten med. Det var symbol för bandet mellan paret. Samlaget började under stor munterhet och tillrop medan man stämde upp i den gamla sången om Inanna och Herden under äppelträdet.

 Herden säger:

Den Nakna säger:

.

Men när det kom för gutten fick han låta det gå i skålen med utsäde. Efter en stunds avkylning kunne paret gå till den färdiga åkern. Måndottern tog av sig amuletten och använde den som sticka att göra hål i jorden där man sådde de första symboliska kornen. Ungdomarna i följet fick göra det riktiga arbetet.

….

. 

Paret gick tillbaka till De Sju och den gamle sade högtidligt

Han pekade på värnformeln

Sen gick Paret och De Sju nedför bortre ändan av hällen ned till sjön för att besegla handtaget och den givna lagen.

Den Gamle var trots allt nöjd med "första-gången". Dessa symbolhandlingarvar viktiga för att bevara i minnet en lag och dess tillkomst. Alle hade säkerligen sin version men det viktigaste var att innehållet bevarades. Men man pratade om att göra en sång till nästa år om årsritualet och om fördraget så att det var lättare att lära och där alla kunne delta.

Kommentar

Denna animering har ett starkt faktaunderlag när det gäller de olika komponenterna. Däremot är orden anpassade för en nutid och det är endast andemeningen vi kan ta till oss. Vid den tiden får vi första världliga världshärskaren Sargon av Akkad. Gamla Riket faller i Egypten och kanske båda händelser förorsakade att folk fick fly och det blev en kedjereaktion. Samtidigt började bronsåldern med jakt på det rätt sällsynta tenn man behövde. I kölvattnet reser sig nya kulturer i Mellanöstern.

Början till slutet på präststyret med ritual som medel … även folket förstås krävde att de styrande skulle fortsätta me ritual såsom det alltid varit. I stället växte en feodalklass som samlade gods och inom bönderna som växte i motsvarande grad. Framtidens arkeologi kan kanske jämföra DNA från hällkistorna (om det finns kvar?) med möjliga ursprung i Södra Europa inklusive Kaukasus.

Säkraste fakta är de två rituallagarna på hällristningarna. Med största sannolikhet ristade hällkistfolket sina lagar i Evenstorp och Tisselskog. Kistorna kan dateras till tiden 2300 - 2000 f.Kr. då vi har liknande företeelser i Västeuropa där odling och metalletning kan knytas till en del av kistorna. På Dal har vi tre typer kistor som möjligen kan knytes till invandring från olika håll. Här på Dal fick man förstås anpassa allt till de små samhällena och man fick ta vad man hade.

I Högsbyn finns 1000 år äldre ristningar och man hade innan dessa lagar ett utvecklat system av symboler. I båda ristningarna har man genom att göra strängar och "en röd tråd" visat att ritualet avbildar något som sker i Tiden. I synnerhet i Evenstorp ser vi följet av mångubbar och säsongens del av den tidiga zodiaken som symboliserade olika moment. De är så pedagogiska att vi kan förstå dem när vi vet vad de handlar om. Här kompletteras med de viktiga fynden av korphackor på Dal spridda som i tidiga socknar (förekommer även i Bohuslän, Värmland, Östergötland) och de syns på Evens ristning.

Poemet Voluspa i Eddan är en sentida parallell till bättre kända babyloniska Enuma Elish känt runt 2000 f.Kr. och vilar på äldre sumeriskt material. Det var ett epos som reciterade för flera tusen år i Mesopotamien under vårfesten Akitu. Här används endast första delen om "skapelse ur kaos" som åtföljs av vårbröllopet.

Här kan vi bara ta med det som hade inträffat då dvs. de tre jordegummornornas ankomst under fjärde årtusendet. I Mesopotamien sjöng man sånger till uppfinningar och kulturbegrepp där sången om Korpen passar här. I Kaukasus har man bevarat ett Nart poem om skärans tillkomst med nymåneskäran som förebild. Av nån anledning tycks man skörda om natten men det är svårt att se logiken i det. Här ges en för oss anpassad bild. Det är möjligt att vi fått skäran och kistan med gavelhål från Kaukasus … Vi måste förstås att "Kolme akka" de tre gummorna finns i samernas kalender och myter!!! Och i det avseendet finns ingen barriär mellan samer och nordbor … om inte man gör sig till!

Vårbröllopets praktiska del bygger på texten om "handtag". Det var böndernas vigselform på Dal fram tills kyrkan tog över i slutet av 1700-talet. Dessutom har vi detta fantastiska folkminne:

Älgskog är stället där de unga får vara i fre´ och närma sig varandra ... det förmodas att några av hällarna i området kallat Skogen är minne därav ... eller som en folkminnestalare soldaten Otto Hjelm f. 1868 från Högelund berättade:

I övrigt om man skulle överföra kunskap och ritual var sången säkerligen det bästa medlet. Det är möjligt att en del av sångarna kom till Norden som de var i Södern. Sen klädde man av det som inte passade i de nordiska skogarna. I vissa fall införde man förmodligen föremål och kanske med illustrationer där vissa hällristningar med stor noggrannhet avbildar exempelvis sumeriska sigill.

Det finns de små antydningarna till parsamhet ända sen Brödrabolagens tillkomst unikt för Dalboslätten i synnerhet. På själva lagen ser vi det genom att det finns 2 x 2 typer fotspår som berättar om lika många identiteter vare sig vi förstår eller inte. Sen finns den naturliga delningen vi anar mellan herdar och odlare och vi känner den från annat håll. Det förstärks sen av att det finns ett mindre antal parvis hällkistor på Dal. Runt 1000 år senare har vi förekomsten av domarringar parvis. Vi ser en viss tvåsamhet även i Bohusläns figurativa ristningar.

Texten är från bröderna Lindorm och Erik Stakes gravsten 1624 i Holms kyrka. De förblev ogifta och skrev sig till Berg och Nordkärr och lindorm var överhuvud för den adliga släkten. Man anar att det finns mer mening än vi kan läsa bakom texten.

Gustav Vasa skrev i en av sina undervisningar för att förmå dalborna att lösa upp alla brödrabon. Han ville förstås ha fler skattebetalare med dalborna levde i oskiftade bo och kom undan insyn. Ur domböckerna kan vi läsa om hur en del gårdar var brödrabo vilket kunne inbära att mangården var bygd som en parstuga för två familjer. Ett mindre antal parstugor av typ ryggås sparades till fotografins dokumentation. De tidigaste herrgårdarna byggdes ofta i den stilen. Lilla Dal "bortom stora vägen" och bakom Vänern bevarade i det längsta gammal kultur.