ANSUR förfaders ansikte

Futhark, fjärde runan, RAS, Har Karkom, Underjordens ansikte, Moder Jord, skålgrop, ritualsamhälle, Roslandsguden, ornum, treenighet, Svantevit, Triglav, Trivalde, Biskops Sagu, årman, kungs ari, totem, avgud

De tidigaste formerna av an-ansikte vi känner till är dekorerade kranier och plastiska ansikten som tydligen föreställer en viss person. Från Levanten har man kranier som är mer än 7000 år gamla. Ett förbisett fakta är att de ofta är dekorerade med kaurisnäckor man finner på öar i Indiska Oceanen. Med andra ord pågick en handel med dessa som faktiskt stod för pengar och man har funnit dem så långt som till Västafrika. Bra att komma ihåg om folk inte tror att våra förfäder reste och handlade över stora avstånd.

Denna essä är en sammanställnig av lösryckta indikationer på lösa och fasta fysiska idoler varav en del säkerligen gav platsnamn ända sen stenåldern fram till det befästa ägandet under andra halvan av första årtusendet i Skandinavien. Arkeologin brukar göra skilda kategorier för megaliter och hällristningar exempelvis. Det hindrar att se en helhetsbild där sten och ristningar kompletterar varandra i förklaringen av synliga lämningar av de forna bosättningarna. Däremot kan vi inte uttala oss om det precisa lokala bruket fast många vill gärna spekulera i mystisk kult. Begravningsritualet kopierade sådden varför man även får ta in gravplatser i tolkningen av lämnigarna

I Futharken är det namnet på fjärde runan motsvarande A. Man tycks ha gett namn åt runorna och dessa ingick i en ikonisk beskrivning av deras verklighet. ANSUR kan läsas ANS = ansikte och UR= det första som gav mening/ det ursprungliga. Arkeologer och historiker skulle förmodligen tala om anfaderskult. Det behöver inte vara märkvärdigare än att man jämför när våra gårdar fick namn efter den första ägaren Ersgården, Persgården, Larsas osv. Dessa gårdar fick förstås med tiden en historia och man kunne kanske komma ihåg kuriosa men också viktiga lärdomar bakåt. Vi kan också kalla detta anfaderskult men normalt talar vi om släktkrönika. Av nån anledning vill specialisterna skapa skilda språk för "vi och dom" i det förgångna för att vi ska bli finare förmodligen?

ANSUR blir då begreppet stam/ klanhero av obestämt ålder och används som emblem för platsen. Man kan säga att ANSUR är plats/ ortnamnens ursprung och vi får gå än djupare där begreppet bokstavligen växer ur jorden. Kyrkan säger fortfarande "Av jord är du kommen …" och det syftar förstås på att vi lever av vad som kommer ur jorden. Vi är Jordens Barn ju mer vi fjärmar oss från den mor som födde oss.

 … detta är en hettitisk skriftsymbol som tycks inspirerad av den egyptisk kronan med IN-spiral som betyder vårsådd. Man har tolkat detta just som en "bopåle" dvs. ansiktet har egentligen stigit ur jorden. Egyptens andra krona har en kon som då symboliserar skörden/ kornet i andra ändan av säsongen. Det finns också ordet Ras som står för huvud och ort. Näste steg i processen var att överklassen valde ledare som var som ett huvud. Ledare och underledare skaffade sig byar att leva av och det förde till det feodala systemet. Men en gång etablerade ortnamn har säkerligen använts i fortsättningen. Det ser vi av att den tidiga litteraturen använda lokalbenämningar varav en del stått sig till i dag. Historien är en process man inte kan fånga med en enda förklaring.

I en del stencirklar ser man att åtminstone vissa sten i cirkeln symboliserar en stjärnbild för säsongens början och andra halvårets början. Vidare kompletteras en del stenar med ristningar där Skorpionen var gångbar 4000 - 1300 f.Kr. Svart sten används ofta för den centrala stenen och vi känner det sentida bruket i Mecka och i Afroditetemplet på Pafos Cypern. Afrodite är så underskön att hon inte kan avbildas så allt lämnas åt fantasin och den kan ju ibland vara starkare än verkligheten

I Negewöknen är det svårt att skilja mellan en emblem för platsidolen och ett Underjordens ansikte som säkerligen gav namn åt platsen. Gudinna/ idol är förstås en sammanfattande benämning på en process man vill arbeta med. Redan i civilisationens barndom förekom tre barnsbördens gudinnor för att symbolisera fruktbarhetens process. I själva verket får man lägga till ett par till i samma mytologi

Ofta har folk nu som i forntiden svårt att skilja på namnet/ begreppet och verkligheten. Bäst är att översätta de viktiga namne till vad de står för. Exempelvis är Inanna vattnet/ regnen och dess förmåga att transportera fruktbarhetens element. Men så fort man animera till en kvinnlig figur ser man denne istället för vattnet.

