Osäkerhetsrelationen

Vädursristning, altare, fågelmän, enstrukna och tvåstrukna, Valfisken, vårseder, jaktlag

Vädurshornen finns inne i cirklarna och ovalerna. Förövrigt ser vi att skeppen med lurar och fotspåren är av samma typ som i Bohuslän bl.a. Sammantaget med Baltzers ristning och en nedan från Aspebergets baksida får de illustrera osäkerheten inom denna typ av forskning. I detta fall antyds med tunnare linjer att det finns ett äldre ristningslager med stora djur och fiskar. Denna teknik går i detta fall då motivkretsarna är så vitt skilda. De stora djuren är förmodligen från före 4000 f.Kr. medan båtarna med lurar är från ca 1000 f.Kr.

I Alperna har man kommit på att teckna de olika lagren med färger. För tolkaren är det ett måste att kunna se skikten och vilka figurer hör ihop.

Ett annan osäkerhet är frågan om vi förstår ristningen innan vi börjar rita av den. Det gäller generellt för allt vi vill avbilda eller efterlikna. Om vi förstår eller har inlevelse får vi en känsla för hur det var tänkt. Vi vet inte om det är det som spelat in när Lauritz Baltzer ritat ett eldklot på Aspeberget, där de två hjälperna kan förstås som lågor.

Tidsfaktorn kan vi sällan få fram i en tvådimensionell ristning på ett vettig sätt och värst är det med erosionen. Det är ingen ny företeelse utan den har pågått de över 6000 år man höll på att rista i berg.

Verbal forskning är sällan exakt vetenskap och verkligheten är mångtydig, varför forskarna kommer till olika svar. Sen är det väl också en intern maktkamp inom skrået att alla vill framstå som de sanna profeterna. Samma gäller förstås tolkningen av hällristningar där man får förlita sig till den bild man får genom att ställa samman många små detaljer. I alla händelser är det bättre än att man tror att det bara är klotter.

För min del månar jag förstår särskilt mycket om världsarvet på Dal och i synnerhet då Evenstorp och Högsbyn. Högsbyn är särskilt utsatt för surt nedfall eftersom det är frågan om lerskiffer. Det lösas upp av surt nedfall. Dessbättre är nedfallet bara en fjärdedel av vad det är på Västkusten. Men det innebär dock att man behöver oroa sig.

Ett intensivt arbete med att få det mesta slutligen dokumenterat är förstås enda sättet att varaktigt bevara arvet. En annan mer osäker fara är lavarna som kan lösa upp ytan. En porös yta löses i längden fortare upp än en slät. Såg ett tag en del gula lavar på Laghällen. En möjlig förklaring är att gödselspridaren har kommit för nära hällen. Det är samma fenomen som här i stan att träden som är utsatt för mycket avgaser blir gula av lavar. När man jämför dagens Ronarudde och äldre bilder tycks lavarna ha kommit de senaste decennierna.

 Även detta är en Vädursristning där museets folk har lyckats få fram erosionen. Men vädurshornen syns ännu liksom den magnifika bocken. De två gubbarna med olikt dekorerade kroppar har fått mig att anta att de ska symbolisera odlarens år och avlarens år liksom den ena ristningen från Finntorp. Därtill var lurarna antagligen kopojkarnas symbol. Man skulle blåsa i lurar symboliskt vid vårens början, men annars också för att hålla Gråben och Brunfäll borta … och antagligen lyssnade de.

Odlarna däremot behövde egentligen grövre don för att hålla de tvåbenta vargarna och de vårdslösa kopojkarna borta från åkrarna. Därför ingärdades åkrarna. Ett problem lika gammalt som skilda näringar. Man glömmer lätt att i glesbygden var jägaren och fiskaren den tredje parten. På tal om magnifika bockar här en från Massleberg:

… det är måhända långsökt men ändå går tanken till ifigenia ordet är grekiska och betyder "istället-för-offer". Någon gång i tiden har man beslutat att offra djur istället för viktigare ting. Inanna lär ha blivit förgrymmad när en av bordsnöten kastade ett avgnagt ben som offer.

