Vi och harg

Vi, Gutalagen, Skabersjö, Alpernas hällristningar, kilen, viga, Tyr, Ritualtiden, Baldersmyten, Pegasus, vise, Tibirke, Tirsted, Jelling, vising, näskung, årman, ålderman, månhornet, Sparlösa, Oklunda, Forssa-ring, Malt-sten

Viet är inte mycket yngre än Gavrinis måntempel och rymmer i förenklad form samma idé om att "gå i jord". Skillnaden är att bosättningarna var ofta mindre i Norden. Dösen/ dolmen räknas som det äldsta monumentet och dateras till strax efter 4000 f.Kr. I danskan används ordet dysse men det har en vidare betydelse eftersom många dösar ligger på en ursprunglig långdös. Dolmen används i Europa och tolkas som "bord/ gudabord" och det kan ha varit den ursprungliga tanken, där gudinnan Inanna sitter vid sitt bord och dricker skördeöl.

Det är endast i undantagsfall vi har de ingärdande stensträngarna kvar och mörkertalet beror förstås på odlingen. Förmodligen har alla dösar, gånggrifter och hällkistor haft en stensättning som markerar det helgade rummet.

Om vi går efter förekomsten av ortnamnsstavelsen VI och VIS i Danmark 35 orter och i Sverige 45 orter. Det är en stor förekomst bland kulturbegrepp om samhällsordningen. I Danmark finns ungefär lika många namn där TING ingår och då oftast som "hög eller berg". Tinget gäller förmodligen områden av härads storlek medan det är osäkert om viet har varit mer än en lokal ritualplats.

Om offerplats är det svårare att uttala sig och bloten kan ha haft olika karaktär mellan eldoffer och blodoffer. Blodoffret har gamla anor och beskrivs i sumeriska texter. Det praktiseras än den dag i dag genom att man stänker blod på altaret. Kanske blotet var som doppa i grytan i de trakter där man gillade svinkött. Från Gotland har vi en möjlig tradition med domarring och lodaring varv sistnämnda tycka ha använts för att steka offret. Man fick vara försiktig med öppen eld. På Dal har vi många platser med dubbla domarringar.

I min barndom var anden till Morten Gås det egentliga blotet om hösten, medan jag doppat i grytan till jul med svinkött både med karelare och västgötar. I forntiden var svinblotet förmodligen beroende på om man hade ekskogar där ollonsvinen gick. En granskning av 1600-talet visar att svinen var en lokal förekomst. På Dal har man förmodligen föredragit en kalv och i skogstrakterna kanske ett lam. Min kunskap om nordbor är nog att man hade knappast vidlyftiga ritual därtill var folkmängden och fantasin för liten.

... min uppfattning om detta påverkas starkt under läsningen med prästen före konfirmationen. Han förklarade att oblaterna är Kristi kropp och vinet är Kristi blod. Min smak sa mig att kroppen var oerhört torr och inlevelsen av att dricka nattvardsvin fick mig att undvika rödvin för hela livet. Jag kommer alltid att tänka på blod. Då som barn frågade jag mig förstås om vi människor är kannibaler. Det var en av de frågor som gjorde mig till skeptiker.

Jag har inte hittat nån forskare som vågat sig på att se på viet som ett naturligt ting och som ett säte för ritual och rättsordning. Allt för ofta blir det nån kristen formulering där ordet avgud ingår. Enligt vedertagna uppfattningen är allt icke kristet primitiv styggelse än i dag. Nu visar det sig att det åtminstone på vissa orter har varit ryggraden i samhällsordning i mer än 5000 år. Bättre upp är att många kulturer har haft liknande organisation. Det kristna snobberiet tar död på vetenskapen och kärleken till förfäderna.

 … Man tolkar denna symbol VI i Linear B som är ett grekiskt tvåljuds stavelsealfabet. En liknande symbol finns i cypriotiskan och båda är från andra årtusendet f.Kr. Naturligtvis var dåtidens symboler ej standardiserade och utförandet kan variera. Symbolerna avbildar i regel nån känd företeelse liksom i sumeriskan och andra tidiga stavelsespråk med pictografiska symboler. En sådan symbol kan ses som både inflöde och utflöde i en gren. Symbolen finns också på våra hällar.

