Ale Stenar och stenar i rad och cirkel

Ale Stenar är det mest omtalade monumentet men det finns flera tiotal store stenskepp i Sverige. Enklaste formen av anläggning är förstås en rad med stenar. I Bohuslän förekommer nån stenrad Brudfölje eller bitar av sådana med stenarna av fallande längd. En rad har utsträckning i rumtiden medan en cirkel är ett begränsat utsnitt av rumtiden.

Ale Stenar, Oscar Montelius, Ale Stenar, Lejre, Bob Lind, Svanens stjärnbild, Curt Roslund, månhjul, kalenderstav Järestad, månens noder, draknoderna, Drakögat, Draksvansen, M:B: KOBOS, Stenehed, Brudföljet, Birkende gårds Avebury, krumsvärden Rörby, Vårbrud, brudlopp, hästmundering, Callanish, Märta Strömstedt, Böckersboda, Blomsholm, Badelunda,

Birkende gårds Avebury |Ale stenar | resta sten | 18 stenskepp | ANSUR | avenyer | Kulturstenar |astronomi | Ristade följen | Gavrinis |Danska stenrader | Viet  | Gå i jord | Ritualstenar |Tingsplats |Hors Leirfald | Hors Karthago | Hors Dal |Hors Uppland | Hors Danmark | IndexS | hem | juli 2007

Hästen/ Ale stenar

På Ramsundsberget Södermanland finns Sigurdsristningen i noble form och den är tillsammans med Gökstenens distanserade humor slutpunkten för "den gamla tideräkningen". Båda torde vara från runt år 1100.

Ristningen är slutpunkten för ristad rituell symbolism med halvårsormar. Bruket av Vi fortsatte dock se Viet. De flesta ser nog mest på fragmenten av den förkortade smeden Regin och Sigurd med fingret i munnen när han lär sig fågelsången. Man känner igen Yggdrasil medan Himmelshästen är i det närmaste okänd för Eddatolkare. Se essäerna om
Leirfald
http://www.catshaman.com/0leirfald/0leirf.htm som tar upp den viktiga importen från fenicierna och Karthago

Upplands hästar http://www.catshaman.com/s11uppl/0rockA.htm

Guldålderns Solhäst http://www.catshaman.com/s25erilb/0brakt.htm

och Solhjorten http://www.catshaman.com/s253brakt/0Balder3.htm

Vi indoktrineras från barnsben att på kristet vis tro att ormen står för ondskan, vad det nu kan vara. Här är det inte en orm utan flera och de är på urgammalt vis symboler för tiden. Övre slingan har ett skarvbleck där vi ser symbolen för "månens stigande nod". På den nedre vill man se drakdödaren, medan andra nog ser Björnväktaren eller "dags för skörd". Den ormen är skarvad med en liten bit och det är de 11 dagarna av 13 månvarvet för att månåret ska gå jämt med solåret. Man kallade det Ramadan och symboliken är lika gammal som viet.

Men nu till det avancerade viet fordom kallad Hästen. Men först kan vi dra paralleller till de 4 Hestestenene vid Gudhjem på Bornholm. Varför ger man ett sådant namn? De folkliga förklaringarna är flera men endast en kan vara rätt och måste rymma något med häst/ hästar!!!

…..

Lunda-arkeologernas skiss är förmodligen exakt till höger … Grundplan efter Oscar Montelius, 1917 till vänster. Vi ser att vintersolståndet är i sydöst men också att det är vändpunkt för månen.

"Gammal är äldst" … nog tycks gubben Oscar ha tolkat rimligt. Området kallades emellertid redan i början av 1500-talet för "Hesten" vilket ligger till grund för en annan känd benämning, "Heestenar". Domkyrkan ägde marken. Jag känner icke dåtida dialekten men antar att dåtida folktungan gärna lämnade bort ena besvärliga -st- säger jag som fostrad till dansk.

Får betona att den historiska anläggningen var dansk och har sin parallell med en liknande stor anläggning vid Lejre, Roskilde det tidiga danska kungasätet som valde att bygga ärkebiskopsdomen i Lund

Namn med personnamn tycks komma på 1600-talet när intresset för "antikviteter" tog fart och Stormakten Sverige behövde ärofulla minnesmärken … Hästen och 'hästestenar' förefaller äkta eftersom i synnerhet under sista årtusendet var Hästen (Pegasus) ledaren på himlavalvet. Fast exempelvis i Danmark fortsatte den att var ledstjärna så sent som på mynt från början av 1000-talet där Hästen står med frambenen i ett vi där man bestämde vårdagjämningen.

Hardaknuds mynt från början av 1000-talet är slagit i Lund. Vi ser en Häst med frambenen i ett VI vilket betyder vårdagjämning där kungen var högsta garant för tideräkningen tills kyrkan tog över. På andra sidan en s.k. Merovinger örn

Från hans tid finns tre mynt med "Hästen i viet". Även kung Anund i Sverige hade en häst på mynt och under Svend Estridsens d. 1074 långa regering förekom åtminstone ett mynt. Svend började etableringen av ärkebiskopen och man tycks haft en enklare domkyrka redan 1080.

Bara ett par generationer senare började man bygga Lunds domkyrka vars ärkebiskop tog över ansvaret för tideräkningen. Av mynten ser man att ofta är kungen på ena sidan och symboler för tiden på andra eller ibland mindre symboler på båda. Det var ingen skillnad i metoder. Vi får mycket sannolika bevis för att vi kan koppla anläggningen Hästen till astronomin. Det hjälper tyvärr icke mycket vid dateringen men det ger möjligheten att dra möjliga dateringen ett par tusen år bakåt. Men helt säkert. … När den mäktige Absalon blir ärkebiskop ser vi honom på reversen av mynt.

