Angelsaxarna

Bretwalda, Danelag, Horsa Hengest, korsformad fibula, witan, hird, theoden, king, kung, eorl, jarl, thane, farman, freemen, Lockland, Lochlin, tinghög, kyrkfrid, morgongåva, vapentak, hlevagastir, kulturord, vi, vigt sten, harg, bylaw, Eddagudar

… skriver Bede 731. De ska i slutet av 400-talet deltagit i inflyttningen till sydöstra England. Saxarna tycks ha varit ett samlat folk medan anglerna och geaterna/jutarna kan vardera ha räknat 7 folkstammar även om 7:an ovan betyder "likaså". Det stämmer in på Jylland och Ptolemeius karta. Angeln utsträckte sig förmodligen även en bit österut längs norra kusten av Tyskland mot Pommern.
I engelsk tradition brukar man skriva "den vördnadsvärda Bede", men här avhåller jag mig från att lägga till adjektiv utan känd täckning. De kristna författarna var förtrogna med att göra reklam för personer man gillade. Vi har en mängd "Den Stora"-attribut även om de mindre moraliskt värdiga personer eller helt enkelt om "slaktare" som passade kyrkans syften. I alla händelser börja arkeologin ändra Bedes beskrivning varav en bit här:

Bedes beskrivning av invandringen

Enligt legenden kom Horsa och Hengest med tre skepp dvs. en styrka på 120 - 150 man i dåtidens skepp. För oss låter det lite men en styrka vältränade män kunne behärska det mesta. i den dåtida relativa glesbygden. Här får vi anta att dessa kom från erilerna/ herulerna vilka vid denna tid var den ledande överklassen i Södra Skandinavien. Antagligen har Vortigern = namnet betyder överledaren haft kontakter med frisiska handelsmän och genom dem ordnat kontakt med "hjälptrupper".

Arkeologin ändrar historieskrivningen genom fynden av "germanska" bosättningar och andra lämningar redan på 300-talet. Dessa är förmodligen efter "laeti", vilka var inhyrda stationära germanska legotrupper som fick jord utanför städerna. Vi vet att heruler (från Norden) och bataver från nedre Rhen skickades från Frankrike via London till Hadrianusvallen mot picterna i 367 - 369 AD. Legionärer skrev på för 25 år och vid fast förläggning bildade de familj. Kanal Discoverys TIME TEAM var vid en förläggning vid vallen och hittade få gravar men en hel liten stad. Man kan förmoda att legionärernas familjer levde där.

I det sammanhanget passar att nämna brakteaten med runtext från Undley, Anglia. Den är gjort på ett original Konstantin-mynt dvs. från början av 300-talet. Det är tyvärr ett lösfynd så att vi vet ej dess sammanhang. Första gissningen är att den gjorts då myntet var gångbart. I fyndområdet har man utgrävt bl.a. en senare ryttargrav. Ju fler fakta vi får desto mer varierad och klarare bild får vi av vardagen även för de meniga germanerna.

Vidare visar arkeologin att friserna och förmodligen andra handelsmän redan under romersk tid bildade enklaver i/ vid städerna. Fynd kan vara missvisande eftersom vi aldrig säkert vet om lämningarna är efter en bofast kultur och de bofasta kan ha handlat till sig prylar från annat håll.

Romarriket kunne inte rekryttera nog med folk enbart från Italien utan man fick ta från provinserna och där Balkan levererade mycket folk före hunnernas ankomst runt 380 AD. Germanerna blev tidigt "foedorati" och exempelvis bataverna blev specialiserade ryttare och med skattefrihet på samma sätt som våra ryttare i känt tid. En legion från imperiet bestod av runt 1000 man och regeln var att den fick kompletteras med 1/3 inhyrt folk från grannarna. Dessa placerades på olika håll där de behövdes. Vi vet exempelvis om herullegion i Concordia Italien och där det fortfarande finns gravstenar. Kimbrerna/ jutarna var i Afrika under nån period.

Förhistorien till angelsaxarnas invandring är förstås att Rom övergav Brittanien år 408 eftersom trycket från saxare och andra hade blivit för stort och man hade för många fronter. I norr fanns skottarna som ville ha en bit av kakan samtidigt som Attila hotade Europa på andra flygeln. Gallien och länderna söder om Rhen hade varit utsatta för ständiga angrepp och plundringar under 300-talet. Dels var det frankerna som då bodde norr om Rhen och tryckte på landvägen förutom alemannerna i Bayern, dels fanns saxiska vikingar härjande längs Atlantkusten.

Det var åtminstone saxare enligt vad källorna berättar men antagligen även friser och angler och kanske äventyrare från Norden. Senare i 455 hör vi om "heruler från yttersta Norden" anfall på spanska kustorter. Här är det antagligen så att man viste bara om heruler från Norden … en del av herulerna/ erilerna var förbundna med romerna fram till mitten av 500-talet det hindrar förstås inte att privata entreprenörer ändock var med att hacka på romerna.

Detta hade drivit västprovinserna än djupare i den feodalism romarväldet ledde till. Det var 800 senatorer i västprovinserna tillsammans med andra länsherrar och höjdare med egna befästningar. De köpte upp jorden billigt samtidigt som bönderna sökte skydd mot plundrarna. Detta ledde till en sjunkande jordbruksproduktion och försvagade Rom

… det är något av en generell lag att såväl kapitalistisk som kommunistisk eller annan form av toppstyrd organisation i längden leder till en stagnerande ekonomi. I Frankrike ledde det till att av de forna keltiska tingens samfälligheter blev det små furstendömen och ett starkt fäste för europeisk feodalism fram till våra dagar ... Numera har lantbruket reducerats till stora farmer och jorddrottar men de är små jämförda med andra näringar.

