Guldhalsring och guldhalskrage

halsring, halskrage, Timboholm, Tureholm, Gallehus, Oldsakssamlingen Norge, Ålleberg, Möne, Färjestaden, gorget, lunula, edsring, tingstav, jarl, fingering, armring, Diogenes Laertius, Cesar, Lindowmannen, Boudica, Midgård, Fenrisulven, Hymer, ILmarinen

Romerska klackringar

Vart och ett av dessa fynd indikerar vänskap med en relativt uppsatt romare och förmodligen oftast med officer. Romarna använde själv ofta bronsringar, men nordborna var medvetna om guldets värde och samlade bara på det. Fynden bildar ett nätverk skapad av vängåvor fr.o.m.100-talet där sen en del av s.k. "romersk import" kan vara vängåvor. På Fyn ser vi det var mycket intensivt under konstantinerna då det fanns en skvadron heruler i platsgardet. Tyvärr har vi få data om fynden och ingen har gjort nån sammanställning av denna viktiga artefakts utbredning. Jag har inte ork längre att gräva månader i arkiven.

Här får vi kalla de flesta "klackringar" men det förekommer och signet-/sigillringar som kunne överföra givaren myndighet och göra avtryck. Bruket av dessa ringar kan vi föra tillbaka 4000 år. Hettiterna provade olika metoder att överföra prästkungen sigill. Stämpel använde man redan i Catal Hüyük. Faistosdisken är gjort med stämplar så man får standardiserade symbboler. Överförbart sigill för över ägarens myndighet till mottagaren kan man säga.

Halsringens rötter sen bronsåldern

Från yngre bronsålderns keltiska period finns några hällristningar där man kan skönja en halsring. De förekom i Europa från Georgien till kelterna i väst fast de kvinnliga (gudinnans) halskrage var vanligast. Bäst kända avbildningen är Gundestrupkärlet, N. Jylland ca 300 f.Kr. med ursprung Balkan.

Den hornade Cernunnos har en ring med knoppar en modell som levde kvar till Vittenes. Den symboliserar förening. Trollhättan och Hablingbo, Gotlands halsringar. Men just den bilden visar oss att man avser Avlaren och Perseus stjärnbild som var aktuell fixstjärna vid vårdagjämningen runt 1800 f.Kr. Öppningen symboliserar språnget mellan säsongerna.. Vi har så gamla hällristningar också med Perseus.

För Västergötlands började jag med en sammanställning av rätt färskt datum jag nu har kompletterat. Dag Stålsjö gjorde en sammanställning av guldfynd i Västergötland för sin bok Svearikets vagga. I grova drag består guldet av halskragar knappt fyra kilo och lika mycket i barrer och spiralguld plus 7 kilo från Timboholm. Därutöver en mindre mängd i smycken samt brakteater. Totalt har man/ jag funnit 26 brakteater, vilket är tio fler än på de äldre kartorna.

Det är inte ovanligt att vissa landsdelar vill ta sig äran av att vara guldtätast. I vanlig ordning stoltserar Gotland över att ha lejonparten av de romerska silvermynten, men de slutade att myntas 238 AD och har fortsatt att cirkulera i Norden. Men ledande är dock motsatta bärnstenskusten där Baltikum och Polen lämnat fler denarer. Å andra sidan skulle det bli några tusen guldbrakteater av 15 kilo guld från Västergötland. Förmodligen kan Östsverige få ihop lika mycket guld eftersom man har det stora fyndet från Tureholm på 12,5 kilo och däribland en halsring om ett kilo. Tureholmsfyndet vittnar om högt uppsatta eriler och kan vara vittne om deras landsflykt från danska öarna.

Sammanlagt blir det då ca 30 kilo. Omräknat i solidus (ca 4,5 gr) skulle det bli ca 6500 och nog till dubbelt så många mindre brakteater. Svårt att uppskatta de danska men de vi känner från öarna, Polen och norra Tyskland väger kanske 8 kilo vartill vi får lägga de två Gallehushornen 7,5 kilo från jutar och anglers område där det bara finns ett känt fynd av en halsring från Dollerup, Thisted amt.

Varje halsring är en förmögenhet även i våra dagar när vi räknar guldpris samt bearbetning. De största pjäserna skulle kosta upp mot en halv miljon att bära till fest och ritual. Det kan jämföras med att menig man enligt fynden i Illerup mosse hade en pung med runt 10 denarer och i något enskilt fall 23 denarer vilket var ungefär en legionärs månadslön som också kunne tas ut i 1 guldpeng 4,5 gr vid denna tid men senare med inflationen något mindre.

De flesta fynden visar att guldet samlades lokalt på en hand samt att det samlats för rituella ändamål. Därtill har vi förstås guldsmedernas lager. Timboholm, Tureholm och Gallehus svarar för nära hälften av det guld vi känner till. Brakteater är bara en ytterst liten del även om knappt 1000 är kända dvs. på sin höjd 5 kilo. Klackringar representerar förmodligen fler gånger mer rent guld genom att var minst 2 - 3 gånger tyngre. Det ger förstås anledning till många frågor. Varför bars det bara av ett litet antal personer? Vad var signalen till att dessa nedläggningar/ borttappningar skedde ungefär samtidigt i hela Norden?

Tidiga arkeologer bruka tala om "betalningsguld" om de finner en bit obearbetat guld, men det finns inga tecken på att guldet användes som betalningsmedel. Naturligtvis fanns det ett guldvärde i vikt om man skulle göra något i guld. Det var ungefär som vilken vara som helst men guldet cirkulerade knappast. Liksom denaren var det förmodligen viktenheter något man tog efter romarna och där viktenheten "lod" är ett minne av att man kunne räkna i silver vikter och delar av denarer. Varuutbytet med romarna vid Rhen började senast runt vår tideräknings början och där var man tvungen att kunna räkna i enheter anpassade till varje varuslag.

En liknande men klenare från Bragnum Västergötland väger 827 gr. Jag har inte bilder av alla men jag finner ringar med "nymåne" från Norge, Värmland Västergötland, Halland, Öland, Gotland Södermanland, Fyn, Själland och Pommern Stargard och Peterfitz. Den senare väger 2,1 kilo och Stargards finns i ett fragment som väger 1440 gram och dessa är de tyngsta av alla.. Antagligen är det bärnstenshandeln som bringat guld och silver finns 60000 silverdenarer i Polen mot 40000 på Gotland.

Därav kan vi sluta oss till att denna del av Pommern varit besläktade och förbundna norrut. I tillägg till halsringarna finns några brakteater från Kolberg och Wapno. Väster om floden Oder finns några fynd av guldbrakteater. Vi vet från herulernas historia att de var förbundna med varner som Ptolemy kallar Farodni/ Varodni. Dessa fanns förmodliggen vid floden Warne och i Mecklenburg medan det är möjligt att folken i Pommern kallades Rugi där Ptolemy nämner Rugiclei och Ulmerugi ( Holemrugi). Han nämner också Sideni/ Seidenei vilket kan betyda "daner på andra sidan". Det är svårt med alla namn som omvandlat mellan grekiska, latin, engelska och nordiska.

