Dös, gånggrift och sliprännor

I mitten av tredje årtusendet f. Kr. ser vi klart den rituella idén att gå i jord. Den syns i gänggrifter, sliprännor och snart nog kommer artefakter och myter som visar att det är odlarnas ritual för återfödande. Hällkistan är en sista blomning.

Dös, långdös, gånggrift, slipränna, hällkista, storhög, skeppsgrav, gudabord, Newgrange, porten, landskapslagen, dubbelyxa, båtyxa, Flyhov, Gotland, månens cykel

sliprännor | Observatorium | Flyhov | Viet  |Ritualastronomi | Måntempel | Månhjul |Inanna | Djurkretsen |Följa Gyr | Odlingskalender | Stenar i formation | Kulturstenar |Stenrader och cirklar | Ristade följen | Danska stenrader | Ritualstenar |IndexI | IndexS | hem

 Idéer fjärde årtusendet

I Europa är vi vana att alltid jämföra oss med de stora kulturerna. Egentligen tycks TV-arkeologi handla enbart om Mellersta Riket i Egypten dvs. andra årtusendet. Går vi bakåt ett årtusende har vi i regel så väl Egyptens pyramidålder som den sumeriska att jämföra med. Men ytterligare ett årtusende bakåt är de redovisade fynden mycket färre och det gäller förstås främst stora byggnationer av sten eller lertegel. I det avseendet är faktiskt Europas storstensålder enastående och kompletteras av Maltas tempel.

Å andra sidan ser vi att idéerna hade lång tradition så att exempelvis Sumers idéer fortsatte mer än tusen år efter att sumeriska dynastin dött ut. Likaså är ändringarna i Egyptens kultur inte särskilt store fram till sista årtusendet före vår tidräkning. Alltså kan vi pröva om inte vi kan använda samma idéer tusen till två tusen år tidigare än vi har bevisande ritualföremål.

I arkeologins början var främst keramik ett medel att relativt datera fyndområden och det fungerar än. Tillkommit har tekniska medel såsom C14-metoden som preciserar stilanalysen. Stilen kan även ge anvisningar om en viss kulturgemenskap inom ett område. Därtill visar den figurativa utsmyckningen och formen ibland vad som rörde sig i folks sinnen.

Ritualvapnet tillkommer med det civiliserade samhällets årsritual. Det kan ge oss en antydning om att man lagt ned extra tid på att utforma ett vapen, som inte var direkt avsett att vara verktyg. Kultur är ett mervärde och tillägg i utformningen är en kulturyttring och har haft betydelse i pågällande kultur.

Ett hjälpmedel att se bakåt och även komplettera vad fynden ger är de sumeriska hymnerna från tredje årtusendet. I vissa nämns personer/gudar som exempelvis antas ha existerat "före Floden" och då kan vi anta att de är äldre än tredje årtusendet. Folkminnet och även arkiven sparar bara det som är brukbart. Hela hymner eller detaljer kan vara lika gamla som stadssamhällena i Mesopotamien dvs. kanske 7000 år gamla.

I dem finns en rad här och där som upplyser oss om deras ritual. Så nämns bland annat dubbelyxor i samband med Inannas ritual. Men eftersom Inanna är nymånegudinnan kan man fråga sig om inte det halvmåneformade bladet på dubbelyxan har samband med månens symbolik och cykel att vara i ny och hel, men i nedan "under jord".

I en annan rad av hymnerna säga att "Hon sitter vid bordet och dricker öl i Lejonets ansiktet". Eftersom hon är Nymånen och Lejonet är en stjärnbild betyder det "när nymånen är i Lejonet". Sen gäller det för oss att veta när på dygnet och året hon satt vid bordet. Vidare vet vi från bland annat ziggurater/trappstegspyramider att gudar tänktes vara jättar. Alltså måste hennes bord vara i jätteformat.

Det var inte nog med att Inanna var nymånen hon var också det nakna regnet. Det var nödvändigt i Sumer där årliga nederbörden bara är ett par hundra millimeter. (Även i Induskulturen var regnet en viktig faktor dvs. Monsunen.) Hennes tvillingsyster Ereshkigal "den stora framföderskan" var förstås jorden som livmoder. I tyskan har kanske hennes namn bevarats i ordet "Erde", medan i danskan "er" är "nuflödet" dvs. en operator-symbol för den verbala handlingen.

Och vi får ej glömma solen Utu som nog från början varit partner till Ereshkigal i ett invecklat ritual. Sumererna viste väl om förutsättningarna för att skapa liv krävs värme, vatten och bördig jord. De upptäckte snart att det behövs gödsel och bevattning och ett par eunucker tilldelades de befattningarna. 

De sumeriska myterna är ej lätta att förstå och man behöver kombinera flera. En orsak är förmodligen att även om de är nedtecknade under tredje årtusendet är de mycket äldre. En annan sak är att sumeriska städer hade lite olika varianter. Ändock har vi så många brottstycken att vi kan pussla ihop några begrepp vi sen känner igen i fjärde årtusendet storstensanläggningar.

A.P.Madsens teckning av dansk långdös 1868 med stengärde som en helig omgärdad plats.

Danska långdösar har inte klarat sig om de inte bestått av stora stenar och helst en väl tilltagen jordhög. Denna påminner om en av min barndoms lekplatser där det också fanns en raserad dös i ena ändan av långdösen i riktningen N - S. Men där växer stora träd och det är rätt tillgroet så jag minns inte så mycket mer. Det är möjligt att den dösen delvis har återanvänts till gånggrifter på en annan långdös som ligger vinkelrätt och har två gånggrifter i hälen.

Madsens dös är placerat osymmetriskt och man kommer man att tänka på en ritualplats med två centra. I detta fall är huvudriktningen SV. Det ena är stenen eller gudabordet och det andra är underjordstemplet vars riktning möjligen har en betydelse.