Horsa och Hengests inflyttning var en västanfläkt mot vad komma skulle och bestod endast av kanske 500 personer med i båtarna i första vändan. Man nämner att dessa skulle ha kommit i tre båtar … jag tvivlar eftersom dåtiden båtar bar kanske inte mer än 50 personer. Men det är närmast en metafor dåtida historiker använde när de inte annars viste. Tre båtar var kanske den vanliga matematiska logiken "en , två, tre = många"

Just i dessa år stod Västeuropa in för en mycket större fara. Attila rörde sig med en stor här mot Atlantkusten och hotade ta över hela Europa. In för detta samlade sig Rom med bundsförvanter 12 germanska stammar och däribland erilerna och deras förbundna thüringar, bataver och varner, alemaner

Slaget stod på Kataluniska fälten år 451. En plats arkeologerna inte ännu har funnit, men faktum är att Attila led nederlag och ett par år senare var han död och borta ur historien. Han lever dock evigt i den rika hjältelitteratur det gav upphov till upp till många hundra år senare. Men tillbaka till angelsaxarna,

Romarna drog sig tillbaka från England runt 408 - 410 och man förstår att det måste ha förekommit en osäker maktkamp mellan folk ovana med att själva ta ansvar och administrera.. Vortigern blev kung ca 428 AD och man menar att han sökte hjälptrupper redan från början. Då har Horsa och Hengest blivit kända runt 449 AD och blev kvar i historien eftersom de och Hengestklanen grundade Kent-dynastin. Vissa forskare vill göra dem till gudar och mytiska figurer, men gudar lämnar inte mänskliga barn eller bildar klaner ... även om dåtida kungar gärna drog ättartavlan tillbaka till Woden för att få en häftig början så att säga. Horsa stupade i ett slag mot britterna och enligt Bede fanns vid hans tid en minnesten för honom i Kent runt 730 AD.

Senaste forskningen visar att man kan inte helt lita på Beda. Han var den tidigaste historikern, men 300 år efter händelserna. Jutarna blir en osäker grupp som kan ha bestått av folk från hela södra Norden är mitt tips: Hoppas arkeologin ger fler svar än de importer vi vet från Fyn och Norge exempelvis.

Vi känner till federationer från hettiterna och man kan kalla det en "ionisk liga" man tog till bland kelter och senare angelsaxare när man behövde samla sig. Heruler/ eriler tycks ha fungerat som en liga av överklass. I England bestod den fram till 600-talet där Sutton Hoos grav troligen är efter bretwalda Raedwald död ca 625 AD. Egentligen fortsatte principen exempelvis i Tyskland att kejsaren valdes av rikets mindre kungar tills nån kom på att göra titeln och makten ärftlig.

När man går i detalj blir det svårt att överblicka alla rörelser. Här blir det endast en schematisk genom gång. Det räcker med att konstatera att även nordiska folk och säkerligen erilerna var med och då förmodligen mest till Kent där vi har mycket lämningar från av överklassens karaktär … se nedan Fynd. Från Kent har vi de första skrivna sedvanelagar och vi får en aning om vilken sorts samhälle folk kom ifrån.

Andra tidiga författare säger att anglerna kom som hela folk ledda av sina "aldermen", vilka förmodligen kallades ealdormen/ earl något senare och det betyder provinsherre. Men alderman kan motsvara nordiska "ålderman" = tegn = häradshövding och ritualledare vi känner som näskung här på Dal. I danskan har man kvar ålderman i många sammanhang medan thegn har blivit "degn" = försångare i kyrkan och det motsvarar väl nog den urgamla befattningen.

Det nordiska intresset för tiden bortom vikingatiden har varit mycket lamt fram till våra dagar. Källmaterial har varit svårtillgängligt och först med Internet har det varit möjligt att till ringa kostnad och med lite arbete djupdyka i den epoken. Mitt arbete hinner förstås inte bli så grundligt som jag skulle önska. Men jag önskar ändock att göra en sammanfattning av nuvarande vetande och analys.

Attityden till just denna epok präglas av obefintligt källkritik. Det blir ofta att man ser på nordbor med utrikiska ögon och allt började egentligen med Cesars nidskriverier om kelterna. Jag har svårt att förlika mig med det anglogermanska bruket av ord som "barbar, barbarisk german och heden". Det är våra förfäder vi är skyldiga respekt. Vi har ingen anledning att efterapa de verkligt barbariska romarna. Dels var det dåtida metoder i maktutövande, dels att deras form av kultur är inte så hållbar som man gärna inbillar sig. Beviset är att den inte bestod så lång tid och de senare kopiorna kämpar för överlevnad i dagens värld.

Nordens kultur vid denna tid och sen bronsåldern var utan tvivel en keltisk gren och utifrån den okunnighet som funnits har man nidskrivit det keltiska. Här används ordet "kelt" för alla icke slaviska folk förutom Italien och Grekland dvs. största delen av Europa. Greker och romare har själva velat skilja sig genom att nidskriva sina norra grannar i politiska syften … man trampar inte ned folk man är vän med. I övrigt om man fäller värdeomdömen ska man jämföra med en neutral referens om man vill undvika att kallas dille-tant.

Man har inte insett att den nordiska samhällsordningen bygger på institutioner som utvecklades kanske till delar före bronsåldern. Kultur är alltid en process som följer klimat, teknologi och befolkningstäthet. Det är inte lämpligt att använda kvasivetenskapliga värderingar i "högt och lågt" efter som den dåtida frågan till varje tid var att ha en kultur som passade omgivningarna och dess krav.

Tack vare att den engelska skriftkulturen är bra mycket äldre än de nordiska skriftliga alstren från 1000 -- 1300 AD kan vi skapa oss en bild av den nordiska kultur som rådde före ca år 500 i Norden. Eftersom vi har en gemensam västkeltisk kultur är det svårt att skilja och datera olika företeelser utan att binda dem till substantiella bevis såsom artefakter, monument, ortnamn och litterära fragment.

Den ioniska och ägeiska fyrdelningen sen bronsåldern av överklassen bygger på en naturlig delning av samhällsfunktionerna i dåtidens på jordbruk baserade ekonomi. Bondeklassen glöms oftast bort men man kan anta att bönderna levde i sina byalag och följde årstiderna och där var överklassen som ett besvärligt bihang för det mesta.

Det är inte meningsfyllt att skriva normal biografisk historia från en icke litterär tid. Det blir kuriosanotiser som handlar mest om krigiska hjältar. Det är inte det normala livet. I regel är det överklassens liv och samhälle vi får veta nånting om. Bondelivet var en jämn lunk år ut och år in där klimatet gav överraskningarna och utmaningarna. Bylagsbalkarna i våra nordiska tidiga lagar kan ge en bra bild av livet under året i bondbyarna.

Fynd

Den korsformade har spårats från Tröndelag och längs kusterna och Västergötland till och med Öresundsidan av Skåne. Vidare Öland och Norrlandskusten och spridda fynd i Östergötland och Småland. Av nån anledning har man inte än funnit den i Östergötland upp till Hälsingland.