I dagarna mars 2007 visade tysk TV ett dussintal klena 140 gr? Guldhalsringar med en välformad klump fram och uttunnade skalmar. Den avslutades med ett enkelt lås av tillvriden slut på samma sätt som många av de nordiska ringarna. Det fanns ingen uppgift varifrån fynden kommer och detsamma var det med en guldbrakteat skymtade. Ett fåtal av nordisk typ har hittats i norra Tyskland. Halsringar finns på olika håll i Europa men har en annan utformning och sannolikt i flesta fall varit för prydnad. … för balansens skull hade man gärna sett en kollektion av vad Hitler tog hem, men det torde ha försvunnit nånstans. I dagarna mars 2007 visade tysk TV ett dussintal klena 140 gr? Guldhalsringar med en välformad klump fram och uttunnade skalmar. Den avslutades med ett enkelt lås av tillvriden slut på samma sätt som många av de nordiska ringarna. Det fanns ingen uppgift varifrån fynden kommer och detsamma var det med en guldbrakteat skymtade. Ett fåtal av nordisk typ har hittats i norra Tyskland. Halsringar finns på olika håll i Europa men har en annan utformning och sannolikt i flesta fall varit för prydnad. … för balansens skull hade man gärna sett en kollektion av vad Hitler tog hem, men det torde ha försvunnit nånstans.

Ptolemy kallar Oder för Suevi och samma namn har också Östersjön. Det är uppenbart att "de svebiska" fanns runt södra Östersjön också. Suevi använder han som attribut till flera stammar bl.a. angler, lugi, langobarder samt semnones en stor stam. Det är svårt att få grepp om folken i tidiga källor eftersom vi ej för exakt bo-område och storlek på land och folk. Det kan lika väl vara frågan om några hundra som om tusenstals. I alla händelser var befolkningen relativt liten ofta koncentrerad höglänta områden.

I Pommern och delar av Polen finns stencirklar och gravskick med stenhögar. Det kan vara genom inflytelse från Norden men stencirklarna finns lite överallt i "kända" Världen. Vi ser stamförbunden och den gemensamma kulturen inom det forna Germanien. Vi får aldrig en helhetsbild eftersom allt för många monument har försvunnit för länge sen. Tacitus nämner slaver i samma område och det kan ha nån ficka. De senare kända slaverna hade samma sorts tidsymbolik som i Norden. Med bl.a. den fyrhövdade Svantevit vi finner även på Gotland. Var detta influens eller övertog man det som fanns förut?

Landskapet var skogigt på många ställen och i norra Polen och andra ställen fanns lågland som av och till översvämmades. Arkeologin bekräftar att Gothones/ Goths/ Gutones hade ett kärnområde från Poznan till Danzig och levde kvar och stred mot Attila enligt Widsith. Öster om dem bodde Balthii/ Ostrogoths. Söder om dem fanns Burgunds vid Vistula. Men av nån anledning drev de sin boskap mot öster där en del stannade i Baltikum medan andra fortsatte till Ukraina ör en tid, vilket arkeologin bekräfta. Sagorna om detta är mer fyrkantiga

Om inte det varit samma guldsmed så har man dock använt samma stämpel eller kopia för månmotivet även om en bättre undersökning borde göras. En del av dem är delade med nån låsning i nacken. Likt i många andra kulturlämningar har man tagit motivet från årsritualet. De två halvorna kan ses som halvårsormar vi ser i annan symbolik och nymånarna är den löpande tiden där säsongen då startades i nymånen= Nymånemären. På nån enstaka ser man antydning till tjurhuvud och andra har ormhuvud. Dessa ringar ligger nära ormhuvudringarna och associerar alla till tidsritualet och säsongen av fruktbarhet

Vi finner den ensamma ormen som symbol för "säsongen" och då underförstås även Underjordens livmoder. Vi finner samma symbolik på en del praktspännen som kan ses som två förbundna ormar som avslutas med ett par huvuden. På själva kroppen finns tre huvuden och de symboliserar månårets tredelning.

Halsringarna med samma form / dekoration talar för en erilliga där vi sen också känner till det tidigare svebiska förbundet med minst 54 folk i mellersta och norra Tyskland och där Östersjön kallades Suevi. Åtminstone vissa nordiska folkländer har hört till svebiska förbundet som ersattes av erilligan men vi ser exempelvis den svebiska hårknuten på ett antal brakteater. Vidare är det keltiska "flygande håret" också en indikation. Antagligen var svebiska förbundet främst knutna genom att bedriva samma ritual/ samhällsordning dock med variationer.

I Väring norr om Skövde har man hittat två mansringar, varav endast den ena har bevarats. Även det är ett typiskt drag att man på sina håll haft "Tvillingar" som symbol och därmed två överstepräster kanske med skilda funktioner. Den ena administrativ och den andra rituell. Sista resterna är förmodligen systemet med jarl under tidig medeltid. Samma parsamhet har funnits i norra Jylland, som i sin tur hade parsamhet med Västergötland. Jämför även med romarriket som delade ledarskapet från c 400 AD och framåt ett tag.

Enskilda manshalsringar från Floby och Naum visar på enkelt ledarskap medan fyndet från Värmland visar att även trojkan förekom och ansluter till den keltiska triaden som symboliserar månåret. Det visar tillsammans med kvinnornas kragar och ringar att i en mångfald finns inte bara en modell för ordning och ritual.

Fynden i Hällsta, Järpås, Ullervad och Våmb visar att man även där haft guld nog för åtminstone en mans halsring. Fyndet av 1,2 kilo barr och spiralguld i Gudhem samt de andra fynden runt Falköping kan antyda att det varit handelscentrum. Förleden falas betyder ungefär det samma som att vara eril på handelsfärd. Av nån anledning har Dag Stålsjö missat fyndet av runt 7 kilo obearbetat guld från Timboholm nära Skövde.

Återförandet av guldet till jorden kan ha många orsaker medan fynden i mosse visar att det betraktats som heligt med ritualvärde och utan ekonomiskt värde. Några av guldfynden är från platser där man möjligen kan tänka sig det funnits en ritualplats. Själva bruket av största mängden av guld antyder ritualvärde och därtill gemensamt för Norden..

Samma slutsatser kommer engelska arkeologer till när de analyserar guldtraden från Irland och genom England. När man lagt ned det har man övergått till en annan rumtid eller alder. Enligt folkminnet har man räknat med barsalder, groalder, vilalder, härjalder, skiljalder, apalder bl.a. Dessa begrepp utser att man såg tidsbegreppet som rumtid med vad som hände vid en viss tid.

Datatekniken är underbar. När väl databasen är inrättat hittar man vad man söker på ett litet kick. I stället för att lägga ned mycket arbete på att manuellt söka på frågan "Halsringar i Norge" manuellt på något sätt har jag väntat tills Oldsakssamlingen, Norge fått sitt "dokumentationsprojekt" klart.

Ringar av denna typ är den dominerande designen för mansringar och man kan fråga sig om samma guldsmed gjort dem eller om de gjort likadana genom centrala direktiv. Det är samma typ där en guldstång har tunnats ut på mitten och formats till en ring där de tunga ändorna överlappar varandra. Ett fåtal är delade.

