Eriler / heruler mot zenit 268 - 568 AD

Erilerna splittrade sig på för många fronter och första stöten kom när Odovakar klövs på Västroms tronen. Då förlorade man ansiktet och danerna som fått nog av herrarna passade på att slänga ut överklassen dvs. på Fyn och Själland. Resterna spriddes utanför daner och västgötar

Västherul, Mercurius, Wodan, limes, bataver, Hanno Beowulf, eril, erul, herul, Ammianus, auxiliar legion, Notitia dignitatum, Illerup mose, Solörnen, Odovaker, Teoderik, Rodulf, Timboholm, Öland, sydherul, östherul, Hertig Fara, Wulfila, Narses, Totila, profeten Daniel

Motiv brakteater etc. |Var är löken |Solhäst |Solkungar | A-brakteat | Medaljonger |Ansur |ikoner 1 | Vilda jakten | TyrbrakteatenGerete-brakteaten | Baldersmyt bakgrund |Baldersmyten i guld | Guldhornen | symboler |gåtan heruler |

Övrigt om eriler | Runors bärare| ursprung | tidiga runor| kulturord |hallar | ortnamn |Kelter | eril zenit |romerska kejsare | Fibulor | Fynd | hallar | Var de kristna| panel | hem

Inledning

Arkeologin har bromsats av brist på bevis men kanske främst tack vare felaktiga modeller. Jag vägrar att använda beteckningen "heruler" därför att då hamnar man där att romerna får definiera oss. Det finns så mycket annat såsom exempelvis guld, runor, hallar och annat vilket ger en mycket djupare bild av Norden överklass av handelsmän och andra i parallell med romarriket. Allt tyder på att de sedan gammalt levde utanför böndernas lagrum och var en "familj" i Angelskandinavien och Germanien. Under medeltiden etablerade adeln sig på samma gamla sätt!

Man får ofta läsa bort mot tidigaste stenåldern att arkeologin letar efter hierarkier av ledande krigarklass. Till det krävs en större folkmängd och inte ens de större kulturerna styrdes av krigare utan av ritual avsedda att garantera försörjningen. Typiskt för tidiga kulturer var självständiga städer som oftast var sig själv nog och inriktade sig på att försvara sina rikedomar.

Följ pengarna, är en bra regel och i alla tider har det i regel varit handelsmännen som ståt bakom handel, vapen och samhälle. Det är enkelt att placera erilerna i etta sammanhang genom att analysera deras lämningar av guld spridda över hela Norden. Guldet och smyckena visar fortsättning på bronsålderns kultur. Det är allt vår släkt. Lägger man därtill att de var respekterade i Rom och satt till bords med kejsaren vid något tillfälle ger man dem status och de var icke kringstrykande krigare som nån påstår

… se mer angelsaxiska samhället där man icke rakt över kan använda Eddagudarna http://www.catshaman.com/s25eril/03Eriler2.htm

Egentligen vill jag helst börja med fyndet från Hoby Lolland som talar om en romersk vängåva 14 - 12 AD då Silius var överbefälhavare vid Rhen. Gåvan är av en dignitet man endast gav till nära förbundna och då en indikation att nordborna ingick fördrag att leverera förnödenheter till garnisonerna vid limes: Typisk för tiden är att gåvan fanns i en kvinnograv enligt seden att husmodern fick gåvan. Hittills har man vid utgrävningar funnit en 25 meter lång hall bl.a. och det är en av de tidigaste i Norden

Fyndet ur kvinnograv i Hoby Lolland i förgrunden silverbägare med motiv ur Illiaden

http://www.catshaman.com/s24romare/01ulven.htm

Tidig handel med romarna vid limes där legionerna behövde alla sorters förnödenheter för mat och rustningar

Det mesta gick till Fyn och Själland, men senare var det mer jämt fördelat över södra Skandinavien. Kartan är efter Stenberger 1964 och det har säkert kommit många nya fynd men det ger en aning om förhållandena. Merkurius Hanno var ofta gäst vid Rhen vilket syns i förekomsten av runtexter där de flesta av 96 tyska är från Rhenlandet. På Fyn finns även import från Svarta Havet dit en del eriler/ heruler vandrade i mitten av 200-talet tillsammans med goterna dvs. gamla vänner i ett band från inre Polen till Baltikum. Kanske rugier från Pommern slank med eftersom vi bara har fragmentariska omnämnanden

Det är uppenbart att allt sen Norden började med brons dvs. koppar och tenn var man tvungen att importera, vilket syns i import från England och Mellaneuropa. Det var seglande handelsmän där tusentals skepp på våra hällar berättar om det. Andra tusentals skepp berättar om att man seglade i rumtiden när man planerade …inget märkvärdigt i det. Det gjorde man i Egypten och Mesopotamien ochså

Brakteaten är en av fyra funna i Maglemose på Själland. Den nordiska befälhavaren bär en häst i skölden och halsringen är symbolen för att han ger sitt liv för gemenskapen. Hårbandet visar inspiration från de romerska medaljerna. Texten är obegriplig för oss, men även romarna förkortade texter till oigenkännlighet. Någon har läst

OA : SEJSRUL : AUALHR

Eriler, varner vid Oder och thüringar var förbundna stammar sen bronsåldern med gemensamma intressen bland alla andra tenn och koppar. Får anmärkas att Rugi var förmodligen folk från Pommern där vi genom guldhalsringarna har bevis för deras anknytning till erilerna. Största halsringen väger finns i par om 2,1 kilo vardera. Som alltid gäller för överklassen och handelsmännen följ guldet! …Se nedan. Allemanerna höll garnisonerna vakna vid västliga limes eftersom deras område var utsatt. Så snart romarriket var svagt slog man till. Orsaken var förstås att en del hade fördrivits av romarna medan andra fortfarande levde inom limes.

Det kanske är svårt med definitionerna. Med tiden kallades de "stammen heruler" i romarriket och blev skattskyldiga. I min framställning försöker jag vara konsekvent och med "eril" avse Norden fredliga överklass av handelsmän och deras krigare som vaktmanskap. Med "herul" avses specialiserade legionärer och kavallerister inom romarriket. Romarna gjorde ingen skillnad på varifrån de kom utan alla med vissa särpräg var heruler. Eller "Erulli" som är det vanligaste ordet i latinska texter.(historiker har skapat skilda herulstammar kanske p.g.a. det ringa materialet.)

Det är förstås mycken diskussion om namnet "heruli" vilket vi omedelbart kan bortse från när det gäller dåtiden eftersom latinet använde "eruli/ erulli/ aerulli". På gravstenar i bl.a. Puteoli och Vitulanum, Italien har de själva använt "Erullia och Aerulliae". Dess nordiska synonym blir då "eril/ erilar / irilar vilket en del vill tolka som engelskans "earl" motsvarande nordiska "jarl". Otänkbart att det fanns en massa jarlar som normalt bara är en vice bredvid kungen eller någon mer i ett land med många landskap. I Norden i regel inte mer än två jarlar inom ett nutida land. Det är möjligt att man inspirerats av det dubbla styret i Västrom och Östrom under en tid?

Efter förekomsten i runinskrifter tycks eril vara en kollektiv benämning som användes även om handelsmän … se runtexter En tydlig indikation får vi genom att isländskan har bevarat ordet eril = besvärlig gårdfarihandlare, vilket då anspelar på att handelsmännen kom i sina båtar och krävde husrum och att få sälja sina varor. Det var samma förhållande med de bättre kända farmännen på Norrland.

Det kanske är svårt med definitionerna. Med tiden kallades de till romarriket knutna "folket = gentes barbarae" och blev skattskyldiga alternativ och gjorde ständig militärtjänst. Laterculus Veronensis nämner 2 Scoti. 3 Picti. 4 Calidoni. 5 Rugi. 6 Heruli. 7 Saxones … Listan är förmodligen från början av 300-talet efter kejsar Diocletians omorganisation av det mesta ... ungefär som svenska revisionen 1632 ... Han delade på den civila och militära organisationen Man kan se det som en föregångare till Notitia Dignitatum = lista över befattningar 397 AD som upptar hela den romerska civila och militära organisationen. Naturligtvis måste det ha skett ändringar med tidens gång. Se nedan

För min del utgår jag från att erilerna var överklassen som sen bronsåldern varit handelsmän och hämtat hem koppar, ten, salt färdigvaror och distribuerat det främst till överklassen. Det är dem vi ser i en del båtar på våra hällar. Just under romerska guldåldern byggde de sina hallar som centrum för denna distribution och för rekrytering av krigare att försvara sina varor och sina övertaliga ungdomar fick man initialt att ställa upp som legionärer inom romarriket under runt 300 år. Det var bara överklassen som hade råd med importen.

Sen får vi från England de första skriftliga bevisen om klassdelnigen av freemen = eriler i klasserna bretwalda som ledare i en demokratisk federation; thegn/ thane/merchant som lokala ritualledare och handelsmän samt ceorl/karl som hantverkare och krigare. De två sistnämnda var förstås de talrikaste medan vi inte vet proportionerna till män och ofria. Vi lär att angelsaxarnas folk leddes av sina bretwalda med den saxiska som överledare. Av detta lär vi att de anglogermanska folkn hade lätt att bilda federation/ liga som ett naturligt sätt att komma överens. Det bröts sen mot 700-talet när kungarna bröt sig loss från folket.

Vi har ingen anledning att i analys lägga några som helst moraliska värderingar. Allt för ofta tar historiker en enstaka förekomst att blåser upp den till generell förekomst och sätter på en etikett. På Internet ser man allt från att vissa religiösa gör dem till profeten Daniels djävlar och homofiler till att de var en betydelselös stam på Själland och Fyn. Eller att de var pirater som plundrade Portugal och Spanien orsaken till vilfarelsen är okunnighet och att erilerna var splittrade på många håll. En del nordbor for kanske söderut på plundringståg och eftersom de kom norrifrån kallade man dem heruler

Ett annat metodiskt fel är att man inte håller reda på kronologin och ibland tar en kort period händelse för att beskriva hela historien om dessa folk. Dethär med att man kallar dem pirater beror ju på vilken sida man ser ifrån. Många nordiska historiker har romerska ögon. Jämfört med den förödelse romarna åstadkom bland germanska folk är några vikingatåg en västanfläkt. Man kan icke använda jesuitregeln ändamålet helgar medlen eftersom Rom oftast bara lämnade kaos och ruiner efter sig.

Runtexterna antyder närmast att med vikingar menas besättningen eller båtlaget vilket då var demokratiskt. Det var en naturlig sak inte bara i Norden utan överallt under en tidig period i utvecklingen. Man behövde fällesskap och keltiska gillet för att folk med sig och samma sak kan man skönja bland hettiterna och i Ionien. Det krävdes en viss storlek och rikedom förrän krigsherrar kunne uppstå och avlöna specialiserade krigare. Eftersom Erilförbundet täckte södra Skandinavien och norra Tyskland är det knappast troligt att de allt för ofta rövade sina egna även om vi ser relativt få spår efter stridigheter..

Här strövar Erulli omkring och lever i de tångfyllda hörnen och bortre ändan av Oceanen -- Erulli med blå ögon nästan av samma färg som det iskalla havet

Sidonius Apollionaris bekriver ca 476 AD heruler han mött vid kung Eurichs hov i Toulouse. Åtminstone några romare viste att erilerna var från nordliga vatten. De romerska författarna var såsom alla författare och speciellt under antiken närman varnade för de farofyllda okända vattnen i norr. Man kände också till några räder i Frankrike och Spanien, men återigen är det frågan om proportioner och man ska döma av ett par uppgifter under 500 år under romarna. Men samma gäller senare under vikingatiden att vi har inga proportioner mellan sjörövare, handelsmän och de som krigade för att hålla Franken och Tysken borta från Norden.

