Samfärdsel

Vi kan knappast föreställa oss vilket enormt jobb förfäderna lagt ned på vägnätet. Romarna viste att makt och handel bygger på goda vägar. I glesbygdens Norden trampades stigarna upp och första steget var att röja sex meter bred gata.

Kungsvägar, postbönder, skjutsrättare, landskapsvägar, vägbyggare, småvägar, vägfarande, rastställen, gästgiveri, tingsvägar och kyrkvägar, Postförordning, rastställe eller taverna, Alsnöstadgan, gästning och rättare, gengärd, skjutsgärd, Skänningestadga

Oxlandet| Hushållet| Seder| Seder 2 |Kvinnan | Skatt & Handel| Samhället| 2 Tinget | 3 Kyrkan | Stormakt| Innehåll| Tidig medeltid | sitemap |hem |

  Kungsvägar

I och med den nya vägförordningen av 1613 börjar Sverige att ta språnget från "klövjestig till indelta vägar" ... 86-åriga ChicagoBert av i dag -93 kan berätta hur det var i seklets början med den indelta Riks-45:an. Hur varje bolby hade sin vägsträcka och vägen såg ut som ett lapptäcke. Varje bolby hämtade grus från sitt eget grustag och färgen blev därefter. Hans farfar ägde gården S. Östanå och tog grus från Östanåkullen och förstörde därvid bl.a. några fornlämningar där och körde gruset till sin vägsträcka vid Köpmannebro.

Wästgötalagen var en ren bondelag avsedd för bondelagrummet dvs. det lilla lokalsamhället med kyrka och tio helgårdar eller "Midgårds rike" medan allt annat var Utgårda-Lokes domäner. Lagen omfattade inte sambanden mellan byar samt inom och mellan landskap. Det är vad vi i dag kallar infrastruktur inom hela nationen och avsedd att bl.a. främja handel och samfärdsel. Först under 1800-talet kom järnvägen med stort J och fick byarna att blomstra längs linjen såsom Mellerud, som därtill blev knutpunkt.

I Wästgötalagen nämns bara två sorts vägar nämligen tingsvägar och kyrkvägar. Det är underförstått att dessa två centrala institutioner var knutpunkter för förvaltningen såväl världslig som andlig. På Dal fanns inga egentliga tingsvägar i början av 1600-talet och ej heller tingsplatser utan tingen hölls hos länsman, nämndeman, kyrka eller i de få gästgiverier som fanns vid seklets början.

På riksplanet började upprustningen av kommunikationsmedlen med en reviderad förordning om vägar och gästgiverier av 1613. Först fram på 60-talet ser vi de vanliga tecknen på verkställande, nämligen att i domböckerna synes hur man övervakar den nya förordningen dvs. i mål om försummad vägröjning.

Det mest synliga beviset milstenar av sten ser vi först fram i mitten av 1700-talet, medan vi ej vet i vilken omfattning man tidigare haft trästolpar. RV 45 mellan dåtida Brätte och Karlstad kallades av samtiden för kungsväg. Underförstått att den var till för kungens eller hans förordnades bekvämlighet att färdas snabbt med skattesmör och annan naturaskatt. Hårddrar man det var tings- och kyrkvägar för herrar och prästers bekvämlighet.

Dä ska lite te´ å roa

koltungar å kattunger ...

Begreppet allmän var ännu inte uppfunnet. Folk levde och verkade i sina byar utan tanke på att ett vägnät kunne vara till allas båtnad att snabbt och lätt kunna ta sig till andra platser. Denna brist på insikt var delorsak till att folk tredskades och tog fram den republikanska styva ryggen. Den krökte sig inte gärna för herrarna att slita med gratis vägbygge.

Klövjesadel man i nödfall kunne sitta upp i.

Men minst lika stor orsak var det glest bebyggda landet där ett vägbygge av denna omfattning var oöverkomligt med de få gårdar som fanns. Man fick allt vänta tills stigarna upptrampades till vägar genom seklen. Här ska tas upp en del av de gästgiverier som tillkom under seklet, medan den egentliga definitionen av gästgiveriet finns i avsnittet Gästgiverier.

Sun 14 Gästgivare i Berg, Frändefors och Björnebol Erstad socken.

Kungsvägen indelades enligt domboken 1614 med de rastställen för varje 2 mil lagen föreskrev. Samtidigt delades underhållsskyldigheten på häraderna eftersom Kungsvägen var hela landskapets sak. Några gästgiverier flyttades senare innan systemet stabiliserade sig.

Sträckningen var i princip samma som dagens 45:a från Brätte – Dykälla – Kuserud – Mellerud – Lunden – Torpane – Åmål – Säffle som den slutliga delningen i gästgiverier ... för en kort tid Röshult för Dykälla, Hvena för Kuserud och Svecklingebyn för Mellerud. Till dessa kommer då Berg i Bolstad, krogen vid Dalbergså och att man i Walbo och Vedbo hade mindre gäst-giverier av och till. Ytterligare några tillkom i inre Dal samtidigt med tingshusen i slutet av seklet.

Kvällskorne naglar å nordtvättadt hår

rottnar ente på körkegår´n

Walbo härad hade sin vägsträcka från Brätte över Huvudnässkogen till Disingtakan ungefär en mil. Skyldigheten innebar att röja en stång dvs. en ca 3 meter bred gata och vid behov lägga ut kavelbroar samt spångar av granris och slanor över sanka ställen. Senare kom även skyldighet att bygga och underhålla broar. Under seklet tillsattes väg- och brofogdar där jobbet bl.a. innebar att rida längs vägen med en stång och kolla att vägen var bred nog. Fram till måttreformen 1877 var en stång 2,96 meter vilket ej hindrar att man haft annat mått på 1600-talet. För oss förefaller de smalt som bredden för en väg.

