Fartdårarna

fartdårar, vagnristningar, ringridning, Gundestrup, Frännarp, Åketor, eldvagnen, solvagn

Ioniska stridsvagnar

Vid samma tid skulle arierna ha utplånat Induskulturen så i grunden att inte spår syns. Grekerna lämnade spår fast Alexanders dog efter bara 13 år och påverkan tynade snabbt bort. Märkligt även med Induskulturen att dess skriftspråk kan leva vidare till våra dagar. Visserligen lite avsides på Påsköarna men ändå. Vida mer märkligt är det att en gestalten Buddha = Siva = är en Indusgestalt och kan leva vidare sen 5000 år. Märkligt att braminerna egentligen bedriver Indusfolkets astronomi. Man skulle kunna få fram otaliga drag i Indien vida äldre än ariernas förmodade herravälde.

Det ende som går att spåra i norra Europa runt 2000 f.Kr. är att en del av folket egentligen fortsätter seden med gånggrifter "modell Mini" dvs. hällkistor nästan hela bronsåldern ut. Samt att samma folk tydligen var odlare. Det är en samtidig händelse, men knappast något specifikt ariskt drag. Ej heller är det specifikt ariskt att man överallt från Kina till Västerhavet tycks bilda mannaförbund som leker med hästar och vagnar. Det är samtida kulturdrag, men ej specifikt ariskt.

Den ariska teorin går inte att förena med praktiken och fynden. Om man skulle önska bokbål, så skulle det vara med enbart syfte att bränna upp befängda ariska idéer. Samma gäller egentligen också alla genetiska teorier inom arkeologi och språkvetenskap. Kultur och språk är ej nedärvda.

Vår inlärningsperiod är lång … numera ska vi ju lära hela livet för att passa företagens mall. Det innebär förstås att miljöns procentuella andel vida överstiger arvets.

Våra kulturella mönster får vi inte med modersmjölken så som många enklare varelser. Och hur kan man bedöma om en fågelunge lär moderlighet genom att behandlas som unge eller om det är gener som styr? Vår omgivning och fostran ger oss såväl tillhörighet som kulturella beteenden.

Lite slarvigt säger man att "nöden är uppfinningarnas moder" … men mer allmängiltigt är nödvändighetens lag. Den tvingar på människan lösningar för att släktet ska överleva. Behovet att släktet överlever är den nedärvda yttersta livsgnistan man inte kan kompromissa med. Det är som en reflex i förlängda ryggmärgen utanför vår kontroll.

Inom djurvärlden är det inte strängt nödvändigt att hålla ungarna hos modern så länge som vi gör. Varje ny generation måste egentligen skapa sin egen nya värld. Redan tidigt har barnet en egen vilja och de starkaste värjer sig mot vad de vuxna vill pådyvla dem. Att flickor lär sig omvårdnad genom att leka med dockor är förstås en kulturell fördel, att de må veta hur de ska göra senare när det är dags.

Dock kan det glömmas. Därför är antagligen något av behovet att leka med dockor, för att barnet vill förstå varför föräldrarna håller på med att pyssla alternativt jönssa med "stora karln eller stora flickan." Denne vill dock klara sig själv … en a´n har ett ärr på vänstra handled när jag som fyraåring skulle bevisa för mormor att jag kan skära bröd själv. Skulle inte hon ha stört mig skulle det ha gått bättre … tror jag än i dag. Och vad hon skällde sen efteråt. Jag som ville vara hjälpsam när de vuxna alltid klagade över att de inte hinner med allt..

Den som försöker lära andra människor upptäcker fort nog att alla vill egentligen gärna stånga pannan blodig själv … istället för att gå genvägen att lyssna till gammalt folk eller de som varit med för. Den inställningen är inte medfödd, utan en utveckling i ett allt mer individualistiskt samhälle. Det vore knappast tänkbart i ett samhälle beroende av den kunskap man samlat hos gammalt folk. Och därmed sagt att vi är inte produkt av endera arv eller miljö, utan av både och.