Nutidens uttolkare har olika åsikter och det finns de som inte ser nån koppling mellan heruler och eriler. Uppfinningsrikedomen är stor när man söker andra förklaringar än de närliggande och det är lätt när vi man bara har små fragment man måste binda ihop. Man måste se på hela kontexten/ sammanhanget och bygga på ett antal antaganden och man måste känna till dåtida samhället. Inte minst får man se bakåt på en tradition av seglare som inte är fullt utforskat än. Redan under stenåldern hörde Norden till Västeuropas rituella tradition. Världen uppstod inte med romarna eller israeliterna.

Historiker har hittills bara sammanställt de få källcitat vi har från Romarna och där man ofta får en nedsättande klang när man talar om heruler som en liten stam på Fyn och Själland som bara försvann. Det blir att det liksom inte rör hela Norden och samtidigt undviker man kontexten vad med allt guldet? Guld brukar vara indikationer på en överklass, men tyvärr finns icke material för att dramatisera om blodiga strider och mäktiga hövdingar. Heruler och eriler var icke krigiska på hemmaplan i nämnvärd grad kanske därför att alla ved med om att tjäna på romerna. Det var mer att man levde efter ordspråket "Vill man äta med ulvarna, får man allt tyta med dem också." -- Ordspråk Dal och på Undley-brakteaten gjort på mynt från Trier.

Detta helt kort. Men som vi ska se kan vi vrida ut mer fakta ur materialet genom att sammanställa allt vi vet. Då behövs alla de filer jag skrivit om olika detaljfrågor och de ska sammanfattas till en syntes.

Indikationerna finner vi i romerska källor … se Pál Lakatos 1978;

tidiga runtexter där de kontinentala texterna ofta finns där heruler nämns i källorna;

import och fynd i Norden och några få i söder;

i de närmare 40 likadana halsringarna från deras områden;

analys av de få gravar man funnit med halsringar och viktlod vid sidan om anat guld;

brakteaterna där samma motiv kan vara spridd inom hela området samt

de hallar man började bygga som centrum för handel, industri och samlingsplatser.

Denna essä handlar närmast om att visa på banden mellan heruler i söder och erilligan i norr. Dessutom att kort teckna deras bravader inom romarriket. Länkarna går till olika specialfrågor som fördjupar betraktelsen. Det är frågan om att skapa en rimlig syntes av vårt vetande om guldåldern 200 - 600 AD i Norden och en avspegling av romarriket..

Texten till vänster är obegriplig. Triskelen ovanför är symbol för månårets tredelning.

Broholm, Fyn har många fynd och däribland 2 brakteater med två huvuden… DOMINUS NOSTER CONSTANS PIUS FELIX AUGUSTUS förkortat till TANS P F AUG Läses Constans är min Herre och vi får ett i det närmaste organiskt samband mellan heruler i Rom och erilerna vid den stora hallen i Gudme, Fyn med hamn vid Lundeborg - avstånden på Fyn är korta. Vid Hesselager har man funnit en guldhalsring med inpunsade halvmånar av den typ som tycks gjort i serie och talar för en liga i Norden och Nordtyskland- Polen

De två brakteaterna är unika genom att de är ren nordisk produktion med två kejsare som förmodligen ska vara Constans II 337 - 361 AD och hans bror Constans I. Den tredje brodern Constantin II dog 340 AD varför denna guldbrakteat kan dateras till 340 - 350 AD då Constans I dog sistnämnda år. Förutom de två brakteaterna har vi i närområdet bland de 6 romerska guldmedaljongerna en från Allesö, Fyn … se runtexter

Original guldmedaljongger för Konstantin 306 - 337 AD och Valentinian 364 - 375 AD finns fynd i Västagder och Buskerud. I Vejen, Ringerike hittade man 1995 den äldsta hallen i Norden hittills bygg ca 60 AD, men med blomstringstid på 200 - 300-talet. Ett av fynden är en solidus från Konstantin och symptomatiskt nog har man också fynd av balansvåg.

I sammanhanget måste nämnas fyndet i Lilla Jored, Bohuslän med en utomordentligt imitation av en romersk guldmedaljong med augur på baksidan. Det kopierar troligen Konstantins medaljong. I graven fanns dessutom ett gjutet silverkors som har förkommit … Konstantin och hans mor Helena residerade i Trier en tid och det är rimligt att nordborna haft kontakt där. På Dal fanns i början av 1800-talet bl.a. på en gravhög en lämning som påminner om det altare Konstantin föreskrev "bordsplatta med fyra sten stolpar"

Dessa medaljonger och guldbrakteater ger och en direkt förbindelse mellan herulerna i Rom och å andra sidan erilerna på Fyn. Men sen finns från konstantinernas period medaljer och mynt från andra håll i Skandinavien. Normalt var det ryttare och överklass som fick betalt i guld. Vi kan icke stanna vid en liten stam på Fyn. Vidare visar guldets koncentration till halsringar och några depåfynd att guldet var ligans/ sammanslutningens egendom. Det individuella ägandet ser vi i runt 1000 brakteater för kvinnor mest samt i 600 fingerringar antagligen givna som belöning av romersk officer.

Skribenten Ammianus Marcellinus skriver närmast om tiden 360 AD och framåt då han berättar att hjälptrupper från herulerna tillsammans med bataver samt Jovii och Victores legionerna. Sistnämnda var ordinarie romerska legioner där man oftast hade en hjälplegion till var och en romersk. Hjälpstyrkans storlek varierade. Först var de i Gallien och sen förflyttades de till London och så småningom var de med att försvara Hadrianusvallen under ledning av Theodosius den Äldre runt 368 AD.

Mer bakgrund

En del vill avfärda gåvan till Hobymannen som betydelselös där man förresten numera vet att det funnits en hall i närheten. Men man vet att gåvor av den typen gavs normalt för att befästa fördrag på samma sätt som Teoderik gav dyrbara gåvor för att fästa Rodulf som vapenson … se nedan. Det är inget ovanligt att en viktig ledare kunne sitta på Lolland och styra relationer i Germanien. Vi känner till att han säkert hörde till svebiska förbundet. Inom detta kunne den demokratiskt valda överledaren/ bretwalda finnas varsomhelst inom förbundet av folk.

Vid Vejen, Ringerike Norge har man rekonstruerat en hall/ långhus från samma tid och där finns fynd av halssmycke Liksom i Lilla Jored Bohuslän efter Konstantin, http://www.catshaman.com/s24hall.htm

Genom detta kommer vi direkt till handeln på garnisonerna vid Rhen som kan ha börjat som ett handelsfördrag redan i årtusendets början runt 14 AD eller inom samma generation. Man har funnit stelar på båda sidor om mellersta Rhen och de är dedikerade till Mercurius Hanno från Fyn kanske; Mercurius Rex från det ledande folket; Mercurius Cimbri från Jylland och Mercurius Leudisio är svår att placera. Dessa finns då vid nedre Mainz och Heidelberg; vid Geldern nedre Rhen samt i Eifel och Duren på andra sidan av Rhen i Germania Inferior. Man kan då anta att erilerna hade faktorier på dessa orter och vi vet senare att det måste ha funnits en större enklav på andra sidan Rhen där vi senare har många runfynd ... se statistik

Många förläggningar vid Rhen var beroende av försörjning utifrån eftersom det omgivandet landet inte kunne försörja med pengar från skatter eller alla de förnödenheter man behövde. De tidiga legionerna bestod av 5000 man och det fanns minst 9 legioner vid nedre och mellersta Rhen plus 120 - 150 kavalleri per legion. I skatt beräknat behövdes 12,5 familj per man för att försörja med pengar och man behövde skatteutjämnig mellan provinserna längs Rhen och till och med Belgien.

Inom all ekonomi är priset och tillgängligheten avgörande för att även leverantörer utifrån var välkomna. Nationaliteten syntes knappast på Rhen om det kom en handelsbåt av dåtidens format. Nutidas utgrävningar vid Rhen utökar ständigt bilden av alla de varor man handlade med eller levererade till garnisonerna. På listan kan vi notera säd, pälsskin, skin, hudar, honung, vax, järn, boskap, kvinnohår (blont var favorit till peruker) användes annars till katapulter).

Till detta kan vi lägga bärnsten från hela området Jylland till Baltikum där man grävt fram ett stort lager vid Vroclav-Partynic nära Oder, Nordtyskland. Vi kan säkerligen också lägga till torkad fisk, strömming för den romerska favoriträtten garum = surströmming, harts för många ändamål, olika sorters dyrt pälsskinn från norr, järn från Hälsingland och andra producenter.

I allmänhet exporterade romerska imperiet brons, silver och guldpengar, mässing, glasskålar, keramik, glass- och emaljpärlor, olika sort fibulor och broscher samt de viktiga icke-järn koppar, zink, tenn, silver (man fick från England). Under de första 200 åren gick största delen av exporten till Danmark och under hela perioden tillverkades dessa varor i närheten av Rhen även om vi har långväga import också. Utgrävningarna i Baltikum visar att man där bytte bärnsten mot brons och silvermynt. Det är kanske därför man finner 60000 silverdenarer i Polen där Gdansk var en viktig export/transithamn på lederna mot imperiet. Denarerna myntades inte efter 237 men fortsatte att cirkulera såsom vi ser av att de är mycket slitna.

Detta ger oss en del om deras vanliga handelsleder där den mest omtalade är östra leden till Svarta Havet. En annan var via kusterna och upp i Rhen. I öster gick en led via Vistula / Weichsel och sen den östligaste vi inte har indicier på från just denna tid. Det kan ha funnits fler "leder" såsom till Vindobona i Österrike även via Elbe. Vi kan egentligen inte skilja på folken norr om Östersjön och folken vid södra kusten eftersom de samverkade i större utsträckning än vi är vana vid från tiden med järnridån…. Se även essän om Goterna och om Widsith

Halsring från Flackarp Skåne som exempel på erilligan

Mönstret på halsringen är inpunsade nymånar. Vi finner liknande från Värmland, Västgötland, Södermanland, Skåne, Halland, Gotland, Öland, Fyn, Själland, Pommern och Norge där. På de flesta finns möjlighet att öppna den i nacken. … se halsringar.

Slutsatsen att det handlar om en federation eller liga ligger nära till hands. Där vi sen också vet att exempelvis angelsaxarna i början i England hade något liknande med en "bretwalda" = överledare för de inflyttade folken under några generationer. Liksom i hettitiska systemet var överledaren vald av hirden / witan eller landskapens överledare.

Förmodligen har Gudme på Fyn varit ett säte en längre tid där man har tidigt byggda hallar som centrum. På Fyn finns också "gotiska" fynd från 200- och 300-tal vilket vittnar om banden till Svarta Havet kanske. Från min barndoms landskap finns hallen vid Kalmargården vid Tissö. Den är antagligen byggt på 500-talet av de som tog över efter erilerna i närheten finns egendomen Ornum. Man har också funnit en tung halsring på runt 2 kilo. Ringen är flätad av guldtrådar vilket är en senare stil vi möter i ringar av silver, men det kan vara guld från tidigare där det för övrigt icke finns guldbrakteater från landskapet. Men den ser ut som en erilring varför man kan spekulera i kulturens fortsättning. Att vi här har en ledare för handeln på Västsjälland åtminstone. Kanske inte alla eriler blev fördrivna och kultur har en förmåga att fortsätta trots maktstrider.

Erilerna var en överklass av handelsmän och utbildade krigare som hade sina egna "ornum / birke" utanför böndernas lagrum eller bylag (engelska Danelagens "by-law".) Vi känner till drygt 20 hallar byggda under första årtusendet. Av dessa är runt hälften byggda under erilernas guldålder. Dessa har förmodligen varit såväl samlingsställen som plats för handel och industri … se Hall och Hird. http://www.catshamans.se/shall.htm Man kan jämföra med att i romarriket fanns längs de stora vägarna rastplatser med tempel och möjligheter till handel och annat.