Den mörka rektangeln på Skabersjö-ritningen är en liten ihopsjunken dös där man möjligen kan skönja en ingång. Vinkeln är ungefär 6 grader och i dagar är det förstås ungefär lika mycket om man söker fånga en stjärna vid en viss tid på dygnet … eller varför inte solen och månen vid vårdagjämningen. Månen ser ut att stå stilla tre dagar före ny och man behöver lite marginal för att "fånga den". Från ca 3150 f.Kr. vet vi att slipningen av rituella mejslar företogs vid första fullmåne efter vårdagjämningen. Resultatet blev förstås att man fick en dag då man började sommarsäsongen. Den dag i dag bestäms kyrkoåret efter första fullmåne efter vårdagjämningen.

Min vän Kenneth Gustavsson från Hässelby frågade min åsikt om uppallade block. En noggrannare titt på blocket visar att det finns 15 synliga skålgropar uppe på stenen. Inte nog med det så upptäckte han att det gick två parallella stensträngar där dösen ligger mitt emellan. Två meter från finns en mindre sten med en slingrande ristning dvs. Vattenormen på himlavalvet symbol för säsongen.. Vid den norra stensträngen finns två runda stensättningar 2 m i diametern) och vid den södra stensträngen en fyrkantig stensättning 3 x 2 m.

Detta är ett exempel på att man bör titta på omgivningarna och den arkeologiska kontexten för att se om det enskilda monumentet ingår i ett större sammanhang. Här är det sannolikt frågan om ett ursprungligt Vi för att bestämma vårdagjämningen

Den V-formade dolken finns på en egyptisk årsplakett från ca 3000 f.Kr och den kan förstås som gudinnan Isis dolk och är också symbol för "inträngande" underförstått i jorden. I Sumer var dubbelyxan med två månskäror den vanligaste symbolen för tidsritual knutet till månen och odlingen.

I Alpernas hällristningar och övriga figurativa lämningar ser vi att V-dolken blev ritualvapen. En del är utförda så att de bara skulle bäras som symbol, vilket understryker den rituella karaktären. Knoppen är i många fall formad som en månskära och där vi bör minnas att den sydliga halvmånen ligger eller är en täckande båge i ny och nedan. Alpernas V-dolk/ Remedello liknar i hör grad den egyptiska och det finns andra motiv som pekar mot Egypten.

Vid samma tid grydde metallåldern och metallurgerna fann att de kunne leva på att göra ritualvapen och sälja myter. I Alperna var det V-dolken medan det i Norra Europa blev den båtformade yxan även om andra modeller också förekommer. Båtyxan är förmodligen inspiration från en sumerisk variant av det lilla fröet som skickas på en resa i underjorden. En undersökning visar att inget koppar infördes 3300 - 2300 BC till Skandinavien då vi får "dolkperioden" med dessa som ritualvapen vid sidan om en amulett i kilformade hällkistor bl.a.

Franco Mezzena har grävt ut en V-formad ritualplats i Aosta Italien. Den består av en V-formad plattform och vid ändan en dös som innehöll ben. Bredvid finns ett ritualfält där man kan se spåren av rituell plöjning. Det är bara det att det finns inte tillstymmelsen till förekomst av sädeskorn inom platsen eller den närliggande bosättningen.

Slutsatsen blir att man hade ett tidsritual som användes också vid begravning, medan plöjningen naturligtvis förbinds med vårens början. Den andra slutsatsen är att samhället levde på koppar och att göra verktyg och ritualvapen. I Alperna har man också kunnat konstatera att man ibland städat undan skeletten från den rituella dösen och kastat dem i delar på nån evighetsförvaring dvs. en annan plats.

V-formen eller kilen finns i många samtida dekorationer i Alperna.. I Frankrike i gånggriften Gavrinis Carnac Bretagne finns de tillsammans med halvbågar och jag associerar till tideräkning där en pelare och båge kan vara symbol för månvarv. Kilen kan vara symbol för år medan det finns en urgammal spetsoval symbol som tycks symbolisera månens 19-årscykel. På Irland finns en del kilformade anläggningar och även i Danmark finns ett mindre antal.

Idén om "återfödande" kom förstås som brev på posten när man såg att man kunne få kornet att återfödas efter en tids skenbar död eller vila. Naturens magi är exempelvis att en frökärna öppnas först efter en skogsbrann många decennier efter att fröet föll i jorden. Vi har ingen aning om hur mycket våra förfäder viste om sin natur. Nutida naturmänniskor ger oss en aning om deras rika kunskap medan stadsmänniskor ej vet mycket om naturen.