Pär Henriksson berättar:

"Jag träffade en kantor som beskrev att han fick rysningar av intresse inför forntidsanknytningen till ritual/ceremoni knutet till astronomi i Ales stenar och han bara absolut ville låta mig veta en erfarenhet han fått av sin kollega i Lunds domkyrka; Vid ombyggnationen av orgeln diskuterades att orgelpiporna (bröstverket som är delvis för syns skull) skulle få täcka orgelläktarens vägg helt men Kantorerna avrådde å det strängaste!!!

Det skulle störa "Lunds domkyrkas Stonehenge - nämligen ett litet fönster som satt en bit upp på orgelläktarens vägg och som lät solen skina in i olika vinklar under året på en vägg som hade vikskåp där årsliturgin vecklades ut med vikdörrar... Aktuellt årsritual/kyrkoordning belystes i rätt position genom solens årstidsväxling och projicerades på "altardörrarna" (eller vad de kallades) enligt aktuell årstid/kalendersekvens på rätt plats bland skåpsektionernas position på väggen... "

Här kan man dra slutsatsen att det funnits en tradition att följa tiden. Genom fönstret kan den föras tillbaka till början av 1100-talet när den italienska byggmästaren planerade kyrkan. Runt om i Europa där små fragment av katolska kyrkans manifestation av tideräkningen finns kvar. Så även i Lund som var landet och ärkestiftets förnämsta kyrka. …Jag är då tacksam att kunna hågfästa detta minne.

Man kan väl säga att domkyrkan fortsatte traditionen när man runt 1400 AD byggde sitt Horologium Mirabile Lundense. I topp på klockan finns två riddare som markerar timmar. Den övre delen är en astronomisk klocka som visar bl.a. månens faser, var solnedgången är under året m.m. Nedre delen är en kalender med vilken man kan kalkylera helgdagar och under vilken veckodag ett vist datum inträffar … Kyrkan fortsatte i allmänhet att använda zodiaken och för ett tag hade man astrologer.

Kort sagt det är i princip samma mekanik som vid Hästens stenar. Där saknar vi instruktionerna om hur "urverket" ska användas. Bob Lind har tålmodigt tagit fram en del av bruksanvisningen. Man behöver att ha något att hänga upp minnet på och det gäller även för Horologium att utan att veta helgondagar och annat kan man inte använda den. Vid Hästen stenar märkte man exempelvis stenar med stjärnbilder

Experterna pendlar mellan kenotaf/ skengrav eftersom inget lik, medan andra menar det är solkult. Ristningarna och antalet stenar talar mer för att man följde stjärnorna på gammalt vis. Det innebar att man viste var hästen stod vid vårdagjämningen såg att man kunne se konjunktionen med månen vid vårdagjämningen. Curt Roslund menade att man gjort dem med flit som parablar och var tydligen intresserade av högre matematik och geometri. Jag har sett en del diagram för kalkylering av tid mycket tidigt med tryckta "kartor". Där finns ofta parabler jag inte begriper. Jag tvivlar på att pragmatiska bönder hade nån nytta av det och hur skulle man hitta på ritual och myt som passade till paraboler ???

Det har funnits en liknande anläggning 87 m lång vid kungasätet Lejre på Själland. Forntiden hade ingen kulturgräns men Östsjälland var vist "Vita laget och skåningar svarta laget". Skåne var en del av Danmark vid den tiden. Arkeologerna har i mellantiden varit "ute och cyklat" med solkult, när det i själva verket oftast är månvarven och nätterna man räknade. Arkeologerna vill se solar överallt medan en del arkeoastronomer inte har läst på de sydliga ländernas astronomi, kalender och årsritual. OBS! en korsad cirkel har inget direkt att göra med solen utan med Tiden som delas i fyra efter solåret. I språket handlar uttryck om tid sällan om solen… Däremot förekommer månen/ månad och andra ofta … "Plöja tre fåror i Tor" = februari har rötter i sumerisk bondepraktika och syns plöjande i Litsleby, Bohuslen under bronsåldern.

Hästen har 58 stenar vi kan jämföra med 56 stolphål vid Stonehenge och några månhjul/ medicinhjul med 56 ekrar. I anläggningarna finner man 27, 28 och 29 som tal man använt för att räkna. Indien har 28 naksatras där den 28:e är för den inskjutna dagen i Vega/ Lyran/ Svanen. Alltså är en rimlig första slutsats att 2 x 28 stenar användes för månkalendern… Se kort essä om fornastronomi

Arkeologer förser oss sällan med riktningar på gravar och ritualanläggningar. De senare dock utförligt om de är astronomiska …. I bakhuvudet finns kvar frågan "skulle kung Ale ha begravts i riktningen NV - SÖ?"… Några föreslår en 1500 år gammal kungagrav passande utanför tidsramen för litterära lämningar! Dock tycker man att en regelrätt kung skulle ha lämnat mer folkminne och kanske ochså artefakter. Skåningar nämns trots allt i Fuldas annaler.

Vi bör förstås fråga om det finns fler liknade anläggningar, jämföra och se om vi kan lära något. Det är tyst om enligt traditionen att man bara nämner skådeexemplet. Det finns ett 40-tal större stenskepp vilka pockar på uppmärksamhet

Inte långt från Kåsebergaåsen finns ett skepp med 30 stenar. Av en händelse finns ristningar på några! Tyvärr har jag inga fler uppgifter för tillfället

I detta sammanhang är det lämpligt att ta upp frågan om Ale Stenar och liknande anläggningar. Bob G. Lind har gjort det till sin livsuppgift att bevisa att Ale stenar kan användas för att bestämma det astronomiska året efter solens positioner. Hans tolkningar har retat upp fornastronomer av facket. Men jag tycker nog man ska lyssna på Bob och se vad han kommit fram till. För det första går det att använda vilken fast formation som helst att jämföra med sol, måne och stjärnor "gång"

Den mäktiga anläggningen är 67 meter lång och 19 meter bred på mitten

Vi har redan sett ovan att ett instrument att mäta himlakroppars position består i sin enkelhet av en fast "syftpunkt" och en fast "observationspunkt"/ hälsten. Skillnaden här mot ett hobby-astrolab är att här kan man inte mäta höjden på himlavalvet utan bara alla riktningar. Att det finns så många fasta stenar gör helt enkelt att man kan göra en finare gradering än med bara en syftsten och en hälsten. Dessutom kräver en fast astrolab att man har syft- och hälsten för varje läge. En fast tidpunkt är när en stjärna är i exakt samma läge som förra året. Monumentet är ett utomordentlig hjälpmedel om man enkelt vill lära folk / barn "hur Tiden går" över en månad … Vet du hur månen rör sig över en månad eller ett år?

