Under stormakten

Flärd kostar fläsk och stormakten byggdes utav folkets ryggar och kvinnors sorg. För Dals del var det ofta dubbel börda eftersom det är ett gränslandskap och var en sköld mot dansken och baggen. Folket la till knektarna och storbönder och adel gav ryttarna

Utskrivningar, i fält, kommentar, Wästgöta-Dalregementet, fotfolket i fält, Wästgöta-Dal ryttare, Indelningsverket, dagorder, piken ,haken, lätta kavalleriet, rusthållare, kompani, munderingen, Silfverlood, Bohusfästningen, officersboställen

Oxlandet| Hushållet| Seder| Kvinnan| Skatt & Handel| Samhället| Stormakt| 2 Fejderna | 3 Släkter | Stakerna | Innehåll| Tidig medeltid | sitemap |hem |

Vad det blev av dem?

Som sista ärende på Sundalstinget 1694 kom en begäran om tingsattest:

"Nämnden vittnade att trumpetaren Torkel Rusinius har två år före Hannibal Sehestedts fejd tjänat under adelsfanan. Sedan tjänat i det kejserliga kriget i 5 år under överste Velhelm von Barklay och i det polska kriget under gen.löjtnant greve Douglas i 6 år. Sedermera i danska kriget och ska i sist förflutna fejdetid i Skåne tjänat under major Gustaf Gyllenpatron.

Sedan vid norska gränsens försvar tjänat under överste Bretholtz, då han ska vara fångad vid Uddevalla och suttit ett år fången i Branäs Norge. Vid hans hemkomst hade fienden bortrövat all hans lösa egendom och hans gård lagt i aska. Därigenom han råkat i sådant eländigt tillstånd att om ej hans svärfader hade född honom och hans hustru och barn, hade de av hunger och fattigdom måste försmäkta; vilket beviljades vederbörande attest"

Det är nog bara de svenska gränslandens och speciellt Dals krigshjältar som kan råka ut för jävlighetens maximering – nuförtiden kallas det vist Murphys lag, men jag känner inte Murphy – och där Torkel inte är ensam.

Många fann att efter decennier av kamp för livet under hjältekungarna stod de helnakna, som man sa. Även de antika sagans hjältar mötte ett oblitt öde. Att Torkel här begär attest är antagligen för att i första hand slippa betala skatt. Det var den ende lindring man egentligen gav dessa uttjänta och utfattiga hjältar.

I normal fredstid borde tre generationer ryttare och knektar om totalt runt 1000 man ha levt ett lugnt soldatliv med återkommande exercis och mönstringar. Varvat detta med ett liv hemma på torpet och kanske tjänat lite extra bredvid genom att arbeta för släkten om ens torp var för litet. Det borde varit det normala under ett århundrade.

I stället blev det sammanlagt över 40 år av strider inom och utom landet. I stället för att var tionde legat i beredskap blev omkring var tredje man på Dal kallad till aktiv tjänst. De övriga ingick i bondeuppbåd under fejderna. De aktiva utgjorde runt 3000 av totalt 9000 vuxna män under seklets tre släktled. Av detta utskrevs till 30-åriga kriget ca 1800 man vartill kom ett okänt antal frivilliga samt rytteriet.

Sun 85 Föraren tjänat i 35 år, äger inget löst och fast endast 1 häst, 2 kor, 2 får.

…Föraren Nils äger ett sto, 1 ko och 3 får tjänat 30 år.

…Föraren Peder tjänat 34 år med armen skjuten och avbräckt äger 1 häst, 1 ko, 1 kviga och 3 får.

…Föraren Bryngel tjänat 36 år äger endast 1 ko och har inget att luta huvudet emot.

…Sergeanten Peder tjänat 48 år gammal och utfattig äger ingenting alls och samma gäller föraren Erik.

Nor 85 Rustmästare tjänat kungl. Majt. 32 år, nu bräcklig och sjuk, är fattig och äger "intet mer än en ko, 2 får och en ung fåle samt 1/40 uti hemmanet".

…Corpralen tjänt i 30 år, utfattig, förlamad och får sitt uppehälle hos andra.

Här är det bara underofficerare som talar och det må stå som utmärkande, emedan allt för många meniga strök med eller försvann. Det var nog ingen stor skillnad i villkor för dessa i fält. De högre officerarna hade mer och bättre mat.

Dalbor deltog på de flesta krigsskådeplatser och på platser som inte ens krigshistorikerna nämner för Dalkompaniet. En av orsakerna var att överblivna knektar från decimerade styrkor flyttades runt till andra kompanier och strider. Det var ofta stort manfall, såsom exempelvis i polska kriget där 450 av 600 i ett regemente dog och snarare av sjukdom än i strid. Följande få klipp berättar en del om Fahnesköld, hans hustrus och en av hans söners öden där ett utdrag från Sundal 1682 är en sammanfattning:

... Omvittnades att Sven Fahnesköld gått åt Hannibal Sehestedt och bränt Uddevalla och värvade sedermera ett helt kompani ryttare till Polen där han blev med sin son – själv fången och sonen stupad.

Sun 53 Västgöte klagar över Att kapt.löjt. Fahnesköld tagit häst med sadel och tyg för spaningsuppdrag. Han fick igen hästen.

Sun 61 Ryttmästarinnan Fahnesköld krävs på 322 dlr 21 öre restutskylder efter man i Polen eller Gud vet om han lever.

Sun 65 Anklagelse för lägersmål med soldathustru. Hennes man borta i Polen sen 1655 (10 år) - consistori ska tillskrivas

… Ryttmästarinnan välb. Sigrid Fahnesköld på Ottersrud har många skulder men inga synnerliga medel.

Nor 66 Osant rykte om hor, hennes man varit 11 år i Polen.

Spillran av kompaniet i Polen anslöts i ett annat regemente som var med på tåget över Bält. Lars Fahnesköld fortsatte släktens militära bana inom Wästgöta-Dalryttare. Han fick reda upp ekonomin hemma efter fadern. Han blev en av de som organiserade allmogen och även dess talesman i militära ärenden på Sundal:

Sun 63 Cornetten Lars Fahnesköld, Åttersrud ämnar göra Gröneberg till avelsgård och säteri med moders och syskons samtycke.

Sun 71 Lars Fahnesköld klagar att allmogen ej har sina nät färdiga och är olydiga när han ska ha tillsyn över jägeri och skallehållande på Dal.

… Lars Fahnesköld inlöser fler obligationer efter bl.a. sin far ryttmästaren.

Sun 78 Majoren Lars Fahnesköld på allmogens vägnar om den betungande skjutsningen under fejden.