Det var naturligt om man såg att kornet återfödas och sen tänka att om man använda samma process även människan skulle återfödas. Det är därför vi överallt ser liknande ritual före sådden och vid begravning. Vist gick deras önskan i uppfyllelse om än ej helt. Ju mer omsorgsfullt man begravde desto mer har blivit kvar för eftervärlden så att vi så småningom kan se förfäderna som levande människor framför oss.

När man började med systematisk odling var man tvungna att använda allt man viste om naturens kretslopp och sätta det i system. En del av problemet var naturligtvis pedagogisk dvs. att få alla att förstå vad det handlade om. Om djur var det enkelt eftersom de har en likadan fortplantningscykel som människan.

Plantornas cykel måste abstraheras och man valde att animera med människan som förebild. I flera kulturer har gudarna inget huvud; i andra ger man dem fågelhuvud som symbol för den flygande tanken och bl.a. egyptierna animerade med många märkliga varelser och ett mindre antal människolika gudar. Vid analys av idéerna får man inte för ett ögonblick glömma att bakom idolen finns ikonen för en del av deras vardag och arbete. För dem var gudarna ej fixare utan förebilder och i sig en minnesbank.

Roten VI är sådan att den utan tvekan har kunnat vara levande i tusentals år. Förutsättningen är att generation efter generation har behövt begreppet och använt det. Samma gäller förstås en rad andra kulturbegrepp som kan vara lokala eller som har kommit från andra håll och stannat kvar oförändrade. Det är dessa som skapat en gemensam kultur i indoeuropeiska delen av världen.

Vi har uttrycket "viga" för allehanda heliga handlingar. Läser vi ordet i stavelser på keltiskt vis får vi "GA VI" dvs. "gå i vi" eller förenas i grenen. Se även under "Idéer fjärde årtusendet". Under Ritualtiden följde man ritualet och vi ser i våra landskapslagar att man fortfarande med lagens hjälp formade bondeåret med fridsperioder för sådd och skörd och där man underförstår att tiden bestämdes på något sätt.

I karelska landskapslagen beskrivs symbolhandlingen att man skar upp en gräsremsa och "vigdes" med jorden när man tog upp land. Samma ritual gällde vid fosterbroderlag och förmodligen avtal om bolag och andra liknande handlingar mellan två parter. I en tid utan dokument var symbolhandlingarna ett sätt att få alla att vara vittnen att kunna bekräfta vad som bestämts

Det finns folkminnen som berättar att dösen var en livmoder och stelen/pålen var symbol för den manliga parten. En dös på Irland kallas Proleek där förleden PRO betyder "före" och LEEK/LEAK var tiden då säden grodde och i Egypten reste man en symbolisk djed-pelare. När vi känner till Inannamyten och hennes nedstigande i underjorden förstår vi än mera. Hon var regnet som befruktade jorden och överlämnade sin säd till sin syster i underjorden. Andra delar av myten är ett symboliskt bröllop.

Vid Skabersjöviet ser vi dösen som en nedgång och vi har vi-namn som Grevie, Skedevi, Hellvi, Dödevi och Medevi samt ortnamn med förled HOL- = hål som antyder denna nedgång. I Sumer gjorde man amuletter i form av ett hål som symbol för "underjordens ansikte"

Forskarna brukar berätta för oss att sumererna var först med att använda skrift. Nu vill nån egyptolog mena att Egypten var först dvs. runt 3500 f.Kr. Det beror nog på hur man definierar skrift. Från grott-tiden 10000 - 30000 år sedan i Sydeuropa finner vi många tiotal symboler som närapå lever än. Några är mer internationella än våra sena skriftspråk.

Symbolen TI = "pilspets" hör till dessa urgamla symboler och betyder "den ger ut" som oftast. Den finns i danska ordet "tisse" som betyder såväl bröst med mjölk som att urinera. Men TI betyder också den yttersta spetsen eller delen av ett flöde eller en rörelse. I vårt ord "tid" är det rot och beskriver på ett naturligt sätt naturens flöde i tiden. Sentida spekulerande filosofer vill gärna göra det till något mystiskt som endast de kan förklara. VI och TI är egentligen två olika stadier i ett flöde.

Vi har roten TI i minoernas underjordsgudinna Potinia den sittande gudinnan. Hon symboliserar jordens förmåga att ge ut och på himlavalvet är det Vågens stjärnbild. TI-leden ingår även i indoeuropeiska ord för gud eller gudomar, men oftast i sentiden med en mjukare form med stavelsen DE i stället för ursprungliga TI. Språken har sina dialekter och ändras med tiden.