Bob har under åratal iakttagit solen och årets gång och har förstås bevisat att man kan ta ut alla de data han presenterar. Det uppfyller t.o.m. vetenskapens krav att vem som helst ska kunna upprepa hans mätningar och finna samma sak.

Sten 2 vid NV stäv med Svanens stjärnbild markerad.

I Stenehed finns på sten 2 från SO stäv skålgropar. På en annan sten finns en liten markering med fyra skålgropar som kan vara Lyran med Vega var ett gammalt märke i Indus för den inskjutna dagen. Den ligger på en linje som går över Svanen till Hunden (Skyttens huvud) och tycks ha varit en UR-linje i Högsbyns symbolik där Lyran bl.a. finns vid i hörnet av den tänkta hargen, men också en äldre ristning i Trädgården.

Arkeologer brukar icke vilja diskutera astronomi, så när de ser Svanen vill de bortförklara med att det är en återanvänt sten … Märkvärdig att Svanen hittat till exakt rätta läget i dubbelbågarna??? Jag tycker icke man ska tolka ensidigt så länge så många frågor är obesvarade. Bilden av Sigurdsristningen visar att man delade året i halvår och skeppet kan ses som två halvår om man ser från det astronomiska hållet. Fast ena ormen är ovanligt nog delad i två för att kunna placera skarvblecket med månens nod där.

OM jag minns rätt finns vid Ladoga en volador/ karusell med tre svanor som kan vara från kanske 1000 BC när tredelning användes för året och även Svanen användes för Ramadan. Kalevala har sin Tuonelas Svan = "Hinsidans Svan" som då ligger där Vintergatan / Mjölkvägen skenbart stupar i Himmelshavet vid horisonten.

Finsk allmänmänsklif abstraktion av skördetiden

Gallen Kallelas "Lemminkäinens moder" är en gripande bild av modern vid stupade sonen. I Högsbyn har vi i streckfigurer modern och sonen samt floden. När man animerade Tiden med personer uppstod etiska situationer att en idol måste dö i skördetiden om inte man använde den gamla metaforen med en Skorpion. .Det finns fler moder-son-bilder bl.a. Vitlycke, Lökeberget och Stora Backa. Det är också floden Styx som går till Dödsriket. Kort sagt fanns motiven för runt 3000 år sen i skördetidens symbolism, där vi icke ska glömma Balders död heller. Det var en viktig tidpunk på året då året delades i två halvor.

I ett TV4-program visade Bob Lind på Svanbilden som den i överkant arroganta arkeoastronomen Curt Roslund inte kände igen. Han tog så kraftigt avstånd att det förmodligen skulle vara svårt för honom att ge Bob rätt. Nästa är en pekpinne

Förhäv dig icke över vad du vet

Lär med den okunnige som med de lärde.

För konsten ingen gräns är satt

och ingen konstnär skapar det fullkomliga

Ptahhotep ca 2500 f.Kr.

Sen är det en annan sak att det kan vara Örnen som avses där dessa stjärnbilder syns mycket i symboliken under sista årtusendet före vår tideräkning. Inget hindrar att den använts mycket senare. Därtill är det naturligtvis möjligt att stenen har återanvänts. Arkeologerna daterar normalt hällristningar till senast tidig järnålder.

I alla händelser ger de en antydning om att hela anläggningen sannolikt använts för fornastronomi … och är därmed ingen stormansgrav. Konstruktionen har helt enkelt kostat för mycket och dessutom finns då mer mening i enskildheterna. Vi bör komma ihåg att förfäderna var säkerligen praktiska och icke vetenskapliga navelskådare. För dem var det viktig att bestämma tiden med en dags noggrannhet. Ett projekt av denna storlek skapade gemenskap inom ett stort område som deltog.

Om man skulle missa en dag eller två var det inte hela världen utan jämnade ut sig i längden. Något annat har det varit i de samhällen som möjligen slaviskt följde stjärnorna och ej beaktade precessionen. Då skulle dagjämningspunkten förflytta sig med en grad på ett par generationer.

Förövrigt ligger Ale stenar på en strategisk plats bara 150 meter från Östersjön. Man använde gärna platser nära havet eller på uddar för att få en fin horisont för sina observationer. För min del kom jag på lösningen först sen jag forskat i månhjul/ medicine-wheel och kan konstatera att det uppfanns senast under 4:de årtusendet f.Kr. Vare sig de är ristningar eller stensättningar behöver man dem mer som minnesregel än som observationsplats. Vid Ale stenar tycks man ha lagt vinn om att skapa en plats som är astronomiskt riktig. Alltså visar hällristningarna att det var en minnesanläggning för månkalendern.

Månens fallande nod finns vid 29 augusti och den stigande noden vid Lambertus

SIMRIS har många ristningar från fjärde årtusendet och de viktiga från runt 2000 BC med processionsyxor för 4 kvartalen där man finner samma symbolism upp till ALTA i Nordnorge. Det finns fynd av de stora processionsyxorna i brons. … Man ser mycket när man går bort från det lokala navelskåderiet! Ale Stenar har sin äldre historia också!!! Den urgamla månräkningen användes av bönder långt in i medeltiden vilket vissa kalenderstavar visar. Som på beställning har vi en kalenderstav från Järestad, Simrishamn, Skåne och lika nära som några av Ale Stenar. Vi har lite olika symbolik under tidernas lopp. Det rör sig runt Hunden/ Skytten, Vega, Svanen eller Drakögat och uppfinningen är lika gammal som "månhjulet". Den s.k. Saros eller Metons cykel syns ofta i hällristningarna och finns antagligen dold i stenanläggningar.