Vi finner dessa då 5 totalt i Norge; Tegneby Bohuslän; Floby, 2 Väring Västergötland; 3 Tollersrud Värmland; Flackarp, Östra Hoby och Skabersjö Skåne; Tofta Gotland; sannolikt en från vardera Själland, Fyn och Lolland i Danmark samt nån från Tyskland. Tillsammans med Södermanlands ringar gör det runt 40 halsringar som täcker södra Skandinavien och Pommern i Nordtyskland..

Slutligen må nämnas fyndet från Svarteborg Bohuslän med 8 enkla ringar/ byglar av elektrum/ guld men i grunden samma utformning men med ögla i nacken. Det finns även ett fragment från Foss. Östra Karup Halland är en välformad ring och något ornerad sluten ring.

Från Danmark har jag sämre uppgifter, men några välkända följer samma design inklusive orneringar och nån med låsring förekommer också. Enligt dansk tradition förbinder man idolen Hanno med Fyn och hans valspråk lär har varit "Må andra råda". Kanske idolen utan armar på våra hällristningar och höga herrar och styrelseordförande behöver ju inte arbeta. Vid Rhen har man förutom stelar till Mercurius Cimbri vi kan placera även nån stele till Mercurius Hanno och då förmodligen från Fyn om vi tillåter oss att spekulera från få fakta.

Mer påtagligt är fynd såsom Bolbro, Odense en stor glatt halsring, Hesselager Gudme 1 halsring och det stora fyndet från Broholm Gudme med 1 stor plus 2 mindre, 6 ornerade delar som kan vara från flera ringar samt en ornerad halsring under arbete. Till detta ska vi lägga en mängd guldbrakteater och andra prydnadsföremål från flera fyndorter på ön. Liksom på Själland är det yngsta fyndet av solidus slaget för kejsar Leo dvs. före 474. Det stämmer väl överens med Jordanes uppgift att erilerna / herulerna fördrevs från sitt kärnområde runt 500 AD.

Gudme tycks tidigt ha blivit ett centrum för handel och ledning av eril-/ herulligan. Det var en kulturplats senast från de tidigaste handelskontakterna med romarna vid Rhen. I början av 200-talet byggde man den första hallen och det blev en till senare. Dessutom hade man nån sorts hamn Lundeborg vid Store Bält.

Det är som en tanke att stora hallen i Gudme 47 x 10 m byggs i början av 200-talet dvs. efter striderna med norrmännen vid Illerup mose, Århus. Kulturen pågår till slutet av 400-talet och där vi ser att sista guldmynten är efter kejsar Leo i Bysans som dog 474 AD medan det finns äldre mynt från öarna Öland och Gotland och österut.

Det gör att man inte omedelbart kan börja tala om maktstrukturer som normalt är arkeologernas käpphäst när de stöter på en rik bosättning. Det finns ingen möjlighet att bevisa maktstrukturers existens i aggressiv mening och det passar inte ihop med den germanska tingordningen. Denna tes gäller bakåt till bronsåldern och tills kungar i vår mening etablerade sig runt 1000 AD. Om det fanns overlorder/ kungar var deras första uppgift att vara garant för ritualet och satte huvudet i pant för det. Samma princip går igen på det flesta håll i gamla världen även om det tunnades ut med tiden.

Halsringar / halskragar hör förståss till samhällsordningen sen bronsåldern och blir också knutet till hallarna där de fanns. Vi har fynd av halsringar från några tiotal platser men inte kända hallar som sammanfaller med dessa fynd. Vi måste naturligtvis göra en sammanvägning av alla fynd och fakta. Dessutom måste vi bortse från att Teologiska Fakulteten = religionsforskningen har gjort obotlig skada genom att införa teorier och vokabulär som inte korrekt beskriver forntida verkligheten. Det är bara spekulationer.

Halsringarna har bara ett par rituella symboler Nymånen och Ormen och symboliserar regnet och jordens fruktbarhet med solen som tredje part. Brakteaterna ger oss det bildmaterial vi behöver för att bevisa att Tiden och kalenderritualet stod i centrum för samhällsordningen. Man ska icke förvirras av den s.k. ryttarbrakteaten. Ser man nog på den representerar den stjärnbilden Pegasus/ Hästen som var fixstjärna för vårdagjämningen Hästen finns i Cartago, Grekland, Mellanöstern och i sen tid då även hos romarna. I Danmark finns den tillsammans med ett Vi på kungamynt från början av 1000-talet.

De Eddasagor vi känner ger icke mycket hjälp ens analogi/ metafor Därtill ett antal ikoniska fragment men sällan icke i den form vi känner. Vi får ingen ledning för det praktiska livet. Sammantaget är Guldålderns symbolik en fråga om året och fruktbarheten

Handelsman /merchant hade samma rang som tegnen vars idol var urgamla Tyr ledare av tinget vars myter skymtar. Den äldre Woden / Merkurius var idol för handeln och förmodligen syns han som skeppare på hällristningarnas båtar. Ordet Odin bettyder däremot människan som "ledare" såsom spjutspetsen och var inte färdig under guldåldern ... I Rom var det krigsguden Mars med spjut och ursprungligen jordbrukare. Hugin och Munin är den flygande hågen och minnet som tidigt symboliserades av olika fåglar. Det är en konkretisering av tankens natur och en av de djupa tankarna. På en del brakteater finns 2 - 3 fåglar ur bildspråket. Det finns fler logiska fragment men svårt att upptäcka. Mest är det abstraktioner om Tiden, som även vi har svårt att förstå och diskutera.

Det är vårt att se arketyper och praktisk kunskap ur Eddans sagor. Kristna har en tendens till att tänka konspirativt och pådyvla förfäderna allt hemskt. De har prägel av naiva förklaringssagor där man har glömt det mesta av det ursprungliga, men ändock bevarar namnen. En del av innehållet är omarbetat och har inte mycket gemensamt med originalet. Eisnstein lär oss att Tiden är relativ och allt ändras och det viste förfäderna egentligen också. .. svårt detdär med tid när inte allt kan bli vid det gamla och att tiden står stilla ...vår tid har glömt konsten att tänka i liknelser.

Det var inte maktutövning i den form man inbillar sig dvs. såsom kungarna och hirden på vissa håll praktiserade under medeltiden. Man behöver icke våld för att leda folk. Det är intelligent och billigare med övenskommelser utan strid. Det räcker med att överklassen på de ställen den fanns var ledare av det lokala ritualet och för övrigt levde sitt engagerade liv och hyrde/ anställde folk vid behov. Folket behövde inte ledarna i fredstid och stod ut med dem om det bara inte `"blev för mö

Lika lite kan vi bevisa såkallad fruktbarhetskult. Man forskar ogärna i den tidigt kristna tidens ritual som bara var en fortsättning av det gamla till man hunnit få instruktioner från Påven i Rom. Ortnamnen bevisar att det var till tiden bundna ritual och där förstås "Tid att så". Speciellt i anglosaxiska ortnamn ser vi att tid och organisation ofta gav namn. …. Tid att skörda (antia)" hade sina myter och inledande ritual för att man skulle komma ihåg och man skulle förebereda sig. Skördefesten var också en del av ritualåret. Religionsforskarna har inte behandlat mina förfäder med den respekt och kärlek de borde få till del.

