Fötter, fötter, fötter

När väl man börjar studerar fothuggningar upptäcker man fort att man måste dela in dem i kategorier. Man måste skilja på konturhuggna och figurhuggna eller på helhuggna negativa fotspår som enligt logiken måste vara under jord. Jämför man med andra kulturer inser man att de kanske nog är skrivsymboler i ett fragmentariskt skriv och symbolspråk.

Här finns många ljudsatta symboler där detta bygger på en analys av i synnerhet de angloskandinaviska språken och de ord som kan vara aktuella. Det har varit mycket plockande fram och tillbaka eftersom i ett stavelsespråk får samma stavelse användas bara i sitt definierade sammanhang.

Hjälp har jag haft genom att jämföra med kända stavelsespråk och därigenom fått några hållpunkter. Ljudsättningen är inte nödvändig för att förstå de symboler som kompletterar kalenderristningar eller används som kalenderförklaringar. Vi kan börja med den viktiga fotsymbolen och dess användning i Anatolien.

PE är utgångsstavelsen men kan även läses FE och antagligen även PA och FA. Här läses symbolen i mitten .|. VA. Det var naturligt att pröva dessa varianter för våra fottecken. Hettiterna har kanske lånat symbolen av sumererna där den vanligen läses DU för "gå" och GUB för "stå". Den kan även betyda arbeta eller göra.

Om vi följer samma logik kan vi läsa dessa symboler som "hackar på" och där vi får vara beredda på keltisk omvänd ord/stavelseföljd. Upprepning av en symbol är verbet av den enkla symbolens infinitiv.

Tillvaron är ofta dubbeltydig och ofta finns fler möjligheter till tolkning. "Ha på" är e en möjlighet om man ser det verbalt. HAIPA är lösningen om man ser det som substantiv

Troligen ett helt vanligt PA = "på" som användes för att visa början eller att man sätter något på.

Här har man gjort ett skarpt hörn och budskapet är "hörnet där man börjar"

En markerad tå kan läsas "tån på" eller annars markera ena foten att särskilja från den andra. Oftast används vänstra foten.

Kan läsas så väl TAIPA som TAIP och möjligen med de mjukare ljuden TAIFA och TAIF. Vokaler kan lämnas bort vid behov och där slutvokalen är feminimum. TAIP som egennamn är Perseus och kan betyder "han som tar" … under en period ett rituellt tidelag. TAIPA är "hon i Tån"

Denna sats från Laghällen ligger skild på norra delen och kan betyda att man "startar den nya tiden"

Normala enkla eller dubbla IPA/IFA eller IP/IF. Oftast ses det som markering av sommarhalvåret, ledaren, solen. Roten IF är lätt att förstås från engelska "if" och är underförstått något som är "omkring eller om"

Denna hittiska symbol finns i sigill på kungens/ översteprästen plats och har förstås varit en av bitarna i lösningen av det nordiska symbolspråket. IPA användes om de hettitiska prinsessorna och i egennamn.

Dessa krafter står tydligen för tillväxten och är solen samt månen/regnet. Den andra symbolen läses "IP i jord" och associerar till herden Dumuzis öde.

På en del figurer ser man att man menat två fotspår, som kan ses som ett solkors och underförstått årskors. På den ritade hällen vid Härene VGL anar man att man stått i fotspåren och iakttagit himlavalvet. Då behöver man referensriktning och att kunna beteckna riktningar eller delar

I giftermålsparagrafen kan detta tolkas som att den unga mannen blir underställd ledaren i samhället. Vidare underförstår man att de unga bodde för sig innan giftermålet. "Att vara häl" är en gammal symbolik i bondsamhället. Samtidigt underförstår man nån form av storhushåll.

I de tidiga språken fanns ej böjning av verb. Hettiterna skrev PAPA för älska eller para. KUBEBE är gudinnan som "kunna bli bli" dvs. förmågan till tillväxt och tillblivelse. Stavelsen KU betyder "kunna" och dess synonymer i många språk! På våra hällar skriver man det "elektriskt" eller ställer par bredvid varandra. Detta kan läsas som "gå samman".

Även här är det avsikten att avbilda två halvor och göra dem olika. Dubbelstreckningen gör att det är frågan om andra delen av två och "andra halvåret" symboliserad tvåstreckat eller annars med två som i "andra". Här finns möjlighet till tvetydighet där stavelsen TU kan läsas som do dvs. "att göra". Samtidigt är TO danska två och man underförstår "andra halvan/sidan." Praxis avgör att det symbolen används mest för tid och med samma logik som de tvåstreckade kvartalsskeppen

Tidsanknytningen finns på häll 1, där denna symbol finns vid vinter-addan = vinterormen.