Det råder en stor variation i utformningen och en del är kraftig nedslitna varför man kan anta att det var ett vardagsföremål. Enstaka har något som liknar ett huvud varför man kan fråga sig om det inte egentlig är en förenklad triad vi ser på praktfibulorna. Andra kan vara på gränsen till kristna eftersom det fanns förmodligen åtminstone arianer i Norden. Även de hade en Treenighet även om den var mer organisk än den katolska.

Danmark, Slesvig-Holstein och Mecklenburg hör även till nordiska utbredningen och därtill spridda fynd i Saxen och Frisien. I England i Öst-Angeln från York till Themsen samt Kent. I Sydengland överlappar de båda typerna varandra och det finns insprängda områden även i Wessex och Sussex. Med andra ord kan invandringen ha skett från ett stort område och den tycks ha pågått fram till 600-talet.

Fibulan från Kent är av en enklare sort utan rik ornamentering. Men rikemansgravarna i Kent är som kopior av norska gravar. En märklig detalj är att man tycks ha slipat bort huvudena från flikarna. Kanske i tidig kristen iver och dessa fibulor upphörde med kristendomens införande. Treenigheten var en het tvistefråga mellan de katolska och andra trosriktningar. I Danmark har man få undersökningar eftersom gravarnas innehåll splittrades på ett tidigt stadium i uppodlingen.

Här finns tredje huvudet i mitten och i spetsen symboliserar man kanske solåret och vårdagjämningen. Det ser ut som om två fåglar med krökt näbb avslutar ormarna. På andra sidan av bryggan finns en mask som kanske symboliserar Underjordens Ansikte.

Ben Levick skriver "Med ursprung i 400-talets Skandinavien introducerades fibulan med kvadratiskt huvud till England kort före år 500 AD. Men Kent framträder i den lokala utvecklingen av denna typ och där finns bevis för oavhängigt inflytande direkt från Skandinavien till angliska och saxiska delar av södra England. Dess popularitet stod i sig till tredje kvartalet av 500-talet varefter den försvann rätt snabbt."

Det finns också fynd av artefakter från bl.a. Fyn och det vore väl naturligt eftersom Fyn med stor sannolikhet har varit säte för en bretwalda före 500 AD. Men här ska jag ta ytterligare några fynd från Norge, som säkerligen gärna vill vara med 

Det ska en mycket stark förstoring till för att man ska se detta fantastiska guldsmedsarbete. Ingen guldsmed skulle i dag ge sig på att göra en kopia. Ingen har ögon som räcker till och det skulle bli att arbeta med moderna förstoringsgrejor och vara för dyrt. Bottnen är översållad av spiraler gjorda av minsta storleken guldpärlor man kan finna. Det har tagit tid och det har varit dyrt. Det mesta tyder på att samma konstnär gjort just dessa även om flera vid denna tid arbetade med guldpärlor som inläggningar. Vi kan förstås inte säga var guldsmeden bodde men eftersom det finns fler fynd i Norge måste det vara första valet.

Exemplen från Kent är från Canterbury Christ Church University där Ben Lewick för närvarande har en underbar sajt med 12 filer som träcker det mesta av fynden. Man håller dock på att bygga om sajten så det är inte sagt att denna URL fungerar. Men man kan försöka som jag genom sök på GOOGLE = "Kent + jevellery".

Normalt visar museer och forskare bara upp de finaste fynden. Medan kanske arkeologin/ storyn ligger i udda eller helt vanliga fynd. Vanligt folk "tiger" och mest de som blev kremerade. Det finns undantag och även ibland noblessen förekom kremering och där man kan finna nån dyr sak i eller på urnan. Kent och Norge har dock lämnat rikemansgravar där vi får en rik variation av gravgåvor så att vi kan kartlägga allt från lyxprylar till vardagliga ting samt dra slutsatsen att på vissa gårdar hade man alla sorts hantverkare vilka förmodligen tillverkade för avsalu.

Det beror kanske också på att man grävt mycket och mycket av makten koncentrerades till Kent som då har gett en stor mängd fynd. Där har man funnit ett tiotal typer förutom de avbildade. Där vi kan gamla romerska typer, import från Frankrike och Rhenlandet samt även några langobardiska med knoppa på en halvcirkel och burgundiska med ansiktsform.

Om de langobardiska kan man inte låta bli att associera till att langobarder och heruler ingick förbund och gifte under första halvan av 500-talet. Där man då kan ha fått smyckena via släktförbindelser. Men det kan ochså vara att man rest och köpt med sig en gåva till sin älskade. Man får väl säga att Europas nobless var liten och "alla kände alla". De var befryndade och det var viktigt när man reste runt.

Anglo-skandinaviska samfundet

Det har varit naturligt att försöka använda Beowulf som modell för samhället eftersom det är ett av de få epos vi har från tidig litterär tid vid sidan om några få krönikor. Det skrivna ordet vinner över obegripliga artefakter eftersom man tolkar utifrån sin egen erfarenhet. Vist får man en del uppgifter om överklassens fantasier vid denna tid. Dock undviker jag att använda myt och fiktion till förmån för att analysera fynden och göra en syntes av alla man kan få att veta om dåtiden. Beowulf kanske speglar den pojkaktiga äventyrslustan som finns i alla tider och historikerna älskar att skriva om överklass och krigssaker.

Fantasin är alltid beroende av "bränsle" dvs. de tidigare erfarenheter man har. Det är naturligt att försvara sin stam och sitt land och även att vara nostalgisk om tider som flytt "det var bättre förr". Likaså vill man gärna göra allt nobelt, guldglänsande och med framgångsrika krigare. Hjältar får aldrig dö … för tidigt. Å andra sidan får de ej heller begära för mycket i lön eller bli bofasta bråkstakar.

Landskapet i Beowulf tycks vara i länderna runt Kattegatt och kan inte enbart var danskt. Folket engagerade i Gudmes Hallar på Fyn vill förlägga det där. Gad Rausing vill förlägga det till Stevns på Själland där det finns vita kritklippor. Det är det enda som liknar fjäll/ berg som nämns som landstigningsplats, fast på en sträcka av närmare 20 kilometer finns endast ett ställe där man numera har en trappa.

Men i övrigt är det lönlöst att placera sagor i verkligheten. De skrevs inte som vi uppfattar historia utan för att hågfästa lärdomar man kan dra av en viss tid. Barden/ författaren vill ha fram sitt budskap och använder Kajsa Wargs-receptet "man tager vad man haver" och skapar landskap, personer och staffage ur de egna erfarenheterna. Det är lätt att man förväxlar karta och landskap.