Andra fakta är att man sannolikt har genom frivillighet värvat krigare för tjänstgöring i romarriket. Vapentaket känner vi senare och det var endast för försvar och även det beroende av överenskommelse med bönderna. Handelsmännen behövde antagligen såväl kombinerade roddare-krigare vi känner från vikingatiden. Skolningen till krigare i romerska legionerna skedde i hög grad efter romerska specifikationer..

Förövrigt hittar jag bara en halsring nära Thisted Norr-Jylland från kimbrernas land som kanske hade och värvningen av män till legionerna var styrd av romarna andra traditioner och sen förstås guldhornen från Gallehus. En har man hittat på Lolland för inte så länge sen. För Själland har jag en notering om en eller två från Sydsjälland och en från Slagelse plus den från Kalmergården vid Tissö. Där har funnits en stor hall som möjligen är byggt efter guldåldern. Fyndet är en runt 2 kilo tung flätad guldring där den stilen är något senare och förekommer i vikingatidens silverringar. Guld förgås ju icke och det är märkligt att en så stor ring uppträder så sent.

Men i övrigt är det lönlöst att placera sagor i verkligheten. De skrevs inte som vi uppfattar historia utan för att hågfästa lärdomar man kan dra av en viss tid. Barden/ författaren vill ha fram sitt budskap och använder Kajsa Wargs-receptet "man tager vad man haver" och skapar landskap, personer och staffage ur de egna erfarenheterna. I min barndom skulle man alltid se vad som var "sens morale" = lärdomen. Om inte annat kom nån beskäftig vuxen och pekade ut så att man skulle fatta budskapet. Men som alltid när det gäller litteratur och artefakter är det överklassens vardag vi får till livs ... och Ingmar Bergman gör film om Fanny och Alexander och ältar överklassens trauma.

Det fina sommarvädret och landets uppodlade litenhet har gjort att Gotland är undersökt på tvären och längden. Man har räknat ca 1600 husgrunder från järnåldern. Detta mäktiga folk av gutar erövrade Europa sägs det när folk tolkar fragmentariska dokument och sagor. -;). Alltså söktätheten helst kryddad med möjligt guld är en avgörande faktor jämfört med att i resten av landet gäller att vägdragningar och nybebyggelse avgör var fornfynden finns. Resten är ungefär som i min hemsocken Holm där det mesta successivt försvinner och glöms. Det finns knappt intresse för den förkristna tiden, så historiekänslan är rumphuggen och amputerad.

Samma sak är det i Danmark men av naturliga orsaker fyndtätast både vad gäller bronsålder och romersk guldålder. Men tyvärr har de flesta fynden gjorts under 1800-talet utan professionell utgrävning och landet är litet. Det ger en missvisande bild och vi har ingen aning om hur stort mörkertalet är. Och fyndperioden är över eftersom folk sitter på sin höga maskiner och ser inte detaljerna i det de gräver upp.

Om delar av halsringar kan jag endast ge exempel från Västergötland och Gotland. I Västergötland finns fynd av "ringar" som kan vara halvfabrikat och några delvis bearbetade. Där ställer man sig frågan varför slutade man mitt i produktionen? Men det finns också delar vilket indikerar att bruket av ringar upphörde lite tidigare än användandet av guld till andra saker.! Då har vi dessa från Vittene, Hällstad, Järpås, Ullervad, Våmb och Gudhem i Västergötland. På Gotland är bilden lite annorlunda men man har hittat delar som om man återanvänt guldet i Hemse i Grätlingbo och Eke.

Alla dessa över 40 fynd gäller den traditionella typen av halsringar. Dessutom finns mindre antal av vriden typ dvs. en fyrkantig stång har vridits och format till ring såsom ringen från Frustuna Södermanland. Den snodda typen är gjort av ett par runda guldstänger med fynd i Fjelkestad Skåne; Alva på Gotland och tre från Öland gjorda av samma guldsmed och funna i Gräsgård, Alböke och Resmo … kan guldsmedar lukta sig till guld?. Den karakteristiska detaljen är ett speciellt lås. Sen finns den unika ringen med lås som ser ut som en dosa från Ravlunda Skåne. Vidare fynden från fornborgen Hablingbo Gotland och Vittene Västergötland. De är gjorda av samma guldsmed med samma sorts lås, en tjur som dekoration plus likadana orneringar och filigranarbete.

Ringen från Köinge i Halland finns endast i bitar och utformningen för tanken till guldhalskragarna … eller är det resterna av en fjärde guldhalskrage?

De färdiga halssmyckena ger samtidigt en bild av normal mångkultur inom den keltiska världen. De rituella kvinnokragarna är från Ålleberg VGL 3 ringar 620 gr; Möne VGL 7 ringar 823 gr och Färjestaden Öland 5 ringar 707 gr och de har troligen tillverkats på beställning i Olbia eller vid Svarta Havet. Det kan mycket väl finnas tempelguld från Efesos i dem, eftersom det underverket plundrades av eriler.

Själva idén är åtminstone 5000 år gammal och i släkt med Inannas krage "kom människa kom" och de egyptiska drottningarnas kragar. Den går igen i bronsålderns breda bronskragar. Likaså i keltiska gorget eller lunula "månen nu flödar". En symbol för odlingen och Nymånemären buren av hennes prästinna och möjligen därtill knuten källritual och Kyndelsmässting eller Disating. Det är då nymånens livgivande vatten börja flöda till jorden. Ritualsällskapen i Möne och Ålleberg har valt att ha henne som symbol. Mönenamnet passar bra för en mö i spetsen även om lingvisterna vill ge en annan förklaring. Hon har haft många namn förrän vikingatidens Freja på sina håll.

Denna halsring tas som exempel på klenare halsringar med ormhuvud. Ormen förekommer lite varstans i symboliken och stilen fortsatte på runstenarna. Ormhuvudet finns även på enkla eller flervarviga armringar kanske lämpliga för prästinnan vid Vårfruritualet och sådden. Här antas att dess lättare och tunnare ringar burits av kvinnor. Fynden har gjorts för sig och tillsammans med halskragarna kan man kanske dra slutsatsen att på vissa orter hade man en kvinnlig ritualledare.

Även denna typ var spridd över hela Norden där jag antecknat från Sverige Bunkeflo och Stenestad Skåne; Söderåkra Småland; Heinum plus tre från Gotland samt ett par i Västergötland. Ormen är en urgammal symbol för jordens livmoder.

Vittene och Hablingbos ringar med knoppar framtill syns också på brakteater bl.a. från Maglemose. Den symboliserar skarven av det nya året vid vårdagjämningen och har anor sen tidig bronsålder då vi keltiska Cernunnos, den behornade bära en sådan ring. Den finns även på keltiska statyetter i Västeuropa före och under järnåldern.