Ett klipp från 1671:

Sun 71 ... en gammal löjtnant vitt-nade att landsvägen mellan Åmål och Vänersborg togs upp 1613 – en gammal domare vittnade att under N Stiernskölds tid blev vägen från Brunsholts grind ner till Djupedalen i Vassända delt på Sundal och Valbo

– en löjtnant vittnade att så länge han varit gevaldiger hade Valbo härad sitt vägstycke från Tranebron mitt för Disingtakan och emot store Klefven in mot Vänersborg – på allmogens begäran upptecknades broarna de skulle hålla – allt detta efter Guvernörens resolution på allmogens begäran att bli befriade från ett vägstycke på Hufvenäs skog, som tillhört Valbo att hålla sen urminnes tid, så skulle utverkas behörigt bevis.

Ende sträckan av vägen som möjligen avviker är mellan Frändefors och Brålanda. Vägen har tydligen gått på östra sidan om ån till Söderbyn, där det fanns en flåte tills bro byggdes. Detta framgår av att ägaren av Karsrud var instämd för att ha stängslat för nära ån så att vägfarande fick gå på åbranten. Från Sörbyn finns målet, där en ryttare i Beatas drev slog ett dräpande slag på en bonde som hade stängd av vägen med stängsel.

Enligt lagen skulle Kungsvägen delas i 2- milsbitar, vilket räknades som lämpligt avstånd mellan rastställe eller taverna som det hette. Principen anslöt sig även till begreppet frihetsmil, så att gästgivarna skulle få sitt eget uppland. Vanligt folk till fots och i drev färdades 2 mil om dagen, medan resenärer och gott väglag kom upp i två etapper per dag. Gustav II Adolf var rena "fartdåren" och avverkade 10 mil om dagen och lika mycket till på natten. Men då hade han kunskapare ute och organiserade färdiga hästbyten längs vägen.

Reshastigheten var förstås helt beroende av årstid, väglag och väder och sommaren var sen urminnes den egentliga restiden. På Dal förblev nog vägarna under seklet i det närmaste klövjestigar. Man tog sig fram med häst/oxe/stut och släpa med större laster.

Postväskor och till utrustningen hörde enligt förordningen spjut och horn.

Sjöresande var snabbaste medlet i forntiden, där dagsetapperna redan före vikingatiden kunne vara 10 mil om dagen. Sträckan Malmö–Stockholm tog över land allt mellan 10 och 30 dagar. Med förlig vind kunne den klaras av på 5 dagar. På kalenderstaverna finns märken för att båten sattes i sjön i början av maj och togs i land i oktober. Sen gammalt företogs de längre handelsresorna om sommaren. Man hann med en resa till Grekland eller Rom fram och tillbaka om så vore.

Postbönder och skjutsrättare

Nästa steg i utvecklingen var när Kristinas förmyndare 20 febr. 1636 (hon var 8 år) gav Postförordningen enligt vilken läs- och skrivkunniga postbönder skulle finnas var 2 – 3 mil längs kungsvägarna.

"De ska ha två drängar till hjälp – så snart de hör posthornet från endera hållet ska de oavsett väder och vind skicka posten vidare. Postdrängen får ej använda mer än två timmar per mil (10,7 km) annars blir denne omedelbart avsatt och får därtill 8 dar i kistan på bröd och vatten."

... (min kommentar som van gångare är att kravet var ytterst måttfullt även på skogsvägar eftersom det bara var två mil på en förmiddag. Men sen skulle drängen kanske hem igen på eftermiddagen?)

Drängen skulle bära särskilt postvapen på bröstet och vara beväpnad med spjut eller spiss samt ha ett posthorn med vilket han kunne varna nästa bärare att vara redo. Nåja, ett brev med denna metod i ur och skur skulle komma fram till Stockholm på mindre än en vecka ... eller lika fort som fartdåren Gustav reste ... Knepet var uppdelningen i friska bärare längs vägen. Liknande system har praktiserats på många håll i världen.

Sun 55 Om länsmans-, krögare-, post-bonde- och skogsvaktargårdar i häradet Gillesbyn 1 krono var länsmansgård tills köptes av Beata De la Gardie 1651, nu sitter länsman på egen gård. Rössholt 1 skatte och alltid förbehållit kronan har alltid varit krögargård och sen posten tillsattes 1651 postbonde. Lönnholt, Frändefors skatte 1 postgård sen 1651 och Fahnenskölds hästegård.

Hvena, Bolstad, skatte 1 Lehusens frälse alltid varit gästgivare och postgård sedan de sattes utom 3 år när Rössholt bar posten omkring dem till Mellerud och är det än. Lillebyn Bolstad skatte 1 skogvaktaregård 1639–51, då det tilldeltes soldater och nu finns ej skogsvaktaregård. Mårten i Rössholt får hugga sviller till krögarstuva ...

Postbönderna blev förstås oftast samma som gästgivarna eller en bolby delade på bisysslan. Exempelvis i Mellerud där två bönder i korsningen Kungsvägen och Edsvägen kom att dela på båda sysslor och där sen skjutshållet lades på postbonden.

Nor 51 I Mellerud nämns Jacob och hustru Börta från Frestersbyn och Tol med hustru Malin Eriksdtr.

Nor 71 I Mellerud hålles gästgiveri, post och ting uppe och därför får inga fler intränga sig på gården än de nu äro, nämligen Bryngel Andersson, Erik Andersson och Nils Jacobson ska vara lika i allt till bruks – dock ska Erik Gregelsons part bytas till Bryngel Andersson.

Vi ser att hemmanet Mellerud som en tredjedel av ett fornt Råde under Jacobs tid var delat i två för att sen få ytterligare en tredje gård i Nils Jacobssons tid. Anders Wall från Lundens gästgiveri i Ånimskog tar över 1697. Om Anders Wall kan vi få fram en del innan han kom till Mellerud och efter ochså:

Tös 38 Lunden, Ånimskog tillsatt som gästgivare 1638 i Ånskoglund, Lunden, ... 1663 vill man befrias från post och gästgiveri eftersom svagt.

1670 Gästgivaren får lega så att han får all jord i 1/2, ...

1680 tar Anders M Wall över arvjord och köper ut så att 2 åbor ... 1692 dör hustru Margareta S Falck ...

1696 är hustru i gästgiveriet Torpane i livsfara på färd till Västergötland med häst och släde som de miste på Vänern ...

1703 om ny gästgivare och nämndeman. 1721 nämns att Wall har gästgiveriet under förpantning av kronan.