Ur nordisk Familjebok 1800-talsupplagan saxas

"Kaldeiska perioden 1. Saros-cykeln innefattar en tidrymd af 6,585 d. 7 t. 42 m. (eller 18 borgerliga år och 10 eller 11 dagar, beroende af antalet skottdagar under mellantiden) samt omfattar 223 synodiska månader (se Astronomisk månad) och äfven mycket nära 242 drakoniska månader och 19 af solens omlopp i förhållande till månens noder. Medelst denna cykel kunde derför kaldéerna empiriskt förutsäga förmörkelser"

I vår tid är vi vanligen mer intresserade av onödig kuriosa än av det faktum att kalenderanläggningen användes att bestämma nätterna. Planetförmörkelser är och var ett akademiskt intresse som icke inverkade på skörden. Numera används oftast draknoderna och astrologerna sysslar med att följa dem. Draknoderna är Drakögat och Draksvansen. Efter förloppet af denna period återkommer därför månen i nästan samma ställning i förhållande till jorden, solen och månbanans nodlinje, d. v. s. de omständigheter, som betinga inträffandet af en förmörkelse, bli ungefär desamma.

Sen kommer problemen med dateringen. Ett C14 prov under ett av blocken ger tiden 540 - 650 AD medan ett keramikkärl gav 330 - 540 AD och arkeologerna stannar för runt 700 AD. Detta var mitt i guldåldern då vi ser Vi och Baldersmyt på gulbrakteaterna med flest fynd på Själland. Men sen visar geologiska analysen att man hämtat de flesta stenar utifrån bl.a. några 4 mil därifrån nära Simrishamn. Bob Lind fick till stånd en grävning några meter utanför stäven. Några sotade stenar gav 3300 - 3600 f.Kr. Observera att vad vi ser är en rekonstruktion från 1956. Omkring 1914 såg det för bedrövligt ut. Alltså kan vi inte vara helt säkra på hur det egentligen såg ut.

Efter vad jag kan se är deras stickprov alldeles för osäkra och lösa träbitar från ytskiktet är inte mycket att ha. Man borde ha gjort en ordentlig undersökning med markradar och då av ett mycket större område runt skeppet. Det finns indikationer på en mycket äldre anläggning på stället så att det som nu är restaurerat är ett hopkok av gammalt. Ristningarna tyder på att man återanvänt de stenarna och placerat dem rätt. De arkeologiska data ändrar på inget sätt min tolkning att man manifesterat "månens hem" i anläggningen.

OBSERVERA Kåsabergafolket tycker säkert att anläggningen är unik. Den är dock icke den ende utan i Skandinavien finns 18 skepp längre än 40 meter och 100 längre än 25 meter

Tack vare Andrew M. Kobos från Polen har vi fått en ordentlig genomgång av materialet på hans engelska/ polska sajt http://fermi.phys.ualberta.ca/~amk/as/index.html … där finns därtill fina bilder av i det närmaste varenda sten i anläggningen. Han relaterar arkeologen Märta Strömstedts undersökningar

Bara en rund mil bort finns "Lillbrorsan" till Ale stenar med 30 stenar allt som allt. Lunda-arkeologerna missar att sätta in Ale Stenar i den geografiska kontexten/ sammanhanget och jämföra med vad annat av lämningar finns inom ett stort område. Av en slump surfade jag in på en sajt som tagit in en .pdf "Stenålderskalendrar i Sverige?" som analyserar bl.a. Ale Stenar i Forskning och Framtid. Det är de utrikiska arkeoastronomerna Vincent H Malmström och James T Harter USA som redan 1979 gav en förödande kritik av Lunduniversitetet och svenska astronomers datering. Det har tydligen tystat ned men är så viktigt att jag publicerar det här eftersom det inte går att söka upp den på GOOGLE

18alepdf.pdf

Kritiken går bl.a. ut på att det är osannolikt att man transporterat 200 ton bumlingar nån gång mellan 400 - 1050 AD. Vissa stenar har transporterats så långt som från Simrishamn. Man kan också fråga om det fanns så stora stenar i Skåne så sent i tideräkningen … högst förunderligt är att nordiska arkeologer = mainsstream daterar stenåldern 4000 - 7000 år sedan, men när man gör fynd kan de icke vara mer än 1000 . 2000 år gamla ??? En del misstror att skåningarna skulle kunnat göra så stora monument 3000 - 1500 BC, men de behöver bar fara över sundet till Själland för att finna än större monument … annars kan de komma till Västergötland och Askebergas bumlingar. I alla fall är dessa herrar eniga med mig om att det är en kalenderreferens, där jag dock hellre skulle säga månkalender!

TILLÄGG hösten 2006

Skiss över området efter undersökning med radar och magnetometer. Det är allt frågetecken

Nu 16 november kommer man att redovisa de länge efterfrågade markradar-undersökningarna och att man undersökt ett större område utanför storskeppet. Markeringar efter ett mindre "möjligt" skepp finns på utsidan liksom ett fyrkantig område möjligen hus samt några andra markeringar. Men det behövs tydligen detaljgranskning av det nya.

Till diskussionen i övrigt bör tilläggas att under Sten-bronsålder rådde andra tidsbegrepp där vi på våra hällar ser att tiden symboliserades med skepp som seglade genom rumtiden. Detta betyder att det finns ingen större gräns för att segla i verkligheten, att segla på himlavalvet som tid eller idé och att segla på förgångna tidens flod. Abstrakta skepp är svåra att urskilja från det som rör dåtida verklighet. Arkeologer vill icke se astronomi i hällristningar så varför skulle de vilja se dem i stenskepp.

Vår tid är objektorienterad medan ritualtiden inkluderade agenten/ dativ. Man nämnde idé/ idol/ gud/ medel samtidigt medan vi använder dativ bara när det behövs. Man skiljde på idé/ tankestadiet och handlingen vilket är naturligt om man har en tänkt kraft bakom: Skeppet är en manifestering av idéen och kalendern i symbolisk form där man måste kunna använda det. Jag minns knappt längre min barndoms gamlingar som stod med en fot idet gamla språket.