Om sumeriska Ereshkigal finns inte begripliga hymner på samma sätt som om Inanna, men det berättas att den befruktade Inanna överlåter sin säd åt sin syster. Vi ser scenen såväl på sumeriska sigill som på ett par nordiska hällristningar. Syster Ereshkigal markeras med en skålgrop modell större och logiskt betyder det att hon är på "andra sidan eller nedan"

Från sumererna vet vi att de nog minst lika noggranna som våra lagskrivande jurister. När de skulle definiera de grundläggande begreppen blev de valda med omsorg för att beskriva viktiga moment i ritual och vardag. En viktig symbol var övergången porten/öppningen till eller mellan världar och tillstånd. I Sumers fynd hittar vi även en votivport till underjorden och det talas om "Underjordens ansikte".

Här rekommenderas nya essän jan 2004 "Skapelse och världsordning i Sumer och Norden" Den tar upp idéerna i "Första Myten" om hur människan började forma Världsordnigen nån gång runt 5000 till 4000 f.Kr. Där finns ytterligare förklaring till idéerna i megalittemplen.

Senare myter gör att Inanna äktar herden Dumuzi och istället för att själv göra färden till Underjorden skickar hon honom. Då är förbindelsen med naturfenomenen delvis bruten och det blir istället en fråga om att organisera samhället så att herdar och jordbrukare kan komma överens.

Då har vi dels den abstrakta porten mellan nytt och gammalt år utan annan betydelse än att vara startsignal för ett nytt år och tideräkning. Ritualporten vid sådd hade ett stort rituellt värde och man viste att tillväxt var en kombination av solvärme och jord i första hand. Alltså var Solen den manliga parten i Sumer medan Jordmodern var den kvinnliga parten med öppet sköte Vi ser detta utfört i vissa anläggningar annars får vi leva oss in i deras animering av naturen kretslopp med den viktiga årliga befruktningen och återväxten ... I Egypten ser vi en symbolik som är tvärtom Med Geb med erigerad penis och Nut himlen över honom. Denna typ av olikheter kan ibland hjälpa oss spåra originalet till vissa företeelser.

Möjligen kan vi få lite hjälp av ordet "dös" som kan ha bevarats sen stenåldern. Löser vi upp det i stavelser får vi DA-US, där DA betyder "andra tiden/världen" såsom i danskan "da" medan US betyder "öppning" så att betydelsen blir "öppningen till andra världen".

Vi har uttrycket "viga" för allehanda heliga handlingar. Läser vi ordet i stavelser på keltiskt vis får vi "GA VI" dvs. "gå i vi" eller förenas i grenen … Se även under "Viet". Den noggranna språkliga analysen ger att om man betonar stavelsen VI blir det BI vilket i våra språk betyder att två parter är involverade, såsom förening/pakt mellan två. Det må vara människor eller människa med naturen symboliserad av Moder Jord.

Vi kan ta ytterligare ett ord lånat från nordöstra Irland. Där finns en dös man kallar "Proleek". Delar vi upp ordet är förleden PRO = "för/före" och LEEK ligger nära LEAK som i Norden markeras med ett gren och förmodligen kallades Lilla Hans i Danmark. Samma symbolik som när man reste djed-pelaren i Egypten. En del ortnamn kan ge oss ledtråder till forntiden utan att vara de avgörande bevisen på samma sätt som en verbal beskrivning på ren svenska eller engelska. Alltså användes dösen som en "för-akt" till säsongen eller till "återlivet" vid begravningen.

Landskapslagarna har bevarat en del detaljer från forntidens sakrala och lagliga symbolhandlingar. I karelska landskapslagen finns kanske den mest ursprungliga formen av symbolhandling vid fosterbroderlag och pakt med jorden. Man skar upp en gräsremsa och fosterbröderna kröp igenom och beseglade detta genom Moder Jord. Liknande gjordes vid andra tillfällen såsom inmutning av jord.

Härifrån är steget inte långt till att se underjordstemplen som säte för de tidiga ritualhandlingarna. I civilisationens början var problemet att levandegöra med talande exempel rent abstrakta ting såsom lag, lagrum, heligt löfte osv. Därför gärdade man in den rituella platsen för att skilja den från det vardagliga. Men man gärdade även in andra saker allt efter som behovet steg med samhällets utveckling.

För att hålla det i minnet och lära nya generationer blev ritualen ett hjälpmedel. Det vi kallar gudar var helt enkelt abstraktioner av olika delar av vardagen. Vissa moment går igen i andra typer av skeenden och dessa kristalliserade ut sig liksom övergången från ett skeende till ett annat. Där var just "porten" och genomgången ett tydligt moment. Sparat är uttrycket "en annan värld" och för att kunna beträda denna måste man förbereda sig eller stanna utanför.

I gamla nordiska seder vid björnjakt fick inte kvinnor och barn komma inom det området. De skulle se genom en ring dvs. symbolisk port efter männen när de for ut och kom hem. Vår tid är så blaserade att vi glömmer alla våra symbolhandlingar och skrattar åt de gamla som hade alla dessa rutiner för att skydda samhället från faror eller annars organisera livet.

I samma takt blev deras begravningsritual en kopia av att skapa återliv genom att få det skenbart döda kornet att gro. Egyptens Osirisritual efter midvintersolståndet började med att man kollade grobarheten hos kornet. Detta medförde att alla med underjordstempel begravde folk i dem, medan de som odlade hade anledning att hålla såningsritual om våren vid underjordstemplen. Boskapsfolken hade kanske ritual om "ingång" om hösten när deras djur befruktades. I allmänhet har vi sämre kunskap om boskapsfolkets ritual än om odlarnas.