På sina håll finner vi dessa rika begravda mitt bland bönderna och på andra håll med skild gravplats så långt man kan bedöma av gravgåvorna. Det är i stort på samma sätt som adeln under medeltiden hade sina herresäten insprängda i bondelandet och ofta vid sidan om de mer eller mindre kollektiva bondbyarna. Senare in i medeltiden har herresätena ofta namn på -torp som var en legal term för fastighet upptagen utanför byarnas allmänning. Det är ofta att seder och organiseringar fortsätter. Norden var tvungna att lära av andra när befolkningen växte till större samhällen …. Så har det varit fram till våra dagar.

Men populärskribenter som Guillou kan inte se så långt bakåt som till erilerna och han skulle säkert se bara maffia. Maja Hagerman menar att det bara fanns vildar och hövdingar som dödade varandra en gång i månaden. Vill de ha svart på vitt kan de läsa Tacitus från den tiden denna historiska genomgång börjar. Eller så kan de ge sig ut i klorofyllen och se alla domarringar och tingshögar som började byggas senast under järnåldern när man bildade byalag och senare tingskretsar. Tyskland använder fortfarande ordet "krets"

Äldre tiders historiker skrev helst om krigen och striderna. Det är dock udda företeelser där exempelvis nedläggningar i Illerup mosse skedde var tredje generation i medeltal från 200, 375 till 450 AD. Det stora romarriket hade perioder av fred men oftast hade man nån strid längs den långa gränsen och sen denna ständiga närvaron i garnisoner och fort. Den moderna arkeologin har gett metoder och teknik att få fram mycken information som kan komplettera, eller avvisa historikernas fantasifulla tolkningar. Men det kan var svårt att få bukt med heroism, politik och lokalpatriotism inom historietolkningen.

Mordet på paret kejsar Severus i 232 var en vändpunkt och i fortsättnigen styrdes imperiet oftast av de kejsare militären valde. Kejsarna var inte längre gudaborna solkungar utan vanliga dödliga. Kejsaren hade förlorat sin oberörbarhet. I synnerhet svebiska förbundet bättre känt som germanerna med allemannerna i spetsen var ett ständigt orosmoment som angrepp romarriket.

Runt 268 sker anfallet i öster med flera folkslag inblandade såsom goter, alaner och heruler. Vi får det första omnämnande av heruler. Ett par decennier hör vi att heruler gått över Rhen och in i Gallien. Alltså fanns heruler på andra sidan av Rhen. Ett par hundra år senare östherulerna flytt undan hunnerna till Moravien och förskjuts till Jugoslavien och nu myntas uttrycket sydherulerna. Det blir förstås förvirrande och själva benämningarna skapar sin egen mystik. Enklast är att inse att de var alla foedorati inom romarriket och hade en ständig kontakt med Skandinavien. Sen får man inte glömma att det var en period på 300 år med förändringar

Inom romarriket ses herulerna som ett folk delade på två håll i väst och öst/ syd. Dock vill jag inte kalla erilerna/ herulerna en stam/ folk i Skandinavien eftersom fynden sträcker sig från Tröndelag till Pommern. Det var en överklass av handelsmän och utbildade krigare som hade sina egna "ornum / birke" utanför böndernas lagrum eller bylag (engelska Danelagens "by-law".) På sina håll finner vi dem begravda mitt bland bönderna och på andra håll med skild gravplats så långt man kan bedöma av gravgåvorna. Det är i stort på samma sätt som adeln under medeltiden hade sina herresäten insprängda i bondelandet och ofta vid sidan om de mer eller mindre kollektiva bondbyarna. Herresätena har ofta namn på -torp som var en legal term för fastighet upptagen utanför byarnas allmänning.

Tidiga forskare har formulerat sig olyckligt och ger oss uppfattningen att heruler och goter for till Södern i mitten av 200-talet och återvandrade i mitten av 500-talet. Så fungerar det förstås icke utan under dessa 300 hundra år / 10 generationer har skett ett ständigt utbyte av folk och kultur som slutade i slutet av 500-talet samtidigt som Västrom förföll. Snart upptogs förbindelserna med Bysans men det är en annan historia. Herullegionen i romarriket skapade förmodligen runt 268 AD när Naulobatus och många heruler övergick i romersk tjänst. Sen kan man anta att man undan för undan fyllt på med nya frivilliga från Norden.

Vi kan utgå från att deras ursprung och släktingar är erilerna i Norden. Endast i Östgötland, Södermanland och Uppland är det tidiga erilguldet och den korsformade fibulan sällsynt och ger sken av att där fanns en annan stam. Sen har det funnit skillnader mellan landskapen där förmodligen exempelvis kimbrer och angler i Jylland och ned till Elbe var förbundna. Den här essän ska främst handla om herulernas historia i romarriket utifrån de fragment av skriven historia som finns.

Det är inte avsikten att skriva en exakt historia, men vi behöver veta om företagen i romarriket som en bakgrund till de fynd vi har från Norden och där vi i regel har mycket få förklarande texter. Vi kan inte alltid lita på romerska skribenter som har sin favoriter och egentligen återger de bara rykten de hört i andra och tredje hand. Dessutom är det allt för ofta kuriosa, som inte berättar något om nordiska samhället. Som vanligt är det nästan enbart överklassen som lämnar spår. Hela tidsspannet är 600 år och det kan bara bli förenklade nedslag i historien..

Vi får kanske också skissa upp att dåtiden kände inte till nationer utan det var stammar och stamförbund … se även Widsith som ger en bild av förhållandena. På romarnas kartor ser man grupper av stammar om två och två eller tre och tre med snarlika namn och vilka då förmodligen bildat en enhet. Erilerna dvs. södra Norden hörde nog till svebiska stamförbundet med 54 stammar och med särskilda vänner i Thüringens metallberg. Även varnerna vid Odermynningen var deras förbundna och det gällde förstås handel och handelsleder. Oder och Östersjön kallas Suevi /Svebi på Ptolemei karta. Snart nog blev bataverna vid Rhen erilernas förbundna och det följde med när dessa småningom blev Bavaria = Österrike.

En annan sak är att redan under kejsartiden utbildades en feodalism där länsherrarna rustade eget folk och det förstärktes sen när generalerna rustade egna arméer som var trogna mot den som betalade lönen. Bland germaner och goter var det likadant och denna överklass var sannolikt bara öar i folkhavet. Detta innebar att de kunne vara sysselsatta med handel på ett håll, kanske sjöröveri (dock ej bevisat annat än som undantag) på ett annat och för det tredje tjäna pengar som legosoldater hos romarna. Detta är förstås en grov generalisering. Runtexterna och annat gör att vi med stor sannolikhet kan se överklassens samhällsordning i skenet av de tidiga angelsaxiska lagarna i England.

Man får kanske kalla det en konfederation av stormän inom överklassen av ett snitt vi känner till redan hos hettiterna ett par tusen år tidigare. Normalt råder demokrati av modell grekisk inom överklassen, medan folket har sina byalag som också är demokratiska.. Sen har vi också exempel från senare tid såsom exempelvis Heliga Romerska Rikets konfederation av feodalpampar vilka utsåg en ledare och kejsare som sen försökte göra sin tjänst ärftlig och samma gällde de mäktiga biskoparna intill celibatet 1242 AD.. Ett annat exempel är norska hirden under Olaf den Helige bestående av 64 feodalpampar från hela hans rike ... medan kung Nils klarade sig med 7 i hirden och han var populär bland bönder men inte värst hos stormännen.

Från Norden vet vi att vanligt folk dvs. de fria bönderna ville i det längsta hålla kvar den gamla keltiska/ germanska tingsordningen med jämlikhet i samhället. I de nordiska länderna finns några tiotal tingshögar vid sidan om andra minnen av ting. Tillsammans med domraringarna får vi bevis för att lokal demokrati fanns sen bronsåldern och senast med järnåldern när odlingen ökade och man behövde i högre grad dryfta gemensamma ärenden vid sidan om årsritualen … se även vid samma tid som handeln började vid Rhen Tacitus om germanskt tingting och Domsheja

Det är också en fråga om befolkningstäthet lokalt. Vikingatidens båtlag var säkerligen demokratiska. De första danska kungarna var folkvalda och det var först med kung Valdemar i mitten av 1100-talet det blev riktig kyrklig kröning även om kung Nils i början av seklet fick påvens ord på att kungavärdigheten var instiftad av gud och inte av folket..

Norge har ett speciellt landskap med sina många skilda fjordar och dalar. De kunne lämpligen föda en storman med ett stort gårdskollektiv som hade råd att hålla hantverkare och specialister och i vissa fall hyra utifrån exempelvis via gisslaninstitutionen. Det är denna modell av spridda lagrum för överklassen över hela södra Skandinavien jag ser som modell för vad vi ser. Dessa skickade iväg sina övertaliga unga män att lära sig hantverk eller att bli legosoldater. Det skiljer sig inte mycket från vad man kan skönja under vikingatiden och de första kungarna.

På sätt och vis skiljer det sig inte så mycket från 1600-talet här på Dal där adeln hade sina särskilda rättigheter och frihet att exportera och importera. Om folket behövde nånting kunne man få det via herrgården eftersom det inte fanns annat än några få årliga marknader på långt håll. Här var adeln av folket medan man på andra håll kanske hade en del tyranniska adelsmän. I svensk medeltid var adeln också ett sorts mannaförbund som höll ihop. Exempelvis kan man läsa om drottning Margareta att hon "tillsattes" av den svenska högadeln. Just ordet "tillsättas" används i dokumentet. Även adeln är sig lik genom tiderna

Snart nog blev bataverna vid Rhenmynningen erilernas förbundna och även friserna var säkerligen förbundna som ett handelsfolk. Äldsta dateringen runt 100 AD är från Feddersen Wierde i norra Frisien/ Niedersachsen där det fanns hela 35 hallar plus 12 hus en hel handelsstad. Det måste ha varit en plats för industri och handel och en förelöpare till Hedby på traden från Östersjön till Nordsjön. Friserna hade sedermera kohorter (500 man) vid romerska förläggningar såsom vid Hadrianusvallen.

Handelsflaggan känner inga gränser och behöver förbundna att handla med, bo hos och att söka hamn i väntan på tjänlig vind. Det finns inte plats för fientligheter. Vi vet att friserna bildade enklaver i länderna runt Nordsjön. Det är en gammal tradition av kulturutbyte sen stenåldern från Bretagne i Frankrike till södra Norge åtminstone. Förmodligen även in i Östersjön där erilhansan var förbundna. Naturligtvis kunne väl då som nu förekomma "fientliga uppköp/ övertagande" men krig och sjöröveri var sällsynt så långt vi vet.

Denna uppfattning strider mot de som vill se mäktiga stridslystna hövdingar. Dels finns bevis för motsatsen, dels vet vi då att romarna såg att nordbornas högsta gud var handelsmännens idol Wodan. Vid sidan om fanns Mars Thingsus = tingsguden som romarna jämställde med krigsguden, medan vi känner den enarmade Tyr som inte kunne använda svärdet. Det är Tyr och icke Odin vi ser på brakteaterna. Tala om kulturkrock! … ja även i våra dagar mellan de som vill se blodtörstiga barbarer och de som har bevisen för motsatsen.

Kotjuven Hermes var kanske förutsättningen för de första stadsbildningarna. Romarna plundrade templen i Jerusalem och många andra ställen. Erilerna plundrade Efesos och Aten och vikingarna brandskattade England så att de första kungarna fick startkapital. I våra dagar sköter Världsbanken och de stora länderna det snyggt när de låter U-länder skuldsätta sig och bli de facto lydländer. In emellan finns det utrymme för hederlig handel och fridsamma perioder.