Monument får liv av detaljer http://www.catshamans.se/essae\0lvsten.htm

Trollakistan

När jag skrev om Ale Stenar var det meningen att jag skulle kommentera Trollakistan och artikeln 18alepdf.pdf lite mer, men det blev icke av. Det är en form av respekt som i folkmun gav namnet "Trollakistan" till ett monument de inte kunne förstå. Att det växt upp ett träd igenom monumentet visar väl på total respekt som gjorde att man ville låta det leva sitt eget liv.

Det var inte bara lokalt folk som var okunniga eftersom användningen för länge sen försvunnit ur folkminnet, så att det inte fanns minsta rest att bygga ett namn på. I en annan omgivning kanske platsen hade kallats tingsplats där vissa originalnamn såsom vi - plats for observation och ritual vid fast tidpunkt har bevarats på andra ställen.. De amerikanska arkeologerna Malmström & Harter visar samma klentrogenhet som andra europeiska arkeologer och i synnerhet de nordiska: "Hur kunne man bygga stora avancerade monument så tidigt?" och man vill gärna skjuta långt framåt som möjligt att icke förfäderna må framstå som intelligenta och påhittiga. Det gigantiska arbete med att manipulera stora stenbumlingar föregick i huvudsak under fjärde årtusendet!!! Man vill gärna demonisera relativ enkel kunskap såsom vågbalans, exakt våggrät, bestämma ytterligheterna som referens osv.

I min barndom kallades alla storstensbyggen "jättestugor" och skåningarna har väl kvar sin Jätten Finn som står i Kryptan på Lundadomen. Sådana saker formar våra omedvetna förutfattade åsikter … som sen spetsas med att i dåtiden hade man "avgudar och var hedningar". Det är liksom ett annat primitivt folk om man låter sig dåras av semantiken. Jag miste tron på jättar som barn och alldeles i min närhet finns dolda minnen av Västsjällands Avebury. Stora stenbumlingar i tre cirklar med 100 meters diameter … och det kanske fanns vist en liknande bredvid. Jag finner det icke märkvärdigt om Kåsebergafolket rantat med 59 moderata stenblock. Resultatet av slitet är att man skaffar sig en plats på jorden man kan jämföra med universum och Tidens gång med Månen som täljare. Det är ett annat sätt att säga "Här sätter jag min fot. Här är min plats på jorden"!

För bara något hundratal år sen sa bönderna på Dal, "Vi får lämna vår jord till nästa generation i samma skick som vi fick den" Under 1900-talet har vi sett en accelererande försämring. Vi får var så ärliga att vi medger att intelligensen och livsviljan har sjunkit i motsvarande grad hos folket. Alla vi som djuplodar i forntiden måste ha ärligheten att ifrågasätta all kunskap som forskningen samlat från 1800-talet och framåt. Det är självklart att vi lämnar den akademiska vanan att citera föregångare av ren lättja. Varje seriös forskare måste börja från början och använda substantiella referenser.

Vanligt är ochså att man gör den fysiska kontexten för small. Stenmonumenten visar på att åtminstone mindre mängder av folk har rest kors och tvärs över Europa åtminstone i 7000 år och förmedlat nyheter. Grundkontexten vill ofta begränsa sig till egna skallen i första hand … sen till Sverige som bildades på 1600-talet … sen tillämpar man nationella gränser … och sen alla dessa etiketer och färdiga åsikter som sätter stopp för vidare forskning.

Ale stenar och Trollakistan ligger högt vilket ger en bra horisont. Naturligtvis är det ingen kista utan en uppallad flat utvald sten i horisontalläge och har säkerligen ursprungligen varit exakt vågrät. Den trekantiga formen har kanske sin mening i att dela himlavalvet i tre som var aktuellt under första årtusende. Här ska vi bortse från det och bara koncentrera oss på en ut vald sträcka som ligger i exakt våg. Det är det betydelsebärande i första steget. Det finns säkerligen många sådana oupptäckta i då bebodda länder.

Man bör kanske fråga sig om icke dösen på sina ställen var använt som en lokal siktsten. I sydvästra Europa kallas den dolmen och i ortnamn föregås det ofta av table = bord … alltså gudabord eller kanske användes att rulla månen på med en lämplig hälsten i närheten. I en sumerisk sång "sitter mångudinnan Inanna vid det stora bordet och dricker skördeöl i Lejonets ansikte dvs. stjärnbilden"

Läste om en sten i Norra England med tillhörande siktsten. Man har likt Bob Lind iakttagit året och sett att Augustimånen i sin lägsta bana liksom rullar över stenen och står nästan stilla ett 2 - 3 nätter i sitt ytterläge. Samma iakttagelse kan man göra med solen vid midvinter med solens lägsta läge.. … Ur minnet kan jag plocka ett liknande arrangemang vid Mach Pichu och Anazasi i Arizona har något liknande. Speciellt i Karelen kan man kanske finna liknande men gjort av grova stenbumlingar. Det behöver ju bara att finnas en liten sträcka som är plan. Det är frågan om vi kan känna igen arrangemanget. Ett annat kännemärke är att det kan finnas större eller mindre hälsten eller siktsten i samma anläggning.

Nordiska arkeologer har knappt varit intresserade av guld- och - bronsålder. Då är det väl icke märkvärdigt att man ibland finner förakt och likgiltighet mot stenbumlingar man icke förstår. Det är allt "trollakistor". Danmark är väl värst eftersom man har så mycket kvar och ändock icke har rådd att göre djupforskning. Jag tänker naturligtvis på Birkendegårds Avebury där man icke anser sig ha råd att företa en ordentlig utgrävning. Att icke undersöka med moderna medel lämna utrymme för danska arkeologers vana att sväva ut i vilda fantasier om det man inte vet.