Sun 85 Ryttmästeriet fortsätter i Fahnesköldsläkten nu en Per eller Petter.

… Anders i Gundlebol "har givit ryttmästaren Petter Fahnesköld fanen".

(där kanske Anders i ordvalet inspirerats av en annan Anders)

... Kapten Trotz angav Anders A i Annolfsbo "givit honom och dess bruk fanen och önskat att fanen måtte bo hos honom".

Ved 95 Lars Fahnesköld bygger för sin pupill Jöns Svinhuvud på Ivägsholm bygger med 6 rum.

Utskrivningar

Om den militära ordningen innan Gustav Wasa finns få uppgifter. I Landslagen av 1442 anges att vapensyn ska ske i Skara för Dal åttonde dagen efter St. Peters dag. Men det var adelns sak att stå för rusthållet och bönderna trädde till först i de större slagen. Under 1500-talet hade det kollektiva ättesamhället Dal gett få knektar, såsom utskrivningen 1568 då Dal ställde upp bara 75 knektar. Det var då mellan 1 – 2 per 10 mantal och ej per gård. Men när Gustav Adolf införde en skärpning steg siffran till 262.

Karl XI brukar få äran av Indelningsverket men nog fanns systemet färdigt förut och i egentlig mening går det tillbaka till medeltidens fenika. Den största nymodigheten med Indelningsverket blev att genom tilldelningen av knektar i roten och med fasta hus blev det en i det närmaste stående yrkesarmé även i fredstid. Och fördelen var att bönderna var skyldiga att fylla på efterhands så att roten alltid var besatt.

Kung Eriks kolteckning av pikenerare.

Men tillbaka till början av seklet och Gustav Adolfs utskrivningar. De var redan från början betungande för speciellt de små eller ¼ jordbruken. Observera årtalen:

Sun 55 ... angående rotepengar ...

... överfallit med käpp – ville inte betala knektemat.

... häradsattest om tjänst för löjtnant.

… I den roten, som A Bryngelsson i N Krökserud, Brålanda skrevs för till knekt, ca 7 år sedan, och sedan förrymt sin tjänst, finns ej mer än två i livet av dem som då stod i samma rote, vilka bägge är odugliga till krigstjänst, den ene går på kryckor den andre är utlevad.

Nor 56 31 försummat roteskrivningsstämman Gatan; Ör 11 jan. 1656 alla å frälse??? ... De borde väl ej behöva roteras? Kanske därför att de är åbor och ej frälse landbor?

Några rymde till "Norjet". En och annan blev fast i Västergötland och en gömde undan sin dräng. De som hade pengar köpte sig en knekt. Lönen i fredstid motsvarade en dränglön, men när soldaten fick lön i krig var lönen en dubbel dränglön. Ingen större lön för den som låg i fält trots att de hade maten gratis och kläderna likaså. Vid fronten rymde en del. Det kunne vara rädsla, men snarast av ren hunger och självbevarelsedrift – ingen vet vad det blev av dem.

Val 61 På en kort tid hade varit knektskrivna 10 av Röds gård, Rännelanda ... först Olof i Röd i 13 år och som legde Sven i Runnesäter för 1 1/2 år – sedan Olof igen 3 år ... och legde sen Asmund i Vatneböl för 2–3 år – därefter utskrevs hans bror Anders som blev i Polen. Fjärde gången 3 år efter skrevs Olofs styvfar, som legde Per i Höghult samt Olofs systers man Amund som blev död i Tyskland.

Efter några år utskrev Olofs dräng Erik Olofsson som i fjol dog i Polen. Sjätte resan skrevs styvfader Halvards dräng Anders Olofsson, som är död i Tyskland ... sista resan skrev Olof Jonssons son Erik i Röd, som är ofärdig i benet.

Sun 34 Krigspräst Sven Gunnari i Ekenäs beskyld arrendatorn Nils Jönsson och kyrkherde Arvid Olai samt länsman Anund Häger för samröre med hustru när han var i Tyskland, Sven sakfälldes för beskyllning och hemställdes under Capitels dom.

Sun 39 Kyrkoherden och länsmannen intyger att en fattig, brottfällig och elak man är uttagen till knekt, en duglig karl ska uttagas i hans ställe.

Knektarna i fält

Det finns få berättelser om hur knektarna hade det i krig, men ur Hembygden hittar jag en kompanidagbok. Den är visserligen inte från 1600-talet men näst intill. Det är när Upplands Regemente under Karl XII gjorde uppmarsch mot hans Waterloo. De kom via Åmål och Mellerud mot Ed och skansarna där.

Knektens vardag största del av tiden var dels vandringar, dels oändlig väntan. Egentliga fältslag var få för gemene man till fots medan däremot ryttarna var mer rörliga. Dagboken torde ändock spegla lite av vardagen för ett tillsynes väldisciplinerat regemente. Men kanske det beror lika mycket på vad den som skrev dagboken ville rapportera.

Regementet på 1200 man var indelat i 2 bataljoner och åtta kompanier à 150 man. Man hade marscherat över Karlskoga, Kristinehamn, Karlstad och vidare mot Dal. Vi kan börja följa dem den 24 oktober 1718 då de bryter upp från Åmål och kompaniskrivaren fältväbeln vid Bählings kompani berättar om sitt kompanis vardag.

Mannarna är klädda i blå livrockar med gult foder. Därunder gul väst som går ned på låren – en del har skinnväst andra klädesväst. Därunder en skjorta som borde vara vit och en svart halsduk och en hatt. Alla har skinnbyxor med knäremmar som knyts under knäna. En del är barfota i sina näverskor, medan andra har på sig gråa yllestrumpor – de gula strumporna och köpeskorna finns i ränseln och likaså den blåa kappan för ruskväder. Dräkten är någorlunda även om kapporna är slitna och en och annan har en luggsliten rock ja nån har t.o.m. en av en äldre modell.

Dagen började med corum (morgonbön) Innan kompani med tross gav sig iväg på den 1 ¾ mil långa marschen till Torpane bjöds mannarna på en sup brännvin (18 man på litern).

Denhär dagen har skrivaren och försörjningsdetaljen tid att lämna sig efter eftersom etappen är kort mot normala 2 mil. Innan de gav sig iväg slaktades en "oxe" och den gav 68 kilo kött. Nu när man var i stan passade man på att köpa 85 kilo palt och packade ned det i förrådsvagnen. Innan fältväbeln kom iväg fick han betala för det hö trossens och officerarnas hästar hade tagit ut hos värden. Trosshästarna fick 13 kg hö var och officershästarna likaså, men de fick ochså havre. Manskapet hade förstört en del gärdesgårdar och fältväbeln tyckte värdinnan tog hutlöst betalt i ersättning.