Det är en bedömningsfråga om dösar ska räknas som underjordstempel. En del ser ut som gudabord medan andra är nästan övertäckta och har ingång dvs. egentligen en kort smal aveny. Nästa steg blir en täckt dös dvs. gånggrift. Ser vi till Europas alla stentempel finns det en stor variation som befäster antagandet om en mångkultur med vissa gemensamma nämnare. I södra Europa har man inte samma skarpa skillnad mellan gånggrifter och hällkistor. I den tidiga forskningen ansåg man att det var runt tusen år stiltje på byggfronten efter gånggrifterna i Norden. Numera flyter det mer ihop.

Här gäller det en period på mer än tusen år och tidens tand har gått hårt åt många anläggningar. Dessutom får vi med största sannolikhet räkna med att odling var ofta för specialiserade odlare. I synnerhet Nordens pollenkurvor i inlandet visar att sädesodling förekom endast under en kortare period i slutet på varje årtusende fr.o.m. 3400 f.Kr. tills odlingen blev kontinuerlig under järnåldern

… Även på Irland ser man en liknande periodicitet vid odling av vete även om perioderna ej sammanfaller med de nordiska utan ligger i allmänhet några hundra år tidigare.

Men myten och årsritualen var så starka och nödvändiga att alla andra samhällsgrupper tog dem till sig. Vi ser exempelvis i Alperna där metallhantverkare inte odlade men väl plöjde rituellt och antagligen också sålde myter samtidigt med bronserna. Samma kan gälla mångkantyxor och dubbelyxor i sten och förmodligen tidiga svindyra modeller i koppar.

Därför är detta en orsak att framkasta antagandet att många av de enklare dösarna och gånggrifterna har använts av boskapsfolk … här på Dal är detta mycket begripligt eftersom sädesodling kom i gång för mindre än 200 år sedan i den omfattning vi föreställer oss jordbruk.

Utförandet växlar stort under båda perioderna av underjordstempel. Här kan vi ta ett exempel från en verksamhet vi har gemensamt med förfäderna än. Man kan fiska med de enklaste medlen. Det duger med vilken lina som helst och något som fastnar i munnen på fisken. Man behöver inte ens kork om man fiskar efter bottenfisk. Har man en röd-vit kork kan det hända att en gädda hugger efter den. Därmed sagt att alla fiskar provar allt möjligt för att se om det är mat.

Men sen är fiskaren, mannen sig lik i alla tider att om det bara finns skaffar många de mest komplicerade och dyraste redskapen allt efter om man har råd. Ju längre tiden går desto viktigare blir redskapen och ritualen … trots att det centrala är att vara på rätt plats vid rätt tid och ha agn som lockar fisken att smaka … och den hugger på allt.

Det samma är det med rituella platser att en del är gjorda bara som en symbol och nödvändighet. Andra är gjorda efter alla konstens regler. Samma gäller utstyrsel såsom rituella vapen, smycken och viss keramik. Vi är nog inte så olika i våra dagar.

När vi söker myter och idéer är vi inte mycket hjälpta av arkitekturen och fynden i dessa anläggningar om de inte innehåller kulturella element. Ej heller ger riktningarna nån absolut vägledning även om vintersolstånd, kyndelsmässa, vårdagjämning och Ramadan tidigt varit viktiga tidpunkter. I stort får vi förlita oss till ett fåtal anläggningar med mycket "idé och kultur" och sen dra slutsatsen att åtminstone odlarna har haft väl utvecklade ritual. Då blir det närmast gånggrifterna som ger oss kött på benen.

Döser och långdöser

Haga dös i Bohuslän

Det är naturligtvis tillgången på lämpligt material som har format olikheterna. Denna dös är i släkt med de stora "gudabord" i Portugal där man ovanpå de bärande tre till fyra stenarna har en mäktig bordskiva. Kanske man ställt ut mat åt gudarna på borden. I Bulgarien Ovcharovo finns fynd från ca 4500 f.Kr. som visar att man använde bord och stolar.

Men annars i symboliken blir bord gudarnas redskap dvs. inte bara matbordet utan förhandlingsbordet där lagar antas.. I Induskulturen är tre stenar symbolen för "eldstad" och kanske även härd i överförd bemärkelse. Från sumerisk litteratur vet vi att människan var "gudarnas ben" och att gudar var större än människor.

Långt senare kom grekerna med sina titaner och Pandora framställs i regel som en jättinna där man bara ser överkroppen i relation till andra figurer i kompositionen. Även i norrönt folkminne finns jättar och gygi medan norrmännen har sina enögda i Dovrefjäll. De verkligt stora jättarna finns förstås på himlavalvet … möt Orion en stjärnklar kväll om hösten när han skrider över himlavalvet!

Sumererna talar även om gudabord varför steget inte är långt att anta att kanske en del såg dösar som gudabord. Den efterföljande trattbägarperioden har viss stora "bord"-liknande kärl där man dukade upp "gudaspis". Gudar är sparsmakade så det blev ju kvar åt folk att spisa också. I sumerisk litteratur berättas att Inanna blev förgrymmad när nån kastade ett sämre ben åt henne.

Men det var ju nog prästerna som skrev den raden eftersom de hellre ville ha innanlår. Det är ju bara en av sig själva vald skara som har öron att höra gudaord och fågelsång. Folket får lita på att de utvalda tolkar rätt.

… vi kallar det officiellt förhandlingsbord och gör dem runda vid jämlikhet och avlånga om det är två motparter och patriarkaliskt bord om "han som bestämmer" sitter vid ena ändan.

Att man sen begravde människor under dessa bord ligger inte så långt från resonemanget som man skulle kunna tro.