Förutom att vara en symbol för säsongen/ året var halsringen även en edsring vid vilken de som hörde till kretsen svor troskap. Det var att försvära sig till ringens organisation. Detta leder förstås till att erilerna kan ha varit ett slutet broderskap Om det var så är det knappast troligt att hela befolkningen ens i kärnområdet hörde till den kretsen. Slutet på "Ringens rike" visar att förmodligen gjorde en underklass daner uppror och fördrev åtminstone de värsta bondeplågarna i kärnområdet. Erilerna lärde sig feodalism av romarna. . I de litterära lämningarna läser vi om överklassens slutna broderskap, men den kan ha använts även på ting.

Å andra sidan måste vi också se att det germanska och nordiska samhället bygger på tingsringen eller tingskretsen som lever än den dag i dag som forum för rättsordningen och tidigare för samhällets styrelse. Ordet krets används fortfarande i tyskan för enheten i uppdelningen av den decentraliserade staten. Från tingets symbolhandlingar har vi oftast uttrycket "höll i skaftet" och "staven föll". Ed och avtal beseglades med att hålla i spjutskaftet eller i tingsstaven. Tingstaven fungerade som vår ordförandeklubba. I mer nobla sammanhang var det ringen och svärdet. Nobla folk har entendens att komplicera och använda mycket skinande metall och guld för att imponera på folket. Det är dess psykologiska vapen som inte behöver våld för att utövas. Kvinnorna slog på grytorna med sleven och männen skramlade med sina enkla vapen om de tyckte det blev för mycket.

Enligt samma principer hade man icke kontinuerliga ledare eller ärftligt ledarskap. Man valde ledare för tillfälle eller period. Sen är det en annan sak att ledarskapet har en tendens att ärvas av duglig son. I vår tid väljer vi riksdagen för några år och en del av ledamöterna byts ut av olika skäl. Vi är inte så långt från våra rötter men befolkningsökningen och teknologin ändrar långsamt det ursprungliga. För mig är det naturligt att in märgen känna ett mångtusenårig kulturarv bl.a. i vårt styresskick. För mig är sentida liberala profeter och Karl Marx barnrumpor som icke klara av att beskriva och utnyttja vårt arv. De har en attityd man finner hos uppkomlingar och brackor.

Ett samhälles styreskick är sällan något en gång fixat och fast i det historiska perspektivet. Det är en glidande skala mellan anarki och fundamentalistiskt styre och då antingen religiös eller makt som enväldig styrelse. I detta fall är det kanske sannolikt att under bronsåldern och framåt till romartiden utbildades ett rituellt styrt samhälle med tingsordning som sammanbindande kitt. Manifestationerna är domarringar, tingsplatser och andra lämningar.

Observera att germanerna inklusive nordborna förmodligen hade vad romarna kallade Mars Thingsus som den ledande guden. Det avslöjar att icke förstod germansk demokrati. Romarna hade militärguvernören som domare och det blev förstå med guden Mars, men för nordborna var det den enarmade Tyr/ Tis som slutat kriga eller från början bara försvarade sitt folk. Romarna kände nordiska Mercurius som var handelsguden Wedne/ Wodan och senare ledaridolen Odin = såsom udden. Tacitus skriver om svionernas inlåsta vapen i fredstid och i Illerup mosse har man förstört och slutförvarat vapnen.

Dessa fakta strider mot att arkeologerna vill göra samhället styrt av krigiska hövdingar. Lokalsamhället styrdes av en thegn/ tegn och det var en ritualledare. Knud I och Olof Skötkonung grundade förmodligen stående karlar/ svenne/ rinkar som krigare men då fanns också tegn och gode som lokal ledare och de ingick i kungens hird.

Landskapen styrdes om så behövdes av sina lagläsare eller ritualledare/ tegn. Om det fanns en överklass var den som öar i bondelandskapet. Vi har begrepp som ornum och birke som manifestationer. Handelsmän behövde förstås en gård och mycket folk för produktion och för förvar och folk på båtarna Det är en hypotes vi har stöd för även i senare tider åtminstone på några håll. När sen överklassen började tjänstgöra under romarna påverkades man av den romerska feodalismen. Även om man helt tydligt var hemkära och snabbt utvecklade en speciell nordisk symbolik kan man knappast ha undgått att påverkas och man fick även pengar och guld att röra sig med.

Det är nog så att pengar gör mannen … och snart skaffar han prylar för att imponera på andra … därifrån är steget inte långt till att söka personlig makt. Vissa saker av denna utveckling har jag sett under industrialismens utveckling under min livstid. Politik av i dag är inte samma oegennytta i dag som den var i min ungdom. Många politiker använder sin ställning för egen vinning och folkets bästa är inte längre riktigt i fokus.

Att de forna västgöterna kallat sitt land "en annan värld" och att de inte ville ta emot hemvändande eriler behöver inte betyda att de inte själva eller deras överklass var eriler eller hade samma nordiskt keltiska kultur. Det finns en del i västgötskan och ortnamnen som låter keltiskt. Kanske de tyckte att det var ont om plats och kanske "utanför göterna" bara betyder att några fördrivna eriler bosatte sig vid Järsberg i Kristinehamnstrakten:

Även Värmland har sitt fynd av halsringar och är värst med hela tre stycken på sammanlagt 842 gram. Ringarna jämförs till utförande med fynd i Danmark Sydsjälland och i Tyskland. Det faktum att det är tre är även det ett typiskt keltiskt drag. Trefalden och dess symbolik var vanlig som vi ser i vad jag presenterar i dessa essäer.

Hemliga sällskapets ring

Iovi kallar vi numera Jupiter i stället för kortformen. Det keltiska inslaget är den omvända ordföljden vi finner i synnerhet i tidiga texter och som sammanfaller med keltiskans ord/stavelseföljd. Halsringen en edsring och bars av ledare som med sin hals försvarade ledarskapet. Än i våra dagar har officerare ett högre ansvar. Det har alltid varit en nesa att förlora eller medvetet överge sig. På många håll har det varit förenat med dödsstraff.

Det ende vi vet är att man i en del tempel har hittat relief med Tjurdödaren Mitra vilket är en invecklad symbolik. I regel finns även zodiaken bilder på fresken. Man kan kanske gissa att det viktigaste egentligen var att äta en god bit mat med mycket dricka och vanligt tjatter för att stärka broderskapet. Vi känner det från alla större och mindre mansklubbar. Mycket även oskyldigt har gått förlorat.

Hjälten och odjuret är lika gamla som himlavalvet och Tyr är i släkt med sumeriska Gilgamesh lika väl som med antikens Heracles och andra hjältar. Många ursagor har byggts på en färd runt himlavalvet som röd tråd. Exempelvis kan Heracles 12 skitgören hänföras till himlavalvet…. vi kan väl lämna åt danska mossarkeologer och stå framför en sur mossa och påverkas av luften och se märkliga Grendel. De har icke avslöjat vad mossens gudomar kan erbjuda vanligt folk som hjälp i jordbruket! Många kulturer inklusive vår egen behöver en djävul eller ond kraft för att kunna tro att det finns något nyttigt i världen. Sen är det ett under om Ondskan kan producera mat.

Brakteater med Tyr och Ulven visar att såväl Tiden som djurkretsens mytbilder var levande för erilerna. Eddan har sparat det dolt att Tyrs farmor är en jättinna med nio storhundraden huvuden. Hon har även 2160 ögon och är förstås det nattliga himlavalvet. Vi ser Tor fiska med ett tjurhuvud redan i bronsålderns hällristningar och han gör det också på några runstenar.