Skribenterna lyfter ofta fram en enstaka händelse och gör det till heltäckande historia … Exempelvis händelserna 268 AD i ägeiska havet då man plundrade Athen och Efesos … att privatföretagare/vikingar plundrade i Spanien och Portugal i mitten av 400-talet samtidigt som Västheruler satt hos kung Eurich i Touluse och skrev lagar … Procopius rykte om herulernas väg till Thule runt 500 ses som sanning och heltäckande historia … Jordanes' Getica har man helt missat att han blandar historia och sin dåtid … och sen de som tillämpar profeten Daniel runt 1500 år senare än denne och ser herulerna som Satans yngel ... Det är därför jag använder ordet rappakalja = icke fulljäst ölmäsk som ger tunnskit om man dricker det.

Allt detta färgar arkeologer och folks uppfattning om Guldåldern som omfattar mer än 50 kilo guld i exempelvis 585 guldringar, nära 1000 gulbrakteater minst 40 guldhalsringar samt guldhalkragar och 3,7 kilo tunga guldhorn. De finns icke på ett ställe eller i något hörn av Skandinavien utan i hela dåvarande kultiverade området i Norge, Sverige, Danmark och norra Tyskland. Det är allt vår historia och dessa föremål visar på en gemensam kultur. Våra arkeologer har icke förmått göra en syntes av den tiden som binds samman av eriler/ heruler 268 - 568 AD

Heruler i öst och väst

Silverspänne för Maglemosemannens dräkt med eras världsordning som dekoration

Kejsar Probus 276 - 282 AD lyckades få slut kriget på Balkanfronten och vände sig mot germanerna i väster han också lyckades besegra. Efter detta enrollerade/ tvångsförflyttade han 16000 germaner vilket blir cirka tre legioner men kan ha varit hela familjer. I dessa kan ha ingått heruler från Rhenlandet Man kan säga de blev en form av gissel och förmodligen placerades de på Balkanfronten eller ännu längre österut.

Det var den vanliga strategin att ha legoknektarna långt från hemmafronten. Man hade fått en minnesbeta i tideräkningens början i Teutoburgerskogen. Han lät ytterligare germaner bosätta sig i östra provinsen och även dessa var gisslan men förmodligen för ömsesidig båtnad.

De nyinflyttade kunne förstås inte bli romerska medborgar om inte de hade en miljon i guld med sig förstås … det är ju likadant i många länder i våra dagar. Men de kunne bli tilldelade "en lott" och bruka jorden för att livnära sig och kanske syssla med annat också. Man kallade dem och de germanska stammarna inom Rom "foedorati" = förbundna utan att vara romerska medborgare. Legionärer och ryttare skrev kontrakt för 25 år och sen borde de egentligen flytta hem om det nu sen var Skandinavien eller nån familj i herulerna enklav där vi känner till en i Concordia.

Till foedorati hörde då bl.a. heruler, varner, thüringar, allemaner, friser vars namn vi hör ibland, men mest använder romarna ordet "german". På något ställe nämns "heruliska lotter" vilket då utsäger att herulerna var foedorati. Det var svårt att leva på sin lön eftersom det liksom under vår medeltid var dyrt att leva på köpefot. Därför måste man har nån jordplätt för att få mat till hushållet.

Först ska vi se på västherulerna som utvecklades genom kontakterna vid Rhen. Deras "historia" sträcker sig till 508 AD när den sista herulerkungen Rodulf dog. Därefter kan vi tala om öst/ sydheruler och arvtagare efter de som blev legionärer efter plundringarna i Ägeiska havet runt 267. Men förmodligen är dessa begrepp aningen konstruktioner i efterhand eftersom de ej klart används i romerska källor. Men låt oss börja från början där allra första kända kontakt är Hobygåtan.

Tacitus skriver att bataverna bodde på en ö i Rhen omkring 100 AD? … kanske det var i Belgien? Naturgeografin var säkerligen annorlunda då. Det måste ha varit en stor ö eftersom de vid en räkning levererade 9 cohorter infanteri à 500 man och en cohort kavalleri plus en enhet till palatsgardet dvs. minst en legion av den tidiga storleken och blandades upp med utvalda förmodligen. Man har beräknat att en son i varje familj tjänade Rom. Han skriver också att bataverna var skattebefriade mot att de blev Roms legionärer. Dessutom spridde de sig med tiden upp med Rhen.

Förmodligen började detta senast under Nero som föredrog at ha ett Germanskt Garde han litade mer på än intrigerande romare som var dåliga till häst också. Med tiden kom Bataver till häst att bli ensbetydande med Kejserliga Gardet till häst, vilket dock betydde att man rekryterade de bästa ryttare oavsett stamtillhörighet. Storleken av enheterna var ofta en cohort 300 - 500 ryttare. Under Valentinian I:s tid nämns att herulerna hade en cohort vid kejsarens garde.

Om skandinaverna finns minnen redan från omkring Tacitus/ Ptolemei tid på 100-talet då Rom reste stelar med inskription till Mercurius Hanno från Fyn?; Mercurius Cimbri från Jylland; Mercurius Leudisio??? ; och Mercurius Rex där denne då möjligen indikerar en överledare/ bretwalda var säte kunne ändras med tiden. Fyn tycks av fynden att döma för en tid ha varit dominerande. Stelarna har man funnit i Mainz och Heidelberg på "andra sidan Rhen, medan Eiffel och Düren är på andra sidan av Rhen och det finns fynd från Geldern vid nedre Rhen. Dessa är alla indikationer på kontinuerlig handel med Norden och ett stöd för antagandet om denna överklass och där vi då har fynd av runor från samma område.

Här måste vi se framför oss farmän från olika håll i Norden som behövde handelsbodar vid Rhen för den livliga handeln med garnisonerna. Det var säkerligen naturligt för dem att bilda enklaver på andra Rhenstranden för att lagra varor och övernatta när de handlade med romarna. Förmodligen bildade de enklaver på norra Rhenstranden eftersom vi kan läsa hos Mamertinus att de 287 AD gick över Rhen och in i Gallien. Det är därmed tidigaste omnämnande i väst om heruler/ eriler och att de höll till förmodligen i Baden - Württemberg. Runfynden i Tyskland finner man längs Rhen .. se statistik runtexter

Här får vi ta ett steg bakåt med att Rom upptäckte heruler och goter i öst när en stor flotta angrep Grekland och Anatolien runt 267 AD. Uppgifterna varierar. Enligt en källa skulle 320 000 goter på 2000 skepp ha varit med om tåget. Siffran är orimlig och knappast fanns det skepp som tog 150 man vid den tiden. I varje fall inte om herulerna hade byggt dem. En annan källa berättar om 500 skepp och det är mycket nog om stridstränade män överfaller en dåtida stad.

Herulerna erövrade Pontus, Galatia, Cappadocia och Cilicia men besegrades av kejsar Tacitus och hans halvbror Florianus 275 AD och fick titeln Gothicus Maximus. Den vanliga historien berättas att herulerna pacificerades genom att herulerna med deras ledare Naulobatus övergick i romersk tjänst. Romarna använde metoden "Kan du inte besegra dem, liera dig med dem". Det var en vanlig metod att enrollera de slagna och sen placera dem långt hemifrån. Många hamnade vid Hadrianusvallen under några hundra år. I regel blandade man förläggningar så att exempelvis de stora romerska legionerna fanns på många platser med kohorter om 500 man blandat med "auxillaries" = hjälptrupper i kohorter. Efter ca år 200 infördes att alla var romerska medborgare inom limes.

Vanligen ges dock äran för segern över goterna till kejsar Claudius II Gothicus runt 270 AD. Men egentligen lyckades kejsar Probus 276 - 282 AD få slut kriget på Balkanfronten och vände sig mot germanerna i väster han också lyckades besegra. Han fick titeln/ tillnamnet "Gothicus" ca 277 AD men det var flera som fick tillnamnet senare. Efter segrarna enrollerade han 16000? germaner vilket blir cirka tre legioner men kan ha varit hela familjer. Det är möjligt att Probus inspirerade nordborna till några medaljer och även till den s.k. ryttarbrakteaten … se Probus

Det finns knappt 600 fynd av fingerringar i Skandinavien. Man anser att de givits för förtjänst av romerska höjdare. Den med oval sten från Fullerö väger 61 gram. Man kan jämföra det med att man hitta 6 kejsarmedaljer och att vi har knappt 400 fyndlokaler med guldbrakteater

Vi har inga övriga direkta omnämnande från denna första tid före 267 AD. Däremot har vi indirekta bevis såsom exempelvis Brangstrupfyndet från Fyn 48 stycken med aureus/ solidus fr.o.m. Aurelianus 270 - 275 AD 2 mynt t.o.m. Constans II 361 AD och med hela 13 st. myntade av Constantin I med ett samtida medaljongfynd Veien, Buskerud Norge. Sen tycks 300-talet har varit en period med mycken influens på brakteater typ romersk solidus och man efterliknade några få innan man fick fram en helnordisk stil..

Ammianus Marcellinus 330 - 395 AD skriver att heruler och bataver var likt andra folk/ stammar förbundna legionärer eftersom Rom höll ofta legionerna parvis. Den andra anledningen är att Rom gärna stationerade legionerna parvis och helst långt från sina fränder. Men under kejsar Julian 361 - 363 AD fick bataverna löfte om att ej behöva tjänstgöra "transrhenanis", dvs. på östfronten i Levanten vilket då innebar Hadrianusvallen eller som "laeti" i England samt Casta Batavis låg vid Passav på gränsen till Österrike.

Ammianus har en notis 364 AD att kejsare Iovianus befordrade herulen Vitalianus till magister för en cohort (ca 500) man vi palatslivvakten. Han befordrades ytterligare till comes (kommendör) och kommenderades sedermera till Illyrien mot goterna där han stupade och många heruler med honom. I samma veva började Valentian I 364 - 375 AD sin regim där guldmedaljongerna från Faxe, Själland och Lista, Vestagder är kanske gåva av honom och ytterligare en av de 6 medaljerna är av Valens som regerade ungefär samtidigt. Fyn har två fynd av medaljonger från lite tidigare Constantius II:s tid.

Ammianus skriver om tiden 360 - 368 AD och framåt då han berättar att hjälptrupper från herulerna tillsammans med bataver samt Jovii och Victores legionerna. Sistnämnda var ordinarie romerska legioner där man oftast hade en hjälplegion till var och en romersk. Hjälpstyrkans storlek varierade. Först var de i Gallien och sen förflyttades de till London och så småningom var de med att försvara Hadrianusvallen under ledning av Theodosius den Äldre runt 368 AD.

Oklart om de följde med Theodosius till Rätien / Österike och 373 till Africa. Annars kom Pannonien / Ungern att vara deras hemort inom romarriket och Heruli nämns 375 som en skattskyldig stam. I sammanhanget har vi det rika fyndet från Szilágy-Somlyó, Ungern vi inte säkert kan knyta till heruler, men det är från denna tid.

7 romerska kejsarmedaljonger

7 solidi

21 praktfibulor

3 guldskålar

1 guldarmring

andra smycken

Eftersom den yngsta solidi är präglad för Gratian 367 -383 AD bör nedläggningen skett runt 375 AD. Förövrigt finns från Ungarn fynd av tre C-brakteater plus 4 andra föremål med runor och bl.a. en futhark av samma typ som i Norden … se Bezenye fibulorna.

Vi får då tre uppgifter om att erilerna rustade legionärer för Rom eller Västrom. Dels när östherulerna med Naulobatus i spetsen övertalades 268 AD att bli legionärer istället för att anfalla Rom. Den andra är från 360 - 369 AD när det uppges att en erilernas hjälplegion "auxiliar legion" tillsammans med en batavisk hjälplegion var först i Gallien och sen i England med Theodosius den Äldre. Deras jobb var att fördriva pikterna till Skottland och reparera Hadrianska muren/vallen. Bra arbete blev det eftersom den höll i ytterligare 40 år.

