Bronsålderns idéer Keltisk kultur

När jag skrev essäerna om "Sentiden" fanns inte mycket material om idéerna och jag spånade några fragment. Arkeologerna sade att andra halvan av sista årtusendet är fyndfattigt och man spekulerade i att nya gudar tagit över. Där protesterar jag att man byter inte världsåsikt som man byter skjorta. Man följer gamblerregeln " hålla sig till det gamla". En annan sak är att koppar och tennimporten avstannade och det blev inte så många rituella prylar. I övrigt tror jag inte man hittat alla bronsålderns prylar i Sverige där man ofta glömmer Skåne och håller sig annars inom moderna nationella gränser. För att förstå vår äldre historia behöver beakta hela norden och Baltiska Havet.

Däremot kan man se att den gamla symboliken kommer tillbaka under folkvandringstiden och står sig till kyrkan tar över tunt 1100 AD. Lite förenklat kan man säga att Hästen, Ormen, och Mångudinnan tog över ett par tusen år med Karthago runt 800 BC

Keltisk kultur

Samtidigt växte keltiska kulturen mellan Atlanten och Frygien eller västra Anatolien. Mitannis efterföljare hade tagit resten av Anatolien.

Yxan är så liten att den är symbolisk. Vagnen likaså, där det nedre hjulet visar att även denna är symbol. Skomakare är ett folkligt namn. Kanske p.g.a. av skomakarhammaren … eller så kan det vara folkminne. I det finns sägnen att drottningen var skolös och hennes män åkte världen runt för att tigga läder till skor. Ett klurigt sätt att lura folk att betala skatt. Beskattningen av Norrland inleddes kanske på detta sätt?

Det var inte bara nordiska kvinnor som bar dessa "tjurfångare". Man har funnit liknande i grekiska gravar och i Höga Visan 7:1 talas om bröstspännen som kupor.

Bågskytten till vänster är Hercules och avslöjar lite vacklande bruk för denne som brukar vara Björnväktaren i äldre tid. Båtlyftaren är alltid Vattenmannen eller babyloniernas Ea. Det ena paret är Lejon–Jungfru om det ska gå ihop. Medan det stora i mitten förstås är de i mitten. Tre av herrarna har vinge på doppskon.

 .

Här i Långemyr, Kalleby blåses våren in att två- och fyrbenta gorvarger må veta att hålla sig borta från åkrarna. De tre symbolerna är Axet eller Jungfrun – skålgropen är underjordens gudinnan vi kan kalla henne Er och slutligen Grenen, telningen som danskarna kallar Lilla Hans i maj.

Är groparna vid halsen halsring eller flätor? Annars brukar flickor vara de med flätor och möjligen med en skålgrop eller bara en stor eller liten skålgrop. Den stora gropen är Jordögat. Här saknas svärdet så man blir i tvivel.

Samma gäller djur att en extra skålgrop markerar kön. På männen vet man inte vilkendera staken var den viktigaste för dem … svärdet där bak eller den andra där fram. Förmodligen är pojkar pojkar i alla tider.

  ……

Hjorten fanns tidigt i grottorna för över tiotusen år sen. Än som Den Stupande vid månårets slut … än som den som mjölkas av fiskar med höstsymboler ovanför dvs. kvadraten vi kallar Pegasus.

Hästen förblev mannens kelgris tills traktorn erövrade åkrarna … eller sköt den lata mannen trotjänaren.

.

Oxen som midvintersymbol var egentligen astronomiskt passé när Kyndelsmässa gick in i Tvillingen runt 2000 f.Kr. Men när man en gång börjat offra i oxens tecken, så fortsatte man med det. Å andra sidan fanns ju Vildtjuren/Valfisken att ta till. Och snart nog kunne man använda Oxen för Kyndelsmässa om vi går snabbt genom århundradena. Anatolien och den egeiska kulturen är känt för hornaltare under tidig bronsålder. Det var allt sen man tämjde tjuren något av ett mandomsprov att kunna handskas med tjurar. Män i synnerhet vill gärna jämföras med tjuren.

