Isis och dolken

Detta avsnitt är i mångt ägnat att visa att åtminstone de tidiga yxorna och dolkarna var fram för allt delar av en religiös sedvana. Det gäller så väl Inanna som Isis. För sistnämnda får vi dock söka oss till Alperna efter bevis.

En annan viktig skillnad mellan Inanna och Isis var att om Inanna var vattnet, nymånen och Jungfruns stjärnbild, så var Isis solen och några stjärnbilder. I Egypten var jorden manlig. Nymånen var ett enkelt och lätt synligt fenomen, medan solen var för vanlig och stjärnbilderna var mer abstrakta. Vist hade egyptierna rätt att solen är livgivaren och vattnet bestod Nilen med, medan Sumer var mer beroende av bevattning och nederbörd.

I Europa är dolk av denna typ ett särmärke för Alpernas kultur. Den finns i massor knackade i bergsidorna. Förmodligen var ett av skälen att det var "big bisnis" att göra koppardolkar på samma sätt som en del iban-yxor är efterlikningar av kopparoriginal. Ett annat skäl var att åtminstone vissa byar hade ritual helt baserad på dolken som symbol. Man har grävt ut gravplatser i form av en dolk. Bredvid har man funnit fält där man tydligen bedrivit rituell plöjning, när väl plogen kom till Alperna under tredje årtusendet.

Kanske man ska dra slutsatsen att ett signum för Europa är att modergudinnan uppträder tillsammans med dotter. Vi finner dem i Bretagne konst med gaulois espri … i Alperna … och den mer kända Demeter och Kore. På svenska Jordmodern med Flickan.

Kopparåldern började förmodligen i Alperna strax efter 4000 f.Kr. Men har knappast varit var mans egendom. Det är förstås inte alla bilder som är så perfekta som de efterliknade koppardolkarna:

I vår tid har vi blivit uppmärksamma på den kemiska erosionen. Den hotar våra hällar, men skymmer att det pågått en naturlig förslitning och erosion i 4 – 6000 år. På åtskilliga häller kan man upptäcka flera skikt av ristningar, vilket gör det svårt att få kronologi och sammanhang i vissa hällbilder. En känd häll med många skikt är Bräcke, Bohuslän. Ett kaos av symboler och där man därtill upptäcker nya svaga bilder varje år. På Fossumhällen dominerar rätt djupt huggna bilder från bronsålderns baltatid. In emellan finns figurer i annan stil. Mest avviker en dolkstav från den stilens andra period.

På samma bild från Vitlycke finns en och annan liten oupptäckt figur inom bildsnittet. Men när det gäller dolkstavar kan man se att den vann aldrig insteg på våra hällar. Förövrigt lär den inte haft någon större praktisk nytta annat än att slå hål i jorden med. Ett ytterligare bevis för att dessa varit ämnade för ceremonier. Det har visat sig att dolkkulten i Alperna kanske måste betraktas som sekterisk … eller kanske det bara var kopparsmedernas kult och begravningsseder. Vanligt folk fick först utsättas för vädrets makter. Sen brändes resten och eventuella rester begravdes i massgrav.

Detta faktum plus en del andra och senare iakttagelser leder till att bästa arbetshypotesen för fornsamhället är att det var federativt. Härmed menas att folkland med olika seder var insprängda i "ödemarken" och mellan varandra. I Norden förmodligen ända fram till vikingatiden. En del bedrev vanlig odling och avel … andra fiskade och jagade … medan andra lekte herrar … och de rikaste bedrev handel. Vi kan aldrig bevisa om det fanns hövdingedömen annat än inom det lilla område en exklusiv anläggning möjligen kan få oss att tro. Jämför de olika lagrummen under medeltiden.

Vi kan konstatera att baltatypen i ristningar av den tidiga sorten är koncentrerade till Skåne. Endast Gladsaxe har en ristning med en form av dolkstavar. De ställer frågan "Kunne de användas till nånting?" Kanske skaftet är överdrivet S-format på bild. Den typen kan man kalla den östgötska modellen.