I Sverige har vi Gadd Rausing som ger pengar till ett storsvenskt Birka, men knappast skulle ge till Kåseberga. I Danmark fanns i min barndom alltid A.P.Möller, men om icke arkeologerna kan "sälja" stenåldern kan de inte förvänta sig bidrag. Även jag skulle dra mig för att skänka pengar till stenålder och projekt med den ljumma inställning man ser

Stenar i rad och cirkel

Del av Steneheds rad med stenar i fallande storlek

I Bohuslän finns Steneheds rad som sannolikt har haft 11 - 12 ursprungliga stenar. Det finns hål i raden och det går inte att säga om nån försvunnit från endera ändan. De är stora och det kan vara förklaringen till att de fått stå kvar. En rad av denna typ kallas Brudföljet och vi kan associera till att man följt Aurigas stjärnbild elva månvarv, men den var osynlig under tolfte.

Detta för oss tillbaka till tiden före ca 1900 f.Kr. när Capella blev cirkumpolär dvs. syns hela året. Då kan man anta att man följde denna stjärnbild under hela årets gång. Detta sammanfaller med att Isis syns mer i symboliken då hennes stjärnbild är Auriga. Det kan vara en ännu längre sed förstås men då måste det innebära att "idolen" var borta en tid. Samma ritual är känt ochså från Egypten som "Shemesu Hor = Följa Tiden"

I synnerhet i södra England finns ett flertal avenyer dvs. jordvallar eller dubbla rader av mycket stora stenar och då inte bara i närheten av Stonehenge. Cornvall är mesta trakten för dessa. Vi har ej den sorten i Norden utom möjligen en bortodlad kortare "gata" i Högsbyn A. Lignell nämner i sin kartläggning av Dalslands fornlämningar. Sen vet jag inte om det finns på andra håll i Sverige. För Danmark se Danska stenrader särskilt artikel.

Som en liten påminnelse om det globala denna rad från Negew öknen Palestina där det finns en stor variation av megaliter från minst 7000 år. Vidare lär finnas i Kerala Indien men jag har inte hitta bilder än.

Intresset för stenbumlingar har varit lågt såväl från danska som svenska myndigheter. Därför är det bara djupt i skogarna man finner anläggningar som nu snabbt försvinner. Vi kan aldrig vara säkra på att stenrader är exakta eftersom det är så lätt att ta en från endera ändan. Exempelvis finns i Lejre, Roskilde bara 28 stenar kvar av ett stort 87 meter långt skepp. Danmark är stenfattigt.

Bland Egyptens symboler finns en som möjligen betyder att man använt tre syftlinjer. Två närliggande användningar för avenyer är dels en dubble syftlinje för astronomiska iakttagelser, dels är steget inte långt till rituella processioner vid vissa tider under året. Även i vår tid är det en självgående företeelse att när väl det finns ett ritual så förstärks det av en manifestation och vice versa … Vår Luciatradition har rätt lång tid på nacken och nya skapas. I Brålanda har de hållit på med tomteparad i 47 år och de har ju den av stenhus kantade avenyn färdig.

Solens och månens extrema uppgångar till höger och nedgångar till vänster vid latitud 51 grader

Carnac i Bretagne, Frankrike är förstås världen största samling av stenrader och andra former. Mer än 3000 stora stenblock finns där varav de flesta är placerade i rader. En rad kan användas som syftlinje och ett sätt att "mäta himlavalvet" och välja ut stjärnor och stjärnbilder man vill använda. Se mer under Danska stenrader. Det är märkligt hur man finner områden från Kolahalvön i norr, Fjärås backar, danska Mön till Carnac för att nämna några orter där det närmast ser ut som en mani att resa mängder av sten/ monument på ett litet område!

Det är ingen tvivel om att man kan ha använt stora delar av anläggningarna till praktisk astronomi. Men det finns icke utrymme att generalisera i dessa frågor!!! Vår tid vill gärna mystifiera och förandliga och ändock se våra förfäder som primitiva. För min del följer ja sumerernas logik. De analyserade att hjälten och ledaren Gilgamesh föll i tjurdrömmar när stora problem skulle lösas. Sen finns hans andra part Enkidu, den starke man ibland gav tjurfötter för att symbolisera hans råstyrka. Enkidu fick göra grovjobbet eller i klartext en åtskillnad mellan tanke och kropp ... det är likadant i vårt samhälle att herrarna vill icke ta i och bli smutsiga, men vill gärna ta första spadtaget, såsom man alltid gjort!

Jag överlåter åt andra att spekulera i vilka tjurdrömmar och fantasier ledarna för arbetena vid Carnac hade. Däremot intresserar jag mig för det praktiska, nämligen hur övertyga vanligt folk varför man borde ranta runt med mycket stora stenar. Det är osannolikt att man fick folk att slita genom att förslava dem. Så dumma var man nog inte. Människan har generellt mycket större styrka om det är ett jobb som roar och som man vet det är nytta med. Hos kroppsarbetaren Enkidu är magen närmast och måste fyllas. Han måste kunna se att det leder nån vart att arbeta.

Sen är det en självklarhet att så många stenar har man inte kunnat frakta dit på en kafferast. Det är ett arbete som pågått en lång tid. För arbetets olika moment krävs program och det synes mig att det naturliga var att skapa ritual för detta. Därtill kanske knyta det till en årstid då man hade så pass mycket tid att man kunne göra detta skenbara onödiga arbete. Morbihanbukten i närheten har säkerligen varit ett lika gott fiskevatten som nu. Kanske man gjort detta när "musslor och andra skaldjur gick till".

Ritual och upptåg är vanliga ingredienser när man vill göra arbetet roligt och glömma att det är tungt. Därför kan man nog gissa att man vävt in fester och ritual i verksamheten. Allt detta är inte så mycket annorlunda än när jag förr var med om att vi en helg hjälpte nån att lägga grund till hus och ende lönen var förtäring och lite festligare när det var klart.