... minns från min barndom känslan av att på djurutställning få göra ett framförande av en mäktig dansk avelstjur – det var en mäktig känsla att gå bredvid den beskedliga kolossen på 1000–1500 kilo. En sådan skulle knappast passa i en tjurfäktningsarena.

Vigheten och vildheten hos ett mindre handjur är mer på, sin plats för de som behöver bekräfta sin manlighet om så bara genom att se på ... en a´n är mer för den kretensiska akrobatiken, där en a´n antar att tjuren har haft lika roligt som akrobaterna och har samarbetat ... även djur gillar att leka om det bara sker på deras villkor.

Vi ser behornade män i Medinet Habu där Ramses III 1184 - 1153 f.Kr. berättar om sin seger över Sjöfolken. Vi kan inte placera dessa geografiskt.

Men i första Konungaboken kan vi läsa i 22:11 Då gjorde sig Sidkia, Kenaanes son, horn av järn och sade: "Så säger Herren: Med dessa ska du stånga araméerna, så att de förgöras".

Det var upptakten till ett krig mot araméerna i början av 860-talet f.Kr. med de två israeliska kungarna Ahab och Josafat i det delade riket som andra parten. Nämnas bör kanske att de diskuterade denna sak med rådet av gamla och kloka på tröskplatsen framför Samarias port. Ahab var förresten gift med den feniciska prinsessan Isabel, vilket ej föll alla israeler i smaken eftersom hon ej kunne den rätta läran. s

Jag ska inte avslöja hur det gick. Stridissar kan läsa om bataljen i nämnda kapitel, men nämnas bör att båda sidor i striden hade stridsvagnar.

För att studera andra årtusendets hällbilder måste vi hela tiden jämföra med den ioniska, minoiska och mykenska världen. Den ligger så nära till när det gäller förståelsen av föreställande bilder. Man kan börja från manstypen som avbildas ungefär som i den egeiska världen med raka kraftiga ben men ändå markerade vader.

Det är ett av de karakteristiska dragen i skulptur såväl på Kreta som i Mykene och den senare mer kända antiken. Forskarna har numera insett att grekiska kulturen är rätt ensartad genom årtusendena trots att det tydligen även förekommit vissa främmande inslag. Man har övergett teorin om folkvandringar.

Apollo Keraiates infördes till Cypern av grekiska handelsmän och passar väl för att illustrera den grekiska manstypen. Den tycks i viss mån kunna duga som parallell till våra egna hällbilders män med horn och markerade vader under yngre bronsåldern. Annars är ende skillnaden att våra idoler oftast har fågelhuvud. Det är tydligen ett kulturdrag specifikt för norröna ristningar.

Under detta årtusen byter Apollo tjuren mot än häst och än hjort. Sistnämnda går in på sista årtusendet ... och man kan väl förstå mäns tjusning i att flyga fram med häst. Det är ungefär samma känsla som när man som barn får sin första cykel att plötsligt öppnar världen sig ... nåja, häst och vagn blev ju inte så populära ända eftersom det inte fanns vägar. Man fick skumpa fram barbacka tills nån uppfann stigbygeln och man satt lite säkrare.

Bilden till höger i vagnen är tydligen en nordisk Apollo. Han testar hur det känns att sätta en älg framför solvagnen. Lyxåket till vänster är från Kiviksgraven från ca 1500 f.Kr. Denne rymmer en del av de symboler som kännetecknar tvåsamheten ur just mannens perspektiv.