Äntligen kom trossen iväg med de oxar som hörde till. Vägen var urdålig och det tog längre tid än beräknat. De kom dock fram i tid att dela ut kvällsvarden och gav mannarna 300 gram kött på man.

Eftersom man upptäckt att Dals vägar var så dåliga avgavs följande dagorder åt sergeanten:

1) Du måste bryta upp i dagningen eftersom det ligger 3 mil dålig väg framöver

2) Bagaget måste gå före manskapet, så att detta kan hjälpa till om vagnarna fastnar

3) Man behåller alla de skjutshästar som finns vid kompaniet och ser till att man inte kör ihjäl nån. Kaptenen ser till och betalar för skjutshästarna.

4) Eftersom männen fått ut sin köttranson, får man inte röra slaktdjuren förrän man får order därom.

5) Kronooxarna (tydligen dragdjur i trossen, som får vila medan man använder draghästar) blir inte utdelta förrän order ges, utan man ska avse fösare till dem, liksom i dag.

Det visade sig att dagordern var välbefogad. Vägen till Mellerud var elak och lång. Därtill visade länsman nattkvarter i gårdar som låg 2–4 kilometer från Mellerud, nämligen Berg, Bräcka, Lindstorp, Åsneby. Man var framme i kvarteren först klockan två på natten då de tjugo trosshästarna och officershästarna fick hö. Men man kunne icke skrapa ihop mer än 24 liter havre till de senare i gästgivargården.

Kvällens dagorder blev:

1) I morgon ligger regementet stilla. De kompanier som har kvarter nära Holms kyrka rättar sig efter andra ringningen, medan de andra kompanierna läser och sjunger i sina kvarter.

2) Förbjudes vid hårt straff att någon rör en gärdesgård eller uppbränner en enda gärdesgårdsstör

3) Fältskäraren visiterar i morron de sjuka och fänrikar och förare följer med och ser till att sjukskötarna koka varm soppa åt de sjuka.

4) Alla skjutsar (dragdjur) måste tas tillvara, eftersom det inte går att få skjutshästar här.

5) Munderingar torkas och ses om och lagas om så behövs.

6) Oxarna med oxvagnar stannar i gästgivargården.

7) Fyra meniga är regementsvakter i morron

Nästa dag 26 oktober 1718 blev en skytt straffad med 6 par spö, därför att han försummade att visa nattkvarter åt ett kompani. Dagordern lyder:

1) Tältyxorna måste slipas i kväll

2) I morron vid solens uppgång marscherar regementet kompanivis och varje kompani har sitt bagage med sig och bortglömmer ingenting.

Dagsetappen gick till Bäcke med rast vid Vättungens gästgiveri (obs inte Karolinervägen!!!) och därpå följande etapp till Västra Eds skansar och samma dagliga rutiner som föregående dagar. Vid skansen gjorde man upp eldar och satte upp tält och slaktade ett par av slaktdjuren (tydligen kor att döma av vikten 50 kilo per slaktdjur slaktad vikt)

Den 29 oktober inspekterade Karl XII regementet utan att man hade särskild parad. Man beslöt lämna kvar trossen vid skansen. Manskapet påbjöds att ta på sig sina strumpor, damasker och skor (dvs. lågskor de själv köpt)

Den 30 oktober börjar man marschen och fortsatte över gränsen.

Den 2 november noteras att en profoss och en trossdräng blir skjutna av snabbhaner och att sjunde tältlagets skor förkom med dem. Dessutom sköt en snabbhane sönder en hillebard (pik/spjut) för nr 32 Wax. Man slog läger och gjorde riskojor och låg i dem till 6 november. Samma dag straffades ett par meniga. Den ena fick 3 par spö för ett par förlorade handskar ... den andra fick 6 par spö för att ha sovit på sin post.

Kommentar

Fältväbelns militära beskrivning ger intrycket av ett väldisciplinerat regemente på dess väg genom Dal. Bönderna å sin sida klagade efter denna genommarsch över att deras marker var upptrampade (i oktober) och att deras hästar var sönderkörda samt deras förråd skövlade. Där det antagligen var fler regementen än upplänningarna vid denna tid. Bönderna med sina klagomål var ute efter nedsatt skatt som kompensation.

Från andra källor hör vi att armé för jämnan hade problem med disciplinen och att pro-fosserna var en innovation tillsatt för att stävja ofog och förhoppningsvis främja disciplin.

Sun 45 Bryngel Larsson i Bön för sig och sina syskon tilltalade en ryttare under Gustaf Stakes kompani Olof Svensson, Gatan, att han förledna sommar då krigsfolket på Dal tillika med bönderna voro i Norge och uppbrände Uddevalla, stuckit hans broder Jon med ett svärd, varav han sjuknade och dog efter 9 mån – saken överfördes till hovrätten.

Det allmänna uppförandet var helt beroende av huruvida soldaterna fick ut sin sold, hur det var med maten och hur länge de uppehöll sig på ett ställe. Det gamla ordspråket om att lediggång skapar ofog består.

Klagomålen efter Stenbockens ryttare och fotfolk under Gyllenlövefejden i Frändefors var många. Se även Fejderna – Allmogens besvär.

Sun 66 Rytteriet under vårt krigsfolk finnarna tog kreaturen under de tre nätter de låg där (Det var Finska Stenbocken – ja, han kallades så och var väl en uppskattad stridis bland stridisar)

Wästgöta-Dal-regementet

Under Gustav Adolf och fram till länsindelningen på -30-talet hörde Dals fotfolk under Wästgöta-Dalregementet, varefter det övergick i Älvsborgsregementet. Detta gäller stamregementet medan vi utan djupare studier vet föga om extrautskrivningarna och om hur man ibland kompletterade och ibland hemförlovade resterna av ett regemente för att ställa upp ett nytt ... och där jag har nöjt mig med vad jag får fram ur regementshistorien och domböckerna

Regementet bestod av 2 bataljoner om vardera 600 man i fyra kompanier. Kompanierna bestod av 150 man uppdelat i mindre enheter om 25 man ledd av en förare man valde bland de meniga. Det finns inga uppgifter förövrigt om hans funktion. Han var fanbärare under marsch, men lämnade över fanan till fänriken i strid.

Bland meniga tog man även ut en trumslagare för kompaniet. Denne liksom trossdrängarna valde man bland de småvuxna och de som slunkit igenom kraven att knektarna skulle vara friska och välvuxna. Det får väl sägas att förare och trumslagare tycks ha varit de som överlevde bäst.