1729 Wall är 80 år gift 5:te gång ger förre kullen på 7 barn inkl. sonson 100 daler silver var. Wall har i sista? gifte fyra levande barn 1729.

Gästgivare har då varit nuvarande Wärdshuset å ena sidan och som postbonde den förre Dalbostugan som brann upp i seklets början. Den första som kallas gästgivare i Mellerud är förmodligen en måg i gården Anders Månsson Wall son till första gästgivaren i Lunden, Ånimskog ... annars är antagligen Dykälla äldsta gästgiveriet på Dal med tillnamnet "sen urminnes"

Även i Frestersbyn vid vägen mot Årbol och Vedbo blev det småningom en skjutstation

Sen har vi då gästgiveriet i Torpane med länsman Persson. Förutom klippet här nedan gjorde sig Persson minnesvärd genom att tillsammans med hustrun donera en kyrkklocka där deras namn förevigades.

Tös52 Länsman S Persson tagit upp Torpane av öde och "byggt där nya och goda hus och en tingsstuva med egen bekostnad och på dess upprättelse sitt goda användt., är dessutom med postbrevevns av och omskickande belastat" ... sen 7 år dvs. sen -45 även krog och gästgivare.

Tybyn varit gästgiveri i 3 år före fejden, men nämndemannen kunne ej för ålderdom och fattigdom hålla det öppet ... istället till Torpane.

Från och med 1651 började detta nätverk att stabiliseras där vi ur domböckerna ser att det var uppe för granskning och man förhörde sig om hur det låg till. En del tyckte att det kunne bli påfrestande med dessa extra tjänster där de då tydligen hade större utgifter än inkomster av det glesa resandet m.m.

Tös 66 Signerud upptaget på Torpanes ägor och är till men för bolbyn som är krog- och gästgiveri och posten uppå.

Sun 67 Man besvärar postbönder med gästning Gömman och Finnegården mellan Karlsrud och Vänersborg.

En annan sak var att gästgiverierna ofta fick konkurrens inom sin tänkta frihetsmil. Än var det lönnkrögare eller andra som idkade privat företagsamhet och när sen brännvinspannorna kom sålde man kanske svart eller nån kom på att göra en panna själv.

Sun 64 Måns i Elegärde får ej hålla ölsalu längre.

Sun 69 Hållit ölsalu emot 1649 års gästgivarordning.

Sun 91 Pigan Karin som uppehåller sig i Simonstorp "brukandes där ölsalu, som ett ogudaktigt och oskickeligt leverne förorsaker" blev förbjuden att sälja öl.

Men man tillät krog vid Strätet där många sjömän och flottare rastade mitt i sjöfarten. Senare drogs nya linjer dels till Walbo där det sedermera blev gästgiveri i Stigen och Asser-byn, Färgelanda, dels mot Ed med postbonde i Årbol och Alltorp. Postbonden i Årbol tål omnämnas år 1715. Han var stämd till tings för att inte tagit så allvarligt på vare sig militära hemligheter eller snabb befordran.

Det var militär post från gränsen i Ed och beredskapen där till allmogekaptenen i Mellerud. Det blev så att lillflickan på knappt 10 år fick strosa iväg till Mellerud med brevet. För-modligen fanns det mycket blommor, fjärilar, bär och annat intressant längs vägen. Inte minst ömma barnafötter på en så pass lång väg ... och pappan bötfälldes förstås.

På Ödeborgs fornsal finns en skylt från det senare tillkomna gästgiveriet i Frestersbyn, Ör. Det finns även en tidig postväska och ett spjut från tiden då posten gick i barnaskor s.a.s.

Skjutsrättare

Här får vi saxa ur Södermanlagens Köpmålabalk som tar upp en väsentlig del av Alsnöstadgan i några paragrafer. Det var dessa som gav vissa friheter åt adeln 1281, när Magnus Ladulås fjäskade för såväl adel som kyrka för att behålla makten. Han hade samlat grädden av adeln för en revision av lagarna och där bland annat Brynolf på Dal deltog i det arbetet kan man säga med en viss säkerhet. Friheterna finns i § 5 om gästning som herrarna slapp och ofta stod för.

X. Om gästning och rättare.

Konung Magnus stiftade denna lag i närvaro av de främsta och kunnigaste, som voro i hans råd, och med råd och samtycke av de flesta av de bästa, som voro i hans rike.

Han gav det till lag, att ingen vägfarande får våldgästa hos någon eller med våld fråntaga någon hans egendom. Ingen är skyldig att giva en vägfarande något eller att hålla kost för honom annat än mot fullt vederlag, om han ej själv vill.

§ 1. Vägfarande skola uppsöka rättaren. Denne skall visa dem, var de skola få kost mot penningar; själv skall han följa dem dit. Vill den man, som gästen blir visad till, varken giva eller sälja, böte han tre marker. Och gästen skall följa rättaren; denne är skyldig att giva honom kost mot fullt vederlag.

Vill ej rättaren sälja kost åt honom eller efter lagen visa honom till härbärge, böte han sex marker, till konungen, till hundaret och till målsägaren.

§ 2. Nu uppstår någon tvist mellan gästen och bonden, som han blev visad till, eller mellan gästen och rättaren; då skola tolv män pröva det från den hundaresfjärding, där han kungjorde, att han ej har fått hjälp för sina penningar. De tolv skola pröva, vad som är sant i detta mål, och den som de finna skyldig till att han har nekat honom hjälp, han skall böta såsom förut är sagt.

§ 3. Komma gäster till en rättare, må han till varje bonde hänvisa två män och två hästar. Han skall visa honom till en som bor längre fram på hans väg och ej tillbaka. Det får ej vara långt mellan rättarna.

Bonden skall sälja gästen säd och hö och föda, sådan som han tarvar, efter det pris som är gängse och gällande i den köpstad som är närmast. Finnes någon, som vill bo vid allmän väg för att sälja till de vägfarande det som de tarva, då har han rätt att sälja så som han bäst kan.

§ 4. Vill en bonde varken giva eller sälja, då må gästen med två vittnen, som bo där närmast, sätta penningarna i löftesmans händer, så mycket som det är värt, som han ville hava till sin nödtorft. Sedan må han saklöst taga, vad han tarvar.