Vid odling är den viktigaste förstås Moder Jord under tillväxten som fruktbarhet under säsongen. I symbolismen från fjärde årtusendet har vi Inanna, nymånen som symboliserar det fruktgivande regnet. Det löser upp näringsämnena och transportera det runt. Men hon lämnar ochså över säden till Ereshkigal/ livmodern i jord symboliserad med en stor skålgrop i våra hällristningar.

I nordisk symbolism används oftast den lilla skålgropen för att teckna eller att markera en viss tidspunkt/ punkt i ritualet. Den större skålgropen bryter ytan och gränsen till Moder Jord i exakt mening. Vi får använda fantasin och inlevelsen för att från fall till fall se vad den stora gropen står för. Koncentriska cirklar används för att ange "varv" dvs. tidsrymder såsom år, kvartal, månad och period. I flera kulturer inklusive Norden symbolisera vinterns idol som något i Underjorden exempelvis en negativ fot. I Egypten är det den blåa gudinnan.

I Norden har vi ett stort antal figurativa ristningar som är som lagar eller berättelser om kulturen främst under bronsåldern. De tidigaste ristnigarna markerar boplatsen och bland tecknen kan man då se en eller flera idoler och därtill symboler för kalender/ tidens indelning. Arkeologin i norra Europa var länge isolationistisk och såg inte alla detaljerna som berättar om att vi importerade kultur från Södern. Det var som bruksanvisningar till importen av växter och djur och därtill en brukbar kalendermytologi som kunne anpassa till ett nordligare klimat. Om man hittar en dubbelyxa avsedd för ritual kan man vara säker på att den kommer från Södern där man har sånger om hur den användes i processioner … bara som ett exempel.

I ritualsamhället blir idolen/ guden/ gudinnan i tal och skrift den ansvariga i vars namn allt sker. Vi kan sätta Sargon i Akkad 2300 f.Kr. som den första världsliga ledaren efter tidigare prästerliga uttolkare av idolernas vilja. Men länge därefter var kungens främsta uppgift att vara ritualledare. Makten var beroende på att kungen stod för ett program folket kunne godta. I nästa steg blir ledarna ställföreträdare i en utveckling mot världsligt styre där folket förmodligen hade svårt att se skillnad på kungar och gudar. I synnerhet om de medvetet uppträdde som gudar. Men typen av styre berodde på befolkningsstorlek och i Gamla Världen gick alla i otakt eller den takt som var lämplig. Ännu runt år 1000 AD var kungadömet instiftat av gud och kungen var en simple tjänare på papperet.

Vet någon hur en underjordisk gudinna ser ut? Mest har vi idoler ovan jord från de oklara såsom en ful gumma i Braunston Leicestershire till Ölands i födande ställning sittande nakna gudinna med flätor. Kanske en förlaga till de tidiga kyrkornas Shela-Na-Gig i Frankrike, på de brittiska öarna och nån enstaka i Danmarks kyrkor. Bondebefolkningen ville ha med Goan i sitt liv och gummorna smög sig ut i natten för att offra i bäcken, vid en källa eller på en hällristning. Vattenoffer är en urgammal sed i alla odlande kulturer och vissa religioner/ kyrkor praktiserar det fortfarande.

Ur Bibeln får vi svart på vitt en del detaljer vi kan tolka och jämföra med liknande företeelser i Norden Dock behöver vi inte ta allt efter bokstaven och lämplig källkritik är på sin plats. I Sinai formulerade Moses enligt Bibeln budorden och en del annat. I Exodus. 28:22 "Denna sten har jag satt som en pelare, vilken är guds hus"

Det ska antagligen förstås så att stenen som kallades RAS i Anatolien och Levanten var samtidigt en bopåle för byn/staden och en symbol för den lokala gudomen. I judarnas fall hade Gud inget ansikte, medan man på övrigt håll personifierade stamguden. Detta känner vi till det från hettitiska sigill från mitten av andra årtusendet flera hundra år före Moses tid. Delar av Exodus är förmodligen skrivna senare än Moses.