I det långa tidsperspektivet har dessa verksamheter helt enkelt indoktrinerat människan att "Följa Henne" och även att underordna sig gemenskapen och dess krav på samverkan. Allt detta är inget vi föds med utan en fråga om inlärning och social träning. När väl den sociala gemenskapen skapats inser de flesta att "många är starka utan direkt ansvar". Då gav man ansvaret åt en stjärnbild i höjden ... Det är ingen större skillnad på dåtiden och nutiden i detta avseende … våra svenska politiker och byråkrater kan inte göra fel … möjligen medger man att det är maskinellt fel.

Förutom säte för ritual och fest kan man använda anläggningen som en enkel kalkylator. Genom att använda markörer kan man hålla reda på var man är i räkningen. Det hare säkerligen tagit hundratals år att få ihop allt. Samtidigt har observationerna krävt att man följer företeelserna över många generationer för att uppnå säkerhet i den regelbundenhet man kan utläsa.

 Jerry Wellard's Ancient Britain site rymmer denna analys av Callanish. Vi ser dagjämningsraden öst -- väst … Månens norra läge märks med pilen i cirkeln och södra läge den stora avenyn.

Brittiska fornastronomer har kommit långt med att mäta upp och bestämma att många anläggningar på de brittiska öarna kan användas för att bestämma det astronomiska året. Det är förstås enkelt om man kan det. Förfäderna hade den kunskap de behövde för att följa solen, månen och stjärnornas gång.

Planeterna var kanske inte så viktiga förrän astrologin skapades under sista årtusendet f.Kr. För årets gång krävs företeelser och anläggningar som kan användas hela året och år ut och år in. Det kravet uppfyller inte övriga himlakroppar utom solen och månen.

Riktningen öst -- väst ger förstås dagjämningarna när dag och natt är lika långa och solen uppgång och nedgång är en mätare. Det är förstås inte tillrådligt att titta in i solen ens vid soluppgången, så om man vet hur man kan se i motsatta riktningen är det att rekommendera. Det är en global metod att jämföra detta med stjärnhimmelns utseende vid denna tidpunkt och en stor del av ritualen är knutna till våren och den nya fruktbarhetsperioden.

Man kan förstås bestämma midsommar enkelt genom att mäta skuggan från en påle. Solens högsta läge ger skuggan i norr och när skuggan är som kortast är det midsommar ... och förstås längst vid midvinter. Det är bara i närheten av ekvatorn man inte kan använda denna metod. Vid alla direkta iakttagelser är man beroende av väderleken. Därför måste man ha ett system som kompenserar detta genom att man exempelvis börjar i god tid innan den dag man vill fånga.

Månen är en lämplig stegare för att dela in året i perioder såsom månvarv och halva månvarv. Månens bana är dock inte så enkel som solens och den har en period på 243 månvarv dvs. 18.61 år. Den stegar ca 12,5 grader per dygn i relation till solbanan och kommer tillbaka till exakt samma punkt under perioden. Därför måste man veta dens extrema positioner varför man talar om "nordligaste och sydligaste" positioner.

Månens höjd på himlavalvet är motsatt solens och dess gång är 5 grader förskjutet i förhållande till solens. Detta gör att månens lägsta position är runt början på augusti. I England har man funnit anläggningar med en sten i vågrätt läge placerat så att man från en visspunkt kan se hur "månen rullar" över stenen vid dess lägsta position.

Vi har förstås inga beskrivningar av att förfäderna faktiskt praktiserade detta. Men eftersom vi kan upprepa experimenten med iakttagelser och bestämmande av tiden är det god vetenskap nära absolut sanning. Vi kan säga att vi vet att åtminstone vissa anläggningar användes för praktiska tidsbestämningar. Andra användes kanske enbart för ritual eller för både ock.

Birkende gårds Avebury

I min barndom på Nordvästsjälland besökte jag väl nära nog varenda fornminne inom 10 kilometer från hemmet. Men jag upptäckte förstås aldrig den stora stencirkeln på Birkende gård nära Kalundborg. Men jag minns en stor långdös och gånggrift som ligger i närheten. För något år sen fick jag kännedom om att man 1967 från ett flygfoto från 1965 upptäckte mörka fläckar som det skulle visa sig härrör från tre mäktiga stencirklar i varandra runt en större hög. Anläggningen är av samma storlek som den engelsmännen skryter med vid Avebury

En fjärdedel har hjälpligt undersökts. Gröna punkten är storhögen

Thorkild Ramskov undersökte en liten del med bäddar för stora bumlingar i klassen 3 - 5 ton och beräknade att det funnits 100 sten i yttre ringen och totalt 250 i de 3 ringarna tillsammans.. Han publicerade en artikel i "Nationalmuseets arbejdsmark 1970". Men sen har det varit tyst eftersom man inte kan uppbåda de 100000 som krävs för en modern undersökning och stenåldern är ointressant för danska arkeologer och myndigheter som inte förstår sig på det.

Vi känner inte till mörkertalet i våra hårt uppodlade trakter. Man kan jämföra den med Englands Avebury som en nordisk jämbördig. Allmänt är inte ens Avebury känt eftersom allt överskuggas av Stonehenge. I alla händelser kunne jag inte ana att den fanns i min barndom när jag passerade den många gångar varje år. Jag är väl ursäktad eftersom ingenting syns ovan jord.

Det är möjligt att det funnits en likadan anläggning bredvid. Utifrån Ramskovs fynd är den daterad preliminärt till runt 1000 f.Kr. men dem kan förstås vara av samma ålder som Avebury. I Danmark är alla avstånd korta. Jag brukar gärna se på kontexten och det är väl nästan naturligt att man i grannsocknen funnit de två krumsvärden i Rörby bara några kilometer från stencirklarna. Ett av dem har ett ingraverat stort skepp man efter stilen daterar till runt 1800 f.Kr.