§ 5. Konungsgårdar, biskopsgårdar, riddares gårdar, de svenners gårdar, som tjäna till häst, och prästgårdar", till dem får man ej hänvisa en gäst.

XI. Om dem som göra våldsgärningar.

Och detta gav konung Magnus till lag och rätt, att om någon tager sig för att göra bönderna ofred eller med våld taga deras gods från dem, få bönderna fånga honom utan slag och strid och föra honom inför konungen, dock med det villkor, att om han bjuder rätt för sig och gäldar böter av fyrtio marker inom sex veckor, vare han saklös.

Gör han ej rätt för sig inom den tiden, då skola bönderna tillsäga konungens länsman; han skall jämte bönderna föra mannen inför konungen. Den är saker till tre marker, som ej kommer, då han får bud för att fånga den man, som har gjort våldsgärning mot bonden. Blir den som våldsgärning tillvitas ej tagen på bar gärning, då värje han sig med tolv mäns ed, och de skola vara saker till tolv marker att skiftas i tre lotter, som fångade en oskyldig, om han kan värja sig.

Kommer han undan, då skall han hava en tid av sex veckor för att komma åter och gälda böter för sitt brott; gör han det före den tiden, vare han saklös. Kommer han ej åter så som sagt är, då skall nämnden fälla honom, och sedan skall han fly ur landet.

§ 1. Göra tjänare hos någon av dem som äro herremän sådana gärningar och håller han, dem kvar femton dagar efter att konungens brev har kommit, då är han saker till fyrtio marker. Nekar han och säger, att han icke har hållit dem kvar i sitt hus, styrke han det med sin egen ed.

Om någon annan håller kvar sådana män femton dager efter vad som nu är sagt, böte han fyrtio marker eller värje sig med ed av tre tolfter. Skyller någon för en våldsgärning, fastän han ej var där, då värje han sig med tolv män, som visste, var han var, då gärningen gjordes; eller ock böte han, så som sagt är.

XIII. Om gengärd och om skjutsgärd.

Ingen herre har rätt att påbjuda gengärd i det län, som han har fått av konungen, och ingen länsman, varken för bönder eller landbor. Ej heller får lagman fara på böndernas kostnad, då han vill hålla ting, om ej någon vill bjuda honom hem till sig.

§ 1. Om en herre eller länsman sänder sina hästar i hundaret för att föda dem och fodra dem, har han förverkat hästarna; och dem skall konungen taga.

§ 2. Om någon tager en annans ridhäst, utan att han har konungens öppna brev därom, tager han den utan lov eller lega av rätt ägare och blir han tagen på bar gärning, då skall han stånda en tjuvs rätt och bindas vid brottet med sådana vittnen som en annan tjuv.

Fram till 1649 var bönderna skyldiga att ställa upp med häst så snart kungen dvs. oftast hans förordnade så fordrade. Det nya ständiga skjutshållet var inte så mycket bättre för de som ingick i det och alltid måste ställa upp. Andra betalade sig ifrån det. Enligt nyordningen tilldelades varje skjutshållare ca 5 mantal eller helgårdar. De skulle ställa upp med hästar mot betalning. Men det var inte alla hästhållare som var så beredvilliga. Medan andra inte hade häst alls.

Sun 77 Försummad skjutsning, när gen.guvernör i Frändefors 17 frälse och skattebönder dömdes.

Utöver dessa kronans hästhållare och skjutsrättare fanns ett otal andra åtminstone på Sundal. Snart sagt varje befattningshavare eller högre ståndsperson hade sin egen skjuts-rättare. Enligt det gamla systemet fick varje helt mantal inom en fyraårsperiod ställa upp med 2 dagsverk till kungen och 6 för fogden. Men de olika skatterna och även kronans andel av tiondet förlänades till olika tjänstemän i staten. Grundskatten eller smörskatten gick till Läckö, men sen då alla andra herrar?

Den forna post och skjutsgården Mellområda före 1915 då den s.k. Dalbostugan brann. Vårdträdet skymtar bakom huset.

Vid ett tillfälle klagade bönderna på Sundal över alla dessa rättare och ville att antalet skulle nedbringas till ett par stycken. Det beviljades förstås inte eftersom det var praktiskt omöjligt. En av nackdelarna med systemet var många ej hade egen häst ens och knappt ens egna oxar eller stutar. För det andra kunne det vara besvärligt med dessa herrar som inte begrepp sig på när jordbruket skulle skötas och när det fanns tid att göra annat.

Stora herrar reste ofta i stora sällskap. Under medeltiden försökte man begränsa detta. Exempelvis fick biskopen inte ha mer än 15 i sällskapet om jag minns rätt. Övriga herrar och potentater hade rätt att ha 8 hästar. Fogdarna hade förstås rätt att ha en tjänare eller två. På det glesbebyggda Dal var det ibland glest mellan hästägarna längs Kungsvägen för dessa stora sällskap ... och som vi ska se senare ville bönderna inte ställa upp med hästar att sprängas framför militärtrossen.

Landskapsvägar

Till övriga landskapsvägar får man väl räkna tingens och kyrkans vägar, eftersom man levde i mångt efter gamla Wästgötalagen alternativt Landslagen. Utöver Kungsvägen 45:an började de egentliga tingsvägarna röjas först fram på 80 – 90-talet när det blev allvar med nätet av tingshus. De byggdes att bli en fast och etablerad punkt inom häradet och där häradets handlingar och insignier förvarades.

Och vi finner att allmogen uppmanas att röja väg från Kuserud och över fjället till Stigen ... Ett annat särskilt mål med Ryrs sockenbor, där de uppmanas "att hjälpas åt att hålla stora vägen från Nordals härad över Lönningen utigenom åt Hakerud" ... motsvarande upp-maningar skedde förstås i andra häraden.

Vägbyggare

Ved 64 20 försummat vägröjning

... 10 tredskats med vägröjning.

Nor 64 26 stycken om vägröjning ... nämns en byggmästare och en västgöte.

Tös 64 "Herr Jon i Kragsbyn, Ånim-skog å frälse är varken pastor eller kaplan och förty intet fri för vägrödning men tredskas likväl att fullgöra sin plikt däruti", det ska utpantas av honom.