Det finns förstås ingen etikett på de olika typerna av sten. Det skulle hjälpa oss att göra kategorier. Istället får vi se till sammanhanget och leta efter andra indikationer. Exempelvis på Korsika finns flera meter långa pelare där man format ett huvud på toppen men också en annan fallosformad.. Här kan vi göra antagandet att många byar hade en sten eller en bopåle som symboliserade byns idol. I andra fall är pålen ett enkelt medel att följa solen och astronomin. Den yngsta jag sett är på en bild från Sibirien 1900-talets början Vi ger ofta byar städer namn efter nån idol Karlstad, Mariehamn, Kristinehamn osv. Märkligare än som så är det inte när vi finner gamla namn som Viskinge, Eslöv, och andra på -inge och -lev.

I Frankrike finns en pelare man kan kalla "Frej med Galten" eftersom idolen har en galt som attribut och därtill en halsring med knoppar. I franskan betyder "viers = gris" och det finns många ortnamn med ändelsen -viers exempelvis Louviers = Lous grisar. I dessa byar har förmodligen ollonsvinen varit talrika i ekskogarna. I min barndoms trakt finns Svininge på samma tema. Men där finns också ett Ornum som kan läsa "galtarnas område". Ornum var ett legalt begrepp för "uttag av område ur bondelagrummet" och då för överklassen eller för handel. Vi kan dra slutsatsen att överklassen kallade sig galtar = ornar och vi får en förklaring till varför en del hade orne/ svin i hjälmen när de gick i svinfylking. Vikingarna kallade sin viktigaste stad Eoforwich = Svinviken = York

I Västeuropa speciellt i Rhenlandet finns en del ortsnamn som slutar på INGE. Vi behöver inte krångla till det utan kan läsa exempelvis Visk-inge = Visk in ge(R). (Visk = ris som förekommer i bronsålderns symbolism se exempelvis Lökeberget hällristning .Det är ett kulturbegrepp liksom gudanamnen i denna typ ortnamn). Vi får en keltisk stavelseföljd vilket inte förvånar eftersom det vid nån tidspunkt skett en ändring i språket jämfört med dagens.

Den bestämmande leden är då namn eller synonymer för forntida gudar. INGE betyder förstås "ge in" i idolens namn, medan LEV betyder "bröd" som också kan vara en förled Levene = Brödängen. I skogsdelen av Skandinavien blev detta aktuellt senast då odlingen blev kontinuerlig fr.o.m. järnålderns början, men vissa jordbruksslätter har förstås utvecklats tidigare.

I det kollektiva ritualsamhället följde bosättningen sin ledstjärna och verkade i dess namn. Det innebär att de kanske hänvisade till idolen som sin anfader/moder. Att registrera personlig egendom är en sen företeelse främst bland överklassen runt 700-talet enligt ett fåtal runtexter. Men i allt väsentligt blev det bara en ändring till att en existerande släkt ägde gårdar medan det dessförinnan var kollektiva byar med en virtuell ägare.

Herdefolket behövde inte vara bofasta medan odling alltid innebar att vara bofast och att sätta upp sina "bopålar". Odlarna behövde gärda in sina åkrar och de hade kanske också boskap och behövde en inhägnad vid mjölkning och för natten. I Levanten hade man mindre städer och bruket ändrades förstås efter det och det finns många städer med bestämningen Ras i namnet. Judarnas första tempel var ett "tabernakel" som var ett tält med förgård och det talar för ett då nomadiserande folk.

Braunston fula gumma med stora ögon är redan nämnd. I Grekland kallades de "koögon" och det kan vara att boskapsfolk satte upp den. I Caldragh nära Ulster på Irland finns en Janus-sten dvs. den har ett ansikte i två riktningar. Den markerar med säkerhet året början i Tvillingens tecken och där vi kan associera till såväl romerska Janus som till sumeriska Utu vilka står i porten mellan "nya och gamla tiden"

I Norden har vi då exempel såsom Rosslandsguden från Norge. Den nordiska beteckningen var förmodligen ANSUR. Treenigheten är en byst med tre huvuden och det finns fynd från Glejbjerg och Braminge nära Esbjerg på Jylland och vidare finns en markering på kartan 15 km öst Ribe "Stenmanden". Det är rimligt att anta att det är på samma tema. Antagligen kan man finna fler stenar på temat i forna keltiska Europa.