Ravlunda dös med stenharg

Dösarna är från äldsta perioden med storsten dvs. från ca 4000 f.Kr och några hundra år framåt (äldre i Sydvästeuropa.) Till samma period hör också de första "stenhargen". Ibland som här med en dös i mitten. I Danmark har man fristående fyrkantade harg och en början till utomhustempel utan tak. Stenkantningen eller de stora resta stenarna var en juridisk markering att här går gränsen mellan världar. Möjligen har vissa större stenar i kretsen använts för att markera väderstreck de använde.

Barkär, Djursland i Danmark är en tidig anläggning där man tydligen förvarat 52 "hackor" och inget annat. Talet kan motsvara 52 fjärdedels månvarv eller den tid man behöver försörja sitt samhälle. Hackan var dels en rituell symbol för jordbruket, dels verktyget att skaffa bröd. I Sumer skrev man sång till korpen eller spetshackan därför att det var med den man byggde städer. På Dal har vi enstaka fynd av korp-hackor som sannolikt varit bara för ritual.

Herrup nära Hobro Jylland har varit ett tempel i trä. En bra påminnelse om att det kan finnas ett mörkertal om tempel i trä. Templet bestod av en 6 x 6 meter hall med en öppen förhall som var hälften så stor. I templet har tydligen stått 27 lerkärl ... ett månvarv? Vidare har man funnet pilspetsar, en halv flintyxa och ytterligare skärvor som hjälper att datera till yngre stenåldern.

En annat tempel är vid Foulum nära Viborg Jylland där templet var 5 x 4,2 m med endast fynd av skärvor efter lerkärl. Här kan vi jämföra med vilka som helst tempel i Mellersta Östern där man visade att en del av gåvorna gick till gudarna. Dessa orkade naturligtvis inte äta allt om alla i en stad kom med gåvor. Det blev över till prästerskap och tjänarinnor. Dethär med skatt och avgifter brukar man lura på folket. Det finns ett kort folkminne om att en drottnings tjänare for land och rike runt och tiggde läder till sin barfota drottning.

Även i våra dagar när vi ska starta en pionjärverksamhet gör vi det till ett ritual att följa. Det är vad sumererna kallade "första gången". Man upprepar den lyckade företeelse så länge det bär sig … det är "gamblerns regel" också.

Dansk dös på en långdös

Traditionellt säger man att dösperioden fortsatte med långdösar. Här ser vi exempel på hur de finns på samma anläggning. Min barndoms lekplatser var bl.a. på två långdösar modell större. Den största som låg Ö- V hade i hälen två motställda gånggrifter som ett exempel på att även perioden med långdösar och gånggrifter går in i varandra.

Denna typ anläggningar ger inte så mycket att ta på när vi ska analysera idéerna bakom. Dock får vi inte glömma att vare sig Sumer eller Egypten har lämnat spår att tala om från denna period. Däremot kan vi tala om välorganiserad sociala enheter vilka i sig ger en styrkedemonstration.

Att tömma åkern från stenar var att visa hur de behövde ren jord. Min barndoms plats var "svartjord" dvs. lätt att bearbeta och odla. Vi kan förmoda odlare bakom de riktigt stora monumenten. Odlingen blev förstås ett intrång på de som brukade jorden på det naturliga sättet dvs. boskapsskötare och de som skördade naturens växter och djur. Herdarna vara kanske inte ens bofasta, vilket odlarna förstås var.

I detta fall och även vid gånggrifter och hällkistor ger den normala statistiska undersökningen knappast underlag för att dra slutsatser om rituella idéer. Man kan inte finna kategorier som dominerar och sen definiera idéen bakom. Vi får förlita oss till att leta efter anläggningar som uttrycker mer idé än andra och sen knyta det till statistiken.

Samma gäller de riktningar vi finner i anläggningar. Det finns inte en dominerande riktning även om Sydväst kanske har en stark ställning och associerar till måncykeln. Däremot är vissa så klart orienterade efter solstånd eller dagjämning så att vi kan anta att det har varit en grundläggande tanke. Det skenbart enkla utförandet förvillar oss som är vana vi rena skinande ytor … åtminstone så länge byggnaderna är nya.

Därtill komma den uppenbara möjligheten "att -gå i jord" och följa Inannaritualet vi känner väl från en del sumeriska hymner.

Gånggrifter

En gånggrift mitt i Falköping, Västergötland

Västgötarna ska förstås vara värst i Skandinavien med 300 bevarade stora gånggrifter inom 1000 kvadratkilometer. Där manifesteras temat att visa vem som har kapacitet. På många hällristningar ser vi temat "att försvara jorden" mot såväl tvåbenta som fyrbenta som gjorde anspråk på naturens gåvor. Gånggrifternas glansperiod/ byggnadsperiod antas ha varat några århundraden från 3600 f.Kr. och framåt fast man numera anser att åtminstone en del användes fram till hällkistornas tid.

... Se dateringar från Västgötland URL nedan som ger ca 3800 - 2300 f.Kr. som period av karakteristisk keramik. Trattbägarna i Västsverige har sin blomning mellan 3600 - 2800 men med ett par hundra års efterblomning.

Tidigare viste man kanske inte så mycket och många gånggrifter var plundrade eller rensade redan under senare delen av deras användning. Rent logiskt ville nog kontinuerliga bosättningar använda sina tempel eller dödshus så länge som möjligt. Detta även om modena växlade. Det syns i att man finner rester av trattbägare, båtyxefolkets keramik och gropkeramik i de noggranna utgrävningarna man gjort på senare år.

Fortfarande är urvalet litet och man får inte tillräckligt med proportioner på hur många som begravts ända in i brons/ järnålder. Det är förstås svårt att uppskatta när man bara har resterna av brända ben som indikerar brandgravsskick man normal hänför till bronsålder. I alla händelser får beskrivningen av användningen av gånggrifter allt mer samma karaktär som i övriga Västeuropa. En intressant fråga är i vilken utsträckning det finns hällkistor inom Falbygden och området med gånggrifter.

