Järnålderns observatorium

Isis i Skandinavien, rillesten, slipränna, Hareskoven, Fredriksdals skov, Flyhov, Gotland, månens cykel

Förhistoria

I Västeuropa finns bortåt 30000 år gamla ristningar som vittnar om att man möjligen på sina ställen använt himlavalvet som ledare för samhället. Mitt arbete handlar om den s.k. Gamla Världen 5000 - 6000 år och framåt där Indien. Mesopotamien och Egypten var tätbygderna som utvecklade vår kultur och jordbruket för att föda den växande befolkningen

Den fantastiske serien vid Flyhov har hele 55 rännor i en lang räcke och är väl lika lång som den längsta serien på Gotland och under tiden ca 3100 - 2055 BC. I egyptiska källor finner vi att under den tiden använde man de motstående stjärnbilderna Taurus och Scorpio som stjärnor i konjunktion med månen och solen ved dagjämning:

På Gotland beräknade Göran Henriksson & Co att man riktade mot Antares i Scorpionen men vid Flyhov är rännorna mot SV. I Induskulturens symbolik kan man möjligen tolka så att linjen gick i jorden vilket associerar till sumeriska texter om "Inanna, måndottern stiger ned i underjorden" i Scorpio dvs. når man sår. I nordiska hälleristningar finns motiv som visar fragment av Inanna-myten när hon ger sin säd till syster Ereskigal i underjorden

Isis i Skandinavien

Egentligen har en form av Isis säkerligen kommit till Skandinavien med hällkistorna. Jag brukar kalla den typiska kortdolken en Isis-dolk. Ofta representeras idoler genom sitt attribut som för Isis bl.a. är dolken.

Dessutom förekommer en kvinna på knä i sörjande ställning på Vitlycke och Lökeberget samt vid Backa sitter kvinnan vid en avliden

 Rillestenar …

Försök slipa i de vågräta rännorna … det går kanske om man har en sten som en svinrygg, men det är icke utförbart i planet . Jag godtar att den mycket häcklade Göran Henrikssons team kom fram till rituell slipning under runt tusen år på sina ställen bl.a. Kinnekulle. Får också sägas att de finns på många håll i världen där jag vist måste nämna norra Britanien. Det är då under tredje årtusendet, men det finns icke en enda förklaring.

Tack vare Einar Laumann Jörgensen ansvarig för Hareskogarna norr om Köpenhamn har vi fått matterial att ge en nyanserad förklaring till riller/ skårar från runt 500 BC till och med vikingattiden. I skogarna fann han så gott som orörda observatorier och gravplatser utmärkta med märkta sten och gropar samt stolphål. Brandgravarna ligger som fyrkanter efter orienterade linjer och med jämna mellanrum. Till sin hjälp har han haft den lokala historiska föreningen och lite på tvärs av akademin har han anlitat experter och framför allt astronomer som beräknatt vinklarna anpassade efter fornastronomin.

Observattorium

Skårarna får mening när deplaceras i större sammanhang. I några anläggningarna finner man en sten med skårar bl.a. i centrum. Det är förstås observatorium i relativ mening att motsvara dåtiden krav. Då kan det vara allt från en platts med siktsten och hällsten till att som här vara en platts där man kan bestämma årets viktiga märkesdagar. På våra hällar finns ett mindre antal hjul med 8 eller 6 ekrar och det markerar det 8-delade solåret. Månåret syns sällan och förmodligen beror det på att det räckte med solstånd och dagjämningar. Kyrkoåret binder man fortfarande till vårens dagjämning!

Jävndögn = dagjämning; solhverv = solstånd; grubehus = grophus. Vi noterar en rillesten i centrum, och knusta bitar av sten i botten av gropen vid 1/4 samt i grop vid midsommarens solnedgång. Runda trattformade gropar och rosetter av knytnävestora sten markerar linjerna.

Detta är den mest komplicerade anläggningen skovridaren har avbildat i sin bok Rillesten 1994. Den här anläggningen har linjer för de s.k. keltiska märkesdagarna som passar åtminstone i södra Skandinavien. Vi har Imbolc/ Kyndelsmässa, Beltain/ Valborg och Lugnasad/ Ägirs Gille gemensamt åtminstone. Arkeologer brukar undvika att se det keltiska i vår kultur. Germanien från Rhen och norrut hade liknande kultur allt sen man började kånka stenbumlingar. I hällristningar skymtar det. Det är inte så mycket fråga om språk som andra yttringar. Men det sydkeltiska språket tycks ofta ha motsatt stavelseföljd. Jämförelser med västgötaspråket och de keltiska varianterna finner många likheter.

För mig är det kuriosa att man även har Siriuslinjen och den finns på nån gravplatts. Det hör samman med myterna där vi få minnas att man trodde på återfödelse. Begravningsritual blev kopia av när man sådde. I Egypten var den ljusstarka stjärnan Hundstjärnan Sirius uppgång i solen en signal om Nilens översvämning: Det var nya årets och fruktbarhetens början … men vilken praktisk nytta det hade i Norden vet jag ej. Dock tycks man på visa håll velatt begrava på Siriuslinjen.