I min barndom skulle man alltid se vad som var "sens morale" = lärdomen. Om inte annat kom nån beskäftig vuxen och pekade ut så att man skulle fatta budskapet. Men som alltid när det gäller litteratur och artefakter är det överklassens vardag vi får till livs ... och Ingmar Bergman gör film om Fanny och Alexander och ältar överklassens trauma.

Dock är det väsentligt att fråga oss om angelsaxarna var som vi fast de inte åt samma rätter???

Det finns fler källor men Bede ca 673 -735 AD är den bästa när det gäller det historiska förloppet.. Han verkade i Northumbria i klostren Wearmouth och Jarrow oh var "sekreterare" åt biskopen och abboten med god kontakt med kungahuset. Genom Kyrkan hade han förstås också tillgång till källor i Canterbury. Det var bara några generationer efter att sedvanelagarna skrevs och kyrkan restaurerades under Aethelbert 560 - 616 AD. Han i sin tur var länken till farfar och farfars fars tid då den stora invandringen skedde.

Bedes krönika ger oss en tidtabell och en del uppgifter om personerna även om det inte alltid är lätt att förstå innebörden. I nödfall får vi förlita oss på senare källor och anta att de likt tradition i allmänhet går långt tillbaka i tiden. Legenden om Horsa och Hengest och det dubbla ledarskapet är en början redan innan den stora vågen.

Att ha kung eller jarl/ eorl innebar en organisation med möjlighet att överklaga lokala beslut. Begreppet kung hade en lite olika innebörd än vårt begrepp kung. Rökstenen och begreppet "näskung" talar för att man med kung menade närmast häradshövding. Enligt ioniska samhällsordningen valde man mellan de lokala ledarna en "överstepräst - kung" i samlingen av jämbördiga i vad man i Norden kallade "hirden". Om vi jämför med det samtida romerska styret är det förstås inget märkvärdigt med två ledare eftersom det förekom vid ett flertal tillfällen och riket delades i två så småningom.

Rökstenen antyder dubbla ledare och det finns andra indikationer på att jarl och kung var ett jämbördigt ledarpar. Vi har genast exemplet med Horsa och Hengest och vid samma tid förekommer dubbelt ledarskap också bland de sydliga erilerna. När väl kristendomen infördes övertog biskoparna ritualfunktionen och i början var ärkebiskopen nästan jämbördig med kungen och biskopen med kungabarnen som blev hertigar av födseln.

Men vi får bereda oss på att formerna kunne variera från stamförbund till stamförbund och mellan länder/ landskap. Det är fel att använda vår tids begrepp kungarike och nation om den epoken som inte uppfyller kriterierna för dessa begrepp. Här används stamförbund för en större organisation än folklanden med deras keltiska halsringar som symbol för enheten.

Kraven på opartiskhet var högre på överkungen än länsherren som lokalt kunne utöva makt. En överkung satt lösare och var pressad av såväl folket som länsherrar och överklass. De rättvisa överkungarna blev i regel folkkära och hirden/ adeln hade svårt att sätta upp sig mot en rättvis överkung. Den lokala benämningen "näskung eller vising" tyder på att deras uppgift var närmast att vara ritualledare.

I nästa steg kallades dessa såväl i Angelsaxen som i Norden "thegn"" =talare (försångare) medan det möjligen funnits en liten skillnad i ordet "thane". Ordet finns i alla germanska språk och kan vara så gammalt som samhällsordningen där man kan antar att den lokala ledningen alltid varit rituell eller som en årman. Thane/ thegn/ tegn var tydligen ledare för det lokala "vapentaket" som var en av de första skatterna som betalades in natura för det gemensammas bästa.

De lokala ledarena och överklassen levde på sina egendomar … minst fem för att bli thane … medan deras inkomster från ledandet sannolikt var blygsamma. I tidigt medeltida ägor betydde det att han skulle äga ett mantal eller fyra gårdar plus ett torp. Torpet var förmodligen hans sätesgård. Likadant var det med kungen som dock fick vissa böter för allvarliga brott. Därtill hade han fri gästning när han reste på landet. Ur annalerna framför att allmänna lagar skrevs mest för överklassen och om deras eventuella inkomstkällor brotten.

Vi vet från nordiska landskapslagar om ett speciellt bondelagrum vars gemensamma ärenden sköttes på ting och där lagläsaren kunne de allmänna lagarna. Observera att vi exempelvis i Levanten har begreppet lagläsare redan för runt 4000 år sen. Utan skriftkultur fick man läsa ur minnet och kanske med stöd i nån minnessak. Det var en funktion för "åldermän" i mindre sammanhang och för tegnen i folkland där det inte fanns en överklass.

I mindre sammanhang styrde byalaget dvs. det samma som grekiska "geronsia" = de äldres råd". Det tidiga angelsaxiska källorna ger ingen upplysning om denna del av vardagslivet. ... Västergötlands tidiga medeltid ger känslan att överklassen ofta var en del av folket dvs. bönder fast lite större. I Västergötland tog adeln upp torp utanför bondbyarna. Det finns det gamla begreppet birke/ ornum som betyder " uttaget speciell mark" underförstått säte för en av överklassen. Senare användes begreppet för handelsplats eller annan verksamhet förutom överklassen gårdar som ibland var som en mindre industri

Kungar, ledarskap och överklass är en funktion av folkmängd, rikedom och yttre hot. Det var läge efter romarnas hot mot norra Europa och folket kände sig utsatta och tydde sig till starka ledare. Det var motiv för de som kände sig kallade att bilda en liga som tog ansvar för försvar och samtidigt kunne bedriva handel. Folket låter sig gärna luras att ge ifrån sig huvud, makt och ansvar.

Marknaden bereddes genom att man tog efter de romerska kejsarnas metod att göra reklam med mynt och medaljonger. Det började senast under 200-talet med en romersk kejsare eller kejsarinna. De visade att dödliga kunne sätta sig över folket. I början kanske folk gick på reklamen att de var gudaborna och odödliga. Efter mordet på Severus och hans drottning vid Rhen fick folk kanske upp ögonen och det gudaborna flagnade till förmån för militärkejsare

Kanske legionärerna hämtade nya idéer till Norden, men bönder och vanligt folk håller sig till gamblerregeln "Överge ej vinnande system". Till de krävs yttre hot och stora omvälvningar. Guldålderns formvärld ger intryck av en traditionsbunden formalistisk värld som bars upp av sina ikoner för samhällsordningen och som omfattades av folket eftersom överklassen bedrev/ ledde de urgamla ritualen. De kanske införde åtminstone tanken på en cyning / kung eller ärftlig ledare i motsats till tidigare ålderman/ tegn/ prästkung. Nästa idé var det privata ägandet som sannoliokt kom på 700-talet i Norden.