Observera att det handlar om tvåsamhet och dess aspekter i alla dess former. Tvåsamheten som ide´ la grunden till att kunna samarbeta. Om det nu sen var som handelsmän i bolag eller som brödrabo mellan odlare och avlare eller annan form av tvåsamhet som krävde ett underförstått fördrag. Det är något speciellt för Norden att vi delar på dubbelyxan ... dvs. vi i nord vill ändå helst hålla ett avstånd på en meter även till sin bästa vän och bolagskamrat. Det är något av ödemarkens krav att man måste även kunna klara sig själv om det kniper.

Dubbelyxan är riktad åt två håll. En yxans Janus som en helgardering men är mycket äldre än bronsåldern. Den förekommer som så väl ritualyxa som amulett,. Det talar i sig för att denna typ yxor mest är avsedda för ritualet, men innebär också en avskräckning.

  ……..

Till det keltiska arvet hör säkerligen många vardagssymboler och heliga begrepp. Från mitt eget landskap Dal finns minnet av Hjorten manifesterat i ortnamn. Hjortens udde har sin motpart på Västgötasidan med Hindens rev. I Tössbo finns minnen av Hjortens Hall och utanför Mellerud finns minnet av Hjortungarna och förmodligen så ungt som folkvandringstiden.

Själva bruket av dessa symboldjur är säkerligen lika gammalt som bosättningarna på Dal och vi har det gemensamt inte bara med Skandinavien utan med Europa och Anatolien. Kelterna hade sin behornade gud Cernunnos och i Abbots Bromley i England har man fortfarande en urgammal Horndans som inne av höstjaktens ritual isen mycket långt tillbaka.

Runt Carnac finns minnet sen fjärde årtusendet f.Kr. av Suggan som symbol för fruktbarheten. Många ortnamn i Frankrike minner därom. Ollongrisen fanns förmodligen i trakten av Vågen om vi ska tro Fossumristningen.

Romarna kompenserade ödeläggelsen av Irminsul bland kelterna genom att senare sätta upp stelar med kelternas motiv och ibland med en tronande romare.

Denna keltiska trio har begreppet gemensamt med Indus och förmodligen resten av indoeuropeiska sfären att åtminstone vissa stammar hade en tredelning av himlavalvet. I detta fall är det då Tjuren för Kaitos, Livsträdet känner vi som Yggdrasil men torde vara samma figur som man gjorde i Evenstorp av Lejonet, Stora Björn och Lilla Björn. Tre Tranor är Örnen och Svanen bl.a. och vi ser en eller flera långbenta fåglar på ett antal ristningar i Bohuslän.

Dessa tre begrepp försvinner i en dimmig forntid där vi sen kan förena dem med grottkonst och andra tidiga lämningar med djurmotiv.

Vitlycke

"Tre tusen år av historia

Den mest respektingivande är enligt mitt tycke Vitlyckeristningen. Den är som en omvänt amfiteater där hällen bildar åskådarläktare med oss som aktörer nedanför. Vi försöker förtvivlat tolka publikens budskap som sträcker sig över några tusen år. Vad ska vi göra för att förfäderna nickar bifall och applåderar oss?

Det är hart när omöjligt att få ett fotografi som på ett meningsfullt sätt avbildar den. Men ser vi noga på den är den indelad i tre fält egentligen. Sett uppifrån på tillräckligt långt håll framstår den som ett jättelikt fotpar av våra förfäders samlade spår.

Det centrala är för det första "Storljugaren" med de långa armarna. Han bildar en gräns och delar tådelen i två halvor. I västra hörnet av hällen finns en liten notering som kan tolkas "Detta är botån". Det fick mig att se hela hällen som bild av "En Fot" eller ett folkland vi numera kallar Vitlycke eller kanske en ännu större del av Tanum.

Där jag då tänker på bl.a. ortnamnet Fotskäl i Västergötland och på Västsjälland finns ett liknande namn på en gränsby. Det indikerar att man nån gång i förkristen tid har haft en benämning fot på folkland. Det ligger ochså väl till att se hela hällen som en bild av Vitlycke och dess urhistoria. Vi ser små och stora bilder av tydlig skild ålder omspännande kanske upp till 2000 år. Samtidigt kan vi ana vissa samhällsinstitutioner bakom bilderna.

