Bronsålderns mansdräkter 3

Dubbelyxa, månskära, båtyxa, koppardolk, ritualyxor, Ötzi, lur, dolk, årman, svärd, manlighetssymbol, Ekenberg, Tjuren

"Man tagar vad man havar" sa Kajsa Warg och nog ser vi detta i utvecklingen av kultur. I Kazakstan har man tydligen experimenterat med kameler framför vagnen eftersom den var tämjt då. På nån nordisk ristning ser vi älg framför vagnen, där man kanske nog får se det som en önskedröm. Det är inte allt verklighet vad vi ser på bild. Djuret framför vagnen i Sahara ser inte ut som en häst.

När man gör jämförelse med kulturmotorn i Söder blir det lätt så att man förledas att tro att vi fått allt därifrån. Så är det dock icke utan från allra första början har man visserligen tagit intryck och importerat såväl redskap som myter. Snart nog har man utvecklat sin egen variant och använt lokalt material och seder.

Vagnar och hästar är förstås inte direkt mansdräkt men nästan och det har varit en lyx son var få förunnade att äga. Dock vet vi ej om de införskaffades av hela bosättningen som gemensamma ritualprylar. Kivikgraven talar dock för att den tillägnats en enda person Vi får tänka oss till bieffekterna av denna import av idéer

Från och med runt 4000 f.Kr. ser vi att idéer och ritualprylar här och var följer "modet" och kulturerna i söder. Det börjar med dubbelyxan vi känner till från Sumer som symbol för nymånen och dess faser dvs. bladet symboliserar månskäran. I Nart-eposet från Kaukasus intar månskäran en viktig roll i symboliken och den är kanske källa till båtyxans form av månskära.

Man vet inte säkert varifrån den båtformade yxan kom runt 3000 f.Kr. men nog ser den ut som en månskära. Förmodligen var det kopparsmedar som sålde dem med hjälp av en myt. I Norden har vi såväl importerade som lokalt tillverkade båtyxor. I Alperna ser vi koppardolken vid samma tid och i samma takt kommer imitationer i sten och i Norden i flinta egentligen tusen år senare. I mellantiden förekommer stora mejslar och vi vet ej om de skaftades till ritualyxor.

En svala gör ingen sommar och att vi ser båtyxan som gravgåva i Skåne är inte ensbetydande med att det var allmänt bruk överallt. Vi vet ej heller om den begravda haft en särskild ställning i samhället. Vi kan notera att under hela forntiden måste man skilja på ritualvapen och personliga vapen. De personliga vapnen blev egentligen en del av dräkten eller utrustningen.

Ötzi från Alperna runt 3000 f.Kr. var inte rustad för strid trots att han hade såväl båge, yxa och kniv i rustningen. Det har varit normalt genom alla tider för män som levde av vad naturen gav. Vi har 15000 - 30000 år gamla hällbilder i Australien och Afrika som visar att normalt hade mannen med sig 3 - 4 spjut om det skulle dyka upp något vilt.

Vi ser det fortfarande hos några få stammar som lever på "gamla viset" nu i maj 2001 AD. Under medeltiden vet vi att det var vanligt att bönder hade med sig bössan vart än de gick. Yxhammaren var en statussymbol som även Gustav Vasa hade i sin garderob och den har ju formen av en båtyxa.

Med bronsen kom man att utveckla en speciell ritualyxa i Norden och man brukar kalla den njurformig, men det är nog dubbelyxans månblad man gjort till yxa. I Minoiska kulturen bevarade man dubbelyxan medan det blev fyra enkelyxor som symboliserade årstiderna. Oftast ser vi bara två eftersom man var bara intresserade av sommarhalvåret. I enstaka fall ser vi fyra och senare ersattes två med lurar som vi ser på enkelt rista ritualskepp. Samtidigt som vi har fynd av dessa ritualyxor har vi även fynd av andra mindre stenyxor som personliga gravgåvor.

Dolken tycks mest ha varit ett ritualvapen och jag kallar den Isisdolk. Den hade sin blomstring under hällkisttiden runt 2000 f.Kr. Efter det börjar den egentliga bronsåldern och det personliga svärdet börjar dominera agendan. De verkliga svärden kan ha varit statussymboler för årmannen på orten. Men på hällarna blir svärdet en manlighetssymbol och största delen av mansfigurerna i bronsålderns ristningar bär ett svärd.