Sen kommer frågan vad hände och varför fördrev danerna erilerna/ herulerna från deras kärnområde? Vi kan bara spekulera i att de blev försvagade genom tjänst för romarna och en del kanske utvandrade till England och i början till Kent. In på 500-talet hör vi att syderilerna var tvungna att hämta en ny kung från hemlandet, vilket är ensbetydande med att erilerna i Europa om inte styrdes så var de dock underordnade stammen i Norden.

Samtidigt sägs att en del fördrivits från sina boplatser och man underförstår att danerna är en normal bondeklass. I Beowulf används begreppet "spjutdaner" med vilket menas fotfolk och det kan också ha varit kimbriska legionen. En gåta är att hittills har man inte gjort fynd av större guldhalsringar på Jylland medan man i övriga delar av Sydskandinavien måste tala om ringar i flertal. Men kanske guldet smältes ned till de två guldhornen som vägde runt 7,5 kilo sammanlagt?

… alltså det finns inte riktig plats till allt för många hövdingar dvs. feodal-adel med brasklappen att det kan ha varit olika beroende av tradition och folktäthet i folklanden. Logiken är i detta fall att erilerna hade normalt vapnen och medlen och tjänade pengarna i Rom, medan bönderna hade vad de behövde för dagen och yxan dög bra i arbete och i nödfall i strid.

Sen kan vi ana oss till ett system där noblessen valde ledare inom sin klass så att alla var underställda ledaren. Detta ligger i att vi vet att man hämtade en ledare från nord. Ett annat faktum är begrepp som witan (rot veta) och hird där ledaren visserligen han vara vald men har makten så länge han är ledare. Så måste ledarskap fungera för att det ska ge snabb handlingskraft. Absolut demokrati fordrar samstämmighet och att man har system som ger snabba beslut. Men vi får också intrycket att tegn/ thane/ lokal ledare och ledarskap byggde normalt på äldre vise män.

Då är vi inne på logik som följer ur de fakta vi fått, men det är icke bevis att det var så. Däremot är det självklart att sen bronsåldern har metallhandlarna hållit ihop. Med metall följer i regel vapensmedjor och förstås de som använder vapnen och måste försvara lagren. Samma gäller den industriella järnhanteringen som säkerligen har kontrollerats av erilerna.

Senare när vikingatiden börjar förstår vi att det rådde full demokrati i skeppslagen. Ej heller i dessa finns riktig plats för hövdingar. Landskapslagarna i Norden och även i Danelagen andas demokratisk bondelag. Inte minst systemet att dela jorden visar att man strävade efter millimeterrättvisa. Frågan är om vi kan dra detta tillbaka till tidig järnålder när vi ser odlingsfält delade i parceller. Lotten var en tidig symbol och kanske man lottade ut parcellerna varje år.

Ett av motiven till kungamakt är att denne garanterar freden mot att folk håller sig lugna och betalar skatt där beskattningen kom sent i Norden.. Snart nog upptäcker man mer vill ha mer och att kungarna vill vara storkungar över stora områden. De första skatterna var naturaskatter och utskrivna för särskilt ändamål såsom det tidiga vapentaket som togs ut kollektivt av att byarna ställde upp en man per tio eller liknande. Senare känner vi båtlagen från kustlandskapen. I vapentaket inkluderade man mer skatt genom att de skulle ha med vapen, mat och andra nödvändigheter. Men det var mer likt ett kollektivt företag. Ledare blir oumbärliga om man kan upprätthålla ett ständigt behov av försvar med en ledare. Likadant är det med prästerskapet som skapar sin egen mystik som bara specialiserade präster kan förklara.

För folket är det kanske inte så stor skillnad på den romerska klacken och feodal diktatur och dess inbördes strider. Medelklassen jamar oftast med och har överklassen som exempel. Den ställer gärna upp på krig i hopp om lätt förtjänta pengar och ära. I Norden kan vi inte bevisa att det funnits dikterande makt före känt tid. Snarare är det som vi vet från många andra ställen att det var prästkungar i ledningen och halsringarna var en rituell symbol: Det är billigare att styra med ordet än med svärdet och man sover lugnt på nätterna.

Om vi återvänder till Kent och Hengest-sonen Eric Æsc stoltserade på romersk vis liksom fadern med att vara gudaboren och hans ättartavla går tillbaka till före Oden. Tre namn omedelbart efter Oden kan vara de tre barnsbördens gudinnor vilket var vanligt i sammanhanget. De var enligt krönikan Wecta Witta och Withgils. Om det ska finnas nån logik bör namnen före Oden rimligtvis höra till gudavärlden eller till stjärnhimmeln eller andra mytiska begrepp.

Begreppen före Oden måste rimligen betyda kulturella begrepp och vi hamnar där att man ansåg att människan var produkten av den biologiska människan och kulturen. Det är lätt att sätta etiketten "förfäderskult" och det är precis det jag sysslat med inom flera områden såsom inom matematiken och fysiken Gauss, Einstein, Boyle, Newton osv. vilka jag använde i en teknisk förfäderskult då det begav siig. Jag brås vist på förfäderna.

Det är normalt hart när omöjligt att tolka de flesta av gamla ort- och egennamn i allmänhet. Men i Hengest fall finns några begripliga mellan Geat och Oden. Geat var förmodligen jutarnas stamgud. Därefter följer namnen Fodepald, Finn, Fredulf, Frealaf. Ur dessa får vi då ledarens fotpall och ikon för allt om ledarskapet, jätten smeden Finn som också var vigare, den fredliga Ulven dvs. försvararen och Frealaf betyder väl egentligen "den odlande handen"

Som jämförelse kan dras den förste saxarkungen Cerdics ättartavla före Woden. De sexton namnen kan vara från himlavalvets sextondelning eller andra mytiska begrepp: Noe, Sceaf, Bedvig, Hwala, Hathra, Itermon, Heremod, Scealdwa, Beaw, Tätwa, Geat, Godulf, Finn Frithuwulf, Frealaf, Frithuwulf, Woden. Jag har lagt ned många timmar på att försöka tolka dem, men endast några få namn är begripliga. Observera att de sista namnen sammanfaller med Hengest ättartavla. Här associeras till sumererna vilka hade 50 me eller etiska begrepp. De rymde deras världsbild lite annorlundare än vår.