Ingången till den gånggrift jag minns bäst vaktas av nästan manshöga brännässlor. Det har förmodligen stått där i mer än 5000 år och recirkulerat de matrester som föll ned när man höll gravöl. Utgrävningarna av gånggrifter visar i regel många lerskärvor som tyder på att man haft fest och gravöl framför ingången. Samma gäller hällkistorna 1000 år senare.

Västergötlands gånggrifter är en västanfläkt mot vad man finner i Norra Tyskland och sydliga Danmark. Nord om Himmerland är ursäktad eftersom den mesta delen troligen inte höjt sig ur havet än vid denna tid. Här är det inte antalet som gäller utan frågan om att få "talande exempel" som stöd för tolkningen av idéerna.

Gånggriften bär i sig idén "att gå i jord". Egyptens underjordstempel är förstås vida mer behagliga att vistas i, men gånggriften ger känslan av mysteriet Moder Jord. Alla förstår att det inte är människans plats även om vi hamnar där så småningom, men ingen kommer levande tillbaka. Däremot klara all växtlighet att komma ur jorden och att återfödas.

Såväl gånggrifter som hällkistor har ibland skålgropar på takblocket. Liksom vi "slog de in den avlidne". För lokalbefolkningen var kunne det vara ett minne av en viss person som levde så länge nån mindes. Det finns hällristningar på takblocket av exempelvis båtar och skålgropar. I några orörda gånggrifter hart man funnit exempelvis "årshjul" dvs. man delade in året i kvartal vid den tiden. Symboliken hör samman med att man hoppades på återfödelse och kanske använde gånggriften som måntempel. Man gjorde inte skillnad på begravning och sådd.

När människan lärde att systematiskt odla var det en bedrift att återskapa naturens metod på ett planerat sätt. Man kunne på sätt och vis se in i framtiden och skapa den … i varje fall på fruktbara ställen och under goda år. Man bör komma ihåg att på våra breddgrader (Dal) gav kornet inte mer än 3 - 6 gångar utsädet före 1800-talet och det var i högsta grad beroende på lokalt klimat och väderlek. Landskapet och klimatet var inte alls som i dag.

Det fanns inte täckdikade uttorkade fält, utan man fick leta efter naturliga lättbrukade åkrar med bra avrinning. Därtill fick man låta dem ta igen sig efter 5 - 6 år. Svedjebruket bygger på extremt utnyttjandet av mager jord genom att gödsla med slyet och sen ta 2 - 3 skördar för att sen söka ett annat fält.

Newgrange på Irland är den bäst kända anläggning som visar att man fångade solen vid midvinter då "den föds på nytt". Att "gå i jord" vid midvinter var att börja befrukta jorden. Det är samma principiella ritual som vi finner i Egypten som har en årstid som passar med att börja året vid midvinter. Se även Gavrinis

Ytterligare "gå i jord via aveny" finner man i bl.a. Crantit Tomb på Orkneyöarna och vid Carrowkeels 14 gånggrifter. Där liksom vid Newgrange består gånggriften av tre kamrar där man tydligen haft någon sorts ritual, vilket bevisar den rituella aspekten och de utarbetade idéerna bakom. En mindre del av de västeuropeiska anläggningar är orienterade efter solstånden midvinter och midsommar.

Tretalet vid denna tid har sannolikt samband med "de tre mör" som nämns i Voluspa eller tre tursamör från trollens värld dvs. söderifrån.. Det var barsegummorna främst för växtlivet, men de skulle sedan bli institution i åtminstone norra Europa även vid människans tillkomst. På djurrundan är det Jungfrun, Vågen och Skorpionmamman för de tre sommarmånaderna Maja, Juni och Lövgumman. Dessa finns i delvis i såväl romersk kalender som i exempelvis polska månadsnamnen.

Vi finner begravningar i gånggrifterna eller som jag minns att i rummet fanns bås för skelettdelar. Det var ett sätt att återbörda till jorden med en from förhoppning att den döde måtte återuppstå liksom kornet man stoppade i jorden. De egyptiska odlingsritualen och begravningsritualen var nära nog identiska. Sen är det en annan sak att vi ej vet om man städat undan ben ibland såsom det finns exempel på i Alperna. Vi ser slutprodukten.

En del av årsritualet vi känner mycket lite till är hur boskapsfolket firade ritual. För en del av deras djur börjar dräktighetsperioden om hösten. I Egypten var det Kon eller Hathors säsong. I den egyptiska symboliken finns även en "Blå Jungfru" på den delen av stjärnhimmel. Blå eller grön var färgen för Underjorden eller för "andra sidan". Vi får alltså anledning till ritual som avser "framfödande" två gånger om året i de samfund som hade både odling och avel.

I kategorier innebär det odlare, avlare och både-ock-kategori att ta hänsyn till. Med metallåldern tillkom bergsbrukets "gå-i-jord". I Egypten var Hathor gudinna för detta och antagligen därför att man kunne inte arbeta i gruvor under heta tiden och sen återstod regntiden och kanske odlingstiden.

I en del gånggrifter har man funnit dubbelyxor såväl i full format som amuletter … se bärnsten från Vartofta.. Den ska förmodligen symbolisera när nymånen är i jord och när den synlig. Observera att i de sydliga länderna "ligger" nymånen och Sumer var ledande med symboliken. Vissa symboler har ena yxbladet negativt markerat vilket normalt betyder att något är "på andra sidan".

Utgrävningarna vid Alvastra pålbyggnad visar ett välorganiserat samhälle med en speciell kultur ca 3000 f.Kr. Därtill har man funnit sädeskorn. På en rituell plats fanns en mindre sten och bredvid den var en dubbelyxa med ena eggen i jord. Man kan då uppfatta stenen som symbol för kornet och yxan "skärar" dess livsrum såväl neråt som uppåt … våra odlare brukar betsa kornet mot underjordens makter och ovan jord sprutar man titt som tätt.