Kvädet om hjältarna hos Hymer handlar om att man vill använda himmelskupan som bryggkar till augustiölet. Det är nätt och jämt att Tyr kan bära bryggkaret. Detta trots att han är så stor som man kan se honom på himlavalvet vilket förstås är än större … I finska mytologin har Ilmarinen smitt himmelskupan och hur det nu är den lite på sniskan. Även våra fornastronomer talar om en Skev himmelspelaren.

Mitraismen kom till Europa redan med Alexander den Stores återvändande soldater och fick starkt fäste hos mannaförbundet av militärer. Motivet med tjurdödaren är lika gammalt som sumeriska hjältemyter. I sigill från den tiden ser vi dock oftast två i strid med tjuren. Normalt var det så att Hjälten föll i tjurdrömmar medan hans hjälpare "han som först gör det" dvs. den egna Kroppen fick göra grovgörat. Även i Norden har vi sagobrott om tjurdrömmare.

Sumererna var föregångsmän i att dela upp ett jobb eller en företeelse i moment och ofta tre. Så om vi ser keltiska triader är det ofta tre aspekter av en och samma större företeelse. I Norden var det däremot ofta bara två aspekter och det möter vi i Mellanöstern. Det är inte alltid dessa passar med vår nutida logik.

Att kämpa mot tjuren var mandomsprovet och låter mer naturligt än något ohyra som Grendel och hans moreller en drake som bara finns på himlavalvet ... Fråga bara cowboyerna på rodeo! … Även en a´n minns mardrömmer om tjuren som kommer emot mig i min ungdom, även om jag som barn fört fram en avelstjur på utställning. Den vägde bortåt ett par ton

… En tjur ska man ta vid hornen eller som på Kreta bli vän med den. Få den att gilla gymnastik och att man slår volter över den. Även den scenen finns egentligen på himlavalvet. Våra trakters stora vilddjur var valfisken medan den söderut var vildtjuren på himlavalvet … men prova inte med varje exemplar eftersom de är olika till humöret

Ovanför finns Perseus på grekiska. Det betyder egentligen För-Zeus dvs. Avlaren. I Indien var han älskaren med 7 flickor under sig. Plejaderna finns nedanför honom. Finnarna hade antagligen den ömselynta älskaren Lemminkäinen där. En del nordbor såg det så att avlaren jagade ett djur framför sig för att para sig. Enligt en del med konspiratoriskt smutsig fantasi ser en tidelagsscen. Men man måste skilja på bild och verklighet

… eller idé och verklighet. Dels är alla figurer och gudar människans tankefoster, dels hade man ofta en dubbelföreteelse. Den första var att gudarna/idolerna först gjorde det och sen verklighetens utförare. Präster och ritualledare var ett steg mellan idé och verklighet och gjorde det som exempel för andra eller för att starta verksamheten. Fram till vår tid har japanska kejsaren plöjt "tre fåror i Tor"

Fenomenet med gudar för de flesta funktionerna är det en utveckling i människans tanke. Man konkretiserade idéen i en gud och abstrakta saker blev hanterliga. Det förklarar vissa sagor där guden först befruktar kvinnan innan mannen för det. I sen tid trodde "patron" att han var gud och förbehöll sig rätten att ha första tjing på unga flickor inom domänerna.

På denna bild har vi även "den huvudlösa mannen". Antingen en dum atlet eller en vars huvud är Kusken som styr hemmave´… Stjärnbilden Tvillingen var ibland män ibland kvinnor. Sumerer och romare hade en Janusfigur som blickade både framåt och bakåt. Vi har Tor eller ibland bara hammaren utan skaft. Tor eller hammaren var ofta ute och flög i öster och jagade troll eller vad de nu jagade. I tidigare tid såg vissa folkland en odlare och en avlare och följde den stjärnbilden året om.

Men låt oss se på ytterligare en möjlig guldåder sen bronsåldern

Keltiska kynnet och halsringarna

Nu står vi in för gåtan med de nedlagda halskragarna och halsringarna. Det är antagligen lika svårt att förstå för nutidens penninghungrande människor som det var för Cesar och de supermaterialistiska romarna. Två tvärt motsatta världsuppfattningar möts. Den första kejsarens omdömen om kelterna har präglat Europa sen dess. Förment var han intresserad av keltisk tro och livsåskådning, men det var nog mest i syfte att förstå fienden, för att kunna övervinna kelterna.

Hans ord har fått stå oemotsagda och ingen har ifrågasatt sanningshalten utan värderingarna har gått på hörsägen och på vad kejsaren fick veta av en överlöpare. Han har styrt folk att se grymma sidor i det keltiska. En kultur som var äldre än hans. När fjällen fallit från mina ögon blev det nästan så att jag ville stänga sinnena för alla romerska vittnesmål.

Hellre lyssnar jag till Diogenes Laertius som levde 300 år före Cesar: Han skrev om de keltiska filosoferna kallade druider:

Cesar berättad om keltiska kvinnornas människo-offer. Kanske det var en typisk keltisk avskräckningsteknik så att de romerska soldaterna skulle tänka två gångar innan de anföll oskyldiga kelter?

Sen handlar det om sinne för proportioner. Krig och andra olycksaliga händelser är i en normal vardag sällsynta händelser, även om de ofta lämnar spår ett decennium och ibland en mansålder framåt. Andra händelser blev en saga med innebörd att lära efterkommande något om livet.

Även om man i Danmark funnit ett tjugotal mosslik av avrättade människor ger det inte rätt att anta att offer av människor varit ritual hos kelterna. Antalet är mycket litet i relation till tidsrymden fynden omspänner. Här får vi tro det mesta av Tacitus och det styrks av andra källor. Tacitus berättar en del om Tinget där förhandlingarna låter som engelska Underhuset i dag. Om inte församlingen var beslutande var den rådgivande, där vi vet från senare att kungen fick böterna så han fick göra skäl för lönen.

Detta gäller hos germaner dvs. folket nordan Rhen - Donau och som jag kallar nord- eller/ german- kelter med mycket gemensamt med de södra. Vi kan systematisera det lite till genom att lägga till att olika gudar stod för olika straff inom de områden respektive vardagsidoler verkade. Det ger hängning, bålet, och dränkningen. De kan möjligen ha skett i samband med tingen som hölls samtidigt med säsongsfesterna. För en utomstående kan straff ha setts som ett människooffer … inte olikt när lejon fick äta bundna människor på cirkus i Rom.

I nån av våra tidiga landskapslagar förekommer straffet "att stenas till döds". I våra dagar tycker vi att det är inhumant, men det är bara runt hundra år sen den senaste giljotinering. Vi är bara en av få öar i världen med humanstraff. Sen är ovannämnda rader av Tacitus väl nog en känga åt de som menar att det ej fanns lag och ordning innan kristendomen.