Här i Nord nöjde sig björnjägarna med att offra de väl kokta benen. Tyvärr vet vi inte när människan började tänka ekonomiskt, men länge sen är det … fast Han tycks ha glömt det. Dålig ekologi och estetik är dålig ekonomi. Det ser vi mycket av i våra dagar.

Nästa bild är Tommy Anderssons version av denna häll en häll från Skogen, Högsbyn. Det är bara i enstaka detaljer och tillägg den skiljer sig från Karin Rex Svenssons versioner jag i allmänhet har följt med eventuella tillägg av Tommy och mig. I mitten längst upp finns en "fågelman". Karins version är ett hjorthuvud. Kan inte komma på just var jag sett en precis likadan. Jag tror det är en figurin från Kykladerna. Det är ett exempel på att olika versioner kan ge olika resultat … det är praktisk relativitet att man i denna typen av frågor måste räkna med att man inte alltid kan träffa rätt.

Även på denna häll finns symboler för att gå i jord. Det finns de enstrukna och tvåstrukna fotspåren för sommar och vinter. I vänstra nedre hörn ser vi symboler från sista årtusendet. Det är han som står på ett djur. I Persien var det Ahura Mashda på Tjuren. En stjärnbild av Kaitos vi kallar Valfisken, medan man i söder kallar den Tjuren att skilja från Oxen. Hos hettiterna stod mannen på en hjort. I Syrien var det en tjej som stod på en tjur. På Kreta voltade tjejer och killar över Tjuren … kanske det är samma ekipage som i Vitlycke där en fartdåre åker med älg … ännu längre ned är det djurhetsning på gång. Ett omtyckt folknöje under några årtusen.

Ett tredje skikt i ristningen är de skurna linjerna. De flesta torde vara från sista 500 åren f. Kr?

"Älgskog"

I Peru brukar de unga tu rida upp i bergen när det liksom börjar dra … på andra ställen kastar de sten på varandra för att visa intresse … I Västeuropa tycks det ha varit så att de unga sökte sig till Lunden eller Hultet … under medeltiden fick de unga ligga i höladan om sommaren. Där fann man varandra och sen var det te´ för de gamla att "få ihop det " så att det inte föddes föräldralösa barn.

Det tycks ha varit en allmän tendens till att de unga parade sig om våren med barn till jul, medan de äldre gjorde det till midsommar med barn till våren.

Anledningen till att det här antas att "Skogen" var ett område för de unga är dels andra betydelsen av folkminnet, dels några av småristningarna. Efter Tommy Anderssons inventering av hällarna är jag kanske mindre säker … men ändå. De sista ristarna är från 1800-talet enligt inskrifterna "kasade" de där … men man får la tro vad man vill.

Den skurna foten och solen med strålar är nånståns däremellan. I alla fall handlar det om fruktbarhet. Det är den lilla symbolen som visar "gå i jord" och para sig med Goan.

  ….

Här är det händerna och den flygande hingsten … det ska vara fruktbarhetens ax ovanför.

Det är ju så att en fri fantasi kan se "Den, och dens hållfasthet" lite varstans. Vi är ofta alldeles för indoktrinerade av skilda makter för att tillåta oss fritt värna släktets fortbestånd. Det är maktens väsen att vilja bestämma vad man får tänka också.

Nån har sagt att Dal har Nordens mest olika ristningar. Det stämmer i synnerhet på Skogen i Högsbyn. De små hällarna är svårtolkade. Det enda som kan sägas att av båttypen att döma är många från Vädurens tid. Men sen finns det också äldre och yngre ristningar. De yngsta fornristningar kanske så sent som 4–300-talet f.Kr.