Från senare tid känner vi endast till att man skärar ovan jord. Men från sumerisk litteratur vet vi att man räknade livsrummet exakt i jordytan och undre världen började när man bearbetade jorden. För de första jordbrukarna var det ett stort risktagande att få det att fungera i ett nordisk fuktigt klimat. Det kan fungera under bra år, men vad om det blir år med sen nattfrost?

De som en gång har bundit sig att odla en relativt liten bit av land är prisgivna om det inte fungerade. Övriga näringar såg till att inmuta så mycket land att man kunne livnära sig på att samla. Ett tummått för Skogs-Sverige är minst 5 kvadratkilometer per storfamilj. Då kunne man finna de flesta förnödenheter och näring inom området.

En annan källa är förstås gånggrifterna i Bretagne och där den vid Gavrinis ger os en klar fingervisning om att de nog ansåg det vara ett tempel. Underjordsavenyn är kantad med dekorerade stora stenar. Tyvärr ger de inte omedelbart begripliga bilder utan vi kallar sådant non-figurativ konst. Dock försvinner aldrig helt en grundläggande tanke från formerna.

Det non-figurativa ger oss en aning om att man inte viste hur man skulle beskriva det man avsåg. Nära tillhands ligger då abstrakta ting såsom gudar och andra abstraktioner såsom Tiden. Det tycks ha varit ett problem även i Egypten, Sumer och Indus att man viste inte hur man skulle välja orden. Därför använde de den metod vi också använder att vi beskriver det okända med kända ting. För oss kan en del liknelser vara svåra att förstå eftersom vi inte har den fulla förklaringen.

Man kan likna perioden med början av 1900-talet med de olika abstrakta inriktningarna av konsten. Konstnärens problem är också att inom en begränsad yta få fram tid och rum samt känsla. Expressionismen ska kanske förstås genom en tvärtom-metod att man låter bilden sjunka in sinnet och sen känner man efter vilken känsla det ger.

Vissa av stenarna vid Gavrinis vill jag nog se som ett försök att förstå tiden genom att rita upp så många "månbågar" = månvarv som det går och i naturliga serier. Det är kanske bästa att kalla vissa gånggrifter "måntempel". Tiden är ett oändligt ting och svårt att fånga. Det hjälper något när man delar upp den i månvarv. Normalt ser vi bara några månar bakåt och framåt i ett års perspektiv. Svåra problem och kaos kan man bara fånga genom att dela upp i hanterbara bitar.

Den begripligaste delen är enstaka reliefer och statyer vi kan förstå som det centrala temat att få mat på bordet. Den lilla klädda flickan är en uppmaning till mannen från modern "se till att hon får kläder". Samma uppmaning ligger i ett par nakna kvinnor i franska grottorna och där vi ser månhornet i handen hos den ena. Månen var vattnet och fruktbarheten och månhornet betyder ymnighet.

Symboliken vid Gavrinis ansluter sig till Medelhavsvärlden där vi från Spanien till Levanten finner liknande symboler med den lilla flickan, den yppiga amman, den sovande i underjorden, den gravida och även en herde och ormsymboler som symboler för livmodern. Malta är en av de samtida källorna.

I Sumers texter talas om "den lilla oklädda flickan varas mor sover i underjorden" och jag ser det nog som humanismens grund att ett samhälle måste kunna ta hand om en moderlös flicka … och även en tandlös gammal gumma utan familj. Hon är barn på nytt.

Det är kanske väl mycket att spekulera i matriarkat. Men Sumers texter låter oss ana att i synnerhet Gammelmor uppmanade männen att göra saker … så är det nog på många hål i dag också. Under vad jag kallar Ritualtiden före bronsålderns macho män och halvgudar var det nog ett ritual med kvinnan i centrum. Än som den egyptiska eller sumeriska lockande unga kvinnan som drog männen dit hon ville … eller sen hustrun och senare gammelmor som fanns där bakom.

Vår tid har nog glömt vad som är den enkla hemligheten med livet och fruktbarheten. Det är den ständiga omvårdnaden av allt levande som ska föda oss och föra släktet vidare … Ja, i vissa sammanhang tycks fruktbarhet och omvårdnad vara djävulska ting och då har livet förstås blivit surrealistiskt.

Intressanta undersökningar i Västgötland

Samling bärnsten från gånggrifttidens Vartofta efter Oscar Montelius

http://www.hum.gu.se/ark/fou/ggrproj.html

http://www.hum.gu.se/ark/fou/neokrono95.pdf

http://www.hum.gu.se/ark/fou/summary.pdf

http://www.hum.gu.se/ark/fou/bernsten.html

http://www.hum.gu.se/ark/fou/skadeinv.pdf

http://www.hum.gu.se/ark/publ1.html

Max O. Baldias sammanställning C14 från trattbägarområdet (stor fil laddar långsamt)

http://www.comp-archaeology.org/C14MegtCalib.htm

Sliprännor

Som hittat för en festplats vid Flyhov Västergötland. På bilden syns ungefär två tredjedelar av fältet med sliprännor.

Sliprännorna måste räknas till stenmonument och lätta att förbise. Men om man har ett fält som Flyhov med 55 stycken kan man inte förbise det. Från Gotland vet vi att man använde varje ränna knappt 19 år i takt med månens cykel och detta skulle ge ca 1045 år. Början kan vi sätta samma som på Gotland ca 3150 f. kr med slut ca 2105 f.Kr. …tala om traditionsbundna ritual.