Det är dock oftast svårt att veta om figurerna är rituella eller speglar en verklighet. Men man kan notera att under bronsåldern minskar ritualets betydelse och individen = mannen träder in på scenen. Redan i den akkadiska kulturen ser vi att överklassen blir gudarnas ställföreträdare. I Norden fortsatte ritualet att ha stor betydelse fram till Vendeltiden

Vi tycker måhända det är primitivt om vi ser pojkar i Afrika utrustade med en käpp som en första manlighetssymbol innan de tillåts att bära riktiga spjut. De måste vara vuxna nog för att ge sig i kast med de större djuren och läras upp. Men de måste förstås träna. Vi måste förstås inse att varje kultur har utvecklat de sedvanor som krävs för att leva i deras speciella omgivningar.

Däremot får vi inse att ofta bryr man sig inte om våra egna pojkar som har med sig karatepinnar, kätting, kniv ja rent av pistol till skolan. Dethär med mobbing lämnas också åt barnen att lösa. Vi har inte längre den genomtänkta skolningen till man och med en initiationsrit som symbolisk steg från barn till vuxen. Aggressionen ökar i samma takt som befolkningen och det är för mycket begärt att barn ska lösa det problemet … vissa vuxna klarar inte av det själv.

Pojkarnas beväpning är förstås ett uttryck för att föräldrar och skola har misslyckats med att ge dem den trygghet som behövs för att möta alla utan vapen. Det behövs insikt om hur man ska klara att leva ihop med andra. Det är inget man föds med och barn har förstås svårt att får överblick i sin situation.

Ritualens effekter är mångahanda och bringar ordning i folks liv. En del är genomtänkt för att få mat på bordet, medan annat följer med. Vi kan inte tillämpa vår syn på ritual och religion på forntidens sätt att leva. För dem var ritualet ett sätt att leda vardagen, medan det i vår tid är en rent andlig sak utan kontakt med verkligheten.

Båtarna ska väl ses som "sjöhästar" och är från egeiska havet. Rosetten finner vi i taket på palatset i Knossos, Kreta.. Svärdstypen dateras till mellersta bronsåldern och är lite yngre än Vitlyckes svärd från ca 1250 med fågelfot som form på knoppen. Dessa plus Halstattsvärdet med vingad doppsko 800 - 400 f.Kr. är de får som kan typbestämmas på hällarna.

Här ser vi att några figurer har inga armar, vilket förstås kan leda till flera tolkningar och att de är allt utom aggressiva. Vem vet hur "en gud" ser ut? Ser vi närmare på begreppet var det frågan om abstraktioner för vardagliga ting.

Även dessa figurer är enligt Högsbyns tradition sammanställda av skrivtecken fast man förstår symboliken. Här kan vi lägga märke till benskenorna som var ett mode från egeiska världen. Det finns en rakkniv med en kraftig flicka som också har benskenor, vilket förstås var avsett som skydd i strid. Gemensamt är att de visas med mycket kort tunika.

De behornade figurerna tycks vara en följd av Sumerrenäsansen som antagligen började med att babyloniska Assurbanipal ca 700 f.kr.lätt föra ett sumeriskt bibliotek till sitt eget. I Egypten slutade "Oxens Period" runt 1300 f.Kr. då man gick in i Väduren. Det är dock möjligt att den ioniska kulturen i Anatolien och Grekland använde stjärnbilden Kaitos som "Tjuren" och den kunne användas efter Oxen. Här ser vi tunikan och styrkebältet som i andra sammanhang är mer betonat än detta.

Vi ser tydligt att det inte är frågan om föreställande konst. Raden är ju långt ifrån så märkvärdig som motsvarande egyptiska sviter med deras märkliga skapelser. Numer 2 från höger är möjligen inspirerad av Egypten eller Sumer där vi huvudbonaden påminner om en skära eller kniv man ser i deras tidsymbolik.

Det finns ett par liknande i norra Skandinavien och där kallar man dem "shamaner". I vetenskaplig beskrivning finns inget orsak att använda olika begrepp för samma företeelse på olika håll i världen..

Grenen, riset och skålgropen är symboler vårsådden och lurblåsarna förkunnar den nya odlingssäsongen. Det skrämmer kanske bort gråben från bebyggelsen.