Förövrigt bestod kompaniernas befäl av 12 underbefäl, korpral och vice för varje grupp – 3 underofficerare (cornetter) - 2 löjtnanter eller löjtnant och fänrik samt en kapten. Förutom trumslagaren en skallmejablåsare eller pipare, som blåste kommandona – en rustmästare svarade för vapnen – en furerare svarade för kosthållet. Underbefäl på regementet var fältväbel, mönsterskrivare, sergeant. Denna befälsordning kom i stort att gälla efter Indelningsverket.

Beväpningen för fotfolket var till 12/13 piken och 1/13 haken i början av seklet. Piken var ett spjut av lite olika utförande genom tiderna såsom hillebarden en korsning mellan yxa och spjut.

Kung Eriks kolteckning av skytt.

Slagordningen var den antika falangen, vilken vi i dag skulle kalla kanonmat. Det var den nog ochså om fienden fick riktat in sitt artilleri rätt. Pikenerarna hade bröstharnesk som ett skydd mot att bli uppsprättade av motståndarens pikar och vist ser man även nån sorts hjälm ibland om nu fält herren hade pengar vill säga.

Haken eller hakebössan skyttarna hade som en efterföljare till armborsten var en otymplig bössa tung och omständlig. Den krävde ett stöd haken för att man skulle kunna både skjuta och sikta. Omladdningen tog sin rundliga tid, så att det oftast bara första salvan var effektiv. Efterhands som krigsherrarna fick råd bytte de ut den mot musköter.

 

Fotfolket i fält

Vart försvann då alla dessa? Exempelvis på Dal 1627–39 utskrevs 1476 och 1676–81 i samma takt 821 alla extrarekryteringar oräknade. Tack vare att vi känner till lite regementshistoria samt befälhavare och en del bataljonschefer kan vi i grova drag följa stamregementets rörelser till olika slagfält och förläggningar. De syns i enstaka fall på hemmafronten i domböckerna.

Regementets befälhavare 1624 – 79 Velam von Salzburg – Cuningham – Karl Hård – Nils Kagg – Johan Olofsson Stake – Gustaf Oxenstierna – Jernsköld.

Velam von Salzburg mönstrade regementet 1624 och drillade det för utskeppning till Preussen. Det var i Marienburg 26 – 30 och där en korpral nämns -28 och i domböckerna omnämns Velam ett flertal gånger. Johan Stake var med som fänrik i den utskeppningen.

Sun 30 Härbärgerat två förrymda soldater från Tydje.

… Kompanichef överstelöjtnant Wilhelm van Saltzburg ... soldat död i Pryssen vid Marienborg.

1631 övertar Cuningham regementet och utskrev 1264 nya knektar varav 58 höll sig undan. De skeppas till Pommern där extrafolket ochså ingick. Man var med vid Breitenfeld 1631 och "i främre träffen". Detdär med främre träffen blev något av stående slang för alla från Wästgöta-Dal. Såväl infanterister som ryttare tillsammans med finska rytteriet var spjutspets och kärna med Gustaf II Adolf ... inga säkra uppgifter men förlusten uppskattas till 1200 knektar och ryttare.

1632 är de med vid Lützen på högra flygeln i främre träffen ledda av Kaggen. De ingick i den bataljon som stormade över den berömde landsvägen. Stora förluster blev det – av över 1600 man på högra flygeln överlevde 600 drabbningen.

Regementet stannade därefter i Erfurt till 1635, varefter de hemförlovades och en del fördelades till andra regementen. Samtidigt organiserades det efter nya länsordningen av 1634 och där det då antagligen bildades ett Älvsborgs Regemente. Det ende vi vet att det var Nils Kaggs regemente och vars öden är okända under några år. 1639 skickas regementet under Nils Kaggs ledning ånyo till Tyskland. Domboken nämner en knekt som dog i borgläger där

Sun 45 Ögoll Persdtrs man död i Stettin 1639 och deras son strax därefter, varför hon tilldömdes arv efter sonen.

Nor 52 Omvittnades att Jon i Söbyn på sitt yttersta i Stettin sagt att han hade att fordra av sin bonde, som legt honom till knekt ... vittnades att bonden sagt likadant.

Leipzig 1642 Regementet deltar i slaget där Johan Stake "blev alldeles nedblodad, när en kanonkula tog i buken på hans officerskamrat Axel Andersson Häger". Därefter låg det i garnison i Stettin till 1650.

1650 övertar Johan Stake regementet och hemförlovas 1654. Skickas till Pommern året därpå och lär inte ha deltagit nämnvärt i strider. Bataljonen decimerades av pest så att av 600 återstod 150. Däremot var ett extrautskrivet regemente med i Polen och med svåra förluster. Två Fahnesköldare från Brålanda var med ... en kom hem.

1655–57 tycks man varit på hemmaplan och i Göteborg. Nymönstras så att styrkan vid årets slut är 730 man och sen kommer Krabbefejden. Johan Stake stupar vid Hjärtum för 17 sår. I allmänhet försökte man para ihop meniga och officerare från samma landskap. Eftersom han var en Stake kan man ana att en del meniga tog det som en personlig förlust. Särskilt veteranerna om de nu fanns.

Svårt att skriva nekrolog om Johan, men han var en legendar inom Älvsborgsregementet som blev Hallands Regemente. Nu 1996 ryktas att det ska läggas ned. I alla år har ett porträtt av en impossant Johan Stake funnits på officersmässan. Se mer i bok om Stakerna.

Nä den fattäge ska vinna, blir dä stånn.

Generalmajor Gustaf Oxenstierna övertog regementet efter Johan och det är oklart om det var med mot Norge i en av Haralds Stakes räder. Sannolikt är att man varit med mot dansken från augusti -58 med läger i Skåne och den misslyckade stormningen av Köpenhamn 11 februari 1659. Troligen ingick man i en styrka på 5000 man som decimerades till 2000. De togs tillfånga på Fyn 1659. I domböckerna nämns att nån kommer hem med en dansk guldkedja. I detta slag ingick även värmlänningar så det kan hända att en bataljon ingick i ett Värmlandsregemente.

1660 övertog Jernsköld regementet och sen följde en fredlig period. Man t.o.m. "var hemma på roten"(69) växelvis med att det låg i garnison i Halmstad där en hustru besökte sin man. Omvittnas att regementet var "nakot och utan vapen"... och senare blev det även Helsingborg och Marstrand.