Detaljbild med kritad nord -- sydlinje

Riktningen indikerar möjligen att man följt månens extrema positioner. På Gotland och sydkusten av Sverige har man dokumenterat över 3000 sliprännor. Men förövrigt finns de i Halland, i Östergötland och på Bornholm och förmodligen i mindre mängd på flera håll i Sverige. Dessutom bl.a. i Norge, Finland, Frankrike, Luxemburg, Östafrika, Fiji öarna och Australien …där man väl får säga efter vad vi vet hittills. Exempelvis de gotländska har varit många fler 700 kända i kalkstenshällar och 800 på lösa block. Man har funnit dem på stenflagor man använt för andra ändamål i forntiden ja t.o.m. på bildstenar.

Del av Göran Henriksons illustration med serien av slipskåror från Hugreifs

Fornastronomen G. Henriksson Uppsala med flera har undersökt ca 600 rännor på Gotland. Hans slutsats är att man haft nån anordning så att man har kunnat slipa mejslar och samtidigt orienterar rännorna efter första fullmåne efter vårdagjämningen. Fullmånen var i Antares, Skorpionen då man började dessa rituella slipningar och därmed kan man astronomisk datera dess början. Vi ser Skorpionen i symboliken i bl.a. Egypten och Sumer runt 3000 f.Kr. och den är motstående till Capella i Auriga som var fixstjärna för vårdagjämningen vid denna tid.

Månens cykel är 235 månvarv eller 18,61 år. Den beror på att månen stiger upp (stigande nod) med en förskjutning av 12,5 grader vi horisonten varje dag. Den kommer då tillbaka till exakt samma punkt under en period. Det är förstås lättast att följa detta vid de extrema ytterlägena.

Enligt uppslagsböckerna var kineserna först med dessa observationer 2300 f.Kr. och babylonierna lite senare ca 2000 f.Kr. Man får väl säga att gotlänningar och västgötar var före norrmännen och de andra denhär gången. Här handlar det med sannolikhet om att symboliskt "gå-i-jord" vid vårdagjämningen. I Indus-symbolik finns ett par symboler som antyder att det kan vara fallet…. Minns från min barndom att "antia" började med att slipa lior.

Det har då säkerligen varit de stora mejslar man har funnit ibland i större depåfynd på Gotland. Kanske man räknat tiden genom att spara hela serier. Samtidigt har det varit rejäl vetenskap som gett dem vetskap om månens cykel och säkerligen även precessionen.

Vi har fynd på Dal av ett antal liknade mejslar av skånsk flinta varav den längsta är 45 cm och knappast brukbar som verktyg. De flesta är runt 25 cm och även det är en otymplig storlek. De är funna på olika ställen varför det är lätt att tänka sig att de importerats från Skåne för rituella ändamål för en "socken".

Kanske nån av mejslarna har tillverkats här liksom ett fåtal ungefär samtida båtformade yxor. Andra är tydlig import och även dessa är spridda fynd. Båtyxa är något opraktisk och det mesta talar för att det helt enkelt har varit ett mode och att man sålt Inannamyten med denna yxa.

En del är gjorda som tydliga kopior av kopparyxor på samma sätt som man i Alperna kopierade dolkar i koppar. Nån egentillverkad yxa är gjord i grönsten och man har kanske velat efterlikna kopparn med detta. Det finns grönstensfyndigheter i fjället och typiskt nog finns en hällkista inom det området.

…. …..

Serien från Högsbyn, Gotland och Skåne visar att vi kanske behöver fler förklaringar

Från vänster skuret i lerskiffer och det finns några hällristningar på ytan. Exemplet med lösa block från Gotland i mitten och skårorna från Kvistofta, Skåne ser ut som om de gjorts med hjul 1 m diametre.

Mogens F. Jensen upptäckte denna klippa vid Sorthat strand Bornholm

Års/ Tidhjulet och fågelspåren sannolikt från "fenicisk tid" då vi ser Tuppen eller tretåiga spår på några ställen i Norden. Men vad och hur man slipat är ovist. Det är i varje fall inte svärd!

… se ny essä om Flyhov med bilder och av ristningar.

Diskussion sliprännor / skåror

Bifogar här ett brev till diskussionslistan scandidea@yahoogroups.com

Rud Kjems från denna lista har ett nyhetsbrev http://www.ancient-astronomy.dk med kritik av Sören och Karl Gannholms & Göran Henriksson m.fl. kartläggning och uppmätning av ett par tusen skåror på Gotland. Det är lite oklart med upphovet till artikeln eftersom Jonathan Lindström har copyright men arkeologen Gunborg O. Janzon står för fakta. Strunt samma här ska jag göra några anmärkningar eftersom jag analyserade frågan på 1980-talet och fick Henrikssons artikel i ämnet och vi brevväxlade litet.

Det första som sticker i ögonen är att man inte har kategorier av slipskåror utan menar att alla hör till samma företeelse. Man undrar varför man inte gjort moderna mikroskopiska undersökelser efter metallfragment i rännorna? Inom hällbilds- och ristningsforskningen kan man datera kanske 30000 år bakåt. Det innebär förstås att skårorna kan ha tillkommit under olika perioder och för olika ändamål.

På Sören Gannholms sajt http://www.stavar.i.se/grooves/slipsk.html anger han att rännorna är 0,5 - 1 meter långa, 5 - 10 cm breda och 10 cm djupa. Det är något mindre än de 55 sliprännor vi har vid Flyhov, Kinnekulle. Det är väl ofta så att lokalpatrioter blir blinda och ser inte resten av världen. Det hart definitivt inte gått att slipa svärd i Flyhows rännor vilkar är som att ett hjul hade slipat ner i det platta urberget. Beteckningen 'ränna' passar bättre än 'skår' eftersom de är så stora och djupa. Alla rännor ligger i en linje mot sydväst.