Det leder förstås till TI-UR vilket vi förbinder med tjuren, medan danskan drog iväg med Tir- och Tis- i samma betydelse. Solen underförstå som givare av värme och symboliserades med tjurhorn såväl i Sumer, Egypten, Grekland Rom och i Norden med tjurhorn. Kort sagt symbolismen omfattade hela Gamla Världen. De äldsta förekomsterna är förstås i Sumer och Egypten. Men det finns också en tjur på Vitlyckes stora häll och den ingår i en cirkel som då sannolikt är solbanan. Arkeidolen Tyr blev naturligtvis symbol för tinget eftersom där avgörs hur tidsflödet ska styra. I den mån man kan påverka människan och naturens rörelser i tiden.

Detta började med viet vars uppgift var att manifestera tidens ritual. Det fanns förstås ett internationellt behov av att alla skulle kunna prata samma språk om tid. Det är en förutsättning för många typer av överenskommelser och att överhuvudtaget kunna planera vad man gör i tiden. För alla var det problemet att få maten att räcka till under de ofruktbara perioderna, vilket förstås varierar något med klimatet.

Den klentrogna vill kanske förneka att man kände till vårdagjämning dvs. att dag och natt är lika långa en vis dag: … "Från nu av blir dagen kortare och förvandlas till natt-tid. Från i dag då dagen är tre enheter lång, är dagen lika lång som natten"… finner vi i en fragmentarisk text vi kan datera till ca 3200 BC eftersom det sägs att Inanna, måndottern skär av Skorpionens svans och kanske med fixstjärna Antares

Skålgropen mellan hennes lår antyder hennes andra hälft den framfödande "systern" Ereshkigal under jord. Det är det organiska äktenskapet i mytens form och det sker alltså icke i rymden.

Våra dagars kyrka börjar kyrkoåret vid samma tidspunkt men har icke tagit med fixstjärnan som då var Skorpionen som förekommer i Egypten, Sumer och Indus bl.a. vid vårdagjämningen. Förmodligen är den symbol för den odefinierade "gnistan" som sätter igång groningsprocessen. I Sumer fanns bilder av Skorpionen finns under den äkta sängen. Myten om äktenskapet gällde tydligen allt organsikt liv såsom vi ibland i vårt bildspråk tar exempel från såväl växt som djurliv.

För att lättare greppa denna långa tidsperioden kallar jag i stort stenåldern för Ritualtiden, vilket innebär att man följde myten och ritualet. Med bronsåldern utvecklades i takt med samhällets tillväxt ett delat samhälle och en överklass växte fram. Kanske inte som direkta makthavare utan helt enkelt som handelsmän med lager av rikedomar.

I stadssamfunden ser vi att ledarna blir halvgudar och får ett vidare fält att uppträda som gudarnas röster. Läser vi exempelvis den store byggherrens planer på att bygga Ningirsus' tempel bygger han det för guden och handlar i guds namn. Det vore säkerligen bekvämt även för nutida politiker att kunna säga att en gudom vill att folk ska bidra med allehanda ting till ett byggnadsverk.

Själva den ekonomiska metoden borde sätta myror i huvudet på våra kapitalister som inte kan se att man kan göra statliga eller gemensamma projekt och få det att ingå i en sund ekonomi. Däremot finner ju många det naturligt att bygga kanoner som förorsakar förstörelser och uppröjningskostnader som folket får betala. I fråga om ekonomisk logik kan nutiden nog inte lära forntiden utan tvärtom.

Brittiska astronomer har provat ut att mönstret på guldblecket som kan användas för att bestämma alla årets viktiga dagar. Det fanns i en grav med en förmodad "tidman /årman /aldur/" som hade fler insignier. Blecket ska kanske ses som en figur i rymden dvs. en trappstegspyramid. Översta plattformen är inre fyrkanten eller de cirkumpolära stjärnorna. Det finns två steg emellan innan vi har nederst/ytterst bandet där vi har solbanan och djurkretsen.

Ett vi kan förstås ses som ena spetsen av denna, men i ett mindre utsnitt. Även en skeppssättning kan ses på samma sätt. På detta bleck ser vi ett V i översta och nedersta hörn. Mallen behöver förstås inte vara en rättvinklig kvadrat och i våra hällristningar finns några liknande spetsiga vinklar med gradering på benen. Jag har arbetat med en kvadrat och det har visat sig att den passar också till himlavalvets konstruktion men man kan också spåra sneda vinklar på stjärnkartan.

