Runornas ursprung

Runor, tidigt alfabet, Kylverstenen, futhark, Venetico-alfabetet, stavelsealfabet, feniciska alfabetet, mystik, magi, augur, sibylla, oraklet i Delfi

Här får omedelbart påpekas att detta är en likare där undantag och variationer finns i alla dessa tidiga alfabet. Vidare bygger det på fonetisk analys av språket och vi hamnar där att uttal då som nu varierade mellan språken. Varje språk har sin bärande språkton och när man systematiserar får man en likare.

I längden påverkas förstås språket av likaren och av grammatiken. Språk är levande och folkmun försöker rationalisera språken så att de ligger rätt på tungan. Detta eftersom vår språkapparat formas i barndomen och den rent mekaniska byggnaden av stämorganen sätter gränserna för det lokala språket.

Observera att de runalfabet vi har är alla lite olika och att de ska dateras över en period av flera hundra år. Om vi jämför med de södra alfabeten skiljer sig futharken egentligen endast med N, P, E, M medan övriga olikheter beror på att de keltiska språken ovan alperna varit skilda från Södern.och vi får några få egna tecken såsom NG, J, G, W medan U finns i Venetico-alfabetet i norra Italien. Detta är inte nog för att vi ska kunna säga att det är just det alfabetet som inspirerat nordborna.

Symbolen för U är minst 2000 år äldre än runalfabetet i Norden. Symbolen använde i stavelsealfabetet för UN och som symbol för Underjorden närmare bestämt i Vågens stjärnbild. Symbolen för T var ursprungligen TI och är en av de absolut äldsta symbolerna för "utflöde". På våra häller finns många symboler från ett tidigare stavelsealfabet. Vi vet ej om det finns ett gap mellan detta och det fonetiska alfabetet som fenicierna började använda efter ca 1300 f.Kr.

Romerska R var inte fullt utbildat och i nån version av feniciska alfabetet ser man att det egentligen avbildar en byst och kommer av RAS som var platsidol i Levanten och hos hettiterna. Vi har nån enstaka stenstod som använts som platsidol. Observera att futharkens TH = D och att K = C och har olika varianter liksom L vars tå kan vända åt alla fyra olika håll i olika versioner.

Om vi vill gå djupt hamnar vi i att fråga oss: När slutade man använda de tidiga "handskrivna" fonetiska tecknen? När började man använda runorna i Norden? Där vi måste lämna öppet för att fyndomständigheterna sätter gräns för säkra bevis. Det hindrar inte att man målat på näver eller ristat långt innan våra bevis. I runtexterna talas om att "göra", "måla" och "rista" runor och vi vet ej hur långt tillbaka dessa uttryck sträcker sig. Men inom vetenskap tvingas man vara försiktig utan fysiska bevis.

Runornas mystik

Man kan ju undra om något annat alfabet tillskrivs så mycket mystik och magi som nordiska runorna. Runorna är fonetiska symboler och i alla alfabet har man gärna använt ett ord som ett exempel på användning och uttal. Naturligtvis har runan som sådan ingen annan betydelse än just det ljud den representerar.

Svårt att veta om det är stavelsealfabetet som hänger i där man varje stavelse kunne vara ett ord eller symbol för ett begrepp. Det gjorde att stavelserna hade betydelse. En stavelse säger mer än ett fonetiskt tecken och består oftast av en tonande konsonant/ medljud plus en ren vokal. En del stavelsesymboler var ideogram och kunne användas som ikoner.

De romerska skribenterna skriver att nordborna gärna använde stickor som beslutsredskap dvs. man kastade stickor på marken och sen tydde man vad utfallet gav. Vi vet också att nordborna sysslade med att kasta lott och spela.

I sammanhanget brukar man glömma att berätta vad de romerska augurerna och sibyllorna höll på med för att inte tala om oraklet i Delfi. Även i våra dagar finns spåmän och spåkvinnor runt om i värden som använder stenar eller stickor som ett symboliskt redskap. Hos oss brukar man normalt vanliga spelkort eller Tarotkort.

Men detta hör till normal folklore att vi människor behöver lite hjälp när vi ska bestämma oss. Det kan vara symbolhandlingar eller att man använder något redskap. Har man råd anlitar man nån utifrån och skenbart slipper man själv ansvaret för sina handlingar eftersom man kan skylla på spåhjälpen.

Sen har vi förstås alla omnämnde av runor och deras användning i Eddalitteraturen. Vår tid har dock mist mycket av sinnet för poesi och liknelser. Vi tar helt enkelt det skrivna ordet för sanning. Dessutom är det svårt för oss att leva oss in i forntidens sätt att tänka i "världar". Inte olikt australiernas drömtid som är en blandning av abstraktioner och folkminne som bearbetats i tiden.

Det stora mysteriet i de tidiga runförekomsterna är att en del kan vi mycket lätt tyda eftersom det är begriplig text. Men största delen är små fragment omöjliga att tyda. Vi vet ej om det är förkortade meningar … om man struntade i vad man skrev eftersom ingen kunne läsa … eller att man försökte sig på magi. Kanske alla tre plus fler möjligheter är lika sanna.

Vi har dock inte det minsta anledning att inbilla oss att förfäderna var mer magiska och spirituella än vi är. I den grundläggande uppenbarelsen är människan oförändrad genom tiderna. Där vi inte kan generalisera och göra nån sorts medelmänniska av alla. Utan i en folksamling finns en stor variation. Men om vi liksom bara vill se en sorts människa kan man vara allt från totalt fantasilös till så magisk att man inte kan leva bland folk.