I övre fältet i Tån har vi bröllopet ... och där man kommer att tänka på vikingatidens riter där bondeguden Tor viger de unga tu. Eddan och de norröna dikterna ger oss en bild av Tor, Siv och Tjalve som ett parallellt föredöme till husbondefolket. Från medeltiden vet vi att dethär med handtag var det enda viktiga för att folk skulle vara fästa och eventuella barn skulle få ärva ... observera att gudarna tydligen kyssas och även att de tycks vara fästa till varandra med fotfängelse. Det var en sed i vissa landskap att brudparet skulle bindas samman.

Förövrigt ligger blickfånget vid Soltjuren man tycks tämja ... på samma sätt som vi känner till att man band Fenrisulven. Den fjättrades ju med ord och ting som inte finns i sinnevärlden och den Ulven fanns nog på Himlavalvet.

Just bredvid tjuren upptäckte jag skuggningar av dolkstavar från fjärde årtusendet. Vigselscenen är från runt 1250 f.Kr. där svärdsknoppen daterar. I övrigt finns det figurer från många olika perioder.

Det man egentligen gjorde var att bestämma ritualåret ... på samma sätt som Ilmarinen smidde himmelskupan och organiserade Tiden och Solens gång i människans värld. Samtidigt hade man förstås den verkliga tjuren att handskas med och helst som kastrat förstås. Oxen blev det verkliga dragdjuret för några tusen år ... oxen är långsam men jorden är tålmodig.

När väl man tämjd den blev den centrum för försörjningen av kapital och produktionsmedel. Solen gjorde sitt genom att befrukta naturen. Vi glömmer ofta fotonflödet från solen driver allt liv på jordytan. Vist är det något gudomligt med det?

Bredvid Soltjuren har vi då en annan befruktningsscen som är lika gammal som människans lust att föreviga fruktbarhetsakten i bilder. Denhär guden som tycks betäcka har ett otroligt långt ben. Den ser mer ut som en båge, varför man kan fråga sig om det inte ska vara Nymånen och dess fruktsamhet man hänvisar till ... andra vill kanske se andra saker i bilden och hänvisa till paralleller i Mellanöstern. Men även där hamnar man i någon fruktbarhetsrit i slutändan. Den scnen bör vara från ca 2100 f.Kr.

Under dessa båda "djurtämjande" bilder har vi "Den sörjande modern" en symbol för skörden och i släkt med kända myter vid skörden och hos oss känt som Baldersmyten.

I övrigt finns ett stort antal små udda bilder. De är som anteckningar över en lång tidsrymd om de kulturfenomen man diskuterat vid sin lagtavla ... Det finns Storkmannen, Slung-kastaren, Ryttaren, Elden, Jägaren, Spjutet, Fåglarna, Tvillingarna, Spjutkastaren m.fl. därtill alla båtarna och småsymboler av olika slag. De har diskuterats vid någon tid. En del har varit viktigt för ritualet och försörjningen, medan annat kanske bara varit kuriosa.

Jag tog med Vitlyckes skenbart oorganiserade häll som kontrast till de laghällar som tillkommit vid ett tillfälle, såsom de hällar som behandlas i olika avsnitt samt Ekenbergs kalenderristning.

Man tycker sig skönja lite lättsam humor och roliga upptåg i denna ristning från Norrköping ... där översta båten och nedersta tycks vara gjorda med glimten i ögat ... Vist ser det ut som ett roligt upptåg vid årets slut, när de drar iväg med Träkarln anförda av Sköldbäraren. Vidare kan vi sluta oss till att man haft tre stora fester under året.

Ristningen är ungefär en tredje del av Ekenberg 7. Den tycks dock vara ristad med en egen stil och som en enda enhet.