Sun 61 Kronans profoss satt på handklovar och beskyllt honom rymt från Pommern och hängt honom på en vägg en hel dag och fått ge 8 rdr för att komma ned. Nämnden vittnade att han var oskyldig.

Sun 71 En förare som tjänat kronan från trosspojke, gemen soldat, korpral, rust-mästare och senast förare och nu dräpt en överdådig människa, som slagit många både på gästabud, ting och utskrivningar.

Under kriget 76–79 var troligen de flesta vid gränsen här under Gyllenlövefejden i Bohus och Marstrand. Under denna tid utskrivs 4 kompanier (600?) på Dal samtidigt som allmogen tas ut i en bondehär till gränsen. Manfallet var tydligen stort eftersom man gör en ny utskrivning på 302 man.

Val 77 Landbofogde blev kapten för bönderna Michel Börjesson Bång, Hillingsäter.

… Plundringar i aug. -76 av fienden Ryk, Illingsäter, Wrine, Baned ... Huseby, Klöfvan Elnebacka, Vågsäter och mänga fler ... och en del av egna soldater.

Tös 78 Lejt att gå soldat för 70 rdr, rymt ... regementsprofossen Olof Smatter – namnet låter passande åt profoss eller militärpolis skulle vi säga i dag.

… Påvel Johansson Stade barna-född i För-Pommern kom med brev för son som legts till knekt och ville ha knektlegan av legaren, men denne "gav ut stor mun".

Nor 80 Två ryttare hade kommit till Berga, Dalskog och utgett sig för danskar och plundrat och skjutit ett barn i låret som sen dödt ... fadern var måg till rådman Hans Krabbe från Vänersborg, som bodde där eftersom Vänersborg var plundrat.

Ved 80 Frånrövat all egendom under Gyllenlövefejden: spannmål, hö, store och små boskap, säng-, gång-, och linkläder och huset var tillikes utan spjäll, lås och annor inrede spolierat

1682 görs en ny mönstring i Alingsås och året därpå nämns Marstrand ... och -92 av nån anledning i Holland med Sparre.

Sun 82 Mönstring hållas i Alingsås 13 febr med nyskrivne och självskrivne enligt landshövd. von Vickens brev.

Denna rapsodiska genomgång antyder att det inte var särskilt många som kom tillbaka. Tydligen var sista fejden mot Danmark – Norge särskilt blodig, samtidigt som den på Dal kostade mycken brandskatt …se Allmogen och fejderna.

Wästgöta-Dal Ryttare

Mest känd inom rytteriet är Harald Eriksson Stake, Hönsäter. Han blev mot slutet av sitt liv krigsråd och friherre medan hans bror Olof stod för gränsförsvar och var landshövding i Värmland-Dal ett antal år. Dalgrenen har ryttmästaren Gustav Olofsson Stake i mitten av seklet och är tillsammans med Johan Bagge och ett par kompanier ryttare gränsförsvaret till häst.

I min ungdom var rytteriet det ende riktiga inom det militära. Så har det antagligen varit för de flesta av adelns söner varav de flesta rustade inom adelsfanan och senare under drottningens livregemente till häst. Därtill fanns ett antal enskilda rusthållare som gick in för kriget antagligen i syfte att bli adlig. Och även bland bönder kunne bonden själv vara ryttare och tjänsten gick i arv till sonen eller att en viss gård hela tiden satte in nya ryttare om så behövdes – samt inte minst köpte ny rustning vid behov. Här ska ges några korta drag om rytteriet.

Taktiken var karakollen och dess slaktordning med förlorade hopen dvs. 1/5 i reserv medan huvudtruppen i tur och ordning red fram mot det ställe man ville slå igenom och avlossade pistolerna för att sprida förvirring. Så fortsatte man till sista man dvs. vek av och ställde sig sist i ledet igen tills man lyckades. Krigshistorikerna menar att lätta kavalleriet skulle vara en svensk uppfinning under 30-åriga kriget.

I själva verket har taktiken anor ad hedenhös. Den finns i det keltiska urarvet. En motsats till den Alexandersska falangen av massframstötar i block av fotfolk. Kelterna sades rida halvnakna snett mot och längs med fronten och vråla det värsta för att sätta skräck i romarna. Engelska flottan använde i princip lätta kavalleriet till sjös genom att med små lätta båtar snurra runt med den tungt bestyckade och otympliga spanska armadan då det begav sig.

Det nya Gustav II Adolf införde var att ryttarna fullföljde attacken med värjan och fick fotfolket i fiendens främre led att gripas av panik. Kavalleriet blev en lättare variant av medel-tidens riddarfänikor. Rustningen hade gjorts lättare och blev hjälm och bröstharnesk vilka även de försvann. Istället för riddarens slag- svärd fick man då lätta värjor och pistoler samt sista utvägen en mindre dolk. Hästarna gillade säkerligen utvecklingen och blev betydligt rörligare. Dessa var ju av en helt annan större ras än vanliga bondök och var förstås 5 – 7 gånger dyrare.

En ryttare var en tanks med fyra ben. Han kostade en för vanligt folk liten förmögenhet att rusta. Från 75 riksdaler uppåt beroende på hur mycket plåt man ville skydda sig med och hur mycket silver och guld man ville smycka sig med ... 1545 var en årslön för ryttare 30 mk och 15 för hästen.

Knappt hundra år senare 1630 och med mycken inflation i mellantiden kostade hästen 160 mk och en ryttmästare fick årlig hemmansränta 960 mk. Omräknat till riksdaler 160 rdr att jämföra med bondlönen 25. Det säger inte så mycket eftersom det var dyrt att leva utanför hemmet. Men vanligt folk tänkte nog att för det priset får jag ett gott 1/4 torp kanske t.o.m. en halvgård.

Wästgötarytteriet har anor sen 1536 och sen 1552 ingick med säkerhet dalbor i detta. Under Kalmarkriget var Dals ryttare tydligen i hemlandet medan Wästgötarna var i Ryssland. Dalborna var med Johan Storck och befriade Skara 1611.

Från längden för Älvsborgs lösen 1620-talet ser vi att Dal rustade relativt många ryttare eller hela 120 ryttare och pastoraten 10 och enskilda bönder som rusthållare ytterligare 20 eller ett helt ryttarkompani (att jämföras med bara 262 knektar). Frampå 30-talet ökade styrkan i Wästgöta-Dal till ett helt regemente om 1000 man. Oftast var 650 man på kontinenten och 350 hemma. Observera att all utskrivning till rytteriet var frivillig fram till 1900-talet. Dessa var de egentliga stridisarna varav en del säkerligen fikade efter gods och befordran.