Tredje beviset är från ca. 400 AD och kan tas som exempel på var de befann sig vid denna tid. De unga männen skrev på för 20 - 25 år och flyttades runt efter behov. Ögonblickets bild blir denna i "Notitia dignitatum omnium tam civilium quam militarium in partibus occidentis"

Bataviska och heruliska veteraner nämns samtidigt tillhörande Legiones Palatinae XII under "V. Insignia viri illustris magistri peditum", dvs under fotfolkets överste magister. Ordet "palatinae" betyder att de hade rykte och anseende som de bästa fotfolken. Herullegionens standard hade två koncentriska cirklar

Vidare nämns att en del " VII. Qui numeri ex praedictis per infrascriptas provincias habeantur" … var stationerade i Concordia, Italien där det också finns några gravvårdar. Vidare nämns ett batavisk rytteri, vilket inte hindrar att herulerna hörde till någon kavallerienhet med enhetsnamn eller hade sitt kavalleri i sin legion. Under 500-talet nämns flera gångar ett herulisk kavalleri om 300 - 400 man där varje legion normalt hade 120 - 150 kavallerister men det fanns speciella styrkor såsom även parthernas rytteri..

Men mest intressant är kanske att även Cimbriani nämns i två förband ... där jag tolkar ordet som Cimbri. Dels hör de också till Legiones palatinae XII, dels finns en del i Africa: Intra Africam cum uiro spectabili comite Africae. Det bör då varit jutarna eftersom Rom sen kimbrertåget 110 f.Kr. gett namnet förmodligen mest åt norra Jyllands folk, men inget hindrar att folk söderut och angler varit med. I fynd från denna tid skiljer sig jutarna genom att det efter vad jag vet inte finns mer än ettfynd av rituella halsringar från deras område. Dock kan det guldet finns i guldhornen från Gallehus som väger tillsammans över 7 kilo .. det dö.

En eril med romerskt svärd och gehäng? … från Illerup mose Skanderborg Jylland. Jämfört med brakteaterna bör håret dock vara långtned på axlarna

http://www.illerup.com/default.htm

Illerup mose är en fantastisk guldgruva för guldålderns militära utstyr. Sajten har ett bildmaterial på långt över 100 foton och rekonstruktioner. Illerup ådal har gett runt 15000 fynd från ett stort slag ca 200 AD och tre mindre 225, 375 och 450 AD. Se även Fynd

Det största fyndet visar att en flotta på runt 1000 man från Norge/ Viken/ Bohuslän? har hamnat i slutförvaret eller åtminstone deras vapen. Man har hittat "röda sköldar" vilka förmodligen kommer från Viken som kallas "de röda" i iriska källor och vi har andra antydningar om stambeteckningen, medan själländare och skåningar var vita och svarta. Vi har även brända bosättningar och indikationer på strider i Sydsverige och på Öland och Gotland i mitten av 400-talet.

Beslag till svärdsgehäng

Intressantast fynden i samband med erilerna är fynd från kejsar Konstantins tid då nordiska eriler förmodligen enrollerades i garde och som fotfolk. Kejsaren hade säte i Trier och säkerligen hade erilerna, handelsmännen också goda kontakter i Rhenlandet med garnisonerna. Texten är OPTIME MAXIME CON underförstått att Jupiter/ IOVI = Solen och Solörnen var den högsta med kejsaren som ställföreträdare och krigarnas beskyddare. Se även Pietroasaringens "Helgad åt IOVI" samt Mithras, Undley-brakteaten

Just detta beslag har en speciell historia genom att man hittat ett med samma lilla tillverkningsfel i Carlisle nära Hadrianusvallen. Vi vet att under Valentinian runt 368 AD skickades heruler och bataver till Hadrianusvallen mot picterna i Skotland. Parallella beslag har hittats även i mellersta Tyskland där vi vet att herulerna varit samt i Tunis där den kimbriska legionen var förlagt och möjligen understödda av nordiskt kavalleri. Dessa små fakta är starka indicier som bekräfta de skriftliga fragmenten vi har.

Det är knappast troligt att beslag av denna typ var handelsvara direkt. Det tillverkades troligen för de fasta legionerna och vi får en ytterligare en indikation och band mellan heruler och eriler. Kanske vi också ska nämna de många fynd av miniatyrmasker. Mithraskulten var vanlig åtminstone bland officerarna i de romerska legionerna och där är masken ett signum. Antagligen var den ikon för "Underjordens ansikte" och att man ofta hade sina tempel under jord. Mithras föddes ur berget. Masken finns som dekor på många guldbrakteater och på guldhalskragarna.

Vidare hade romarna ofta mindre förläggningar utanför de viktiga städerna av legosoldater som kallades "laeti" vi kan kalla rusthållare som hade familj och odlingar vid sidan om tjänstgöringen. Man jämför dessa med "laets" i det tidiga kentiska samhället. De var graderade till högre mansbot än vanligt folk och var i klass med "ceorl" dvs. lägsta klassen freemen. Till denna klass hörde krigarna och även hantverkare.

Såväl militärförläggningar som stormanshushåll behövde alla sorters specialister. När man ser på blandningen av folk i romersk tid från Trakien i öster till Spanien i väster förstår man att det blev ett blandspråk bland dessa. Kanske inte så konstigt att vi inte begriper alla runtexter gjorda av runmästare som rest mycket.

Den officiella tidpunkten är 449 AD med Horsa och Hengest där de lärda strider om deras ursprung Frisien? Angeln? Jutland? Det är en småsak jämförd med den stora folkförflyttningen som skedde runt 477 AD. Då tycks det ha varit en planerad förflyttning av flera folk i en liga som redan hade sin bretwalda = overlord.

Spanjoren Hydatius skriver 455 AD? om nordiska "först kända vikingar" med 7 skepp och 400 man gör strandhugg i Spaniens kustlandskap Cantabrien. Fyra år senare 459 AD gjordes nya infall i Lucentia och Baetica. Romerna kallade även dessa heruler eftersom de uppfattade att de kom från norr. Vi läser romerska källor och då är de förstås stråtrövare, medan romarnas erövringar var "kulturbringare" … visserligen mot folks vilja, men folket vet ju aldrig sitt bästa. I Sverige har folket alltid röstat fel .. vi vet ej säkert varifrån de kom. … se nedan Vikingar

Sidonius Apollonaris ca 430 - 489 AD var en såkallad panegyriker dvs. som skrev hyllningsdikter om sin egen klass patricierna. Han var biskop och är mest känt för en samling brev. Det roligaste är när han gör ett "hemma hos" i brevform hos frankerkungen Theoderik och berättar om allt om honom och hur han beter sig under en dag. Något journalister att ta efter kanske.

Här strövar Erulli omkring och lever i de tångfyllda hörnen och bortre ändan av Oceanen -- Erulli med blå ögon nästan av samma färg som det iskalla havet

Sidonius fanns 478 AD vid kung Eurichs västgotahov 466 - 484 AD i Toulouse. Han berättar att herulerna bodde vid oceanen och att de var kända som sjörövare. Men också att de hade ett kungarike i Österike vilket då är rugierna. Vi har en not tre år tidigare som berättar att västherulerna sökte sig in under västgotakungens "paraply". Egentligen borde han ha vetat mer.

Dessa okända sjörövande nordbor kan ha vilken hemort som helst och var kanske var inte de enda vikingarna längs Västeuropas kuster. Saxarna var tidigare kända för denna entreprenörsanda både under romerska ockupationen och tills förhållandena stabiliserades och den stora emigrationen 477 AD. Sidonius aversion kan bero på hans vänskap med halvbritten? kung Riothamus i västra Frankrike?

Man kommer onekligen att tänka på feniciernas rövarhistorier när man läser romerska författare. Dels hade de egna intressen, dels kanske deras uppgiftslämnare hade rävar bakom öronen och hade inget intresse av att berätta saker som skulle kunna få romarna att göra "expeditioner" norrut. Det var ingen fördel att framstå i rosenrött. I vår tid är detta förstås något främmande med tanke på den civiliserade genomärliga nordbon? Vi lärde dygderna av romarna.!!!

Det är kanske typiskt att man dröjer kvar vid de romerska författarna ryktesspridning. Istället bör man analysera andra data såsom att en del eriler/ heruler var anslutna till visigoterna/ Västgoterna vilka sedermera drevs till Spanien av Franken som ur ursprungligen kom från trakterna av Westfalen och alltså egentligen hörde till de germanska kelterna liksom visigoterna vilka hade en gång funnits i inre Polen fram till 200-talet. Burgundarna och vandaler har sina rötter i samma område även om en del supersvenska historiker vill placera dem i Sverige. Vi behöver nog bättre bevis än vad tolkning av ord, romerska textfragment och fantasier producerar … se kritik av Jordanes Getica. Numera finns metoder som DNA och tandanalyser som kan öka vårt exakta vetande i framtiden

Men här får vi skjuta in att man talar om dessa folk som stora mängder i stammar som sen dominerade de länder där man säger de tog över. I själva verket var det i det flesta fallen en krigisk överklass som tog makten medan lokalbefolkningen levde som förr. Det gällde Odovakars heruler som troligen till stordel bestod av rugier med ursprung i Pommern och vilka hade makten i Italien för 17 år dvs. 4 år längre än Alexanders storhet. Det gällde östgoterna med Theorderik i 50 år men efter ytterligare 40 fördrevs av Bysans assisterad av langobarder och heruler/ eriler.

Eurich är känt som den första att skriva ned lagar bland keltogermaner och det lär finns ett fragment. Det var alltså ungefär samtidigt som man i Rom skrev ned "De tolv tavlorna", vilket närmast associerar till Moses tavlor. Dock har vi ju Hammurabis och några sumeriska kungars första tavlor som jämförelse, men det viste icke goter och romare om. Annars har jag hittills skrivit om Justianus kodifiering av romerska lag mitten av 500-talet. Det viktigast där är att sedvanelagarna hade svält till en mängd man behövde sortera i kategorier och balkar. Norska Lerfalds och Dals rituallagar kan man väl icke dra fram i detta sammanhang. Så enkelt ska det inte vara -;)

Det var icke aktuellt i glesare bygder där exempelvis engelska Aethelbirth's domar från början av 600-talet fortfarande är en lista som byggde på avkunnade domar dvs. vad vi kallar prejudikat. I övrigt skrev den lagen för att skydda kungen, kyrkan och överklassen i förstahand, men folket skulle skyddas mot maktmissbruk. Om vi undantar paragraferna om skydd av kyrkan är det nog hel germansk rätt som skiner igenom.

De romaniserade historikerna brukar säga att germanerna lärde lagar av Rom. Men det är ju svårt att förena med paterfamilias = fadersrätten som gav oinskränkt rätt över familjen och rätt att döda vanskapta barn. Dock fick han icke sälja son mer än tre gånger till slaveri och kvinnan var husfaderns egendom han var förmyndare för. Detta färgade förstås också arvsrätten egendomen ärvdes av äldsta son. I den germanska ärvde broder och syster och andra kombinationer beroende på de efterlevande. Det lilla faktum skiljer sig väsentligt från fadersrätten.

Gundobad hos burgrunderna lät teckna lag ungefär samtidigt och frankernas Saliska lag dateras till 508 AD. Det är karakteristiskt att folkstammarna respekterade varje stam och skrev lagar för dem eller de behöll sin gamla lag. Det resulterade i att exempelvis visigoter och burgunder skrev en special Romano-version in på 600-talet för den romerska folkgruppen inom deras område. Det är kanske detta som fått historikerna att tro att de germanska lagarna kopierade Rom. Men de germanska lagarna reflekterar germansk rätt när vi går till de äldsta kända. Genom tingsförfarandet får vi en rot bakåt som vi först lär känna genom Tacitus nedtecknade rykten runt 100 AD.