... postmästare i Åmål försummat

Ved 72 11 frälsebönder försummit väghållning.

Sun 75 60 Försummad vägröjning.

Nor 75 32 försummat vägröjning mest på västra Nordal t.o.m. en länsman i hopen.

Val 76 Vägröjning försummat 15 bönder.

Val 76 Togs till brofogde.

Tidigare nämnda vägfogdar fick senare ytterligare jobb med att inspektera broar om nu inte en särskild brofogde tillsattes. Det fanns tidigt en bro vid Disingtakan och Nybro vid Kuserud likaså Forsane, Frändefors på vägen mot Walbo. Detta härad hörde tidigare under medeltiden under Ekholmens län och bodelning. Norra Dal och Markerna hörde ofta till Värmland, så det är väl naturligt om det tidigt gick en stor väg åt Walbo.

Sun 92 Sundal bör röja tingsväg mellan Kuserud och över fjället till Valbo.

... elak flåtebro vid Asmundebyn bör bytas ut med bro med "brokar och åsar under" beviljades 30 ekar och timmer ur fjället.

Brobyggandet blev mer allmänt mot slutet av seklet. Man byggde i långeliga tider på en bro vid Köpmannebro och broarna vid Lefors, Hvena och Åsebro nämns ochså, den senare med 13 brokar.

Tös 63 Sten i Byn, Mo blev brofogde i Tössbo.

Sun 73 Skogvaktarens ska söka 16 torra och förbrända ekar från fjället för Frändefors bro. (måntro man kasade på fjället)

En av anledningarna till att vi ser detta i domböckerna är att man i regel byggde broar av ek. Då krävdes tillstånd att fälla ek för ändamålet. Senare kom dessa vackra stensatta broar som stod i några århundraden innan de blev för smala för dagens trafik och rytm ... när man ger sig in på vägbitar som finns kvar av de riktigt gamla vägarna saktar man automatiskt ned farten.

Småvägarna

Den bilburna nutidsmänniskan tycker måhända att det inte är så noga med kyrkvägen ... Men om man såsom i Holms socken har en kilometer från tätorten till sockenkyrkan och hör hur gamla gummor tycker det är besvärligt med all för grov grusbeläggning och tungt att cykla. Samtidigt är de rädda för bilarna som susar förbi i långt över tillåten hastighet ibland – kanske i ett försök att leva upp till ryktet att SAAB och VOLVO är egentligen flygplan, vem vet – fast volvo betyder att rulla inte att flyga volare. Tja, man påminns om att för en del av sockenborna är det viktigt med att kunna besöka sina gravar på samma sätt som människan gjort i många årtusenden. Vi har tappat känslan för de som döljs i 3 000 år gamla gravar.

Ved 53 Löjtnant tvistar med kyrkoherdeänka om kyrkväg.

Vi rör oss i våra dagliga cirklar och ofta utan att fråga vad är rationellt och vad kostar det. Det är en fråga om att få en livscirkel som håller människan i gång. När större mängder av människor rör sig i cirklar blir det ju småningom så att vissa cirklar sammanfaller. Det utkristalliseras en "gemensam eller allmän angelägenhet" ... detta som en definition av sedvanerätten. Människors vardagliga cirklar har bildat ett mönster för framtiden och som ej ifrågesätts förrän det allvarligt krockar med tredje part.

Val 38 Får ej ha väg över annans gärde.

Nor 61 Angående en höväg.

Sun 87 Prosten i Bolstad klagar över att han ej kommer över bäck i vårfloden, ber om bro av bönderna.

Sun 97 Bro vid Björsrud är mark-nadsväg för en rad hemman.

Sun 99 Vill ta upp väg utanför ängen

Sun 99 Farväg och vättne genom tongården.

Domböckerna berättar om folk som gick till kvarns över andras ägor t.o.m. anlade väg över andras ägor. Tidsandan och metoden under medeltiden var att varje projekt krävde sina egna definierade beståndsdelar. Det synes i husesynet där varje delaktivitet får sitt eget hus. Till detta hör förstås att varje hus får sin egen väg. Detta gällde sen även utanför tungården där man talar om hövägar eller vill flytta vägen utanför ängen.

Stolpbod Gammelgården, Bengtsfors.

Tydligen ligger allemansrätten djupt i sinnena. De medeltida bolbyarna bestod av upptagna och ibland ingärdade ägor och till dessa gemensamma allmänningar. Den tredje delen var kronans allmänningar med en rad av friheter bl.a. att jaga högdjur. Man fick röra sig fritt och utnyttja alla allmänningar fritt inom vissa gränser förstås, såsom förbud att fälla ek och att ta upp torp utan tillstånd.

Djupet i allemansrätten ligger i detta och det faktum att vi fortfarande har flera hektar per skalle att röra oss på. Medeltiden hade minst tio gångar mer yta per person ... och lika djupt i sinnet ligger att endast det allmänna kan hålla den enskilda individens galenskap i schack.

I takt med ökad folkmängd kommer en del mål där böndernas behov av vägar till kvarn, höbol, kyrka, marknad osv. Det ställs emot de enskilda ägarnas anspråk på okränkt äganderätt och att ingen ska förstöra skörden för andra ...

Tidigare nämndes människors cirklar, så behövdes marknadsvägen bara ett par gånger om året – tingsvägen tre gångar – höbolsvägarna kanske många gånger på vintern om man hade det i en lada – kyrkvägen en gång i veckan – osv. Det var förstås alla gånger lika viktigt att komma säkert fram och där den gamla lagstiftningen var en sorts kompromiss mellan sedvana och en växande byråkrati. Men byråkratin har en ovana att tänka färdigt vid skrivbordet utan att rådfråga folk. Därför sätter sig folk upp mot direktiven och nymodigheterna.

I nöfall får en nöcka träben

dä ä änna bättre mä tre ben än träben

Vid sidan om Kungsvägen växte det lokala nätet av småvägar samtidigt som folkmängden tredubblas under seklet. Vissa vägar behövs såsom en marknadsväg till Uddevalla från Dykälla över Selringen och Lönnholt, där denna sedan blev postbonde när Uddevalla blev svenskt. En annan marknadsväg över en bro vid Borgen, Kårebyn och till marknad vid Strätet, Dalbergså.