Från sjökapten Rumenius lilla bok om Wästgöta Ryttare sommaren 1630 saxas:

Regementet bestod då av ca. 1000 till dels nyutskrivna i bataljoner om fyra skvadroner med vardera ca. 125 man. Översten Erik Soop hade en skvadron; nästkommanderande var överstelöjtnant Starck och i dennas skvadron fanns löjtnant Oluf Andersson sedermera adlad Silfverlood; kusin Knut, Soop major var med en skvadron och överste kvartermästare Uggla med sin. Därtill ryttmästarna med var sin skvadron Rehbinder, Gyllensvärd, Silfversvärd och Harald Stake sedermera överste i Wästgöta- Dal Ryttare, krigsråd och friherre på gamla dar. Dessa högsta officerare hade vardera 4 hästar.

I varje kompani fanns en löjtnant och en fänrik med vardera 3 hästar. Till detta en från menig stigen överstelöjtnant samt en fänrik på tillväxt så att säga. De hade ochså 3 hästar.

Föraren, (fanbäraren) och två corpraler samt mönsterskrivaren (fältväbel och brödutdelare) samt en reformerad corpral hade vardera 2 hästar. Därtill kom nån enstaka av övriga med två hästar. Antagligen privata hästar.

Med 1 häst vardera fanns profoss (militärpolis och bestraffare) balberare (fältskärare, chirurg som nöjde sig med att klippa och raka i fredstid) en predikant, två trumpeterare. Slutligen Mäster Thomas, hovsmeden som hade hand om befälets 23 – 24 hästar plus förstås de menigas 1 var totalt ca. 150. – enligt Rumenius kallades förrådsmannen ombord "russinskynklaren" så Mäster Thomas var en förlaga dvs. hovsmederna kallades så.

Munderingen var nog inte så paradmässig som den som beskrivs i avsnittet om allmoge-dräkter där den är av karolinersnitt. 1630 var det reglementsenliga "e långer värja", 2 pistoler, bröstplåt och ryggplåt om det fanns, bantläder, pott, och vintertid kort päls och karpus samt en mössa modell skidmössa. Möjligen har de som haft råd med det hållit sig med egen trosspojke med ök och klövjesadel att frakta mundering och andra tillhörigheter. Men bara när de skulle ta sig till utskeppningen i Stockholm. Där fick pojken vända hem.

Vidare av utrustning må nämnas att man under en stor del av seklet experimenterade med färger och former på uniformen samt med färger och utformning av fanan. Utspisningen var ofta enahanda och liksom till sjös för vitaminfattig:

"Under marschen till 2 måltider på person: 1 kanna öl, 2 hårda bröd eller en kaka mjukt, 2 marker fläsk, kött, fisk och smör tillhopa. På var häst till nattläger 1 1/2 volmar (famnar) hö"

Regementet leddes sedermera av i tur och ordning Erik Soop – Olof Eriksson Stake – Harald Eriksson Stake (bröder av Hönsätergrenen) – Olof Silfverlood – John Ugglas.

Harald Eriksson Stake skeppades ut i juli 1630 med sitt kompani bestående av folk från häraderna Väne, Flundre, Björke, Kulling, Ale 110 man plus 18 från Sundal, medan då resten av Dalryttarna var nån annanstans.

Harald var född 1598 och Olof "Beck" Silfverlood var född 14 år tidigare 1584 och började sin militära bana 1603 enligt egen uppgift. Han var redan erfaren soldat när Harald började sin bana med en skolning i dåtidens krigsakademi hos Movits av Oranien efter att ha varit page och kammarjunkare och var färdig kornett 1624. Olle Bek hade hunnit vara med i livländska kriget 1605 då Karl IX fick på nöten samt i Ryssland 1614 och med Gustav II Adolf sedan 1620-talets början.

Skomakarsonen hemma kallad Olof Bek, där skomakarsöner brukar få göra becktråd från barnsben har jag sett i min ungdom. Västgötar och kapt. Rumenius älskar myterna om denna Olle Bek som steg från korpral i raketfart – det är något med det låga ryttartorpet i nostalgin och enligt legenden:

Kung Gustav Adolf till häst efter Breitenfeld 1631 och framför hären kallar fram Olof med orden:

– Rid fram korpral!

och därefter:

– Drag ut din sabel, kornett!

Olof var inte sen:

– Räta dig löjtnant!

med staken i ryggen hörde han slutorden:

– Rid bort ryttmästare!

Olof var seg på många sätt och namnet Silfverlood härrör enligt legenden från att kulorna tog slut under en batalj. Då ryckte han loss knapparna i rocken och sköt med dem – huruvida han fick fortsätta till böxerä och korsdrag med blåskatarr förmäler inte legenden.

Alltnog han adlades 1638 under namnet Silfverlood med sköldebrev och dess:

"att han i rumman tid nu i trettiofem år i livlänska, danska, ryska och tyska krigen låtit sig bruka, vid alla tillfällen sig tappert och manligen förhållit och inte låtit fela att göra sin plikt tillfylles"

Han pensionerades motvilligt vid 75 års ålder 1659 och dog 15 april 1676 92 år gammal.

Man kan ana att bussar och ryttare gärna följde legendariska gestalter och kanske mer krigade för dem än för kung och fosterland – kanske inte alls för reformation och stormakt. En som Silfverlood inspirerade en och annan bonde och hans son. Manfallet var som synes ovan stort och i allmänhet större i fred eller borgläger än i strid. Det fanns rikligt med tillfällen att visa seghet vid sidan om den oförvägenhet som drar till sig uppmärksamheten hos överbefälhavaren och leder till snabba befordringar ... märkligt nog låter regementshistorikerna bli att skriva om Karl XII:s bravader.

I trettioåriga kriget följer huvudstyrkan i stort fotfolket. Wästgötarytterna var tillsammans med Finska Rytteriet ... hakkaa päällä pohjan pojat, Perkele, (hacka på Nordens pojkar átan!) lär ha varit finska rytteriets stridsrop och då oftast "högre flygeln främre träffen." Därutöver användes rytteriet för smärre framstötar och speciella uppdrag. Erik Soop slogs till riddare -27 efter en lyckad strid och övertog befälet året därpå.

Harald Stake lär ha räddat åtminstone en hertigs liv genom att ta tillbaka denne som var fången. Och -31 vid Burgstall fick han order om en snabb attack och sköt personligen en överste ur fiendens rytteri. Senare tog han till fånga en annan överste. Kort därpå blev han själv fånge och utväxlades mot sin egen fånge. När han hörde att kungen stupat vid Lützen gick han till ursinnig attack med sitt rytteri.