I Frankrike finns fler fynd. I denna byst bär den ena halsring och horn, vilka är symbol för solen och ledaren samt tidens reglering. De tre huvudena var symboler för tre tidpunkter på året. Sen civilisationens början spred sig kulturen längs kusten av Västeuropa till Norge. Därför är det föga förvånande att man hittat en trehövdad staty i Glejbjerg nära Esbjerg och i Bramming lite söderut finns ortnamnet "Stenmanden"

När biskop Absalon 1139 störtade Svantevit/ Svatevit i Arkona var det en "staty" med ansikte i fyra riktningar vi finner även på bildsten från Gotland. Svendborg museum har en mindre idol i trä av den fyrhövdade "Vishnu". I samma veva fällde man den trehövdade Triglav / Trivalde som stod för månåret medan den fyrhövdade var årstiderna och filosofiskt "åldrarnas fader" … tidens gång i kvartal, men icke såsom katolska kyrkan lärde.

I synnerhet keltiska kulturen är känt för sin tretalsymbolism med tidiga dekorationer i Irlands stora måntempel från runt 3400 f.Kr. Men egentligen har de säkerligen sin rot i den mesopotamiska kulturen. Det är ofta lämpligt att dela upp ting i tre moment. Vi finner en del i sumeriska litteraturen och även kristen domen hamnade i en treenighet.

I många år stannade jag till i skogen och låg under en månghundraårig ek. Det blev väl inte sagt så mycket, men under stunderna fick jag en uppfattning om hur det är att ha "ekens visdom". Om hur det är att vara värd för 600 - 800 art av liv om finner en nisch i eken och dess närhet. Tyvärr fällde bonden eken och förstörde flera hundra års historia.

Människan har alltid försökt använda genvägen över förfäderna för att få råd och vägledning. Ibland kan det vara bra att ha ett fysisk föremål en skalle eller som vi har byster och bilder av bemärkta män. Min teknikerutbildning gav mig en mängd "lagar" som formulerats av föregångare i tekniken. En del av deras namn gav namn åt formlerna Det är en fråga om vi verkligen vill se likheterna i beteende.

Här är det lätt att ta på sig de schamanfärgade primitiva glasögonen och se nedlåtande på bilden. Jag ser nästan liknande scener ofta när jag cyklar förbi vår kyrkgård. Oftast är det gamla gummor i huckle som liksom behöver att tala med de kära avlidna.

Det spörs att italienska präster talar med helgonbilderna men samtidigt förbannar församlingsbor om de pratar med en viss sten eller ett träd som inte är vigt av kyrkan. Kultur är ej alltid av godo. För min del struntar jag i vad folk tänker och jag låter ingen bestämma vad jag ska göra..

En del av de resta stenarna har bearbetats att visa ett ansikte och har då varit bosättningens förebild. Det spelar inte så stor roll om det var en verklig människa eller om det är en virtuell idol. Det viktiga är vilken kunskap man lagrat i symbolen. Andra resta stenar har kanske bara varit rå stenar man givit ett namn.

Så länge det finns en levande kultur på orten bevaras namn. Kanske man även vet vad den var bra för annars hittar folkminnet och humorn på nya namn som kanske inte alls berättar om ursprunget. Men fram till våra dagar har man haft en nedärvd tradition att helga forntidens stenar. Nu uttunnas banden till de kloka förfäderna.

I Biskops Sagu från Island berättas om hur biskopen vann över de gamla sederna. Antagligen kunne inte tingshövdingen riktig förklara och ursprunget hade fallit i glömska, men när de stod in för en viss sten i en gammal helig anläggning kallade han den årmannen. Biskopen tycks ha varit av den nitiska sorten och enligt legenden gjorde han korstecken över stenen och … se den sprack. Kanske liknande ligger bakom borrhål i stenar jag antar varit altarstenar eller hör till en domarring här i min socken?