Janzons/ Lindströms invändningar om att Gotlands skåror ligger vid vatten passar inte in. I övrigt tyck forntida ritual ofta ha skett nära vatten därför att månen symboliserade vatten och regn samt förstå fruktbarhet. Det går inte att analysera rituella anläggningar med ren nutida astronomi och man måste känna till de samtida ritualen. Just att det varit ritual kan förklara att man inte varit vetenskapligt noga med riktningar och sådant eftersom själva den rituella processen var det väsentliga.

Det är kanske inte heller nödvändigt att tillmäta bönderna vetenskapliga avsikter eller att de iakttagit månens gång för att veta dess gång. Sen årtusenden var den kunskapen åtminstone de äldres kunskap exempelvis "månhjulet". När man håller på med ett ritual eller en återkommande verksamhet är man i regel noggranna i början men sen blir det slentrian ... Jag minns när DDT kom skulle det vara mask och käring och ungar skulle var inomhus. Snart nog rök masken eftersom den var obekväm och inget hände

Författaren talar här om Henrikson skulle ha sagt att ritualet skedde vid midvinter. I hans artikel (jag har) är det som överallt i allmänhet nog vid vårdagjämningen man hade sitt vårritual. Jag brukar kalla det "gå-i-jord" med Nymånegudinnan Inanna och hennes myt. Närmare bestämt 3100 f.Kr. konjunktion mellan fullmåne/ nymåne i Antares Skorpionen.

På det såkallade Skorpionklubbhuvudet från Egypten ser vi att Horus = Årmannen börjar hacka i Skorpionen och månens tecken. Motstående fixstjärna var Oxen. Vi ser det på Senenmuts kalender runt 1500 f.Kr. och traditionen fortsatte förmodligen till 1260 f.Kr. då man ändrade fixstjärnor. Vi har några "skorpioner" på nordiska hällar.

Om man jämför med Flyhow tycker jag nog att dateringen är sannolik till mellan 3100 - 2100 f.Kr. Hällkisttiden började började ungefär samtidigt. Det var tydligen ett lite annorlunda ritual med dolken som ledare och den kan associeras till Isis och man kan ana att man istället badade rituellt istället för att gå i jord.

Lars Bägerfält menade att danska bönder blev så rädda för månförmörkelser att de flyttade till Västgötland och byggde 300 måntempel/ gånggrifter skriver han i sin bok. Den andra kända arkeoastronomen i Sverige menar att Stonehenge byggdes för ljusspelets skuld. Av mig krävde han i det närmaste IQ-test för att diskutera med mig. Nu och då har jag följt med speciellt Göran Henriksson vidare öden. Han förirrade sig från den praktiska bondens ritual till kometerna. Han förtjänar kanske att man häcklar honom för det förfäderna var inte dumma. Däremot om sliprännorna menar jag att han har rätt och han var ju inte ensam om undersökningarna. Rätt ska vara rätt och han ska värdesättas för det.

Kyrkan använder fortfarande första fullmåne efter vårdagjämningen som början på ritualåret. I Mesopotamien firas Akitufesten fortfarande efter 6000 år och samma är det med Indiens Gangaur festival

Rituella sliprännor kan förekomma här och där eftersom världen då var en mångfald och knutet till odling. Om det vore slipning av verktyg och vapen undrar man förstås varför de inte förekommer överallt? På Dal har vi inga rännor från denna period. Däremot har vi onormalt stora mejslar i "skånsk flinta" dvs. mer än 25 cm långa och med den största 44,5 cm från Tydje. Eftersom dessa är spridda såsom i "socknar" kan man spekulera i om de varit för ritual. Samma mönster visar hackor i skiffer från hällkisttiden och där ett par finns på Evenstorps ristning som förövrigt ligger nära ett vattendrag.

I övrigt finns det ingen anledning att jämföra sliprännor typ Flyhow med bronsålder och medeltid. … se ny essä om Flyhov med bilder och om ristningar. Om nu inte det vore fören del ristningar vid sidan om rännorna här och var längs raden. Men man kan ha fortsatt att fira längs rännorna långt efter blomstringen. Eftersom man kan se vissa tecken på kalender/ astronomi i ristningarna får vi ett lite bevis för att rännorna använts vid vårritualet förmodligen. Det är vid sidan om Ramadan det viktiga rituella tillfällena överallt.

I allmänhet förvånas jag över att man beter sig som navelskådare och ser bara rännorna utan att bry sig om den lokalt nordliga kontexten och i lika mån den "global kontexten" Vad skedde i Frankrike vid samma tid och vad skedde i Sumer, Indus och Egypten. Vi var inte isolerade i Norden utan hade vår egen version avd kalenderastronomi. Det är nödvändigt eftersom stjärnhimmeln ser annorlunda ut, men ändock följde man samma ritual och årstidsväxlingar. Det gäller även koskötare, fiskare och jägare.

PS.

En annan dimension på diskussionerna är att en del akademiker inte kan diskutera hövligt med amatörer utan vill sätta sig på dem såsom i fallet Sören Gannholm. Akademikerna visar dålig akademisk stringens när de skiftar fokus från sak till person. Gannholms förtjänar all respekt genom det enorma arbete de lagt ned på att dokumentera all skårorna. De har visat att de älskar sin hembygd mer an de snorkiga bland akademikerna får allt komma med godtagbara förklaringar.

Akademiker har inte monopol på vetandet. Därför tog jag upp ett par exempel där de visat sig vara felbara. Mitt favorituttryck i sammanhanget är "Man är alltid så förb….t korkad före man fått kunskap". Mycken kunskap föregås av försök och många misstag

Numera finns det många sajter om storsten = megaliter där exempelvis Jan Billys samling från Sverige, Tyskland och Frankrike är att rekommendera http://www.lessing4.de/megaliths/start.htm

Hr Meijer i norra Holland har kartlagd sin hembygds välbevarade gånggrifter och de är värda ett studium.

http://www.noord.bart.nl/~jbmeijer/frntpage.htm