Av de få uppgifter vi har slutar jag mig till att hargen var en stavgård där man använde pålarna för tidsbestämningar dvs. som en astrolab. Det var aktuellt om våren och i augusti vid Ramadan

Vi får vara beredda på att bortom vikingatiden använde man andra namn, figurer och symboler för exempelvis Baldersmyten. Att nedteckna en saga stoppar den levande traditionen som ändrar lite grann på sagan efter orten men också i Tiden.

Till höger står Loke en symbol för förvaringen och hans ena hand är i ett tidkors antydande att det är dags för skörd. Det är begränsat hur mycket man får in på en liten medaljong. Här saknas Höder den oskyldiga skytten. Mord är förbjudet så Loke måste komma på ett sätt att göra "mördaren" oskyldig genom sin blindhet. Benet betyder redskap men kan också stå för kornet. Över allt ser vi förstås klorna av Solörnen.

Balder har ena handen i en symbol för Tvillingen = början av säsongen och den andra i "kroken" en symbol för skördetiden. Den karakteristiska detaljen är att Balder träffas av misteln. Frigga till vänster har fötterna i jorden och är växtlighetens moder som förstås ber för sin son.

Viet är vinkeln där sex månar markerar säsongen. Över det hela antyds Korpen en symbol för hackan att bearbeta jorden. Denna medaljong ingår i en liten unik serie med ett vi och på denna en tydlig Baldersmyt. Figurerna är karikatyrer och vem vet hur gudar = idéer ser ut.

Nederst finns himlavalvets Vattenorm, men i symboliken jorden som livmoder. Vi noterar huvudet på ormen som ses i annan symbolik. En bit in på ormen finns "grenen" som visar att det är groningstid och såningstid. Den fortsätter ett steg ned dvs. i underjorden. Texten säger kanske inte mycket och jag läser från vänster KIRUNIR där UN är en dubbelruna.

Figuren "talar" vare sig vi förstår eller inte. Den med streck indelade linjen har utsträckning i tiden och symbolerna delar in tiden i viktiga moment. Vi behöver inte förstå symbolerna när vi ser den allmängiltiga logiken att det handlar om året och förstås födan.

Även samtida kung Anund i början av 1000-talet slog ett liknande mynt i Sigtuna och den sista var förmodligen Svend Estridsen. Under Svends tid kom bysantinska stilen på många av de talrika mynten. Han regerade länge och slog mynt på många orter. Fortfarande var dock frånsidan i regel astro-symboler även på mynt med Kristus eller en biskop.

Vi ser himmelshästen Pegasus med frambenen i ett vi och en symbol för säsongens början. Vid denna tid kunne man använda en stjärna i Pegasus som fixstjärna vid vårdagjämningen. På de tidiga mynten finns oftast en stiliserad kungabild på ena sidan och astronomiska tecken på andra. Kungen var garant för tidens ordning intill kyrkan tog över tideräkningen. På mynten synes detta ha skett när biskop Absalon ses på reversen av mynten i mitten av 1100-talet.

Förmodligen har man innan kungarnas tillkomst lokalt har olika former av organisation, men där vi bara kan bevisa ett fåtal. Ordet vise torde betyda årman eller den som har hand om tiden i ett samhälle eller folkland. Det förekommer i Visberg, Vising, Visby, Visnum, där de sista ortnamnen torde vara från andra halvan av 1000-talet.

Ortnamnen är förstås ett talande bevis för traditionen med vi. Ett annat är att viet förbjuds och i Gutasagan berättas om att viet fanns vid övergången till kristendomen. Gutalagen som vi har den är kanske från 1100-talet, fast vissa drag tyder på att man lånat från norsk lag och då kan den gå tillbaka till 900-talet. De tidiga lagarna var icke beständiga och fick skrivas om nu och då, men vi har bara indicier.

Dessa anläggningar är de synliga bevisen. Här rör det sig om tidsflödet och bestämmande av tiden vid en viss tidpunkt på året. Naturligtvis har man kunnat använda det hela året, men det naturliga bruket är att ett par gångar om året bestämma "stora tiden" och sen gå efter månen om sommaren, medan vintern inte är så noga.

V:ets vinkel är 22,5 grader eller 1/16 av cirkeln eftersom man säkerligen utgick från delning av kvadraten på enklaste sättet genom att halvera upprepade gånger. Detta är en förenkling från tidigare kvadratiska former och förmodligen en 90 graders vinkel alternativt 45 grader vilket är svårt att fånga med ögat.