Många historiker vill gärna utmåla de okristna som särskilt blodtörstiga och man brukar dra fram blodshämnden som exempel. Man ska då underförstå att kristendomen satte byxor på folk. Jag undrar hur mycket bevis det egentligen finns. Dethär med att folk slår ihjäl andra privat är normalt sett sälsynt. Problemet var om det icke fanns domsmakt och verkställighet kunne det var svårt att få kompensation. Vi kan icke moralisera så länge vår tids brottsoffer är i strykklass och processrätten styrs av försvarsadvokater. Sen är det ju detta med Moses som också använde uttrycket "öga för öga och tand för tand"

Jag ser dock germansk rättsfilosofin lite annorlunda och tolkar det som en kontant rätt. Den tidiga brottsbalken var en katalog av böter graderade efter hur stor var skadan och de/ den som lidit skada skulle kompenseras ALLTSÅ icke tillfogas samma skada som denne fått. Man höll på äran och den som blev kallade räv eller hare dömdes till 3 shilling, medan att kalla hora kostade 45 shilling i saliska lagen … i våra dagar är det ju fritt fram och även författare får förtala kvinnor. Man kan ochså jämföra det med Dals domböcker från början av 1600-talet. Det känns äkta mänskligt:

"Man kan väl kalla ärekränkningarna för sårmål liksom att skäggrivningar och hårdragningar var förenade med en del tillmälen. Allt detta är mänskligt där vi möjligen kan finna språkbruket lustigt och annorlunda "beteskiryckija" ska väl betyda dörrkarmsryckare medan vi bättre förstår krokelick, gant, ölnarr, kråka, horefuckare.

Nämnden brydde sig inte om "läppegäld", skvaller och beskyllning för trolldom. Sistnämnda tycks ha varit vanligast med ett tiotal fall, men endast ett par fick böter eftersom det tydligen varit för uppenbart. Kom man i slagmål blev det hår- och skäggrivning. Män och kvinnor var lika goda i slagsmål ... och värst gick det för henne som i stridens hetta tog ett vedträ och klabbade till så att en dog."

Vi kan icke ha invändningar mot forntidens lagar eftersom vi icke har alla detaljer. Vi har icke kunskapen att veta om resonemangen i system där social säkerhet inbakades i hela systemet. Vi kan konstaterade att lagarna är mycket äldre än våra skriftliga bevis. Lagarna skrev för ett vist folk som hade att skydda den svaga och oskyldiga. När lagarna nedtecknades var det en period med växande feodalism vilket innebar att vissa familjer fick mer ekonomisk och fysisk makt än andra. Med lagen ville man skydda de svagare för övergrepp och i första hand den växande stab av tjänstemän som skulle garantera lagen. Det var lokala kungen och dennes medhjälpare.

Vi kan dra lite växlar på att de tidiga lagarna hos västgoter/ visigoter, burgunder och franker också speglar nordiska lagar vi denna tid. Nästa anhalt The Laws of Æthelberht, King of Kent, 560-616 A.D. som i huvudsak är en lång katalog över böter för lika brott. Kungen ville skapa respekt för att han var högsta domare. Tingen lämnade säkerligen gärna över detta istället för att ta ansvar för att döma vänner och bekanta. Långt senare kom kyrkan in och ville gradera det mest som synd. Men folket var nog mer intresserade av det kontanta.

En herul och en ostgot på Roms tron

Den mest omskrivna händelsen är Odoacer/ Odovakars år vid makten i Rom som vi får ta några ord om härnäst. I Norden nådde erilernas rykte säkerligen sitt maximum när han klev upp på kejsartronen i Rom år 476 AD. Antagligen mer en slump att han råkade vara den tongivande inom romerska militära noblessen. Många kejsare valdes av militären, men han var den första "utifrån". Han hade styrka av heruler i ryggen. Det råder delade meningar om hans ursprung. Min latinska text efter Jordanes säger:

Odoacer, Torcilingorum rex, habens secum Sciros, Herulos diversarumque gentium auxiliarios, Italiam occupavit

Det är ordet "Sciro" som vållar problem och de flesta tolkar det som namn på ett folk. Men frågan är om inte man ska se det som en titel/ benämning där det blir hela tre ord i tillhörigheten. Det blir ett för mycket. Roten SC betyder veta/ kunna i latinet och ordet kan betyda "under avtal" med romarna dvs. alla folk som kallades "foedorati". För hjälptrupperna hade man begreppet "auxiliar" och för "rusthållare" dvs. stationerade soldater med jordbruk hade man begreppet "laeti".

Då skulle tolkningen bli: Odoacer, torclingarnas kung, ledare för de avtalsbundna, herulerna och diversa folks hjälplegioner.

Om vi får tro Paulo Diaconus när han nämner Odovakars strid med rugierna på 480-talet var han redan kung över en del av dem. Vidare nämns hans bundsförvanter herulerna och hans eget folk torclingarna, medan vi från Ravennas historiker får veta att även ostgoter och saracener hörde till hans underlag.

Det ät möjligt att de var rugier från Pommern som senare nämns i Österrike. I "Rugiland " har man hittat de största halsringarna inom Nordens eriler. Det viktiga är att herulerna backade upp honom och var tillräckligt många för att ta makten. Under hans regering nämns också rugiernas som bundsförvanter. Det var förmodligen ursprungligen en stam från norra Tyskland som drivit söderut

I alla händelser är det ju ett bevis för att erilerna fanns i smörögat. I Rom behövde alla uppbackning och då helst av sina närmaste. Odovaker hann sitta där i 17 år vilket nog var en rätt lång tid egentligen för en romersk general som kejsare. Historien visar också att av kejsare i allmänhet dog en onaturlig död under tiden med mer eller mindre militärkejsare.

Här får vi inflika att det romerska samhällsmaskineriet var så stabilt att det fungerade oavsett vilka som råkade sitta på tronen eller hade makten. Därför haltar i regel historikernas beskrivningar av romarriket.

Kanske vi får en aning om de kimbriska fotsoldaterna från det ena guldhornet från Gallehus som visar ett par soldater? Beowulf använder uttrycket "spjutdaner" och vilket då kan vara ett namn på fotfolket erilerna rekryterade och där spjutet tydligen var det viktiga vapnet … under medeltiden kallades de pikenerare. Det kan förstås också var den meniga herulerlegionen. Förmodligen går det att analysera fram ytterligare sannolikheter ur brakteater och fynd.

Det är möjligt att de två soldaterna på Gallehushornet kallades Scealdwa efter ett begrepp i de angelsaxiska anorna dvs. kulturbegreppen. Paret på hornet har (romerskt) kortsvärd och sköld. Dock ska man inte helt lita på avbildningarna eftersom figurerna har rekonstruerats efter att hornen stals. Men "spjutdanerna" finner vi på hjälmbleck som fotsoldater med spjut från såväl Vendel som Sutton Hoo. Antalet två uttrycker broderskap eller vapenbroderskap.

Under avsnittet "tidiga runtexter" skissar jag också upp förekomsten av guld och banden till legionen 270 - 493 AD och Odovakars fall tillsamman med hans heruler. Fram till Attilas fall 451 AD fanns sannolikt en klar västherulisk legion. Berättelserna om striderna är förvirrade och kanske fanns den västheruliska legionen på Aetius sida, medan östheruler och gepider var på Attilas sida. Det förmodligen för att de bodde inom av hunnerna kontrollerat område. Men sen vid striden mot Attilas söner sägs heruler vara på Roms sida.

I forntida stora krig följde ofta hela familjen med. Och alla blev förstås inte slaktade utan t.o.m. mindre antal av hunner bosatte sig i Europa och deras ättlingar lär finnas kvar. En stam av heruler blev kvar i Moravien, men officiellt fördrevs de senare till Illyrien av langobarderna på "marsch mot Lombardiet" om man säger så. Mot slutet nämns Pannonien / Ungern, Illyrien/ Singidunum dvs. Jugoslavien/ Beograd. Vi har herulen hertig Fara av Bavaria dvs. Österrike och man hade tydligen en del band med bataverna långt in på 500-talet. Överklass och handel känner inga gränser. De kan vara i luven på varandra ena dagen och gifta sig in i familjerna nästa tillfälle.

I Norden skedde stora förändringar under denna period bl.a. genom utvandringen till England med början 449 AD där erilerna var med. Efter slaget mot Attila hade man tydligen fått blodad tand.

Man kan gissa att det var en stor avtappning av noblessen i Norden efter 476 - 477 AD där en del kanske sökte sig till köttgrytorna i Rom. Ytterligare avtappning skedde 477 AD när den stora utvandringen till England skedde. Det kan ha varit faktorer som ledde till att danerna passade på att kasta de sista ur kärnområdet i Danmark - Skåne. Myntfynden på Fyn ett av deras stora fästen upphör med mynt från 474 AD och samma datering kan vi ge Maglemoses brakteater som "tagits ur cirkulation" i en mosse. Dock är det svårt att bevisa ett heltäckande fördrivande. Ej heller vet vi om de kom tillbaka när det lugnat sig.

Denna solidus är slagen för östromerska Leo I 457 - 474. Observera hästen i skölden likt Maglemosemannens sköld. De nordiska konstnärerna komponerade fritt redan från början och det var kanske lättast att få till det om man tecknade i profil.

Arkeologerna menar sig se spår av förödelse under andra halvan av 400-talet på Öland, Gotland och sydsvenska kustlandet. Yngsta myntet från Fyn är myntat 474 AD Där har man gömt under halskragarna liksom på alla andra håll. Fyn kan antas ha varit säte för en överledare under nån tid. Man kan icke kalla det kung eftersom det tyck ha varit en liga.

Enligt den ioniska demokratin i överklassen valdes översta ledaren bland hirden och befattningen var inte ärftlig. Alltså kunne "maktcentrum" av den anledningen växla i tiden. Maglemosefyndet är ett fynd man lätt associerar till en översta ledare eftersom brakteaten är kopierad efter en solidus av kejsar Leo 457 - 474 AD. Från Öland har vi det största enskilda fyndet av 79 solidus slagna av Marcian, Leo, Zeno och Anastasius till stor del knappt slitna alls dvs. från period 451 - 518 AD. Dessa är från östromerska riket och det är möjligt att en del tjänstgjord vi denna tid i Bysans.

Fördrivandet av erilerna från kärnområdet danska öarna och Skåne måste ha skett 474 - 508, medan angler och juter riktade sig mot England samt kanske en och annan från västa Skandinavien där man nämner 477 AD som den stora utvandringen. Vi kan förstås spekulera i om "danerna" var det lokala småfolket eller en stam från något område i södra Skandinavien

På Ptolemei karta från ca 100 AD nämns "sidena" dvs. "dena/daner på andra sidan" i norra Mecklenburg, Tyskland och erilerna var naturligtvis förbundna med varner vid Odermynningen för att ha fri lejd mot söder. Dessa "daner på andra sidan" kan ha sett tillfället att röra sig norrut när erilerna var försvagade. "Dena eller daner" var beteckningen i de tidiga texterna och begreppet Danmark skapades förmodligen senare under kejsar Otto när denne marscherade genom Jylland och kastade sitt spjut i Limfjorden ... se trelleborgar

Tillbaka till Rom … Men säg den glädje som varar. En av romarrikets mest blodbesudlade var Teoderik 493 - 526 AD av eftervärlden kallad den Store ... i Svealand höjs han till skyarna medan danskarna sjunger nidvisor om honom. Han var av östgotisk släkt och hans far Tiudimer hade råkat i östromersk fångenskap. Sonen fostrades av östromarna och blev följdriktig nog mer romare än romarna.