Att kristendomen blev så human var väl nog i det närmaste ett självförsvar eftersom de utsattes för en del grymheter. Men läser vi Moselagen var det "öga för öga och tand för tand". I Norden var den urgamla traditionen "Hugger du handen av en annan eller stångar du ut ögat ska du betala vad det kostar" … och därmed var saken kvittad. I kristendomen är det närmast viktigast att visa ånger än se till att offret eller de anhöriga kompenseras … och förövaren är stämplad för livet.

Judarnas offer av Josefssons pojken är nog av samma karaktär. Att ta livet av en annan människa är ett stort etiskt steg och döljs lika omsorgsfullt i riter som att jaga björn. Ett fjärde sätt var möjligen ett rituellt offer. Det måste ses som ett brott mot världsordningen, nämligen en trefaldig död där alla tre former praktiseras. Det kan då ha skett in för att det egna samhället tycks falla sönder.

Ett gäng runt utforskandet av Lindowmannen, ett mosslik funnet nära Manchester har grundligt analyserat fenomenet. Deras bok Druidens död, Anne Ross & Don Robbins visar att de fått ge upp många odokumenterade uppfattningar om kelter och druider.

En tankeväckande sats är att trots att det gått skrönor om heliga lundar och trots att romarna berättar att man huggit ned en lund på Mona = Angelsey har arkeologerna inte hittat ovedersägliga bevis för heliga lundar ens funnits. Samma skepsis får man nog vederfara såväl romerska mytomaner som sentida europeiska betraktare av det keltiska. Förmodligen var "lunden" en sommarfest"

I Norden får vi dock tro att man haft heliga lundar eller hult eftersom de nämns uttryckligen som förbjudna ting i exempelvis Gutalagens kristna balk. Men man viste sannolikt knappast vad det handlade om utan det var en normal politiker gest för att visa att man var handlingskraft … sen fanns ju påven därnere som ville ha bevis för den kristliga niten. Det är tillåtet att vara skeptisk till kristna berättelser i fprntiden. En annan sak är att kanske mossoffer delvis är en feltolkning. Av Nordens brakteater är det endast på Jylland man funnit högst en fjärdedel i mossa/ torv, medan det tydligen är sällsynt i resten av Skandinavien. Det kan vara en lokal sed att man funnit mycket i speciellt norra Jyllands mossor. Se analysen under "Gunnar i ormgropen" eller D-brakteaten.

Sen är det dethär med att kelter tycks älska att vara gåtfulla. I klartext den som går på skräckhistorier får stå sitt kast … kelterna blir inte dummare för det … kommer ihåg hur försmädligt det var som barn, när man inte klarade gåtorna. Medan den som ställde gåtan sken som en sol.

I våra dagars Västeuropa finns fortfarande många som är pro-romerska in i märgen. Då blir germaner och nordbor barbarer och kelterna något än värre. Det är märkligt hur slavmentaliteten kan sitta i efter nära 2000 år. För dem är säkerligen briganternas drottning Cartamandua en hjältinna eftersom hon lämnade över motståndsmannen Caractatus till romarna.

Hennes make Venusius däremot var nationalistisk keltisk och började organisera motstånd mot romarna, i förlängningen ledde det till att romarna tvingades bygga mycket starka fästen och förlägga flera legioner till England. Hon liksom nedan icenernas drottning Boudica är exempel på kvinnans starka ställning i det keltiska samhället och hon är nog kelternas hjältinna den dag i dag.

Ross & Robins fantasirika undersökning ger inga konkreta bevis, men ger ändock en rad sannolikheter som torde närma sig sanningen avsevärt. Det konkreta är att det drar intresset till exempelvis drottning Boudica. Hon tillfogade romarna en neslig förlust av en hel legion 6000 man. Dessförinnan hade hennes trupper bränt och slaktat bl.a. romerska London. Detta nämner inte Tacitus alls, men väl att två legioner romare med några hundra mans förluster nedgjorde Boudicas trupper om 80 000? man. Tacitus avslöjar också romarnas människooffer.

(Det är symptomatiskt att andra forskare kommit fram till andra tolkningar i dag fredag den 8 september 2006. Det är ju det med att sanningen är relativ speciellt inom arkeologi --;) Det är den akademiska sjukan att man ska vara överens vid rätt tillfälle. Men att uppbåda några tiotal experter som har samma åsikt är inget vetenskapligt bevis. Det är politik och tyckande.

Från en annan källa berättas att före striden släppte hon loss en hare mellan härarna. Då var hon iförd sin flätade guldring. Det hela hade börjat med att Neros prokurator Catus blev girig och trodde han kunne tjäna en hacka och samtidigt fjäska för Nero. Icenernas kung hade dött och hade testamenterat en tredjedel av sin förmögenhet till Nero. Detta i hopp om att hans familj skulle skonas av romarna.

Nu tyckte Catus att han kunne ta alltsammans. Men drottning eller egentligen prästinnan Boudica var en viljestark kvinna och utbildad att ta över. Hon samlade icenerna med bundsförvanter för att ge Catus en läxa. Passande nog var den romerska fältherren Suetonius sysselsatt med att bränna ned Mona.

Analysen visar att Angelsey låg på en led man kan kalla druidernas "guldväg". Den gick från guldfyndigheter på Irland via Dublin till Angelsey och vidare till England. Där delade den sig i en led mot kontinenten och en annan rakt över England till icenernas land nuvarande Norfolk och med mest kända staden Norvich. Norr om Kings Lynn ligger Snettisham där man 1948 fann halsringen på bilden. Sen har man funnit ytterligare 60 stycken på samma ställe. Kanske det var det arv Catus aldrig fick tag i. Därtill dels har man funnit mycket guld längs leden till icenernas land, dels spridda fynd av halsringar även i Suffolk.

Genom att bränna Angelsey och förlägga en kontingent legionärer där stoppade man guldflödet till kelterna i England. Nådastöten var att ge sig på icenerna.

Nedläggningen lär oss mer om halsringarnas och guldets funktion hos kelterna och därmed även hos nordliga kelter. Men i verkligne visar fynden många olika modeller och vi kan icke generaliserar utifrån enskilda fall och vissa arkeologers teorierDessa är förmodligen nedlagda efter slaget mot Boudica. Hon begick självmord sedan hon förlorat. Vi kan dra en parallell till Nordens nedläggningar av guld efter att erilerna mist sin ställning. För kelterna var guldet inom deras led inte en handelsvara utan en helig metall i ritual. De drog sig inte för att göra ett föremål och sen omedelbart viga det åt evigheten eller åt moder Jord. De viste säkerligen att mossan var nästan evigheten. Medan jorden ofta ger ifrån sig saker på lång sikt.

Vi vet ej om det var medveten visdom som fick kelterna att gömma guldet åt oss när deras epok var slut. Ej heller om Lindowmannen kallad "Räven" och antagligen druid självmant offrade sig själv, när han viste att han kanske ändå skulle gå under. Ur hans synvinkel var det hans Ragnarök.

Man kan jämföra dessa nedläggningar med Tutankamons begravning i guld. Kelternas visdomsord var att "Eken har visdom". Det har klingat i öronen på mig ibland sen jag var barn. En gammal ek är värd för bortåt 800 små arter och de äldsta ekar är över tusen år … ja, kanske det finns ekar lika gamla som nedläggningar av guldet under "dess rot" … vist manar det till eftertanke. Efter vad jag kan se av hällarna var lunden platsen där de unga möttes och fick vara i fre´ för andra som kunne missunna dem deras spirande kärlek eller få den blyga att kyssa till.