Andra vägar är Hvena – Bolstad – Åsebro – Grindstad med avstickare åt Vänern ... och Alltorpsvägen från Brålanda över Frestersbyn – Ör – Årbol och till Ödskölt. "Dansken" kom i regeln ned den vägen när det skulle plundras. Och fortsatte till det feta Frändefors om de inte kom dit från andra hållet. En häradsväg är vägen från Örsberg över Hjertungen och Svecklingebyn till Holm. En tredje är vägen upp genom Valbodalen. En fjärde är vägen genom markerna från Ed över Steneby – Fröskog – Torpane till Åmål. Dessa vägar finns på de tidigaste översiktskartorna från 1700-talets mitt.

Den vägfarande

"Jag blev sen och hästen trött, så att jag fick stanna sent på kvällen och beta hästen på mon. Då började gasten ropa i ett fasligt kärr eller hult. I dess skogar brukar man ofta höra ett förskräckligt troll kallad Öpekullen. Hon ropar så förskräckligt högt och om man svarar henne, brukar hon komma och slå både karl och häst i marken."

Citatet är ur en djäknes dagbok från mitten av seklet där han beskriver en resa från Kil till Karlstad. Det är märkligt hur fort stadsbor blir främmande för naturen. Med vårt nordiska ljus och ljusa nätter året om och normalgott mörkerseende ser man det mesta året om.

Å andra sidan är en del av oss människor mer lättrörda än andra och tolkar hellre omgivningen efter hjärnans fantasimönster än efter den verklighet man kan se och förnimma. Ett annat faktum är ju att litterata traditioner kräver att man överdramatiserar så snart man ger utsagor litterär form.

Vad vore antika sagor utan att man gjorde hjältarna gudalika. Herakles bragder speglar nog mer den vanliga bondrängens sysslor i megadramatisering än att det skulle berätta om övernaturliga väsen … Hollywood är rätt bra på att göra karikatyrer och använda eldeffekter.

Ila kommer allri te hvila

Vällärde Lars Hesselgren var prästson från Hesselskog och använde spaltutrymme på att berätta den lokala sagan om jättarna Navar och Vroll. De bar 32 plogar och lika många hackor till jätten Byrgill i Mark. Under färden blev den ena törstig och drack i en bäck så häftigt att ett kvinnoförkläde vid ett byk uppströms liksom slank med. Vist fanns folkfantasi som kunne få en att se jättar och troll. Och började man titta på himlavalvet och föreställde sig stjärnbilderna som idoler var det de verkliga jättarna. Skåda jägaren Orion när han skrider fram över himlavalvet … där ligger skåningarnas Finn i lä!

Han kommer smallrane å ballrane mä tarmane på armane, öga i näfven i rosa skal?

Dä ä en speleman dä

Nåja, de folkminnesrester som exempelvis rektor J. Henriksson samlat är nog alla av det mer snälla ja rent av naiva slaget. Det är svårt att föreställa sig att dalborna skulle ha haft en större rädsla för naturen av folkminnena att döma.

Den vägfarandes lätta ränsel

Nu ska jag kanske inte säga så mycket, eftersom jag själv upplevt hur det känns att ge sig in i vad man dessförinnan berättat mig vara "björnmarker" … vist pirrade det lite extra och kanske det var en björn jag såg som en skugga. Å andra sidan har jag i ungdomen levt några år i skogarna och aldrig varit rädd för nånting ens om natten.

Lite å nätt, hoppar så lätt,

sju kongerike kan´te besslat

... Loppa?

Sagornas verklighet och alla berättelser om skrömt har en underförstått mening i att skrämma de lättskrämda och de som inte har förmåga att röra sig i naturen eller annorstädes. Det håller dem borta från det de inte behärskar det må vara små barn eller de som aldrig lär sig ... medan de som är införstådda förstås bara skrattar åt en god historia.

Verkligheten var statistisk sett att farorna var få i glesbygdens Dal ... samtidigt som det naturligtvis inte kan förnekas att det på vägarna inträffade ett par mord, som tydligen har varit rånmord – under 100 år. Men människans rädslor handlar varken om förnuft eller statistik ... och ingen ställer frågan

"hur många människor har spökena käkat upp"?

Även mer rationella dåtida människor kunne falla i grubblerier på en resa. Här ska en något senare resenär komma till tals. Det är Carl von Linne’ resedagbok från mitten av 1700-talet. Hans monologer började när han for förbi kyrkan i Frändefors och la märke till nässlorna vid kyrkgårdsmuren och såg nån gumma som plockade dem till en nässelsoppa.

Han utvecklade en inre monolog på frågan varför inte använda den näringsrika kyrkgårds-mullen som gödsel i kålgårdar eller på åkrar. Men sen kom han fram till att då skulle han ju bli människoätare om han åt kål gödslad med kyrkgårdsmull. Han avslutar monologen

"Jag vet väl att nässlor växer frodigt på kyrkogårdarna och de plockas frodigt av kärin-garna, som säljer dem vidare. Folk äter i god tro nässelsoppan och det bekommer dem väl. Men för min del äter jag hellre de som vuxit i nån annan trädgård"

Hans berättelse får mig att minnas en gammal begravningsplats från barndomen där det ochså växte nässlor sen kanske 5000 år. Det var i öppningen till en gånggrift i en långdös. I dess öppning hade antagligen folk haft gravöl. Nässlorna har stått och recirkulerat samma rika näring genom årtusendena.

Carl grubblar även över tillvaron, när han senare passerar galgbacken i Brålanda, där det råkar ligga en ung man på stegeln. Denne hade först äktat en bondänka och sen begått hor med styvdottern. Carl grubblar över den guddomliga rättvisan. Han fick under sina många resor stimulanser för sin tanke och fyllde upp sin Mimersbrunn till randen och däri låg väl hans storhet. Vanligt folk snurrar i samma cirkel året runt och gjorde det i än högre grad fordom i rituella naturasamhällen där årsritualet styrde och man fick sällan impulser utifrån.

