Sliprännor

Isturitz, Malabar, dös, Gotland, sliprännor, Flyhov, slipade flintmejslar, Metons cykel, Saroscykel, porten till underjorden

Först en påminnelse om att symbolik är äldre än den organiserad ritualtid vi ser började ca 4200 f.Kr. På denna benbit har man rita en spiral som antagligen betyder vinter. Dubbelspiralen betyder pendling mellan två lägen och sist har vi en fot under jord och en orm/ spiral som rinner i den.

På Järestad 4:s häll i Skåne finns en liknande fot med ringlande orm. Situationen är som Kräfta - Vattenorm på himlavalvet och det ska nog spegla att himlens vatten rinner i jorden och ger växtlighet. Vi känner till det tredelade året från exempelvis Irland där man nomadiserade mellan vårfiske, sommaren i inlandet och vintern på höglandet.

Dösen dateras till strax efter 4000 f.Kr. och i de några hundra år yngre gånggrifterna har man hittat dubbelyxor. Dubbelyxan symboliserar kanske månens två faser och att gå i jord. Vi kan sluta oss till månsymbolik i och med att den i Sumer användes i Inannas ritual dvs. lång före den minoiska kulturen. Den finns som sagt i Norden under fjärde årtusendet f.Kr. Det är en påminnelse om att alla kulturer har en mycket längre historia än just blomningarna.

Eftersom Induskulturen sammanfaller med perioden med våra sliprännor dvs. efter ca 3100 f.Kr. är det naturligt att fråga sig om man finner geometriska former eller annat som kan ge en vink om metoder och tankegångar.

Bilden visar sydöstra delen av fältet där kritstrecket är nord-syd. En liten fördel är att det finns hällristningar nära vissa sliprännor även om de flesta är svårtolkade. De kan inte med säkerhet sägas vara samtida utan kan lika gärna vara gjorda ett årtusen senare.

.

Så snart vi har ett flertal bilder på samma tema har vi tätt att anta att det rör sig om en allmän företeelse åtminstone lokalt. Figuren vid Flyhov har en viss likhet med en figur på mycket senare runsten i Sparlösa, Västergötland från början av 800-talet . Där finns den i samband med texten VI, vilket förmodas att ha varit en sentida form av bestämning av första fullmånen efter vårdagjämningen.

… Detta är en abstraherad symbol på samma tema och den finns på ett antal lokaler.

Astronomen Göran Henriksson, Uppsala har tillsammans med andra undersökt 660 slip-rännor på Gotland. Han har kunnat daterat den äldsta till en nittonårsperiod runt 3150 f.Kr. och den yngsta till ca 2050 f.Kr. Enligt hans uppgift finns sliprännor även i Skåne, Halland, Östergötland, Luxemburg, Frankrike, Fidjiöarna och Australien vartill vi kan lägga Flyhov och Bornholm.

Man kan anta att det finns ett stort mörkertal, där lämningar av denna typ lätt överses och tros vara naturliga urgröpningar. De är lättare att upptäcka om de finns i stora mängder eller som vid Flyhov tillsammans med ristningar. En del av Gotlands bildstenar har rännor man måste tolka som sliprännor och där då ursprungsberget har återanvänts.

På Gotland är det så lyckligt att man har stora fynd av slipade flintmejslar. Ofta är det depåfynd med många på ett ställe. Många är så stora att de knappast har kunnat vara för praktiskt bruk. Man kan säga att dessa är egentligen en andra hälft av företeelsen.

Även Solen, Månen och Djurkretsen är en fysisk del av detta eftersom hans mätningar visar att de flesta har slipats vid första fullmåne efter vårdagjämningen (solen indirekt) och att de varit riktade och synkroniserade med Antares i Skorpionen. Ett mindre antal har gjorts vid solstånden och visar att såsom annars vid astronomiska anläggningar kan vi aldrig kategorisera till en enda typ företeelse.

Rännorna har använts under en period av nitton år och eftersom månen är inblandad är det naturligtvis månens cykel på knappt nitton år. Månens uppgång flyttar sig cirka 12,5 grader på horisonten varje dygn. För att den ska komma tillbaka till exakt samma punkt tar det 235 månvarv. Eftersom perioderna är om 19 år under över 1000 år kan man med säkerhet anta att de lärde känna vad experterna kallar Metons cykel lika väl som Saroscykeln. Få känner till detta i våra dagar och det är enklast med förklaringen i föregående stycke.

Denna stora mängd fysiskt iakttagna och registrerade händelser motbevisar förstås Ellegårds tes att forntiden ej kunne syssla med vetenskap. Varje typ av iakttagelser kräver förstås sina metoder och sitt sätt att registrera. I detta fall är de ristade i berget och kanske mer varaktiga än vårt sätt att gömma data i papper och datorer. Han är ursäktad eftersom Henrikssons uppsats kom först några år efter Ellegårds artikel.

  ….….….

Strängt taget använder vi fortfarande samma metod för att bestämma det kristna ritualåret med början från påsk. Judarna har en minst lika gammal metod att beräkna sitt ritualår och arabernas Ramadan är ett arv av de urgamla metoderna i Mellanöstern.

Henriksson såg inte vidden av sina mätningar och iakttagelser runt 1985. Delvis beror det på vetandets ståndpunkt vid den tiden. Det manar oss till brasklappar och alltid förvänta oss vidgade vyer och ny kunskap. Han förirrade sig i förutfattade meningar om att våra förfäder var så enkla att de fruktade solförmörkelser och därför ristade dem i berget. Så han har i många år varit på jakt efter tecken på sol- och månförmörkelser på våra hällar. En naturligare förklaring är att förfäderna sökte efter praktisk kunskap som kunne reglera deras verksamhet under året.