 Seder om våren

I de fall då vi har med figurer och situationer beskrivande ristningar är det i regeln våren och ett framåtblickande från våren man har ristat. Samma gäller allmänt i resten av världen och även praktiskt i dag att det är påsk och pingst som gäller. För de profana festerna är det bara att titta i almanackor med traditionella fester i olika länder i Europa. Men nu till vårseder från 1300-talet f.Kr.

Här är det inte bara frågan om att kopojkarna släpper ut korna och andra drar med årder. Här finns en orm som är symbol för jorden som livmoder. En bågskytt som skärar markerna.

En av de få gångar min fosterfar gav sig tid med mig var runt första maj ett år. Han tog mig med ut i verktygsboden och tog fram de sten- och flintyxor han hittat under årens lopp. Och sen också någon oformlig flintbit. "Den första elden man tänder om våren ska man egentligen slå med flinteld på gamla viset," anförtrodde han mig. Sen försökte han klara det själv, men han hade nog tränat för lite … det spelar mindre roll. Under några korta ögonblick förmedlade den annars karga mannen sitt samband med det förgångna och sin respekt för förfäderna.

Naturligtvis var det jag som hade ett irrande getöga över jorden i fortsättningen. I synnerhet om våren när jag barfotad harvade med hästar. Försökte hinna med att få spikraka harvdrag så som man gjorde på de stora gårdarna där mannen hade tjänat … och sen då se till att jag inte missade något fornfynd. Det lönade sig. Under mina år på åkrarna fann jag en fin flintmejsel han fick till sina samlingar.

Forntidens bönder växte liksom inte bara ur jorden utan ur sina förfäder … och de hade namn på sina kor. Hästen var husbonds stolthet. Det var den första som fick mat om morgonen och den sista som bäddades ned på kvällen innan det var sängdags. Något av detta ser vi ur en del hästristningar på våra hällar.

Men nu tillbaka till vårsederna. Det är sällan vi ser våreldar i våra dagar. Men till sen tid var det sed att sveda ljungheder och hästhagar, som en rest från lövbrukets tid. Än längre bakåt röjdes förmodligen stora ytor för att bli tjänliga inte bara för odling utan också för husdjur och t.o.m. för hjortdjur. Hjortar finns gott om på våra hällar och räknades säkerligen till husdjuren.

Från sumeriska symboliken och historien vet vi att Inanna "uppfann" skuggande träd. I symboliken ser vi att hennes getter antagligen hade föreslagit detta, eftersom en symbolisk bild är två getter betande av ett träd. Samma symbol möter vi i Indien, Grekland och Mellaneuropa. Tja, sen lärde sig människan att flytta trädkronan ned till jordiskt plan och att skörda löv. Det var inget nödfoder, utan husdjuren blev vana med det … och hjortdjuren finner det smakligt.

För en gångs skuld har inte Lauritz fått allt rätt i ovanstående bild. Men det skärper uppmärksamheten mot ändringarna.

Lösningen på bilden med hinden är antagligen att kiden fick inte "skördas" förrän på hösten eller efter Skyttens stjärnbild hunddjuret. De två sträckorna på vardera sidan om kiden betyder att de undantas till "en annan tid" I klartext vår äldsta jaktlag.

Det är inte så bara att följa pojkfantasierna och tro att naturfolk bara går ut och skjuter en hind när de behöver kött. Alla djurarter inklusive ibana människor på landet har ett kärt förhållande till alla ungar … undantaget är ju som bekant norrmän som klubbar sälungar åt lyxhungrande urbaner i städerna.

Annars är det så att det tycks vara så att det hos rovdjuren är flykten som utlöser jakten. Om däremot en unge är stilla eller vill göra bekantskap kan även de största motsatserna bli vänner. Vuxet folk vet att varje sak ska skördas till sin tid och det är dålig ekonomi alternativt idiotisk lyx att konsumera innan föremålet nått maximal storlek. Naturahushållet var inrutat efter vad som skulle skördas och när