Den totala slaktordningen var i de stora slagen ungefär som vid Breitenfeld -31 med kungen och Banér på högre flygeln. Ytterst två finska rytteriets två regementen. Regementena 3, 4, 5, 6 inåt: - ett med tyska värvade under Tott, Wästgöta Ryttare under Soop, Smålands under Karberg samt östgöter under Sperreuter. Bakom fanns Rhengrevens tre regementen kavallerister som Förstaträffens reserv. Längst bak fanns överbefälhavare Banér med fyra kavalleriregementen av de utrikiska.

Regementet var halverat -38 främst till följd av sjukdomar och genom att hästarna gått åt. Harald skickades hem tillsammans med de avsuttna ryttarna. Ryttarnas historia är osäker under en kort tid, men troligen stannade de i Sverige vid gränserna. Med säkerhet deltog åtminstone ett kompani i Skåne -45 och ett annat nämns i Tyskland -46.

Vid Göteborg är Harald Stake befälhavare en kort tid runt -50. Silfverlood var inte med i polska kriget. Han stannade kvar i Sverige med 350 ryttare och var inbegripen i strider -57 på västkusten. Han nämns flera gånger i domböckerna.

Wästgöta- Dalryttare var med säkerhet med i Skåne -76 vid Lund och vid slutet av detta krig är de med vid försvaret av Bohus. Vid Bohusfästningen 1676 möter vi åter Harald Stake nu 78 år gammal friherre sen 1654 och krigsråd. Egentligen behöver han inte delta, men stridshingsten i honom vaknar i försvaret av fästningen. När den danska styrkans överbefälhavare skickar ett ultimatum svarar han med ett brev som går till historien i sin mustighet:

"Sittande skitande fick jag ditt brev.

Ju mer jag läste, ju mer det drev.

Marken var bar, fanns ej ett löv.

Med ditt brev torkade jag min röv"

Efter detta lär han ha stigit till häst och i spetsen för sina ryttare gjorde han en snabb attack ut ifrån fästningen. Sen brände han Kungälv för att inte fienden skulle få fäste i stan strax in till fästningen (och i sitt stilla sinne måtte han ha gett Karl X Gustav rätt när denne tidigare hade uppmanat Harald att flytta Kungälv. Men han hade då varit för blödhjärtad och drog ut på tiden för att blidka Kungälvborna vilka ej ville flytta.) Kanske han med sitt utfall även ville visa sin nye kung då tjugoåriga Karl XI att han nog inte saknade mod eller handlingskraft. Han hade kort dessförinnan fått bannor av unga Karl för att inte ha samlat tillräckligt med förråd från en redan utarmad omgivning.

"Tar du mej på dej,

så tar jag synden på mej"

sa presten nä han mötte jungfrun

Det var Stakernas öde på västkusten och i fejder med Danmark – Norge 43 – 79 att ständigt kämpa mot övermakt. Samtidigt som nog Stockholm förlade huvudstyrkan till södra Sverige medan Väst fick klara sig med ringa stöd och vapen och där släkten Stake utkämpade sina sista strider.

Indelningsverket

För det lokala samhället är ordet rote det centrala. Det lär komma från platttyskan närmast såsom många, många ord i svenskan. Ett minne av främst stormaktstiden. Militärer fick kunna tyska hellre än salongernas franska Åtminstone två ur Stakeätten skickades sydpå att förkovra sig. Den första under Johans tid var hos prins William "Den Tyste" av Oranien. Den tids eftertraktade läromästare inom stridskonsten. Harald Stake skolades i Västeuropas militärakademi hos Movits av Oranien.

Ock, ock, ock BrånaSme´ns himmelsfärd ändade i jöseldal´n

Detta exempelvis och ockuperingen av provinser ledde till utrikiska termer inom bl.a. det militära. Det ledde till att begreppet rote användes långt före Indelningsverket (se exempelvis ovan Sun 55 och Nor 56). Ordet betyder skara och kommer av latinets ruptus = bruten, så att man underförstår att det är en skara indelt i mindre grupper.

Böndernas roten var 10 bönder som ställde upp med en knekt och munderingen för krig. I fredstid ett knekttorp på 1/8 mantal inklusive manhus, lada och fähus. Det kunne knekten och hans familj nätt och jämt leva på. Roten blev senare bekväm för bönderna att ta till när gemensamma ting skulle uträttas som ett byalag även där det inte fanns bolbyar. Här på trakten händer det allt än att bönderna kallar samman sina roten.

Val 15 Kronotorp till landsknekt, röjare bortjagade. Observera årtalet!

Sun 28 Knektehustrur klagar över att ha lagt ut mantalspenningar för män som på tåg sen 2 år ...

Val 56 Korpralen har uppsatt stuga, lo och lada och brukat i 7 år.

Val 62 1/4 Husängen crono brukat av knektekvinna från Västergötland, som rymde till Småland.

Sun 67 Förridare testamenterade sitt för jord han såld i Frankfurt an der Oder.

Nor 87 Bör betala knektepengar 15 rdr.

I den första generationen av knektar och lägre befäl hade många arvejord eller så ordnade man något lite hemman för dem. Det nya var att alla knektar skulle ha standarduppsättning. Fortifikationsförvaltningen ritade standardhus för olika grader av militär från knekt till näst under regementschef. Cheferna kom från lägst lågadeln och hade egna sätesgårdar. De unga adelsofficerarna på väg uppåt på stegen hade förstås sitt ärvda hem för framtiden om man inte kom från en barnrik familj.

Standardritning kaptensboställe.

Indelningsverket var en process som började 1680 när Karl XI som enväldig gav direktiv om mönstringsmöten och vilket då för Dal tillkom i Alingsås -82. Kungen lägger -82 fram en i konfirmering av praxis om regementen på 1200 man i 2 bataljoner och 8 kompanier på 150. Han fortsätter under resten av sin tid att lägga ned mycket arbete på armén såsom att han -85 intresserar sig för knektarnas själavård. Det hade nog förut funnits präster med i fält, men nu hörde de även till fredstiden. I början av augusti 1691 var han i Vänersborg och inspekterade Älvsborgsregementet.

Från 1680 och framåt ser vi då domar om den praktiska utformningen av Indelningsverket, där bönderna nog tyckte att "dä ble for mö"... så ock friherren.

Sun 89 ... ej gjort laga byggnader eller knektehus, fördärvat gärdesgårdar, sålt halm avtaken och tagit med sig bord, försäte, låsar, spjäll, fönster och säng ur stugan.