Isismyten är minst lika gammal som Inannamyten och finns utformat i de s.k. papyrustexterna från pyramiderna i mitten av tredje årtusendet. Den syns dock inte i Norden förrän under bronsåldern och tydligast i Högsbyn där man finner "liket" på åtminstone två hällar. Den sumeriska myten handlade om pånyttfödelse genom att överlämna säden mellan två kvinnliga idoler. I Egypten var det frågan om att använda begravningsmyten och skicka Osiris iväg till underjorden för att återuppstå som Horusbarnet.

Det egyptiska odlingsåret började med vårt motsvarande början av februari. Då framställde man en "sädgubbe" av sand och halm och sådde korn i den och fuktade. I vanliga fall följde sen grodden ritualet. Det var ett test på grobarheten innan den verkliga sådden.

För mänskliga lik var det mer invecklat med balsameringen och först under förra århundradet började faraonerna återuppstå och växa till sig. Bäst tycks det gå om man kapslade in mumierna i guld. Då fick de evigt liv likt Tutankamon.

I de tidiga dynastierna efter 3000 f.Kr var faraonens titel Horus. På svenska betyder det Tiden och är egentligen vad vi i sen tid kallade ålderman eller årman i våra små sammanhang.

Isismyten var en sol och stjärnmyt, där solen var "stegaren" och när den kom till pågällande stjärnbild vid soluppgången var det då dags för än den ena och än det andra … återigen frågan om att kunna skilja på karta och terräng, vilket inte ens egyptierna klarade av alla gånger. Man avläste solläget på samma sätt vi gör i öst, medan de som följde månåret avläste mitt emot på djurkretsen dvs. solbanan.

Nygammal tid

Det ser ut som om det skulle ha uppstått en ny tid 2200 - 2000 f.Kr. Det är då genetikerna börjar tala om urhem och att arierna skulle ha tagit över jorden. Den teorin tål inte granskning vare sig genetiskt eller vad gäller språken utveckling. Språken är lättast att analysera. Där hamnar man i släktskap beroende på influens genom grannar och handelsvägar. Det har pågått de senaste 50 000 åren åtminstone.

Ett av de svagaste argument språkforskarna använder är att definiera släktskap genom att se hur talet hundra skrivs eller uttalas i de olika språken. Kruxet är att decimaltalen är ett par tusen år yngre än arierna. Det är rätt ointressant att veta om vi har gemensamma ord. Mer fruktbart är att se vilka föreställningar vi har gemensamt och försöka utröna varifrån de kommer och varför de har uppstått och vart de leder förstås.

Alltnog de ioniska kulturerna börjar blomstra på allvar vid denna tid. I Västeuropa ser vi tydligast ett trendbrott i att man börjar bygga hällkistor. Söderpå lär de vara riktade efter kyndelsmässan eller den egyptiska kalendern. Här på Dal tycks majoriteten av öppningar pendla mellan sydost och sydväst utan nån större fundamentalism. En del ligger utanför kärnområdena, vilket skulle kunna tyda på att det har varit en sekterisk rörelse. Men genast finner man andra områden där denna tes ej stämmer. Och vi har osäkerhetsmomentet att vi vet ej hur många kistor är borttagna.

Andra symptom är att man kan konstatera odling av säd vid denna tid. Slutligen den allmänna symboliken i att man funnit förmodade gravgåvor såsom (Isis)dolk och (Isis)hänge förutom hålyxa och något lerkärl utan särskild rituell särprägel. Enligt nån egyptisk källa lär de ha missionerat i världen vid två tillfällen. Kan konstateras att Isis syns tydligast i danska ortnamn. Det är namn vilka innebär den frågande gudinnan bl.a.

Verktygen hade på de flesta håll utvecklats under tredje årtusendet.