En del var säkerligen fundamentalister som ville ha en mall att exakt följa. De flesta människor är praktiker enligt mina ovetenskapliga summeringar av livserfarenhet. Flertalet vill nog bara ha ett rättesnöre att improvisera efter i takt med naturens gång. Efter vad jag kan se ansåg de själva att de levde "i banan " dvs. som en symbios med naturens gång. För att kunna följa himlafenomenen måste man ha fler metoder för att täcka en växlande väderlek dvs. mulna dagar och nätter.

I alla händelser visar Görans mätningar att man måste ha haft en pendel med minst två meters radie för att få periferin i skåran. Möjligen har man även en viss krökning horisontellt i skårorna. Detta innebär att vi kan söka former som visar en pendel av något slag.

Den abstrakta delen är att utröna tankegången. Det ligger i själva företeelsen att man bryter ytan och "går i jord". Att man slipat obrukbara föremål utsäger att det är ritual. Tidpunkten säger att det är dels för att bestämma tiden, dels för att indikera att något fysiskt viktigt "går i jord". Det kan vara att man sår, men även att man tänker sig att de himmelska vattnen bringar fruktbarhet även till jorden boskap och samlare lever av.

I översvämningsländerna var det egentligen en fördröjd och reglerad händelse. Exempelvis Nilens vatten har tidigare regnat ner över Ekvatorialafrika och förs till Egypten där det länkas i jorden via pumpar och kanaler. Detta sker förstås i början av odlingsåret och vi ser detta symboliskt i stjärnbilderna Kräftan-Vattenormen samt även Krater dvs. vattenkrukan. I det perspektivet kan "nedgång under ytan" även symbolisera att man pumpar vatten med dåtidens metod att ha en mekanisk anordning för att kunna pumpa med en kruka. Man gör det fortfarande i dag i Egypten.

Vi måste söka efter en syntes av den praktiska företeelsen, myten samt de av människan valda och uppritade stjärnbilderna för att symbolisera detta.

Nästa symbol är förbunden med en figur man kan tolka som Lilla Björn och där man under en period använde stjärna Koschab som polstjärna. I nästa symbol är allt förbundet och det ser ut som en båtyxa. Denna är yngre och kommer från Påsköarna liksom sista figuren. Översta figuren kan vara stjärnbilden och det finns en begränsning av ovalen som säger att det är ett skilt rum. Ett par linjer går utanför rummet dvs. i jord och de markeras av att spetsen är negativ.

Svårigheten med vårt normala tvådimensionella ritande är man ej vet om man ska se figurerna i planet eller i rymden eller bådadera.

Just denna period var på många håll en blomning av tekniken i sten. Fynd i Troja av högglanspolerade stenyxor är de verkliga proven på stenkonst. Kanske det var en reaktion på att metallerna började göra sig gällande och stenmästarna ville visa att de kunne minsann också göra skinande blanka yxor.

För sammanhanget skuld lånas "porten till underjorden" från Sumer. Begreppet ingick i ritualbegreppen och man talar även poetiskt om "underjordens ansikte".

Att gå i jord handlade inte bara om att prova sig fram och grunna ut vad som hände i jorden vid odling. Metallernas inträde förstärkte åtminstone den burgna klassen intresse för vad som fanns under jord och att få fram det krävde bearbetning. Man hade förstå importerat allehanda smyckestenar från bergiga länder i årtusen dessförinnan. I takt med att det blev handelsvaror och där hantverkarna kunne köpa råvara och förädla.

De trekantiga är parvis och den vänstra är Indus medan den till höger är Påskövarianten. Ibland kan man få en kompletterande förklaring genom att se båda. Trianglarna är på skaft eller piedestal likt en del andra figurer. Antagligen är det för att visa att dessa är himmelska eller ovanför vår räckvidd.

Av figuren i vänstra övre hörn antog jag att man ska lägga den på stjärnkartan med det lilla strecket orienterat efter vårdagjämningen. Då får man tre stjärnsymboler för månårets tre terminer dvs. en triad av idoler vi ser senare i vår mytologi.

Under denna finns en behornad triangel dvs. Tjuren/Oxen. Överst till höger tolkar jag som ett par delfiner och under den en hjärtformad figur märkt negativ eller öppen. Det är Vågen men ursprungligen en gudinna eller underjorden i funktion av närande. Tillsammans bildar de en triad vid den tiden.

I vänstra nedersta hörn finns en vinkel man ser även hos oss. Man behöver inte betrakta hela horisonten utan kan nöja sig med ett markerat utsnitt. En del iakttog 180 grader andra 90 eller 45, för att i slutändan i viet bara bli 22,5 grader.

Pelaren med de två ringarna kan ha använts som hjälpmedel att syfta efter eller ringa in de aktuella stjärnbilderna. Den finns i ett snett utförande också för den del av året då stjärnorna stjärnbilderna ligger lågt. Se elefantsigillet.

Trots att vi inte kan läsa och översätta texterna och symbolerna till ren svenska eller engelska kan vi ändock göra många utsagor om geometrin och formerna. Vi kan inte påstå att det är entydig sanning men vi har något att jämföra med. När vi sen gör likadant med symboler från andra kulturer får vi ytterligare fakta varav en del kan vara mycket nära en vedertagen sanning.

Under årens lopp har jag blivit allt mer försiktig med att påstå att något är absolut sant, eftersom jag börjat se hur ofta sanningen är relativ och beroende av situationen. Ofta har jag fått tränga igenom de slöjor fundamentalister, experter, teologer osv. har lagt över den praktiska verkligheten. Den är min referens och jag söker den ursprungliga företeelsen. Antagligen medverkar även jag till att ge en ny tolkning som sen i tiden kommer att byggas på av andra och man fjärmar sig åter från de ursprungliga. Men sånt är livet …