32.

Varken skyterna eller något av de andra folken som bor här, utom möjligen issedonerna har något att berätta om hyperboréerna.(nordligaste folken). Men för min del tror jag att ej heller dessa har något att säga om dem.

Annars skulle skyterna ju ha berätta något liksom de som berättar om de enögda människorna. Men Hesiodos har talat om hyperboréerna, liksom även Homeros i "Epigonerna" om nu verkligen Homeros är författaren till denna dikt.

33.

Det allra mesta om dem berättar emellertid delierna. Enligt deras påstående har hyperboréerna inlindat offergåvor i halm och skickat dessa. Från dem kom gåvorna till skyterna och sedan har dessa gått ur hand i hand från det ena grannfolket till det andra till dess att det kom fram till Adriatiska havet.

Därifrån avsändes de söderut och innevånarna i Dordonna var de första grekerna som tog emot dem. Från dessa vandrade de vidare ned till Meliska viken och över till Euboia. Därifrån skickades det från stad tillstad ända till Karystos. Sedan hoppade man över Andros eftersom karystierna förde dem till Tenos och tenierna sen vidare till Delos. På detta sätt hade offergåvorna således kommit till Delos.

Först ska hyperboréerna ha sänt två flickor som delierna kallade Hyperoke och Laodike och med dessa offergåvor. För ge dem ett säker skydd skickade man med fem landsmän som följeslagare. Dessa kallas nu perferéer eller överbringare. De åtnjöt stor heder på Delos.

Men när dessa personer aldrig kom tillbaka tyckte hyperboréerna att det var hårt att skicka iväg utan att få tillbaka. Så om det skulle gå till på det sättet började man istället att skicka de heliga offergåvorna inlindade i halm. Man förde dem till gränsen och ålade sina grannar att skicka dem vidare till ett annat folk. På det sättet skickades gåvorna vidare och kom till Delos, berättar man.

För min del känner jag till något som påminner om dessa gåvor. När de trakiska kvinnorna offrar åt Artemis offrar de alltid gåvorna inlindade i halm. Detta vet jag att de gör.

34.

Deliernas barn, både flickor och pojkar klipper av sitt får till de hyperboreiska flickornas ära. Flickorna skär av en fläta före bröllopet och virar den om en slända och lägger den på flickornas gravvård. Den ligger på vänster hand vid ingången till Artemistemplet och ett olivträd växer bredvid. Deliernas gossar virar håret omkring en planta och lägger det på graven.

35.

De två flickorna åtnjuter alltså denna heder av innevånarna på Delos

Man berättar även att före Hyperoke och Laodike kom ett par flickor Arge och Opis från hyperboreernas land. De hade vandrat genom samma länder som berättades tidigare och kom till Delos. De kom för att lämna en skatt de åtagit sig att ge åt barnsbördens gudinna Eileithya för en snabb förlossning.

Arge och Opis skulle ha kommit i sällskap med självaste gudarna och de hade fått andra hedersbevisningar av delierna. Ty deras kvinnor insamlade offergåvor åt dem under det att de anropade dem vid namn i en sång som Olen från Lykien har diktat åt dem. Av dem lärde sig öborna och jonerna att besjunga Arga och Opis medan de åkallade dem och insamlade offergåvor.

Denna Olen diktade efter sin ankomst från Lykien även de andra gamla sångerna man sjöng på Delos. Askan efter lårstyckena från offerdjuren man förbrände på altaret blev utströdd på Arge och Opis grav. Deras grav ligger bakom Artemistemplet på östra sidan nära intill kéernas festsal.

36.

Detta må vara nog sagt om hyperboreerna. Ty berättelsen om Abaris, som uppges ha varit en hyperboré vill jag inte återge -- hur han utan att förtära någon föda förde med sig en pil runt omkring hela jorden. Om det finns hyperboreiska (yttersta nordliga) måste det ochså finna hypernotiska (längst sydliga).

Jag måste le, när jag ser hur många människor redan har uppritat jordens yta utan att man med förnuftiga skäl har framställt förhållandena. De ritar nämligen Okeanus såsom flytande runt jorden, som vore den ritad med passare. Asien gör de likadant som Europa. Därför vill jag nu i få ord framlägga varje världsdels storlek och omnämna dess konturer.

..................

Det finns skäl att jämställa hyperboréer och nordbor, eftersom de sägs finnas i yttersta Norden och nord om alla kända stammar. Ser att även kelter och britter vill ta monopol på namnet utan allt för mycket bevis. En rik bakgrund måste ha rustat dessa samtidigt som man förstår att de grekiska gudomarna var kända långt utanför Grekland.

Efter att sen barndomen ha indoktrinerats till att vi ska se upp tillgrekerna där nere är det befriande att läsa Herodotus. Han behandlar os som likar. Ja, t.o.m. så att vi är ursprungsland för vissa gudomligheter. Det är något för arkeologer att tugga på!.

Sakskälen gör vidare att hyperboreerna måste ha kommit från södra Skandinavien, men vi kan förstås inte peka ut nån ort. Exemplen ovan inklusive Kivikgraven visar på byteshandel sen tidigt under bronsåldern. Man ritar inte utan vidare mönster från Knossos eller Mykene utan att faktiskt ha sett dem. Vi kan därmed gå till baka till andra årtusende före vår tideräkning.

Delos var födelseplatsen för syskonparet Artemis och Apollo. Deras mytiska bakgrund är Månen och solen som finns i tidigare minoisk och mykensk symbolik. Meningen "Arge och Opis kom tillsammans med gudarna" ... för oss tillbaka till ca 700 f.Kr när man antar att templen på Delos började byggas. Hyperoke och Laodike kan förstås ha kommit senaree eftersom de egentligen kom till Eileithya. Det är ändock något att börja med om vi ska ta Herodotus på allvar och försöka förstås.

Naturligtvis måste det handla om minst två färdvägar om man beaktar såväl flickorna som offergåvorna och det är delvis tillblivelsemyter. Den ena via Adriatiska havet med en led mot Östersjön via Halstatt och antingen Elbe eller Oder -leden. Den östra leden är via de ryska floderna. Båda är leder vi känner till från senare tider.

Det är förstås intressanta uppgifter om hur mission och viss utbyte av idéer har gått till. Lika intressant är berättelsen om hur man åkallade och offrade. Seden att ungdomarna offrar sitt hår före bröllopet och överger sin frihet känner vi från andra ställen. Likadan sed berättas det om i Indien och Rigveda. I nordiska mossar har man hittat avklippta lockar.

Vi får serverad en version av Artemis myter, men lokalt fanns det säkerligen många varianter. Likaså hade hon många namn och därtill måste man ibland identifiera idolerna efter deras attribut. Artemis ses i Grekland med sin hind och med pil och båge och var då i det närmaste boskapsskötare, herdar och jägares gudinna.

Längre bakåt i tiden är hennes "anor" nog Nymånen eller den odlande jungfrun symbol för regn och vatten. I ortnamn kan man skönja "Fältgudinnan" och det senaste namnet är "Nymånemären" som finns inristad på en tillägnan till vad man ger åt evigheten i en mosse likt de avskurna flätorna.

I allt detta har vi förstås ingen absolut sanning, utan något som liknar sanning byggt på de fakta vi har att tillgå. Enligt min mening är det bättre än att låta fantasin flöda.