Dubbelyxan är fortfarande av rituell karaktär så väl i Norden som på Kreta och i ioniska världen. De avlösas med bronsen och snart av den njurformade baltan. Däremot är håleggade yxan ett tecken på att man börjat bearbeta trä. Med den fastsatt som tväryxa kunne skickliga hantverkare göra vad som helst. Märkligare var inte ens den egyptiska snickaren verktyg. Även mejslarna talar om att de användes för speciella ändamål … gissningsvis för arbete i trä.

Det var när vårdagjämningen gick in i Perseus Avlaren ca 2100 f.Kr och kunne användas som ledstjärna till runt 1350 f.Kr. De som började året vid Kyndelsmässa och observerade vid soluppgången kunne också använda bilden genom att flytta framåt ca 45 grader och använda Andromeda och figuren vi kallar Fisken som avlare och dra ut djuret med hela Pegasus. I norr såg man här älgar eller renar. I söder såg man älg och hjortdjur och där hinden tycks ha varit en av favoriterna.

… utan att det är de himmelska idolerna föregår med gott exempel förebild. Denna scen finns på flera hål. I Stora Hoghem där det även finns en giftermålsscen, Kallsängen, Aspeberget, Lilla Arendal? alla Bohuslän; Sagaholm, Småland; Borg, Ekenberg i Östergötland, Val Camonica; Alperna; Herrestrup, Själland; Alta, Nordnorge, Nämforsen flera varav en är med betäckande ren, men omedelbart bakom finns ett fotspår med markerad tå. Tycks vara symbol för Perseus.

I svenskan kallas det tidelag dvs. underförstått att binda eller tillvänja tiden. Man finner ordet även på Sparlösastenen som tycks vara en tidstele. Lingvisterna vill måhända komma med andra förklaringar eller förneka att ord kan vara så gamla, men man band tiden under många årtusen och något ord måste man ha använt.

Scenen från Hoghem uttrycker också att först skulle gudarna göra det som exempel. Samma finns underförstått i Eddan om Tor, Siv och lilla hjälparen Tjalve. I sen tid lär det ha varit brukligt att patron skulle vara häradsbetäckare och pröva åtminstone husfolket först.

Evenstorps ristning kan med största säkerhet räknas till hällkistfolket och av egyptiskt snitt med sol- och stjärnåret i fokus. Där finns visserligen inte dolkar i ristningen, men Hästefjordsområdet rymmer minst 14 hällkistor och med rikliga fynd. Dolken hade inget större värde, annat än som symbol för att ett av odlingens problem var att få ha sina åkrar i fred. Det är inte så bara att påta i jorden och basera sin livsföring på vad den ger.

Sumeriska bondepraktikan rymde enkla råd … att plöja tre fåror dvs. bryta jordskorpan, hacka sig igenom, till den ständiga fukten … Inanna åtföljdes av två idoler för bevattning och gödsling. Det var viktigare i Sumer och hos oss än i Egypten där man fick det mesta gratis … Vidare gav man rådet att vända jorden och slå sönder kokorna ... Sen gav man förstås även råd för skörden och tröskningen. Här en egyptisk skördemaskin modell äldre:

Det går inte att se att man i större utsträckning skulle ha börjat sommaren med Kyndelsmässa i Norden. Man måste nog längre söderut för att det skulle vara praktiskt … ens under andra årtusendet då klimatet var aningen mildare än vårt. Därför blev mars och april den egentliga vårens början.

Detta var en kort genomgång av de två stora religionerna. Mer finns i andra delen. De åtföljs först av ett avsnitt om lagar samtidiga med hällristningarna. Sen följer en genomgång av de viktigaste ikoner och symboler för Tiden samt ett besök i Högsbyn, vars symbolvärld måste betecknas som tidig. I mångt före bronsåldern och en bra inkörsport för förståelsen av urtidslagarna på hällarna.