Rastställen

Normalt hade den resande med sig matsäcken i sin näverkont eller på klövjesadeln – därför att det var för dyrt att äta på krog. Det var lite si och så var det fanns krogar – och det var inte sagt att man höll rast just där det fanns en krog. Eller kanske man hade maten med sig och åt den, men stannade vid en krog för att dricka eftersom drickat alltid är lite svårare och tyngre att transportera. Medeltidens karl drack normalt flera liter öl om dagen

De lättlurade kanske stannade till vid krogen i Vargön på vägen till Beatas Läckö, som är uppbyggt med dagsverken från skattskyldiga till en del. Vid Vargön fanns en krog med den superba reklamtexten på en skylt:

I dag för pengar – I morgon för intet

Kanske nån stannade till morrondagens gratissup ... som inte kom – ej heller Läcköresan. Man slog följe med folk som skulle till "huvudstaden" som nog allt mer blev Göteborg för dalborna. Under seklet ser man allt fler kontakter och utflyttningar oftast till Göteborg. Men även att göteborgare flyttar till Dal eller Vänersborg så ock en och annan utländsk handelsfamilj såsom Belfrage. Nån vägfarande var kanske på väg till Edet för att vara forkarl en tid. Folk reste från Ed som pendlare för att jobba med fororna förbi fallen i Trollhättan.

En ska´nte löfta på mössa,

felle en får se harn.

Får väl i viss mån upprepa mig själv för att måla upp bilden av vad man kunne möta på sina resor längs vägarna. Där jag redan nämnt spanarna efter bönhasare och smugglare. De fick man se upp med åtminstone nära Åmål och Vänersborg. Vid Vänersborg var det stört omöjligt att lura tullarna eftersom det bara fanns ett ställe att komma över om man skulle till Västergötland.

Häst med klövjesadel och kärra. Det lär vara med sådana medel forkarlarna forslade varor förbi fallen vid Trollhätten ... nämns en forkarl som kom från Ed. Månskensbönder fanns även då.

I trafiken på Norge ingick dels gränstullen och dess övervakare man skulle se upp med och där ju relationerna växlade hela seklet. Man får intrycket att det fanns mer släktband över gränserna än i dag att döma av alla arvskiften över gränserna. En annan del av trafiken på "Norjet" var rymlingarna för allt från dråp, hor, mökränkning, skulder, skatt osv.

Mot slutet av seklet fick män i lämplig ålder även se upp för värvare. De kunne shanghaja folk till de regementen eller kompanier som ställdes upp med värvat folk och där alla lösdrivare var lovligt byte. Men eftersom värvarna hade provision var en del inte så nogräknade. Exempelvis blev en ung bofast man i ett gift par tvångsvärvad, men friad av tingsrätten.

Dä va engen ska i for gossen,

nu får han jacka sa bon,

nä rockeflankera brann opp forn

Så vist fanns det anledning för en del att reellt sett resa med en viss försiktighet. Mer prominenta resande var nog lätt räknade. Tidigare nämndes i förbigående en resande av rang nämligen generalguvenören von Aschenberg, Göteborg. Han var en tid landshövding på Dal och gjorde sig världsberömd åtminstone på Bästkusten med 25 barn – en äkta "härads-betäckare" med andra ord – han hade nog rå´ me’t ...

Hur som helst kom greven från Göteborg för att möta "gråkappan" Karl XI hos överste Ulfsparre på Norrkärr, Holm under fem dagar. På resan mot väst passade de på att inspektera Wästgöta-Dal Regemente i Vänersborg varpå sällskapet fortsatte till Göteborg för grevinnan begravning.

En annan kung var ochså på Dal fast lite senare, nämligen Karl XII fast han knappast själv red kungsvägen. Men hans män marscherade upp delvis via Mellerud. Rastade och låg troligen i bivak alldeles framför mitt fönster och där då asken borde ha varit ett ungt vårdträd vid den tiden.

... vid en avfotografering av alla fornlämningar i Holms socken hösten -92 la jag märke till att så gott som alla gamla Dalslandsgårdar har sina vårdträd. Dessa är oftast av en ålder av uppskattningsvis 16 – 1700-tal.

Nåja, inte heller till soldater ville dalborna släppa till hästar att sprängas framför trossen ... om man läser om alla dalbornas uppoffringar med fejder och utskrivningar förstår man nog att det inte var så noga med vare sig det militära eller det kungliga.

Gästgiveriet

Det ligger ett romantiskt skimmer över gästgiveriet och man tänker förstås på god mat och dryck, på fester, bröllop. En central samlingsplats för män och där en god del affärer har beseglats med ett glas. Det svenska gästgiveriet av idag är något helt annat än den "danska kro". Mycket beroende på det senaste århundradets alkoholpolitik parad med att Sverige kanske nog har varit lite mer för aristokrati än det mer folkliga Danmark. Så har vi två avdelningar dels krogen för folket och gästgiveriet för fint folk eller när folket vill vara fina.

En a’n minns med glädje några år på 60-talet när jag hade helpension på en riktig dansk kro. Ibland på kvällarna satt jag med grabbarna från byn och kastade tärning om en omgång öl. Vi drack med dansk måttfullhet.

Engen fre å få,

sa han som söf i körka

Man kan inte jämföra våra dagars gästgiverier med dåtiden annat än till stämningen. Dessa var nog bara en storstuga med ett eller flera långbord. Man kunne slå sig ned ensam eller slå sig i lag med andra ta en bit mat och dricka. Samtidigt kunne man passa på och fråga om väg och hur det ser ut framöver om man mötte nån som kom från andra hållet ... och kanske vakta sin tunga om ens egna ärenden.

Det är nog alltid en dygd att vara avvaktande i lag med obekanta. Redan Eddan manar till försiktighet. När som helst kunne man träffa på intressanta vägfarande med en historia ... eller sin bit av Canterburylegenden om man vill... en dag eller kväll då man låg stilla i väntan på väder.

Gästgiveri eller på utrikiska taverna som kungarna sa under medeltiden ... nåja de hör nog till de äldsta affärsrörelserna. Vi med vår korta skrivna historia vet inte om det även i Norden förekom utskänkning tidigare.