Många arkeologer känner ej till att många tempel i Egypten tillämpade kardinalstjärnorna i kompassrosen från 4:de årtusendet framåt och gjorde en korrigering runt 1159 BC vilket syns i månhimmeln i Seti I gravvalv och Ramses IV:s stora månvalv. Egypten är lika långt som Sverige och templen hade olika varianter av ritualastronomi. Rom byggde tempel till Isis i Mainz och London bl.a. och det är natturligt att Isis vandratt till Norden som "den frågande gudinnan" som letar efter sin make. Senast under guldåldern då hennes namn finns på en guldbrakteat

Undersökningen ger en del sekundära slutsatser. I Danmark är det numera sällsynt att hitta oförstöda fornminnen. I Fredriksdals och Hareskovena finns närmare hälften 150 av alla kända rillesten i Danmark, vill säga. Dold under skogens botten finns de forna danskarna andliga överbyggnad … och man undrar varför arkeologerna letar i sura mossar efter mystik. Ovan jord finner vi gravar i snörräta rader och det ger en aning om ett organiserat samhälle. En del är orienterade not nordväst och solnedgången; andra efter dagjämningen och många efter Sirius. Stenar med skåror kanske anger ett centrum och sen finns det trattgropar man kan falla i, resten måste man får fram genom små stenhöger täckt med mossa; kanske stolphål djupt under ytan och annat som kan bekräfta riktningar. Det är icke lätt att levandegöra vad som finns dold

Den enkla vardagen och livet är i dag som då frågan om att födas och dö. Ritual handlar om detta och att så var det samma som begravning. Vill minnas att man just i närheten av Köpenhamn grävt ut en 8000 år gammal grav med ett barnlik: De efterlevande hade bifogatt en fågelvinge för att själen måtte flyga till en stjärna kanske. Vi har icke kommit så mycket längre än en del egyptier att de såg att KA-själen flög till Orion och BA-själen stannade jorden

Vi ser att vi behöver veta: -

• om gropar där en del av trattgroparna 2 - 3 m genomskärning är fodrade invändigt med granitflis:
• Stolphålen/ groparna kan fortsätta i linje upp till 170 meter.
• Små högar med knytnävestora till huvudstora kan ha sin betydning men har säkerligen försvunnit överallt där man gått på stenjakt
• Arkeologer har en tendens att negligera obetydliga lämningar och det de icke förstår

Har ni tips på mer?

Tillägg 6 nov -2007

Kollade ett av TIME TEAMS program Holy Island Northumberland. De utgrävde en militärbas från 1548 och genom området fanns en rad ristade sten man definierade som gränssten mellan klostret och allmänheten. Mitt i ett utsnitt hittade keramik och annat de daterade till 12- 1300 -talet. Mitt i det hela fanns en platt kantig sten där det fanns 4 skålgropar i en sida. Vi fick standardsvaret "något rituellt" och att det är vanligt i Northumberlands forntida begravnings/ ritualplatser. På engelska är det en "scapegoat" /flyktgås och i min vokabulär är det gamla Mor Akka jag flugit sen barn när jag vill se vyer och låta intuitionen flyga. … den ristade stenen antogs flyga i en obestämd tidsålder

Vist kan man ge ett bättre svar efter vad vet om förekomsten av märkta stenar som oftast förekommer ensamma och utmärker som sådana en boplatts/ gravplatts/ ritualplatts och kan icke definieras med ett ord utan attribut. Det hindrar icke att de bara finns inom vissa kulturområden där jag förutom rillestenarnas område minns Northumberland och Yorkshire. Det är helt klart att det funnit en lokal betydelse och det finns ingen anledning att lite nedlåtande säga "det är ritual" .

Inte att man tittade efter kontexten och gick bortom 1600-talet. Vad representerad stenen och vilken kontext? TIME TEAM har ett tunnel-seende genom att definierade olika tider keltisk, angelsaxisk, romersk, saxisk, normandisk och ger dem karaktären av ett folkslag som dök upp och försvann igen. Moderna DNA-undersökningar visar att alla tidigare "gäster" har lämnatt sitt bidrag i olika hög grad … man kan icke ta bort en enda utan att engelsmännen blir "enbenta". Inte behöver engelsmännen skämmas över att de har "angler" i blodet. Det var de som gav namn åt England och vissa rötter går till Norden t.o.m.

Förmodligen startade sumererna seden att sätta upp stenar för att markera sina ägor och ibland kastade man upp högar. På de mer avancerade stenarna ristade man in symboler för odlingssäsongens stjärnbilder. Vi ska icke förbise den enkla stenarna som helt enkelt talar om närvaro. Arkeologin har försummat att ge en översikt över detta fenomen och länka det till den lokala kulturen. TIME TEAM blir exalterade först när de hittar en romersk villa …de nordiska dito söker icke fornminnen utan bara guld och mäktiga herrar om sanningen ska fram