Under resten av 500-talet stabiliserade sig de olika folkens "kungariken" i Englands övriga invandrarprovinser och även i angränsande gamla länder. Det är antagligen ur denna tid Beowulf har sitt ursprung. Bäst att ta det som ren poesi. Poeten var kanske en munk och erilättling och antagligen från området runt Kattegatt. På Dal har vi en forn Hjords Hall = Heorot i Beowulf så dalborna kanske anser att de har del i det arvet. Hallarna är i sig ett bevis på de första stormännen och där sen skaldarna gärna sökte sig till dem för att få gratis mat.

Munkarna var ofta de mest riddarvänliga och älskade att skriva om hjältedåd och kyska kvinnor. Det var kanske nån sorts sublimering för att de levde i sin instängda verklighet. Att förlägga handlingen till Danmark är ett poetiskt knep. Irländare och andra poeter skriver ofta om Lochland eller Lochlin. Än förläggs det till Norden eller till underbara öar i väster eller kelternas eftervärld. De keltiska dragen i texterna förråder, liksom att det nämns en hel romersk stridsdräkt. Mercia vann de inbördes striderna så det är följdriktigt att tro att Beowulfs ursprung är Mercia eller Kent.

Att ha enväldig kung var inte normalt i den keltiska samhällsordningen bland bönder när det gäller folket. Stammarna styrdes av sina valda åldermän vilka kunne avsättas. Även det går förmodligen bakåt till bronsåldern och än längre. Bede skriver att jutar och angler kom ledda av sina åldermän. De valdes för uppdrag och period så som vi i dag egentligen väljer förtroendemän på alla plan. Det betyder en ritualmästare som häller reda på tiden och göromålen.

Gemensamt för ett större område var tinget Gelting, Gyrsting, Börsting, Tysting, Örsting har de kallats på sina håll. I Danmark finns ett 30-tal namn på ting- och de flesta är "tinghög" Ledare för krig och liknande valdes för det speciella uppdraget att få slut på det och svarade med sin hals. En del försökte kanske göra sig oumbärliga efter kriget, men hjältar var nog illa sedda som levande eftersom de skulle ha lön och beundran och det ger man inte om man ska vara jämlik. Diskussionen här gäller den obönhörliga följd det blir när man sätter upp regler för ett samhälle dvs. det ena ger det andra.

Titeln cyning = king = saxiska theoden i känt tid är en följd av romarnas "påtryckningar" så som den galliska hjälten Vercingetorix. Ordet tycks betyda "folkkung at råda" dvs. en titel och inte ett namn och motsvarar bretvalda = överledare. Han har i namnet såväl folk, som "kung" och domare. Ordet kung kommer av cyn och betyder hjord. Det är besläktat med västgötskans kind. Hjälten kämpade i början framgångsrikt mod Caesar eftersom kelternas taktik var bättre och mer utstuderad. I längden vann Caesars strategi, järndisciplin och massa av soldater.

Gallerna hann inte utveckla kungadömen, men romarriket såg till att utveckla den privata feodalismen genom att tillsätta länsherrar varav en del blev senatorer. På så sätt knöts överklassen till rom ute i provinserna.. Det är ungefär som råkapitalism. Egentligen är det malplacerat att ha kung och hov i ett folkland på 50 vuxna personer och därför var det inte tid för adeln förrän på 1300-talet i Norden.

Och i det fornkeltiska området var det förmodligen endast de större oppida som höll sig med en ständig ledare och ett fyrdelat samhälle på gammalt ioniskt vis. Samhällsordningen står alltid i proportion till folkmängden och hur invecklat samhället och teknologin är. Det angelsaxiska samhället hade säkerligen ledare och även kungar t.o.m. bortåt bronsåldern, men dessa tycks mer ha varit tillfälliga koncentrationer av makt som små öar i det allmänna bondesamhället.

Thegn/ Thane nämns första gången i kung Withraeds lag 690 - 725 men är förmodligen en gammal beteckning på en lokal ritualledare i fredstid. Med kungarna upprättade denne sin egen stab av "kungs thane" som förlänades mark och vapen som lokal fiskal. De "fria" thegnarna jämställs med mässprästen som övertagit rollen att leda ritualen medan thegnen hade administrativa plikter. Saxiska kung Alfred 871 - 901 nämns som en av nybildarna med bland annat en bättre militär organisation och fortsatte traditionen med att definiera lagen genom doomas/ domar i en organiserad form. Hans lag omfattar 45 paragrafer med mycken text till varje. Hierarkin inom överklassen blev dock oförändrad från Kents tidiga domar och de definierades bara lite olika i de olika kungarikena.

Kent ledde utvecklingen av företeelsen kungarike. Det var naturligt att prelaten Augustinus 597 – 604 lyckades övertala åtminstone en del i Kent att övergå till kristendomen. Förmodligen ligger han även bakom att kungen nedskrev sedvanelagen och med viktiga nya regler om kyrkan bl.a. kyrkfrid. Lagsamlingen uppkallades efter dåvarande kung Æthelbirthes domas. Det finns 85 "paragrafer" som i huvudsak är domar vid olika brott. Allt enligt Den gamla principen hugger du örat av en man får du betala vad det kostar. Naturligtvis skyddas kyrkan och överheten på ett uttalat sätt och man kan dra lutsatser om hierarkin. En del vill ge romarna äran av lagstiftningen, men det är inte nödvändigt att tro på dem när vi på Dal haft lag sen mer än 4000 år!

Här nedan gör jag en sammansmält tolkning av de tidiga lagarna från Kent, Mercia och Nordfolken (Northumbria)

Kyrkfriden var dock ej mer än en kort paragraf där man skulle underförstå resten:
"1. Guds egendom och kyrkans tolvfalt; biskopen egendom elvafalt; en präst egendom niofalt; diakonen egendom sexfalt; klerkens egendom trefalt och kyrkfriden tvåfalt"

Här får underförstå att böterna var dessa antal gånger högre än normalt för brott mot kyrkan. Övriga nedskrivna domas var egentligen ett skydd av överklassen mot brott från såväl folket som den egna klassens överträdelser. Men samtidigt gav det folket uppfattningen att det fanns rättvisa och även de höga skulle underordna sig. Det fanns förstås mycket underförstått och ett otal seder man följde som man alltid gjort … långt fram i tiden var en del av lagarna egentligen skrivna för kungen egna gårdar där han hade makt. Men överklassen och även bönderna följde efter. Samtidigt hade bönderna sin egen urgamla"by-law"/ byalag om odling, år och ägor

I Kents sedvanelag används en fyrdelning av männens ställning king, eorl, thane/ thegn, ceorl /merchant och dessa kallades frimen. Det var alltså överklassen och den var dubbelt så mycket värd som en man i bondeklassen, vars kvinnor var värda en halv man, tjänarna hälften av detta och slavarna hälften av tjänarnas värde.