Ved 90 Löjtnanten tyckte boställets hus var "medelmåttiga bondehus".

... kommispengar för soldat.

... soldat på Erikstads stom ¼ bör bygga lada till de hus han byggt.

... en pyråck förkommen.

Sun 92 Uppbrännt för rotemästare soldatmundering: en blå rock, carpusen axel-gehänget, skindtröjan, byxorna, peyrocken, knäremmarne och spännena".

Sun 93 Förbud för officerare att ta och uppbära av underhavande gemene ryttare och soldater, rustningshållare och rotebönder.

Sun 94 Tillhagenroten under frälse har ej knektehus färdiga – fler mål i samma ärende.

... ska bygga fähus, lo och lada till knektehusen.

... en undrar om lador till knektar, står ingenting om det i roteboken.

... friherre M Posse satt knekthusen i samskött skog, lär vara brukligt i andra provinser, remitterades till landshövdingen.

Sun 95 Corpralen lovats 2 öre av varje hel gård för han skaffat resolution att de ej behövde förfärdiga knektekistor till senaste mönstring.

... 6 rotar ej gjort färdigt knektehus.

... fått beslagen kista och kåpa

Över hundra bönder om ofärdiga knektehus inom Bolstad, Gestad och Grindstad

Sun 98 10 rotar sakfälldes med 40 mk/rote för uteblivna knektehus.

... handskar och halsduk borta ur mundering

... tredskats med matsäck åt soldat till regementsmöte i Vänersborg.

Sun 99 Om malätna carpuser och en pyrock.

... Rågtvets knekstom om olaga ölsalu.

Klippen vittnar om en tid då man hade stor översyn av detta rotesystem. Till detta ska läggas klippen om gamla pensionärer utan allt för mycket att leva på efter ett helt liv i krig. Senare infördes en pensionsålder vid 55, men då kom problemet: Var leva när den nya knekten behövde torpet?

Ovan ses hur officerarna försöker göra sig hemmastadda och tvistar med än den ena och än den andre uppåt och nedåt och får höra "giva den fanen". Det var under dessa 10 – 20 år grunden lades till Karl XII karoliner, men det faller utanför denna betraktelse.

Vidare ses att det inte var bara bönderna som ville komma så billigt undan som möjligt. Även herren på Löfås Maurits Posse kom med förslag hur man skulle stoppa undan knekt-husen till skogarna. De egentliga anspråken på mark var små. Det var kravet att kunna föda ett par kor och några smådjur. Eller frågan om kanske några tunnland beroende på hur mycket hö marken gav ... lätt för oss att säga.

Här följer ett exempel på hur fördelningen av boställen blev med Indelningsverket.

Officersboställen Tössbo kompani

Exempel på kompanis officerare tagen från Tössbo kompani om 79 meniga och officerare:

Kapten på Sörbole

Löjtnant på Tydje stom

Fänrik på Myran

Segeant på Bergane, Steneby

Fältväbel på Amundebyn

(denne kallades senare fanjunkare)

Mönsterskrivare på Västra Sjögar

Förare på Linheden

Furir på Skäggebol

Rustmästare på Karsbyn

Pipare på Sväljen

Trumslagare på Killingen och

Föskerud

Plus 79 soldatstommar, när folkmängden hade ökat på 1700-talet.

På regementet fanns förstås regementchefen och hans vice. Dessutom 1 regementsväbel, 4 skalmejeblåsare, 8 pipare eller hornblåsare och 3 profosser och vid behov skarprättare. Dessa regementsofficerare fick tilldelade boställen, där kronan råkade ha lediga gårdar och ett fåtal hade kanske egna gårdar att bruka mot kompensation av kronan.

Övrigt

Såsom framgår av inledningen fanns även värvade inom rytteriet. Adelsfanan värvade folk att strida i dess namn förutom adelns söner. Lika väl värvades till regementen som bestod av legoknektar.

Tidigare nämnda Rusinius var tydligen med i ett extra regemente av Värmland- Dalryttare under Barclay. På slutet var han med under De la Gardies snöpliga förlust vid Uddevalla.

Gustav II Adolf uttalade idén till Indelningsverket:

"varje knekt ska få en stuga, att sitta i och något att luta sitt huvud mot"

Men under hela denna krigiska tid var det ingen som hann sitta än mindre luta huvudet. Ett par exempel räcker ju ... Värmlands regemente förlorade 7 av 10 i epidemier under 1629 ... i slaget vid Skåne med 10 000 man stupade 332, 85 tillfångatogs, 252 rymde och 3147 dog i epidemier.

Man hann knappt vila ut mellan krigen och så länge man hade provinser behövdes knektar i borglägren. Pest var ett universalord för allehanda sjukdomar där undernäring var den nästvärsta efter total brist på mat.

Det fanns knappast åldersgränser för dåtidens krigare. Torkel Rusinius måste ha varit närmast lika gammal som Harald med sina 78 när Torkel var med vid Uddevalla. 1685 kom 5 förare och 1 sergeant till tings och gemensamt för dem var att de tjänat länge eller 30 – 48 år. Ett par var invalider och ingen av dem hade egentligen tillräckligt till födan. Med hatten i hand och jämnåriga i häradsnämnden vädjade en av dessa fanbärare om "nånstans att luta sitt huvud emot" ... vist är hjältens lön "hugg i Akilles häl och Herakles giftskjorta" … och alla deras bragder var bara ett skitgöra.

Och sen när indelningsverket kom, drog bönderna i det längsta på att bygga knektstugorna och ge knektarna huvudkudde ... såsom kungsordet från Gustav Adolf en gång i tiden varit – men historien visar ju att kungsord är inte mycket värda in för ekonomiska krafter ... svårt att begripa att unga spolingar genom alla tider så gärna tjusas av mannaförbund och uniformer och drar med ut i krig med vapen i hand ... tja, inte är homo sapiens sapiens, särskilt belamrad med förnuft inte ...

Hva ä dä, som står på sten,

böstar ben å klyfver horn å tutar

... jo dä ä Toppen dä

Inte ens officerarna fick egentligen sin lön av stormakten. På hemmaplan passade salongskrigare som Augustin Lejonsköld på att skinna staten, så att det blev inte så mycket över för hemvändande krigare. Harald Stake är ett exempel på en som dock hann bli friherre men utan de belöningar rättvisan egentligen hade krävt i jämförelse med de risker han tagit. Att jämföra med vad salongslejonen fick för ingenting ... men vem har sagt att världen är rättvis ... å andra sidan hade han nog sitt på de torra ändå …

Det var så stormakten vanns … och förlorades …