I grekisk konst framställer man Kronos = Tiden som en gammal man med något i handen som troligen ursprungligen är en skära men tog också krumsvärdets form. Man ser det i akkadiska sigill from runt 2300 f.Kr. där "Tiden försvinner i jorden" med krokig kniv och förmodligen ett sädeskorn. Han ska ha kniven för att sen bana väg för nya kornet när det stiger upp ur jorden.

Förutom att anläggningen ligger på en höjd och var vida synlig måste den på alla sätt ha dominerat sin landsdel. Vid Birkendegård har man funnit en bronsspann med bara 2 större och 4 mindre bucklor från 900 - 700 f.Kr. så vi får gissa oss till resten. Andra fynd visar att man ofta hade 6 bucklor per häst och ofta i par. Vid tiden för bucklorna stod stencirkeln med all säkerhet som en levande del av landskapet och försvann inte förrän man byggde kyrkor i trakterna. Så vi kan spekulera i ritual och processioner där som sen fortsatte i urvattnad form nästan till vår tids bröllops/ begravnings- tåg.

Under tidig medeltid var Roskildebiskopen kanske den största i landet med 8 borgar och mängder av gårdar. Inom Ars Herred byggdes 12 kyrkor under 1100 - 1200-tal och biskopsstolen ägde huvudgårdarna Lögtved och Birkende samt ett tiotal mindre gårdar. Det är väl inte helt fel att gissa på att biskopen städade undan de sista resterna av stencirkeln på Birkende i en tid då han rev Arkonas okristna statyer Svatevit och Triglav. Dessutom byggde brorsan Esbern Snare en borg i närliggande Kalundborg där stenar kan ha gått åt. Tyvärr ligger borgen numera på bottnen av Kalundborgfjorden.

Det finns även fynd av selbåge i NV Själland på kartan har gjorts nån annanstans i trakterna så att utbredningen av seltyg blir större än vad kartan visar. På andra håll har man bara funnit några bucklor. Det finns ett mörkertal som inte ens lusläsning av alla bronsålderns fynd kan kartlägga. Jag lägger förstås märke till fynden i Kirke-Hyllinge nära Lejre där arkeologerna numera fantiserar om skumma ritual vid en mosse i nordvästra Själland. … se Gudinnor i vagn och båt

För mig uppvuxen på nordvästra Själland är det enkelt att jämföra åtminstone med 1940-talet. Om våren runt Fastlag åkte ungdomarna i skrudad vagn och häst/ hästar dekorerade med rosetter och band med Vårbruden i sätet. Hon tiggde på låtsas utsäde. Vi förlovning var det ungefär likadant ibland och där man tiggde gåvor till brudens hem och brudgommens gård och bjöd till bröllop. Något likande var det förr i häradet Nordal. Brudloppet/ bröllopet var i samma stil och där en detalj var att man fick köra igenom en "äreport" till kalaset/ brudens nya hem. Porten är en urgammal symbol för att man tar ett steg från en värld till en nyare.

Hästmunderingarna är förstås ovedersägliga bevis för nån typ av ritual med hästar i spetsen och bättre än spekulationer byggda på hörsägen. Vad än romaren Tacitus ca 100 AD skriver är det något han hört i andra hand. Av det lilla vi vet från romarna om kelterna hade stammarna en och en eller i grupper sina egna varianter. Det återspeglas i de namn romarna lämnade på de olika stammarna i Kelto-Germanien inklusive England.

18 stora stenskepp

 Böckersboda stenskepp Västergötland

Böckersboda är en lillbrorsa eftersom vi inte får glömma att nämna Askeberga i Texas … förlåt Västergötland ska det vara och som förstås ska vara störst.. Den är ca 55 m lång och vidden 20 m med 24 stora bumlingar med en höjd av 1,5 till 3 meter och riktigt bulliga.

Blomsholm stenskepp ca 50 meter lång och 10 meter brett.

Bohuslänningarna har sitt i Blomsholm med 49 stenar kvar och där stävarna är ca 4 meter höga. De är knappast avsedda som gravar, utan var sannolikt rituella anläggningar. Längre skepp finns i Förlöv, Skåne 80 meter och sen Lejre 87 meter.

Vi finner "tvåsamheten" på många ställen och de närliggande tolkningarna är då att om de är astronomiska är det halvåren man symboliserar. Om det är en praktisk åtskillnad kan det vara mellan odlare och avlare eller en genomförd idé om "brödrabo".

I Badelunda Västmanland finner vi detta stora dubbelskepp. Varför skulle man göra två skepp för en grav?

Helhetsbilden av fornlämningarna är förstås mångfald. Man måste förvänta sig att det kan ha varit lite olika seder och att samma typ anläggningar kan ha använts på olika sätt. Det är över en lång period där influenser kan ha varierat. Utgrävningar ger liksom vid domarringar få fynd. I vissa storskepp finns en sten i mitten. I andra har man funnit en eldplats.

Man har ochså konstaterat att på många hällristningar finns en plats där man förmodligen haft eld eftersom hällen har skadats. Eldoffer var en känt företeelse även i forntiden. I min barndoms bygd hade vi St. Hans brasa till midsommar. På Dal är det Valborgsbrasa vilket behövs eftersom det oftast är svinkallt.

Eftersom skeppen rymmer en naturlig V-form måste man även fråga om något skepp används som Vi …dvs. anläggning för att bestämma tiden och astronomiskt orienterade. Jag har inga tekniska uppgifter om storskeppen och kan endast framföra frågan?

I Skandinavien finns 18 skepp längre än 40 meter och 100 längre än 25 meter. Man måste med största säkerhet göra skillnad på "Månskepp" och privata "skepp mot evigheten". Igen får vi komma ihåg den allestädes närvarande symboliken med skepp som symbol för Tiden eller perioder av densamma.

Dessutom att de tänkte i rumtid = vad som sker under seglatsen. Man kan naturligtvis inte bevisa att alla skepp har använts eller är skapade för månads och årsritual. Som alltid i frågan om forntiden får man vara beredd på mångfald, men eftersom skeppet dominerar i ritualastronomiska framställningar i Norden och även i viss mån i Gamla Världen stöder detta idétolkningen.