Han började slaktandet i sin närmaste omkrets där de som stod i vägen delades på längden förmodligen. Det var det öde Odovaker år 493 rönte när Teoderik skickades av östromerska kejsaren att med våld bli underkejsare i Rom. Han nedkämpade inte bara heruler utan alla andra som stod i vägen.

I alla händelser tycks vi se två olika kejsare och två herulstammar i början av 500 talet. Å ena sidan sägs att under östkejsare Anastasius 491 - 518 AD i Konstantinopel att ca 508 AD drev langobarderna öst- eller sydheruler framför sig från Moravia, Böhmen och mot Illyrien / Jugoslavien. Typiskt nog har man funnit runristade fästmögåvor med runor inom området. Å andra sidan fanns Theoderik vi sa följa vidare när han vid samma tid fick problem med Clodwig i Frankrike.

Ungefär samtidigt … se ovan … fördrivs erilerna från Danmark öarna enligt Jordanes. Danmark är inte stort men vi får ändock välja mellan Jylland och öarna inklusive Sydsverige. Hans uppgifter används ofta, men nog behövs det mycket salt. Enligt en tolkning skulle Jordanes ha lånat Teoderiks kansler Cassiodorus böcker i ämnet under en natt och enligt en annan uppgift hela tre dagar:

"Danskarna är bland alla folk i Skandinavien de mest högvuxna och har fördrivit erilerna från sina boplatser. Dessa har bosatt sig utanför götarna"

Nu började en månghundraårig strid med att frankerna riktade sig mot Rom. Klodvig I hotade Rom år 507 AD och nu måste Teoderik den Stora söka stöd hos forna foederati. Han skickade likalydande skrivelser till thüringer, warner och västheruler. Dessa hade varit förbundna sen urminnes.

Theoderik ber om vänskap av deras kungar mot Klodvig. Han erbjuder sin dotter Amalaberga åt thüringarnas kung. Erilernas kung erbjuds att bli upptagen som vapenson. Förmodligen kände sig västherulernas kung Rodulf sig manad eftersom han bodde inom Roms forna domäner.

"Kung Teoderik till herulernas konung! Att upptagas till vapenson räknas hos alla folk som en utmärkelse, då bara den anses värdig att upptas till son vilken visat sig förtjänt av att erkännas som den tappraste. Vi blir ofta besvikna med avseende på våra kroppsliga barn. Men de barn vi själva väljer kan inte vara odugliga. De åtnjuter nämligen inte sin ställning genom födseln, utan enbart genom förtjänster

… Därför vill vi enligt folkens sed och manligt bruk göra Dig till vår son, och överlämna vår vapengåva till Dig, som visat sig vara en krigshjälte. Vi ger Dig hästar, svärd, sköldar och andra krigsvapen samt vad som är viktigare: Vi skänker dig vår ynnest.

Du nämligen, som vinner erkännande genom Teoderiks beslut, ska bland folken räknas som den främsta. Tag alltså emot de vapenson ska gagna Dig och mig … Det övriga har vi på vårt modersmål meddelat de båda sändebuden, vilka noggrant ska förklara vårt brev och muntligen förtälja vad som kan befästa vår vänskap"

Vem kan neka en som ligger på knä och som erbjuder en underkejsarkrona, när han är trängd. Inte heller erilernas andra försök att nå kejsarkronan lyckades. Historien tog en annan väg.

Det blev en tilltrasslad situation 507 - 508 AD då heruler fördrevs av langobarderna från Moravien/ Tjeckien och senare Pannonien /Ungern och man stred med saxare och franker inblandade. En del hamnade i Illyrien/ Jugoslavien där vi har 2, 7, 1 fynd av runor från dessa respektive ställen. Det blev fred mellan Rodulf och langobarderna genom att hans dotter gifte sig med kungasonen. Sen dog Rodulf och det sägs att det heruliska kungariket inom Rom gick under. Då menas förstås västheruliska riket var det nu låg.

Sen 512 AD lät kejsar Anastasia de som ville stanna få vara i västra Moesia och Dacia dvs i Västra Bulgarien ungefär. Andra valde att resa till Thule via varnerna = Oder och över danernas land. Med andra ord hade de lokala erilerna flytt vid det laget. Och då får vi veta att även de hemvändande herulerna bosatte sig utanför gauterna. Ryktet kommer från Procopius' bok VI : XV. Detta blir då ytterligare ett bevis för att vi kan sätta likhetstecken mellan eriler och heruler

Då ligger det nära till hands att spekulera i Timboholms och Tureholms fynd som en slutpunkt på erilkulturen i Norden. Vi får kanske lägga till Gallehushornen som i ursprungligt skick vägt ungefär lika mycket som Tureholmsfyndet. Tureholm och Gallehus ska kanske ses som lokala depositioner för respektive om råden, medan Timboholms över 12 kilo är fynd i ett område där det inte finns andra tidigare "erilfynd".

Det är här vi ska söka fysiska bevis för "ryktet från Rom" om fördrivna heruler och de fördrivna "danska" erilerna. Naturligtvis vill lokalpatrioter gärna kunna peka ut platsen exakt. Här kommer det märkliga faktum och gåta att det i Östgötaland och Svealand finns få fynd av guldbrakteater och annat av erilkaraktär.

Likaså är det med den karakteristiska korsformade fibulan som i öster bara finns i Helsingland medan den i övrigt är utmärkande för angloskandinaviska området i väster. Några fynd av den korsformade från Östergötland borde vara intressanta för en specialundersökning?

I allmänhet tycker jag att arkeologin har varit för lite intresserade av Öland … vilket förstärks av senaste fyndet av ett romerskt bad om det nu är det. På Öland har vi Ismantorps fornborg som har samma form som de en romersk kejsare lät bygga på Balkanfronten. Från detta är steget inte långt till att se att idén har kommit med en Isman (och hans folk?) från Balkan.

För mig vore det naturligt att de hade ett huvudkvarter på ön som sådan. (Gotland var "en annan värld" dvs. självständiga i det mesta). Sen vore det också naturligt om de hade en marknadsplats i Kalmartrakten och en led till Smålands järn. Vi ser att metallkulturen fortsätter på Öland in i Vendeltiden. Därmed borde de vara svensk historia, men ingen tycks bry sig eftersom man vill skapa ett Svearike vid Mälarens mynning … Det är med Mälardalen som med Gizaplatån att båda kan skymma en hel nations arkeologi.

Erilerna utrotades förstås ej utan fortsatte mer splittrade och mindre härsklystna och självmedvetna samt med mindre inkomster för en tid. Segrarna skriver historien och tar ära och makt åtminstone för en tid. Norrmännen vill hävda att de kom till Norge, men sannolikt är att vi får söka i alla landskap öster om Västergötland just för nämnda kontingent. Sen är det den gamla regeln "följ pengarna och guldet!" Sen är det en annan sak att det kan ha skett mindre invandring/ återvandring till Norge eftersom legionärer och ryttare med största sannolikhet rekryterades även från Norge.

Tidiga forskare formulerade sig kanske lite felaktigt när man talar om "återvändande goter" som om de reste ut 267 AD och kom hem på 500-talet. Alla fynd och import berättar pm ett kontinuerligt flöde i båda riktningar. Det enda vi får veta vid en viss tid är att ett antal heruler återvände, men det kan ha hänt hur många gånger som helst under de 300 år vi känner till nordiska legionärer i Rom

Sydherulerna

I litteraturen skriver man ofta om östheruler och menar de som åtminstone för en tid bosatte sig vid Svarta Havet före Attila 380 AD. Sen talar man också om sydheruler fr.o.m. Attila där en dessa först var på Attilas sida och sen på Roms. Men främst är det de som blir kvar sen en del heruler utvandrar/ återvänder till Norden. Man kan konstatera att de var klanmedvetna och utformade en klar nordisk kultur. Observera att en del bodde kanske sen generationer i romarriket medan andra var senare rekryteringar. I all händelser fanns banden kvar till Norden.

De s.k. östherulerna sägs ha bosatt sig vid nedre Donau under 200-talet. Där har det förmodligen sen gammalt funnit kontakter i Olbia som var grekernas guldsmedja Nummer 1.Antagligen är det där man låtit tillverka praktexemplar som guldhalskragarna eftersom det har behövts många guldsmeder för det jobbet. Man har fynd av guldpärlor som om de var halvfabrikat man köpt från annat håll

Sen kommer det märkliga anfallet med 500 skepp genom Bosporen på 260-talet och som slutade med att åtminstone en del enrollerades som legionärer. Medan andra förmodligen fortsatte att finnas vid Svarta havet och på Balkan. Kanske en del av nordiska guldet kommer från templet i Efesos och andra ställen man skövlade. Men de var ju många om att dela och kanske det fanns en stor del goter i tåget.

Sen kom Hunnerna runt 378 AD och man kan förmoda att guldfyndet från Pietroasa är en deponering undan faran. Inskriptionen är helt klart "Helgad åt Iovi" och då är närmaste lösningen att de varit en tempelskatt för legionärer. 

Fynden av guldmynt från erilernas sista tid i Rom i slutet av 400-talet och in på 500-talet är i regel slagna i Östrom. Införseln minskar också drastiskt. Vi läser om dem som bosatta i Illyrien/ Jugoslavien och det är antagligen de som levererar ryttare till Östrom Sen får vi ett antal uppgifter om deras bravader och även om det snöpliga slutet

En av de sista herulerna hertig Fara av Bavarien/ Österrike d. 535 AD (Dirk Faltin anmärker att hertig Fara II skulle vara bättre känt och han regerade i norra Bavaria i nutida Wuerzburg och en tredjedel av Bavarien. Dennes son var förmodligen Sindual som klövs ca 568? … se nedan)
Fara I var befälhavare med 300 heruler i Dara och blev Magister Militium i 532 AD och var med 400 heruler i kriget mot perserna.

Fara ledde ochså herulerna mot vandalerna 533 - 534 AD där vi får motstridiga uppgifter om antalet där hela 1000 heruler nämns. Kanske en blandning av kimbrer och heruler och vi läser om motsättningar med arianer där vandalerna var arianer och kanske en del heruler också. Det var såväl religionskrig som att Bysans ville återta Kartago. Annars började herulerna att anta det katolska under denna tid där kejsar Justinian hade en speciell drive i 527 AD, men redan dessförinnan fanns katolska heruler.

Här tillåter jag mig en spekulation att hertig Fara var beställare och ägare till Silverbibeln. Den antas vara gjort i Ravenna i början av 500-talet och sen finner vi den Wien på 1600-talet. Det är rimligt att en höjdare och förmodad arian som hertig Fara har haft råd att låta göra en egen utgåva av Wulfilas bibel.

Det är närmast en kuriosanotis att när en kung av herulerna i Singidunum, Jugoslavien mördades fick Justinianus agera kungamakare för herulerna i 528 och 535 AD. De fick lov att sända en delegation till Skandinavien för att hämta en ledare av "det rätta blodet". Men den utvalda dog på vägen i Danmark. De återvände och fick med sig två för säkerhets skull kanske, Datius och Aordos samt 200 man. Det är ju ett exempel på hur erilerna färdades genom länderna i trupp.

Vi kan inte vara säkra på de exakta orden men kan spekulera i att dessa kom inte från Danmark utan från "utanför gauterna". Vidare noterar vi att de ofta tycks ha två ledare. Likaså kan vi anta att herulerna i viss grad styrdes från Norden sen gammalt eftersom man rekryterade legionerna där.