Vidare befästs antagandet att även våra nordiska eriler hade monopol på handeln med guld … och antagligen före det handeln med koppar och tenn. På samma sätt hade druiderna eller överklassen i keltiska samhället monopol på de sällsynta metallerna. Sen styrkar det även tolkningen av runtexten på brakteaten från Tjurkö:

En tolkning är att det ska tydas "walesiska kornet". Erilerna har nog känt till guldvägen mot Wales sen bronsåldern.

Det visar också att hela Norden var på keltiskt vis enhetligt i sin oenhetlighet om man säger så. I de brittiska och iriska kelternas värld var druiderna kittet mellan självständiga stammar. Enheten nåddes genom sammankomster med ett antal års mellanrum. Andra sammankomster var periodvis inom egna stammen.

Vi vet ej om den långhåriga med ymnighetshornet på Gallehushornet är en druid eller präst. Däremot vet vi att en av erilernas funktioner var att resa runt som handelsmän och binda ihop såväl länder som landskap. Det var säkerligen inte alla förunnat att kunna resa vart man ville. Då fick man nog vara ett större sällskap.

Jag har ibland diskuterat "heruler" med folk som kopierar de få skriftliga källor som finns och föregångares åsikter. Ofta använder de satsen "herulerna var en liten stam på Själland"

En ytters märklig tes som omhuldas även av en del akademiker. För mig är det ytterst märkligt. Överallt i världen där man möter en enhetlig konstnärlig kultur drar man slutsatsen att det är en kulturgemenskap där det är svårt att urskilja stammar. Nordens gemenskap sträcker sig över hela bronsåldern. Varför ska Norden särbehandlas som en obetydlig udda historisk företeelse. jag fattar det inte. Även om jag fattar att experterna inte vill ge mig rätt … de vill ha monopol på sanningen. det berättar mer om dem än om mig. Jag struntar i om jag får en svans av arkeologer och skribenter som hatar mig när jag är budbärare för sanningen.

För mig är det enkelt. Utbredning av klackringar, gulbrakteater, halsringar från Pommern till Tröndelag och från Uppland till AS England. Den romerska anknytningen är väldokumenterad och annars kan vi knyta heruler till kulturella fynd. det är frågan om logiska resonemang.

För mig är det en gåta att "mossarkeologerna" hellre håller på i sura mossor än försöker få en bild av det rika guldmaterialet. Det finns över hela södra Skandinavien medan mossorna i huvudsak finns på Jylland med smärre undantag. Det är i det närmaste att förnedra förfäderna som säkerligen hade olika seder men de obevisade mossorna var bara en droppe i havet. Hur kan akademiskt skolade människor dra märkliga slutsatser

Att dra slutsatsen att många av dem var handelsmän ligger i linje med att "merchant" hade samma rang som en tegn. I rikemansgravar hittar man ofta vikte och en balansvåg såsom i Veien Ringerike där hallen varit säte för såväl handelsman som de guldsmeder som tillverkade fantastiska filigranarbeten som inte har sin motsvarighet nånstans i världen ens idag … utom exempelvis i England där liknade smycken finns dvs. förbindelsen mellan England och Norge

Om man underskattar eller har fel attityd till förfäderna kommer de nog inte att berätta nånting om sin visdom och hemligheter

Något Svearike eller Danmark kan vi inte tala om under denna tid. Sen är frågan vad är så bra för folket i att ha en överklass som trampar folket?. Det är inte så självklart att man ska hylla kungamakt och feodalism?

Keltiska idoler

Romerna gav de keltiska idolerna sina egna krigiska namn. Största motsägelsen finns nog på stelar tillägnade Mars Thingsus … att tingsguden skulle vara krigsgud är en grov förvrängning av den kluriga underfundigheten att ha Tyr eller Ti som tingets gud. Att det var så är å andra sidan nog ett faktum.

Man känner lätt igen förhistorien till att Tyr blev domare. Det var så att Fenrisulven härjade vilt i Midgårds rike. Midgård är mitt rike och det finns alltid där jag är. Fenrisulven är i släkt med Grendel och även med den kristna hin Onde och kan komma fram var som helst och när som helst.

Tyr var en något dum, stor och stark slagskämpe och den ende som var så dum att han egentligen inte räddes Ulven. Så våra förfäder kom på att det var lämpligt att liksom få honom att fjättra Ulven. Så sparade man sig själv från att få sår … och fick pli på Tyr.

Sagt och gjort man gjorde en kätting Löding. Den var för svag och man gjorde dubbelt starka Drome, men Ulven styrka växte med uppgiften och även det sprack. Man brukar sen dess tala om att lösas ur Löding och dräpas av Drome om man jobbar på energiskt.

Till slut kom man på att ta svartalverna till hjälp och fick då rådet att göra en Gleipner. Den bestod av sex ting: kattens klamp, kvinnans skägg, bergets rötter, björnens senor, fiskens andedräkt och fågelns spott … och tror du mig inte ljuger jag mer för dig.

Ulven imponerades inte … den sorts ulvar kan tala … och tyckte att om den nu en gång skulle bindas och inte visa sig vara feg borde nån av asarna lägga handen i dens mun för att visa sig lika modig. Tyr gick på det igen och så miste han sin ena hand. Asarna skrattade så jorden skälvde och gör det väl än. När de hämtat sig något insåg de att Tyr nu viste vad smärta är … och förmodligen inte längre skulle visa sin styrka på dem … så de tyckte att han lika gärna fick bli domare, när han lärt förstå folks livssmärta.

På Tyr-brakteaten ser vi även en orm. Ormbäraren bär ett yngel av Midgårds-ormen eller Vattenormen på himlavalvet. Det är årets skörd.

Våra förfäder var så inkännande att de bad Björnen om ursäkt för att man måste dräpa den. Det var en ursäkt på alla djurs vägnar. Lika stor ödmjukhet kände man in för att skörda växtligheten. I vår tid anses det säkerligen som manlig blödighet som inte hör hemma efter år 2000. Naturen är till för att köras i botten av Naturens Herre människan är attityden vi ser …. Det var främmande för romerska Mars att känna efter vad båda sidor kände och att försöka nå rättvisa och fördrag.

Vår generation skrattar ofta åt de som känner efter vad naturen vår kropps andra halva känner in för skövling och förgiftning … vist finns det romare bland oss.

Eddasagorna är omstuvade många gångar om. Något ursprungligt är svårt att hitta. Samtidigt är de omgjorda att passa en arbetsfri överklass och de sista skribenterna har hållit på med självcensur. "Hemligheterna" bakom är helt oskyldiga, men fundamentalistisk tro vill gärna utplåna sina föregångare. Ibland tas det forna budskapet helt och hållet "kan man inte övervinna dem får man förena sig med dem".

Men jag undrar ju över hur arkeologer och mytologer kan göra Tyr till en krigsgud? Och Oden sen som är begravt på många ställen!!!