Klassen "freemen" bestod av kungen och kungabarnen som en klass för sig, därefter kom "landhövdingarna" eorl och båda dessa var förstås bara ett fåtal. Hackordningen byggde åtminstone på papperet i allt väsentlighet på ägande. Men samtidigt var böterna anpassade efter ens ställning så att man kan säga att det var rättvis … den ordningen hävdar vi i Sverige för det mesta att "betala efter förmåga" trots att vissa partier vill helt skattebefrias utan den tjänstgöring man förutsatte från klassen freemen i forna tider såsom exempelvis rusthållning..

Thegn/ thane var en större klass "häradshövdingar" och i fredstid lokala ritualledare som lokalt tog befälet vid krig. Som en bisats sägs att en ledare ska vara gammal och vis. Men däri ingick även etablerade handelsmän och vis helst. En merchant/ handelsman måste göra tre översjös resor för egna medel för at bli thane. Möjligen kallade dessa sig "farthegn", ett namn som finns även på svensk runsten. Dessutom skulle denne och även ceorl äga minst 5 hide = gårdar för att bli thane. Hide motsvarar svenska 1/4 mantal som i början ansågs kunna föda en familj.

Ceorl var den största klassen av kungatjänare såsom konsthantverkare, krigare och högre tjänare vid hovet och på landet. En gammal beteckning "gestir" tyck ha varit spioner för kungen. De kunne antar skepnaden konsthantverkare, runkunnig eller annars specialist. De fanns även så sent som i Knud I:s hird i början av 1000-talet.

Underförstått är också "byalagen" = by-law dvs. gamla seder som vi normalt omfattar i byggningabalk och fridslagar för byn. Dessa nämns ej i doomas och de tidiga angelsaxiska lagarna. I senare lagar ser vi att den fria bondeklassen kallade "män" och den var delad i fyra klasser män, kvinnor, tjänare och slavar. Sistnämnda klass var kanske mindre än vad vi föreställer oss.

Antagligen hade Augustinus med sig ett förkortat exemplar av Justinianus omkodifiering av romersk rätt från mitten av 500-talet. Att införa statskontrollerad lag och religion var ett sätt för Rom att få övertaget över folk genom att ställa dem i skenbart underläge. Det var ett sätt att säga "Ni är barbarer, vi ska sätta byxor på er". Endast överklassen kunne vara intresserad av att dressera folket. Kulturimperialismen är sig lik genom tiderna.

Historiker har en tendens till att föredra romare framom angelsaxare och glömmer det nordiska påbrået. Sen är saxarna tydligen också bättre och förmer sen Alfreds tid. Svårt med neutralitet när man håller på kungarna och ger dem tillmälen som "den store". Här är det främst begreppet "Danelagen" och ortnamnen som avslöjar likhet och släktskap i kulturen och att angelsaxarna och nordborna hade lag och ordning i bagaget nät det flyttade till England. Vi får bara skala upp från mindre samhällen till växande större samhällen i Tiden.

Romerska lagarna var annars över 1000 år gamla i grunden och troligen äldre om vi räknar in det etruskiska arvet. Men mycket lite av stads- och imperierätt passade in i lilla Kent kan man förmoda. Alltnog man finner gamla uttryck som lika gärna kunne ha stått i ett dåtida exemplar av jysk lov eller varför inte urgambla Wästgötalagen.

Vidare kan noteras att det stadgas om morgongåva kallad mund Det hör till feodalsamhället att det privata ägandet koncentreras egentligen till mannen medan kvinnan och det ofödda barnets rätt garanteras genom morgongåvan. I äldre tid förbands ägandet troligen till kvinnan. Det privata ägandet infördes förmodligen i Sverige från och med slutet av 700-talet att döma av några få runstenar. Kanske det gällde bara inom överklassen liksom det här med "mund".

I lagen vill man skydda barnet/ barnen. Om mannen dör får kvinnan halva arvet för att kunna garantera barnens uppväxt samma gäller om hon lämnar boet med barnen. Om hon däremot lämnar boet och barnen får hon ett barns arv. Lämnar hon boet utan att ha barn återgår morgongåva och medföljd till släkten. Det betyder att kvinnan alltid var skyddad av släkten och det på sätt och vis gällde "brudköp". Denna typen saker kan ha lite olika utformning hos olika länder/ folk.

När jag första gången läste en faximilutgåva av Gamla Wästgötalagen tyckte jag mig läsa mellan raderna att första ärvda balken ändrats från att arvet ursprungligen gick på mödernet. En del småbilder i hällristningarna talar för det under bronsåldern. De folkland som haft en kvinna som oldemor eller druting har sannolikt haft att kvinnan ägt jorden symboliskt eftersom man levde i kollektiva storhushåll.

Denna problematik kommer först när man inför enskilt ägande efter ett tidigt kollektivt ägande utan skifte av jord vid generationsbyten. Som alltid kan man knyta sådana antaganden bara till de landskap där man har en indikation. Ortnamn i dativ antyder att en abstrakt idol ägde boplatsen då den bildades.

Hos överklassen var kungen och kungabarnen oftast av gudaklass dvs. stamgudens ställföreträdare. Sedermera var biskopar i klass med kungabarn och övertog funktionen av ritualledare så att det egentligen blev delad ledning som det varit för. Senare frigjordes kyrkan och även adeln lyftes till gudaklass så att säga. Det nämns fyra klasser av änkor med olika wergeld / mansbot till kungen dvs. mansbot för mord.

Ur ovannämnda klasser växte sedermera den kända feodaladeln och dess övre skikt. Exempelvis runristaren Öper kallar sig "duke" ca 1070 AD och med det menas kungens konstförfarna man och ur det utvecklades titeln "duke". I de större kungarikena såsom Frankrike användes duke i meningen hertig från och med 1000-talet. Begreppet blev sedermera även i Norden hertig och ladyn som var en lagårdspiga slapp böndernas 4711. Hon kom upp sig åtminstone på godsen

Vi vet ej vilken ställning bönderna hade med säkerhet. Men eftersom de leddes av aldermen tyder det mesta på att de hade sitt eget lagrum på samma sätt som västgöterna. För dem var det viktigaste att inruta bondelivet och dess säsonger. Detta var ingenting nån annan eller högre makt behövde lägga sig i. . … Vår tid ägnar mycken tid åt kriminalitet efter vad man ser på TV. Men i små samhällen kan det inte ha varit nån stor sak … här på Dal förekom mindre än 10 mord under hela 1700-talet.