Området vid kungagravarna i Jelling är förstås välutforskat även om kanske få känner till spåren av de gamla stensträngarna och att det stått en stolpe på mittlinjen. Därtill menar man att det funnits ett tempel också i första versionen. Observera att det låg en gravhög i centrum och att den förmodligen har haft mer symboliskt värde än att vara gjort över en präst eller hövding. Det var förmodligen Tiden man hade begravt i högen.

I fas II och III gjordes kungagravar över de första omvända kungarna och det byggdes en kyrka på det forna templets plats. Till saken hör förstås att Jellinge varit tingsplats.

Tibirke ligger på nordvästra Själland och V:t syntes ännu på 1700-talet. Tyvärr kom svåra sandstormar 1725 att täcka över det hela. Tingsted ligger på Lolland och var förmodligen i bruk bland traktens bönder fram till 1700-talet … folk brydde sig nog inte särskilt mycket om påbud från vare sig kyrka eller kung utan gjorde "såsom vi gjort sen farfars tid". Exempelvis på Dal klagar Bolstadsprästen ca 1570 över att bönderna inte vill ha kyrkvigsel (och betala för den). För bönderna var "handtaget" det enda nödvändiga och med rötter tusentals år bakåt.

I ortnamnet Tibirke noterar vi TI för tingsguden och vid Jelling hette intilliggande härad Tisting vid 900-talets sysseldelning. Det finns även ordet BIRKE som antyder att det möjligen varit tingsplats för ett "birke" som var ett särskilt lagrum i bondelandet. Med detta menas sannolikt då en storman eller handelsman "ägde" ett område.

Vi har i Norden ett relativt stort antal ortnamn där -vi ingår som led. Dessa orter har förmodligen haft en anläggning av denna typ. Sparlösastenen dateras till 800-talet och överst står ordet VI separat på två ställen i samband med en figur man känner igen från hällristningarna och även från Flyhov i Västergötland.

I Danmark har man bestämningen VI i början av ordet och vi kan kalla det "keltisk stavelseföljd" som i vårt språk känns "tvärtom" och bakvänt. De danska VI följs av berg (borg) som tillsammans med hög är favorit för tingsställen. Bäck-namnen kan ha samband med att början av året förbands med vattenflödet med tingsnamn som vanting, gyrsting, örting vilka betyder flöde. Sig-namn har två möjliga tolkningar där översta sfären dvs. de cirkumpolära stjärnorna kallades SIG. Den andra betyder sankmark och det är kanske inte sannolikt att man bosatte sig på sankmark. Mosse och sjö vet vi har varit avstjälpningsplats för sådant man tagit helt ur cirkulationen. By, stad och -um är lokala samhällsbildningar och samma gäller namnen Vie, Viet, Vi.

De svenska ortnamnen har -vi som en bestämmande slutled utom i Vi, Vistad, Vivallen samt Vising, Visby och Visnum. Vi finner våra berömda Eddagudar Loke, Oden, Tor, Ull och Frö även om dessa begrepp egentligen har liten förankring i Norden och då företrädesvis i Uppland och Viken. Hällristningen i Bro Bohuslän från mitten av sista årtusendet f.Kr. visar att man då hade en manlig gudaförsamling för hela året åtminstone i Bro.

Vi kan också skönja fragment av Eddasagorna såsom exempelvis Loke som fastnar på limstången när han jagar Tjatse nattfrosten. Samma motiv finns i början av Lökebergets slinga av båtar. Vi vet också att kelterna med förkärlek arrangerade triader och en sådan delar förstås himlavalvet och djurkretsen i tre delar. Namnen Döde-, Gre-, Göte-, Hell-, Mede- och möjligen Karle- har sannolikt förbindelse med vårflödet och sommarsäsongen.

Ytterligare indikationer är orden VISE och VISING (och möjligen näskung) vilket antagligen betyder att man haft en präst eller årman /ålderman med ansvar för Tidens ceremoniell. Kyrkan tog över detta och använde precis samma symboler för bestämmandet av månåret som man gjort i tusentals år. Många kulturer har utan avbrott fram till våra dagar följd deras gamla system byggt på djurkretsen och månens gång.