Efter Fara nämns Philimuth som överbefälhavare för herulerna och nu ibland nämnt tillsammans med langobarder. Det tycks ha varit ett slag runt 510 AD där herulerna förlorade mot langobarderna med fred skapades. En dotter Salinga av kung Rodulf (se nedan under erilernas zenit) gifte sig med langobarderkungen Waco och deras son blev kung Waltari 540 - 547 AD. Dessa två folk var sedan vapenbröder mot de sista östgoterna och Totila

Här kan vi skjuta in att runologen Dr. T Looijenga har ställt frågan "Vem skrev Breza-runraden, och varför?" och hans slutsats är:

"Därför tycks langobarderna ha levt i Brezaregionen från ca 535 till 567 AD runt 30 år. En av dessa tycker jag borde vara kandidat till att ha skrivit futharken på pelaren"

Med tanke på giftermålet och banden till herulerna är det naturligare att se nån i drottningens eller Rodulfs hird som skribent. Kejsar Justinian arbetade aktivt för kristendomen och omvände heruler samt lät bland annat bygga kyrkan i Breza. Vid den tiden var det mode att hugga in romerska alfabetet som i detta fall på en halvpelare vid ingången.

Brezaraden finns på ett halvmeterlångt fragment och den är gjort på "frihand" med 2,3 - 5,6 cm höga bokstäver. Svårt att säga om det gjordes med avsikt från början eller om nån herul satte sitt bomärke. I alla händelser får vi åter ett indicium på var heruler och runor har varit.

Från 537 AD börjar krigen mot östgoterna och vid denna tid träder Narses in på scenen och nämns 2000 heruler enrollerade. Sen nämns platser som Caesena, Italien, Venetien, Armenien och Tarvisos med ett stort manfall av heruler. I 542 - 543 AD var det åter perserkrig med deltagande herulcohort av ryttare.

Sen blev det så småningom den nya östromerska överbefälhavaren Narses krig mot östgoterna 547 - 552 AD och fortfarande med Philimuth som befälhavare över herulerna. De förflyttades till Syditalien mot Totila. Till slutdrabbningarna vid Taginae (Gualdo Tadino) i 552 AD samlade Philimuth 1500 kavallerister och ytterligare 3000 heruler under Narses medan langobarderna ställde upp med 7000 man. … man får alltid ta stora siffror med viss försiktighet.

Herulernas uttåg ur historien blev inte ärofullt. Efter kriget mot Totila fortsatte det med krig mot Franken 554 - 567 och nu med en ny och sämre herulisk befälhavare Sindual. Han fick för sig att "göra en Odovakar" efter striderna och lät trupperna utropa honom till kung av Italien. Det var ju inte det eunucken Narses stridit för utan att föra Rom under Östrom. Slutet blev en förkortning av Sindual. Herulerna tappade förstås ansiktet totalt och det ligger sannolikt bakom deras försvinnande eftersom de inte var att lita på. Men privat har de förmodligen levt vidare i Ungern och Jugoslavien och kanske en del sökt sig till Norden..

Vi kan förstås ej skriva traditionell historia, men har så många fakta att vi kan bevisa herulerna/ erilernas existens och vi kan göra det sannolikt att de rekryterades från åtminstone västra Skandinavien. Vi vet hur de nämns på platser från Hadrianusvallen i väster till Kurdistan, Anatolien i öster så de var världsvana likt andra ryttare och eliten i armén. När man jämför de snäva perspektiven och konstgjorda nationella gränser hos nutida historiker, ligger de och roterar av skratt i sina gravar. De tillhörde en liga som omfattade hela dåvarande "Norden" där brakteater, runtexter och halsringar beskriver utbredningen.

De gjorde samma fel som de flesta "världshärskare" att de spridde sig på för många håll. Det ioniska systemet var en löslig konfederation som gjorde det lätt att dra åt olika håll. Vinnaren tar allt och det var naturligt att romarna glömde dem när de inte längre hade nytta av dem.

Å andra sidan har vi inga som helst bevis för att de uppträdde som "härskare" i Norden. Det är kanske en akademisk etikett. Kanske en bättre definition är att de var en ledande klass i lokalsamfundena vilket vi kan se av gravarna och halsringarna. Det behövdes ej aggression för att styra i ett ritualsamfund. Även i Skandinavien glömdes de bort eftersom de var förlorare. Men naturligtvis hade de överlevande sin rikedom kvar. Rikedomen var inte guldet utan alla de gamla handelskontakterna som sen blommade upp under de efterföljande århundradena. De viste var de skulle köpa järn och det var hårdvaluta överallt i Europa.

Det finns forskare som vill förneka herulernas rötter i Norden och vill placera dem som en liten gotisk stam vid nedre Donau. Alternativt att det var en liten stam på Fyn. Det motsägs dock av de romerska källorna som kom att använda ordet "herul"/ Erulli som synonym för nordbor. Det syns i alla fragment ovan.

Vidare förnekar man då i detta avseende skribenterna Jordanes och Procopius exempelvis samt uppgiften att herulerna under Justinian hämtade en ny kung av rätta blodet från Skandinavien. I Norden har vi indicierna i brakteater och annat med början senast under Konstantin i början 300-talet och där man gör egna brakteater med bröderna Constans I - II och skriver "Vår Herre" på brakteater med Constans. Till det romerska inslaget måste nämnas 585 guldfingerringar som till antalet fynd är större än guldbrakteaterna-

Man kan inte skriva historia utifrån ett fåtal romerska och grekiska källor. Man måste väga samman alla uppgifter samt analysera artefakterna där brakteaternas budskap är entydigt att överklassen rustade för Rom och tog till sig romerska kulturen genom nära samarbete. Samtidigt höll de fast vid sin nordiska kultur när de var på hemmaplan. Lika mycket måste vi sätta in alla dessa fakta i sitt sammanhang i Norden. Men detta är en fråga med få klara data så det finns utrymme för fantasi och diskussion

Många nordiska historiker vill se herulerna som en liten stam på danska öarna som snabbt försvann ur historien. Men exempelvis deras konsthantverkare förde traditionen vidare under Vendeltiden. Denna klass hade kunskap om handel, samhällsorganisation och försvar och vi ser det levde vidare i England och egentligen också i Knud och Olof Skötkonungs organisation. Man kan nog inte rusta så många från en liten stam och ej heller nå det anseende man hade utan att ha en bred bas. Runor, halsringar, guldfingerringar och guldbrakteater måste kopplas till en överklass och vi finner dessa över stora delen av Norden och Norra nuvarande Tyskland; lite i Polen samt i Rhenlandet och England förstås..

Å andra sidan i Norden vill numera Norge och Danmark ta monopol på herulerna, medan ett fåtal svenskar sen vill placera resterna i Svealand. Då det begav sig fanns inga nationsgränser så vitt vi vet. Däremot vet vi att människan var rörligare så det var ingen större affär för de danska herulerna att flytta "utanför gauterna". Det var lika lätt som att en del flyttade till England.

Slutligen vår tids kuriosa. Jag sökte på Internet och Google under "Daniel herul" och fick upp 718 URL som skäller på heruler nu 1500 år senare. De katolska kätterjägarna lever tydligen i hög välmåga trots att vi har religionsfrihet. Den borde komma även våra förfäder till del.

Orsaken är förmodligen arianismen. De moderna jesuiterna tolkar profeten Daniel 7:7-8 där man ser att de 10 hornen är Hunner, Östgoter, Visigoter, Franker, Vandaler, Suevi, Burgunder, Heruler, Anglo-Saxons, och Lombarder. Värst är, ja nån skriver "Satan själv" är Vandaler, Heruler och Östgoter.

Vederbörande har tydligen inte tagit till sig att herulerna var med att fördriva vandalerna och östgoterna och annars gjorde romarriket många tjänster i uppbyggandet av basen för katolska kyrkan. Så går det när man blir enögd och svarar med ryggmärgsreflexer utan att kunna sin historia. Jag tycker inte herulerna förtjänt detta … säger jag utan att idolisera dem utan bara som ren rättfärdighet.

.

Anm. Vikingar

I romerska annaler stöter vi på tidiga vikingar nämnt av Hydatius 455 AD, då 7 skepp och 400 man plundrade i Cantabrien, Spanien. Det finns andra uppgifter om plundringar i Gallien. Men att av dessa uppgifter dra slutsatsen att det var något årligen återkommande är nog för mycket, där man med nån sorts automatik gärna vill befara det värsta. Men att det förekom nu och då är uppenbart. Till lands känner vi till hund - kattförhållandet mellan romarriket och grannarna. I några mossor i södra Skandinavien finns spår av ett antal infall under de 600 år vi betraktar.

Vad gäller nordliga vatten må man betänka att kulturen var homogen. Det visar halsringarna och andra ensartade fynd under erilernas tid och att stammarna åtminstone i sydvästra Skandinavien var förbundna. Sen behövs det förstås också ansamlingar av rikedom förrän det ska vara lönt att riskera livet. Erilhansan var säkerligen intresserade av goda relationer med alla eftersom den säkerligen köpte upp varor. Man sågar inte den gren man sitter på.

Kalmargårdens guldhalsring är ett bevis för att keltiska kulturen med halsringar fortsatte efter slutet ovan. Halsringen är flätad och det är en stil vi sen möter i vikingatidens silverringar. Utgrävningar daterar den till 600-tal.

Från min barndoms landskap Kalmargården vid Tissö. Den väger runt 2 kilo. Nationalmuseet har utgrävt en hall 12,5 x 48 m med tillhörande mindre byggnader. Kanske ett typexempel på ett hövdingsäte långt för vikingatiden där första fas dateras än så länge runt 600 AD

Foto Lennart Larsen Nationalmuseet

Björn Ambrosiani skisserar up förhållandena under 700 - 900-talet med gryende större handelsplatser. Birka var med all säkert försedd med försvarsverk och garnison och det finns spår av anfall. Men även här gäller att handelsmännen nog inte sysslade med röveri, men det fanns andra. Björn citerar franska källor om hur Karlemagne organiserade städer och var garant för säkerheten mot en viss "tull" förstås. Det förekommande sjöröveriet och kungens behov av inkomster drev fram utvecklingen med lagar och försvarsverk.

Vi får ju alltid Karlemagnes vision att expandera mot norr. Kanske många stormän i Norden inte alls gillade tanken utan tänkte genom plundringar försvaga Karlemagne och få denna att tänka att det kanske inte är lönt att ge sig på nordborna? Hela tiden får vi itutade i oss att romarna och katolska kyrkan hade rätt att köra över de små folken. Jag tycker icke det är objektiv historia nu in på 2000-talet … fast säkerligen får vi läsa utsagor av adventisterna även om 100 år.

Det är inte nytt i historien. Vi ser i de tidigaste sumeriska städerna att man omgav dem med murar. Snart nog kom man på idén att kräva avgift i stadsporten. Det är ungefär som de växande "fläckarna" från Gustav Wasa och framåt. Man kom på att även ingärda marknadsplatserna.

Sen växlar det nog från landskap till landskap. Där inlandet Götaland förstås inte hade problem med sjörövare eller så vitt vi vett for i aggressiv viking. Däremot kan vi läsa så sent som i början av 1300-talet i Upplandslagen om organiserad "vara i viking" som en årligen återkommande "semester" och att det var lovligt att ta slavar. Det är förstås så att om man själv är aggressiv kan man förvänta samma tillbaka.

Vi kan inte pådyvla förfäderna saker utan bevis. För Nordens del har man konstaterat nedbrända hus på sydsvenska kusten och neråt speciellt under andra halvan av 400-talet. Det kan tyda mer på en mer eller mindre organiserad företeelse och ej sjöröveri.

Ur våra hällristningar ser vi om inte strid, dock att man bar vapen för syns skuld i avskräckande syftet. Lika väl som man kan skönja att man hade överenskommelser om rågångar mellan bosättningar och folkland.

Detta är företeelser som är allmänmänskliga oberoende av plats. Det är beroende av befolkningstäthet och framväxande urbanisering och feodalismen som i Sverige fick djup rot så sen som under 1100 - 1200-talet.