Sen en annan logisk följd. Vi ska jämföra oss med den omgivning vi möter och lösa dess problem … och ej jämföra oss med nån mall vi ska påtvinga oss själva och omgivningen. Detta om vi vill vara intelligenta och undvika korkat evighetsarbete. Detta var grova pekpinnar men min livserfarenhet och nutida verkligheten säger att de ibland behövs. Och nu till den ioniska kulturens framväxt även i Norden … nu när den ariska genetiken är avfärdad.

Förmodligen var hästskjutsen med en lätt vagn ett överklassnöje. Man ser dessa lätta åkdon på grekiska vasmålningar. Grekerna var trots allt icke för jämnan i strid.

I Norden föddes en tradition i hällristningarna att teckna hästarna med lång kropp och den fortsatte även i guldmedaljerna och där vi också ser utsmyckningar och ringar i betslet. En del kan ha varit ny inspiration från Rom där ryttarna visade upp sig och såväl häst som ryttare bar mask.

Storleken ändrades inte mycket på bondhästar fram till vårt sekel. Under medeltiden framavlades store stridshästar för att kunna bära rustningarna. Men de förblev överklassens och storböndernas lyx eller för deras ryttare. Vanligt folk hade små hästar. Oxen var dragdjuret fram till vår tid.

Snarare lite lek och tidsfördriv. Det påminner om när vi ungdomar på kvällarna red ringridning på stranden. Det gällde att kasta ett spjut genom en upphängt ring. Tror att även hästarna tyckte det var roligt. Mest njöt de när vi lätt dem simma i havet för att kyla ned sig.

Vår granne sognefogden hade oldenburgare. En svart ras av nutida medelstorlek, medan vi hade lätta fredriksborgare. Grannen mitt emot hade belgare. Ardenner är sällsynta på Själland. Belgien har tydligen specialiserat sig på "belgian blue" dvs. det kvittar om det är kor, svin eller hästar så avlar man fram djur med biffiga skinkor.

Vid gillen var det förstås gnabb om vem som hade de bästa hästarna. Svaret må väl bli att varje ras hade nån positiv sida. Belgarna sprang inte långt iväg medan man kunne njuta av fartens tjusning med de lätta fredriksborgarna. Jag har en gång åkt fyrspann med fyra vårfriska oldenburgare … det var åka det i två mil innan de lugnade ned sig. Nästa dag var det samma visa.

Vagnristningar

Man ska se ristningen i nattligt släpljus för att se att sju av vagnarna framträder kraftigt. Detta innebär att de kan ha varit symbol för de sju månvarven under sommaren. Resten antyder att man under en längre tid som kulthandling har hållit på att rista vagnar. På samma sätt som vi kan se att skålgropar har ristats som ersättning för andra kulthandlingar.

Samma tidsymbolik kan man spåra i några av våra ristningar och även i Val Camonica. Man har plockat isär vagnen och dess idé för att se om det skulle kunna användas till något nyttigt.

Samma tecken på spekulationer kan man se vid Disåsen, Brastad; Kalleby; Aspeberget; Varlös; Kasen Ryk; Hjälpesten alla i Bohuslän och i Norge Haga, Skjeberg; Begby, Borge; Sannesund, Sarpsborg; Flatberg, Östfold. I Östergötland, VästerGötland och resten av Skåne tycks man inte ha varit intresserad av fartvidundren. Samma ser vi förstås även i Val Camonica i Alperna.

Vi kan bara spekulera i vad man diskuterade och planerade när man tog isär ekipaget och använde det som symboler. I indiska Rigveda finns en del dikter som handlar om eldoffret till Agni. Däri ingår eldvagnen som attribut och man har plockat sönder den i sina delar för att symbolisera ceremonins olika delar.

Som pojke föreställde jag mig vara Tor en gång jag körde med ett par getabockar. Undrar hur Tor fick sittfläsket att rymmas i en getvagn? … numera tänker en a´n på det när Såtenäsflotiljen håller på och mullrar med senaste pingvinen JAS eller vad den nu heter … så som den hoppar i sjön.

Vet ej om det är humor som har lastat en jätte på ryggen av bocken i ovanstående bockspann från Björneröd, Bohuslän. Mer sannolikt är att det ursprungligen är en markering av att tiden gick in i Väduren runt 1250 f.Kr. Vi ser en knatte på kuskbocken. I Indien kallades han Pushan.