Nästa klipp från avsnittet om Sparlösastenen ger en aning om dess funktion vid årsritualet

Vilket tolkas:

Det finns ett ortnamn Klivinge i Sverige. Nystan är en nyhet men rep finns som tillbehör i mycken gammal symbolik från sumerernas dagar och framåt och kan betyda uppmätning av åker. Tolkningen är osäker. Man kan tolka det så att grenen ska finnas i ena halvan av V:et och Nystan i andra halvan. Mätningen skedde vid en viss tidpunkt då fixstjärnorna var i Viet. Nordiska odlingsåret på Västergötlands breddgrad torde ha legat vid första maj, eftersom det var aningen kallare klimat för ett par tusen år sedan.

Hornet är förmodligen nymåneskäran eller månhornet. Om man jämför dessa korta texter med det svårtolkade ovan är det rimligt att anta att även detta rör sig om tidslagen.

Hornaltare

Här får vi skjuta in ett stycke om hornaltare eftersom de fungerade i vissa avseende som såväl Vi som Fotpall. En helig plats om man exempelvis flydde från dråp och behövde fristad tills rätten var satt.

Tjuraltare fanns lite överallt i Levanten. När de väl var etablerade bevarades de i kulten. De levde länge även i romerska riket. I Herculaneum, Pompej finns en målning av ett Isistempel. I mitten finns ett hornaltare snarlikt detta.

I andra Moseboken kapitel 26 ges anvisningar om att tillverka ett altare fem alnar i kvadrat och tre alnar högt. Av storleken att döma är kanske det egyptiska tjuraltaret modell även om detta gjordes transportabelt och för eldoffer. I andra paragrafen sägs att det ska ha fyra horn överdragna med koppar.

Ännu i våra dagar försöker man på gammalt imperialistiskt vis övertyga oss om att judarna uppfann allt. I själva verket var de nog fångar i sin dåtida verklighet och tog upp det de tyckte var lämpligt från omgivningen. De var knappast en isolerad stam varom deras historia vittnar.

Uttåget ur Egypten hände under samma århundrade som man i Egypten ändrade kalender. Kanske det var naturligt att ett vandrarfolk utan rot sökte sig inåt för att finna gudomlighet och det låg i tiden att förmänskliga gudomen. Att ha en gud i höjden var förstås urgammal praxis i Mellanöstern och även i hebréernas värld.

Vid närmare studium finner man att det till stora stycken blev ett slavfolks religion. Därmed såg man fienden överallt och de senare apostlarna gjorde striden till ett sätt att skapa lebensraum för fundamentalismen. Enligt mitt sätt att se har det förpestat världen och hör inte till ett fritt och självständigt folk som vet sin begränsning.

Moseböckerna rymmer flera kapitel med anvisningar hur samhället ska organiseras. Principerna ser ut som en kodifiering av vad de själva behövde vid den tiden och vad man tog från andra bofasta kulturer … Det förefaller reaktionärt att försöka tillämpa detta i nutiden och det leder till en massa elände.

Exempelvis anvisningarna för tabernaklet och altaret låter som ett transportabelt tempel i en icke bofast nation. Liksom överallt var det en process som styrdes av nödvändighetens lag från 1200-talet f.Kr. under runt 600 år fram till babyloniska herraväldet. Under denna tid blev man så småningom bofasta och det krävde en ny typ av lagar och manifestationer. Men det mesta hade flera tusen år av tradition inom Mellanöstern.

I min barndom dvs. folkskolan ville vissa fundamentalister få mig att tro att historien började vid denna tid och att hebréerna dök upp och organiserade allt. Senare fick man höra att världen skapades runt 4000 f.Kr. I den högre skolan fick vi veta att greker och romare var alltings mått.

I femte Moseboken 33:17 "Härlig är den förstfödde bland hans tjurar, såsom en vildoxe är hans horn. Med dem stångar han ned allt folk, ja ock dem som bo vid jordens ändar" … huka Er nordbor!

Det är patriarken som talar och gör ej skillnad på sina tjurar och ungar män under honom. Å andra sidan är det den gamla tjursymboliken med ledaren som den stora tjuren bland tjurar vi känner från Egypten speciellt. Förmodligen är det egentligen egyptisk inflytande att patriarken fick en så stark ställning vid Medelhavet.

I Rom ägde patriarken sina söner och fick sälja dem bara tre gångar till slaveri. Den katolska treenigheten med fadern som en organisk del av sonen kan jämföras med Egyptens Osiris-Horus … och nämns väl också I nordiska Odin och sonen som en fortsättning av Tiden. Vi har kanske svårt att skilja mellan animation och verklighet. Osiris-Horus, Fadern-Sonen och Odin-Sonen är illustration av "tidens gång".