I den tidiga medeltiden fanns bara landskapslagar för bönderna, medan kungarna så småningom stiftade lagar som egentligen gällde husfolket på kungens gårdar, men där reglerna sen tillämpades av överklassen. Bönderna brydde sig bara när deras verksamhet började inverka på andra eller när de påverkades av andra.. Därtill hade kungen domsrätten för de grövre brotten och även inkomsterna. Böterna för de lägre brotten gick till administrationen dvs. lagläsare och fiskaler som handhades av överklassen, medan skadestånden förstås gick till den drabbade. Vid vissa brott får allmänheten del av kompensationen.

Den första kentiska lagen är en lång katalog (85 paragrafer) över vad det kostar att skada olika delar av kroppen. Kännetecknande för de angloskandinaviska lagarna när det gäller brott är att förövaren måste betala vad det kostar. Det är inte riktigt Moselagen utan ett realistiskt tänkande att den förfördelade ska kompenseras till fullo utan att blanda in religiösa resonemang och det abstrakta begreppet synd..

I mina yngre dar brukade man dra fram dethär med slavar eller trälar. Frågan är inte så enkel och där vi egentligen har ett begrepp keltiskt klientskap samt våra landskapslagar som kan ge en nyanserad bild av företeelsen. Enligt landskapslagarna var de egentliga trälarna de man tog i viking och som blev mer eller mindre livegna.

Därtill hade man antagligen gisslan om man la något land under sig och tog gisslan för skatt. Man blev träl åt kungen så länge man inte var dömt för grövre brott och ekonomiska brott. Straffet kunne sen utmätas i träldom för viss tid. De "husfattiga" ingick kontrakt eller klientskap som trälar för att få sin försörjning och då som tjänare i storhushållen hos överklassen.

"Einbeiningar" är förmodligen de enfotade som greker och romare förundrades över eftersom de inte förstod det fina i det nordiska poetiska språket. De var arrendatorer och hade på sätt och vis gett ett ben åt jordägaren. Under medeltiden kallades de "landbor eller åbor". Nån enstaka hällristningsbild ger oss anledning att fråga om idén diskuterades under bronsåldern … återigen lagar och seder var lite olika i landskapen.

Frågan om slavar och landbor är inte så enkel att det är bara att ta en slav och sätta i arbete. Det är en fråga om ekonomi och effektivitet. Om man för ett skräckvälde och behöver beväpnade vakter i arbetet äts förtjänsten snabbt genom att man i praktiken får ha dubbel arbetskraft och byråkrati.

Under medeltiden var ett vanligt arrende och avgift för landbor en tredjedel av skörden plus en del arbete. Det var ju inte förtjänst alltihop eftersom man fick köpa till sig jorden. Ibland kunne det vara svårt att få landbor till alla egendomar och man behövde förstås ha rättare som skulle avlönas.

En annan lösning blev att i synnerhet kungarna införde beskattning. Dessa kulturella företeelser införs ofta av nödvändighetens tvång liksom all annan lag och utveckling i samhället.. Förmodligen har det funnits nån form av tillfälligt vapentak. Det innebar att gemenskapen sköt till män och förnödenheter till försvaret och möjligen till "färden" angelsaxiska "fyrd"

Det kunne antagligen gälla såväl handel som sjöröveri i länder där man inte hade varaktiga förbindelser. I Upplandslagen 1300-talet är det en legitim sommarsysselsättning att fara i viking och röva slavar och annat eller skattlägga provinser och ta gisslan. Skillnaden när man fick en beständig kung var att denna administrerade och gjorde sitt för att det skulle bli en återkommande skatt.

Undan för undan lurade man de självägande att betala tillfälliga avgifter som sen blev bestående som "sekelgamla orättvisor" var termen. Nån av dessa tillfälliga skatter från medeltiden bestod till mitten av 1900-talet … men även i våra dagar införs tillfälliga avgifter som sen består och kanske ökas.

I de tidiga runtexterna har vi några omnämnande av hlevagastir = "brödgäst" och det rör då överklassens utsände specialister. Vi har även det angelsaxiska ordet "hlaford" = loafgiver = brödgivare vi även möter på nån tidig runsten i Norge. Det var länsherrens med sina gårdar och stab av hantverkare och tjänstehjon som kunne kalla sig brödgivare medan det var något annat i böndernas kollektiv där åldermannen styrde alternativt byarådet eller något annat. Vi kan inte dra slutsatsen från en enda runsten att detta skulle vara det normala.

Brödgästen var förmodligen mest konsthantverkare men kan även gälla lagkloka och andra. Ytterligare en typ av gäst må nämnas " gisslan" som kunne var dels en förbrödring med något annat stamförbund eller vara tagen som säkerhet för skatt eller annat. Man kan säga att de var gästarbetare, men förmodligen var syftet med vissa av dessa huskarlar/ ceorls att erilernas mannaförbund hade eget folk som ögon ute i bygderna. Förmodligen tog man gisslan dels från opålitliga partners och från lydländer och då från vederbörande landskaps överklass.

… i våra dagar kallas jordgubbsplockande polacker inte slavar fast de är det. Senare på säsongen är de i Tyskland och plockar kål och kallas på romersk vis gästarbetare. Om de inte sköter sig lyder de förstås under våra lagar och får det lilla mått av likhet in för lagen de inte har när de arbetar … på vissa företag jag jobbade i min ungdom kände jag mig nog som slav.

Oftast skrivs bara överklassens historia. Men lagar och ritual anger under vilka regler och villkor folket levde. Jordbruk och avel utvecklades endast mycket sakta. De yttre tecken av hus och bosättningar har till stor del kunnat rekonstrueras och animeras och det skiljer sig inte mycket från hur det var i Sverige fram till 1600-talet och än senare för de fattigaste. Själva byggandet var oftast efter Kajsa Warg att lokala tillgången på material och kapital bestämde utformandet.

Källmaterial till sedvanelagarna som tillkom under angelsaxarna från Medieval Sourcebook:

The Anglo-Saxon Dooms, 560-975