I danskan talar man om "datid" som en tid bortom den närvarande. Möjligen avbildar man det även med huvudet av ett då-/rådjur.

ITA-symbolen syns några gångar och är lätt att förväxla med dess invertering TA. Förmodligen avbildar den "hon i tån" dvs. Jungfruns stjärnbild.

I tidhjulen och "de sju" är det tvåstrukna symbol för tvillingens stjärnbild. Därmed menas även de jordbrukande paren. På Ronarudden handlar det om "att göra det" och ej om ritualen.

Detta ord betyder flöda-ur-gudinnan vilket jag också skriver GEUR, GYR och GEUD och hon är jättemön på den himmelska Vattengatan. På Själland finns ortsnamnet Gyrsting och var förmodligen vid Kyndelsmässan. PA-symbolen är på Capella och utsäger att den var fixstjärna ca 3100 f.Kr. Det är en av de bästa dateringarna i Högsbyn.

Stjärnbilden kunne användas från 4000-talet och är säkerligen den man talar om när hon försvann 70 dagar. Hon och Tvillingarna var de första odlarna i ritualen.

Här tar hon i "fyra och fem" om man räknar fingrarna. Förmodligen är hon i vinkeln mellan 5 för Kräftan och en bild symboliserad med 4 dvs. den upprättstående Fisken.

Mitt emot Auriga fanns Antares i Skorpionen, men förmodligen användes Drakhuvudet samt Hunden tillsammans med Gethuvudet vid Ramadan. Symboliken säger detta och PA-symbolen säger "på" … jämför även med "på" på kvadraten.

Symboliken med de nakna fotspåren är förmodligen överlag runt tusen år yngre än Jungfrun på Vintergatan. Men som företeelse är Den Nakna lika gammal som grottkonsten dvs. 20-30000 år. Om den nakna är regnet söker sig fötterna i jorden.

Här symboliseras GEUD såväl i luftrummet som i jorden. Sen är det oklart om det är odlingens ritual eller enbart regnets dubbelsidiga tillvara dvs. från luft till jord och vattendrag … vidare lyftas till skyarna för att komma ned igen.

Detta är helt klart en skrivsymbol och jag har gett den värdet BO/PO/VO … att jämföra med ett gammalt ortnamn som Esbo vilket på finska blir Espoo.

Sen är det frågan om detta är ett egennamn eller verbet som borde bli något likt "att pula"

Eftersom detta spår finns som en parti ett bo kallar jag denne Taboan.

Detta spår markerar oktober eller fjärde kvartalet då jorden är i vila.

Elden som kult förekom i Sumer, men förövrigt var det en tjänare. Vi vet ej när man systematiskt började använda elden i odlingen. Dessa symboler kan läsas FIURPA och FIURIPA och betyder kanske elden. I en annan symbolik tyck det ha använts för kvartalen

Frågan är om tårna ska läsas som räkneordet tre eller i stavelser TA RI = tar i.

De skeva linjerna associerar till djed-pelaren. Båten respektive skålgropen hänvisar till nedgången i Kräftan och det gör också den markerade hälen. Från häll 5 som förövrigt har något egyptiskt i stilen.

Man ser kanske spåren efter sju individer, som bär upp odlingens ritual som präster och prästinnor. Man kan ge dem namn efter fotspåren eller efter de olika sommarmånaderna, där vi känner Maja, Uni/June och Julia exempelvis som "tre mör"

Våglinjen och dess delar

Ser man närmare på Laghällens våglinjer ser man att där är system i det mesta. Flödet var en viktig del i deras vardag och ljuden LA och LE uttrycker fysiskt respektive abstrakt flöde. Tre vågor betyder nominativ för vatten.

Lagen börjar med denna rad "Geud ger ut vatten".

GEUD geut GEUD geut LALALA

LA-vågornar är skurna så att de börjar i uppfasen

Läses lag.

R-ljudet är motsatt L-ljudet och skärs i nedfasen.

Tolkas "råder".

Krokstaven som visar gränsen även för Väduren. Även vädurshorn får ljudvärdet RA.

Skär man vågtoppen får man "en början" vilket ordet an betyder. Det var också himmelsguden i Sumer.

Skär man nedre dalen blir det NA som betyder under eller underställd.

Nej, negation

Mellanösterns måne ligger. Symbolen finns på laghällen där man rimligen bör läsa NU, men det ger även mening om man läser nymånen.

Symbolen finns även i babyloniska symboliken och betyder kanske de fyra dagar då månen är i nedan.