Brännvinspanna ovan kan vara så gammal som 1600-talet och kostade mycket mer än en gryta. Dock torde det ha varit en säker investering.

Gästgiveriet har egentligen sitt ursprung i de första antydningarna om landslag runt 1280 efter mötena på Alsnö och Skänninge. Magnus Ladulås Birgersson utlyser egentligen kungs-frid. Det innebär att det är förbjudet att bära vapen två veckor före och efter att kungen rör sig i landskapet meddelat per brev. Han nämner särskilt landskapet västan Vänern som behöver mer tid på sig. I ett tillägg till brevet finns: "I vilket hus ni än går in, så säg först Frid vare med detta hus" såsom budord. Detta innebär i praktiken hemfrid. Bland bönder var hemfrid förstås självklar.

Budordet riktar sig minst lika mycket mot herrarnas våldgästning. I slutet av brevet begränsas herrarnas gästfölje. Kungabarn 40 och biskopar 30 hästar, varje annan rådsmedlem 12 samt riddare, väpnare och kaniker får ha 4 hästar. Andra kallade fick ha med sig 2 svenner. En annan effekt var att det begränsade herrarnas följen gentemot kungen.

Alsnöstadgan av 1279 var kanske en gest av röstfiske bland bönderna och förbjöd gästning och våldgästning med sikte på att etablera kontinentala tavernor. Men resande var få. Så är det ibland även i dag. Jag minns hur svårt Wärdshuset hade att klara sig i slutet av 70-talet. Nu tycks det ha stabiliserat sig igen även om det på matsidan fått konkurrens av de moderna tavernorna dvs. pizzeriorna ... färska siffror visor folktättheten i Sverige till 19 i relation till EUs 156. Och däri ligger kärnan i lönsamheten nu som i det förgångna.

Missbruket med våldgästning försvann inte med ett kungsord av Magnus med tillnamnet Ladulås ... dock oklart när det gavs. Han fick det för denna lag och kungapropagandan vill höja honom till gudaplanet. Det fortsatte med att den som hade makt eller kom i ett lite större följe med vapen i bältet nog fick sin vilja fram. För Dals del var det kanske så att få hade anledning att rida över Dal.

Ladulåset höll inte utan följdes av Skänningestadgan 1344:

"Den som med våld tar något eller med våld gäster tavernare, bonde, präst, ska mista livet för kungens svärd, om det så ej var mer än en höna ... För sår, blånad eller blodvite må han miste handen. Tar nån en häst utan lov och ägaren får fast tjuven, må han hänga tjuven utan dom och ransakan".

Uppsalarevisionen tog lite tillbaka kungsorden 1344. Man upptäckte att självsvåldet stred mot lagen och kanske inte borde uppmuntras heller, så man krävde att tjuven skulle dömas av domstol. Redan i Skänningestadgan skulle tavernor inrättas med 2 ½ mils mellanrum. Men de kungliga hade väl knappt begrepp om marknadsanalys och att Sveriges naturgeografi ej placerar ut folk med två och en halv mils mellanrum. Det kunne gå i Danmark och Skåne, men ... Det gick ytterligare 300 år innan det började likna nånting eller verkligheten hann ikapp kungstanken.

Kristoffers landslag preciserade ytterligare:

"Ingen får vägra vägfarande man hus eller mat, öl eller foder för hans penningar. Den det gör ska böta härför som lagen säger och lika mycket för förbudets skuld".

Sedan gav Karl IX:s stadfästelse ytterligare stöd för vad man kan kalla lagfäst gästfrihet ... och med reklamens makt har det sen blivit allmän gästfrihet ... vist är vi svenskar gästfria, eller hur? - bara det inte blir för länge Ester ... Ester ... men även danskar, tyskar, spanjorer osv. är gästfria om man frågar?

En nog så viktig inkomstkälla blev sedan brännvinet som kom till landet i mitten av seklet. Gästgiverna fick en frihetsmil inom vilken ingen annan fick sälja. Det gav gästgiverna ensamrätt så att de täckte hela landskapet. Alla längs Kungsvägen har redan har nämnts. Därtill fanns nån form av utskänkning i Hensbyn, Fröskog – Rådane, Edsleskog – Bolstad – Stigen – Linderud m.fl.

Från början av 1700-talet nämns en krog i Linnerud, Holm, där krögaren stämdes för utskänkning under gudstjänsten och störande oljud … numera får Wärdshuset ha oljud som håller gammalt folk vakna på 100 meters håll eller hörs trots mellanliggande byggnader 600 meter bort - ja, t.o.m. ger hjärtsvaga infarkt … Det förnekades och man sade sig ha öppet bara vardagar. Likaså fanns krog vid Strätet eftersom så mycket sjöfolk la bi för bl.a. dåligt väder när de skulle runda Hjortens udde

Dä står en sten uppå vår ren,

mä fyra fötter å enga ben;

där ä barn, men allri födt;

där ä lik, men allri dödt

där ä vin, men allri bryggadt;

där ä brurfolk, men allri bröllop

... dä ä körka dä.

På andra håll i landet var det t.o.m. en del präster som sysslade med "medicinen". Vid många kyrkor fanns en krog alldeles in till kyrkan. Senare blev det så att fattigt folk gick på krogen medan ståndsfolk gick på gästgiveriet och de religiösa till nattvardsvinet. Statsmakten har väl knappast nånsin på allvar haft en tanke att allvarligt ingripa i detta lättskattade näringsfång. Skruven dras något varv varje valperiod. Eller i klartext det finns mycket hyckleri i alkoholfrågan.

I privilegierna för Åmåls stad sägs att de två viktigaste näringarna är slakteri och bryggning dvs. mat åt storstäderna och öl åt folket. Det dröjde till en bit in på 1700-talet innan vanligt folk hade råd med köpebrännvin ... så dethär med hembränning är inget nytt och antagligen har många tiggt om att få köpa av de som hade fått rättighet att ha en brännvinspanna.

Avslutningsvis en annan visdom från Vänersborgshållet – en inskription på södra stads-porten:

Ehur man färdas kring

till fot, till vagn, till häst

Ett wärdshus världen är

och människan där en gäst