I patriarkatet håller patriarken makten så länge han förmår, medan vi i ett individuellt samhälle ger inte bara sonen utan även dottern friheten att forma sitt eget liv så snart de "kan stå på egna ben". Patriarkat blir alltid reaktionära eftersom de har sin förankring bakåt i Tiden. Vårt system är mer framtidsinriktat och begår flera fel.

Tjursymboliken förekom i hela Mellanöstern från fjärde årtusendet och framåt men är antagligen lika gammalt som tämjandet av tjuren. Numera håller tjurrännare, fäktare och cowboyer denna macho tradition vid liv.

I Uppenbarelseboken 9:13 talas om guldaltare med fyra horn på. Enligt Konungaboken 2, 28: "Då flydde Joab till Herrens tempel och fattade hornen på altaret" … tydligen ett urgammalt sätt att söka asyl på helig plats. Vi finner en praxis av principiellt liknande slag i vår tidigaste landskapslagar.

I mina handböcker sägs att den hebreiska etiken var överlägsen allt annat och jämför med några byar med hedningar i närheten av Jerusalem. Om vi jämför med vad vi vet om tidiga sumeriska lagar vilka i grunden ett par tusen år äldre vinner nog sumererna. Om man jämför med vad vi ser i den tidiga europeiska symboliken får man återigen be dem besinna sig och lyssna till profeten Amos råd till ölhävare och annat skrytsamt folk. "Förhäven Eder icke … att ni må slippa baksmälla!"

Den väsentliga jämförelsen är förstås att fråga sig om dagens Israel kan stå som ett allmängiltigt etiskt föredöme för alla globala kulturer? Går det att i en jämlik värld framhäva ett folk som mer utvalda än andra? … jag dristar mig att säga att det är inpiskad inbilskhet. Jag är en fritidens man och tål inte att nån sätter sig på andra. Livet förutsätter generositet för att det ska frodas. Jag är trött på bulletinerna från Palestina.

Förövrigt kan man speciellt i Moseböckerna finna många fragment av den dåtida kulturen i Mellanöstern. Därifrån fick vi sannolikt intryck under tidens gång antingen direkt eller i andra hand via egeiska världen.

Här underförstås att Viet var en helig fredad plats. Men i den mångkultur vi ser fanns flera lokala varianter av helgade platser för kollektivet, dess ritual och lagstiftning. Detta praktiserades förstås vi mycket grova brott mott det allmänna eller mot enskilda. Det hörde inte till vardagen, men man garderade sig för all företeelser som uppkom … se även under Ritualstenar.

Viet nämns i ytterligare ett par runtexter där vi då vet att just på dessa platser hade man ett vi som symbol för lokalsamhällets lagrum.

.

Viets gild är förstås lokalsamhällets rätt som institution för lagskipningen. Den omtalade staven var kanske en hasselkäpp som användes vid symbolhandlingar. Exempelvis talas om att man fattade staven vid förlikning och avtal. Naturligtvis hade Viet en ledare vilket även skymtar i nästa klipp.

.

Sen säger somliga att det fanns inte lag och ordning i hedna tiden?

.

De flesta ser nog mest på fragmenten av den förkortade smeden Regin och Sigurd med fingret i munnen när han lär sig fågelsången. Man känner igen Yggdrasil medan Himmelshästen är i det närmaste okänd för Eddatolkare.

Vi indoktrineras från barnsben att på kristet vis tro att ormen står för ondskan vad det nu kan vara. Här är det inte en utan flera och de är på urgammalt vis symboler för tiden. Övre slingan har ett skarvbleck där vi ser symbolen för "månens stigande nod". På den nedre vill man se drakdödaren, medan andra nog ser Björnväktaren eller "dags för skörd". Den ormen är skarvad med en liten bit och det är de 11 dagarna av 13 månvarvet för att månåret ska gå jämt med solåret. Man kallade det Ramadan och symboliken är lika gammal som viet.

Efter detta följde normal åsiktsimperialism då kyrkan med alla medel gjorde våra förfäder till barbarer och vildar. En del tror andra inte och det kallas trosfrihet men även rätten att älska våra förfäder som skapade den nordiska rättsordningen som nog är grunden i vårt samhälle. Det var inget vi fick från söder utan det utarbetades under tusentals år att passa Tiden den stora domaren.