I alla händelser antar jag att ikonen årmannen var manifesterat i stenen och med tillhörande riter och där sen en part fanns på himlavalvet för att bestämma året och dagen. Inom vårt kulturområde har vi manifesterat det i begreppet fotpallen och i ortnamn som Edsten, Stenlille, Maidstone, Frösten, Hovsten, osv. Observera att steget mellan fotpall och "ansursten" (dvs. ortens symbolsten) är mycket kort och är egentligen skillnaden mellan ritualsamhälle och det tidigt demokratiska samfundet. Skillnaden mellan att präst/ prästinna upphöjdes och å andra sidan att ledaren stod på pallen "bara litet" över folket.

I känt tid var årmannen kungens eller annan höjdares uppbördsman som årligen krävde in. I Hälsingelagen används uttrycket konungs ari, där man också kan tolka det som "kungens örn". Örnen var en gammal symbol för "att gripa bytet" och ett exempel på ett urgammalt språk vi också ser i symboliken. Havsörnen som griper fisken är en liknelse. I tidiga kyrkor ser vi Lejonet vinna över hednigen.

I Wisconsin kan det finnas kvar ett antal Manitou-sten. Jesuiterna gjorde sitt bästa för att förstöra dem och som alltid med Bibeln i handen. 5:te Moseboken 12: 2 & 3 beordras Du ska förstöra alla platser där folket tillbad sina gudar …på de höga bergen … och på höjderna … riv deras altare och förstör deras ristade stenar och helgade stenar för deras gudar …"

All överhet brukar återkommande ha kampanjer för att visa sin auktoritet. På 700-talet gav påveriet ett dekret till missionärerna på Irland att de skulle välsigna "topparna på de heliga kullarna" och då skulle det katolska liksom överta makten där. Man rekommenderade ochså att bygga kyrkor över "resta heliga stenar". Här i Amerika 900 år senare praktisera man samma avund mot det lokalt etablerade och inför Jesuiternas ock katolska kyrklans världsordning.

Huvudet från Åsum ska ses som ett separat ANSUR från tidräkningen. Hästen är Pegasus fixstjärna för vårdagjämningen vik som läses "vårdagjämning" i symboliken vilket också indikeras av tjurhornen sen 4000-talet f.Kr. och svastikan betyder solårets fyrdelning. Märk också den keltiska/ svebiska hårknuten.

Förmodligen får vi i första hand fördöma Cesar som gav en nidskrivning av kelterna. Han behövde övertyga senaten att det var bara att hugga ned Irminsul och se kelterna som ociviliserade. Det har förföljt även den germanska delen av kelterna i Norden där kyrkan förstås ser keltiska idoler som avgudar. I ordet ligger en nedvärdering och ojämlikhet som inte borde bestå under 2000-talet.

Kelternas idoler var förstås rationella begrepp. Mitt favoritexempel är när den romerska etnografen frågar en keltisk bonde vilka gudar han tillber. Bonden svarade då MacQuill. MacChecht och Mac Grane. Det lät förmodligen lika villt keltiskt som kyrklatin för oss . Annars är det så prosaiskt som käppen, plogen och hästen där Mac Grane även kan betyda Solen.

Maglemoses version kopierar romerskt mynt av kejsar Leo före 474 AD och spjutet symboliserar såväl krigsguden Mars som Konstantinopel. Men lägg märke till den keltiska miniatyrhalsringen. Här ska dekoren tydligen visa en ledare av blandad romersk typ och nordisk ringledare. Vi kan inte veta med säkerhet men nog tycks det vara en ledare för ett broderskap ovanför folket. Därtill försvinner denna typ fynd med denna och vi har ett brottstycke om att "danerna fördrev erilerna". Vanligt folk gillade kanske inte om denna överklass lekte romerska herrar?

Mynt från 700-talets Dorestad, Frisien har Hjorten istället för Hästen i centrum och har dessutom ANSUR/ manshuvud, Ormen och Tri-triangeln och alla är symboler för månårets terminer. Det finns också ett mynt med fyra ANSUR som var symboler för ledaridolen och här använt för att markera fyra säsonger på ett sätt vi känner från Egypten

Sen får vi inte glömma att kristendomen använde samma astronomiska ikoner som förfäderna gjort och Mannen/ ANSUR finns med i kristen form. Vi de fyra apostlarnas symboler illustrerade i Book of Kells i Book of Armagh som Mattias en bevingad Man, Markus bevingat Lejon, Lukas bevingad Kalv och Johannes Örnen och liknande i Lindisfarne Gospels exempelvis.