Laukar, Tiden och Flödet

Inte finns det begripliga runtexter, inte finns det bekanta Eddagudar, inte finns det nån som vet hur det var … alltså tvingas man att tänka själv. Man tvingas att lämna öppen för möjligheten att erilernas världsordning var en helt annan värld som de själv skulle ha sagt.

Jmfr obekanta - bekanta, akademiker, de vises sten, följa John, Åsumbrakteat, C-brakteat, ryttarbrakteat, D-brakteat, role-model, teolog, Blavatsky, mästare, arkeolog, Ulven, keltisk solryttare, solörn, D-brakteat, Sarre, Gunnar i ormgropen, underjordens bröllop, Karonsmynt

Motiv brakteater etc. |Var är löken |Solhäst |Solkungar | A-brakteat | Medaljonger |Ansur |ikoner 1 | Vilda jakten | TyrbrakteatenGerete-brakteaten | Baldersmyt bakgrund |Baldersmyten i guld | Solhjorten | Guldhornen | symboler |uppdaterat 2002-03-20

Övrigt om eriler | Runors bärare| ursprung | tidiga runor| kulturord | ortnamn |Kelter | eril zenit |romerska kejsare | Fibulor | Fynd | Var de kristna| panel | hem

Finns det något vi känner igen och kan jämföra med vad vi vet?

Först lite om nutiden … Inom seriös "brainstorming" rekommenderar man att blåsa ut alla nattståndna förutfattade åsikter innan man överhuvudtaget börja en diskussion. Rekommendationen kan förstås tillämpas inom alla områden där den behövs. Lika viktigt är att förbjuda alla sorters "jag vet bäst", "du är inte behörig", "jag kan reglerna".

Inom allt som har att göra med industri och handel finns alltid bakom det ekonomiska trycket att få fram något nytt: Där finns inte rum för revirstrider. All brainstorming är resultatinriktad. Inom akademierna kan man ägna sig mer åt ren sofism och låta demagogerna vinna. Det håller inte i praktiska livet.

Ger man sig in på ett helt nytt område vet man ingenting. Det är som att gå i en helt okänt skog. Man vet vad som är träd, man vet vad som är stenar. Man har en viss erfarenhet av att ha vandrat i terräng. Resten är att prova sig fram. I mitt arbete blir det mycket av den sorten. Därför blir metoden oftast att jämföra det obekanta med det bekanta och steg för steg ta sig fram … för mer om mitt vetenskapliga tänkande se Vetenskapens teori 1- 4

Innan jag går vidare vill jag passa på att in blanco tacka alla som bidragit till mitt vetande och speciellt inom detta område. Jag är bara en skribent som plockar ut och ställer samman en bild av verkligheten. En resande journalist i forntiden om man säger så. I min litteraturlista och på min länklista nämner jag de viktigast från de senaste 25 åren. Men dessförinnan finns minst lika många som bidragit till min kunskap.

Här blir det förstås en ensidig diskussion eftersom jag presenterar saken utan dialog. Men det försiggår alltid en dialog mellan författare och läsare och där jag här vill förbereda för en "annan värld". Detta baserar sig bl.a. på vad jag diskuterat i synnerhet med ett antal unga akademiker som gärna startar med att skåda hunden på håren.

De vill undervisa mig i sin disciplins formfrågor. De menar att jag skriver sånt som jag egentligen inte menar. De förutsätter att jag inte vet nånting … de har rätt eftersom det är "de vises sten" … Min visdom är … Men det är ju inte vad de unga menar.

Det skulle inte falla mig in att säga till gammalt folk och våra förfäder "Ni vet ingenting, ni begriper ingenting om ert eget liv". I Folkakademin är det ett oförskämt påstående och det är helt säkert att de gamle slutar sig som en mussla: "Inte ska vi bry oss om den dumskallen" eller något liknande tänker de.

Dessa unga ifrågasätter mina metoder utan att ens känna till dem. De vill helt enkelt döda all svår diskussion. En av de unga sa helt enkelt att man ska lämna allt för svåra frågor. Vet inte om universiteten skolar dem att bara "följa John (och Uncle Sam)" och sina lärare och citera dem och varandra när de kommer upp i graderna. De går vilse i sin akademiska byråkrati och är helt enkelt inte skolade att på gammaldags vis sätta upp hypoteser om det okända utifrån vad man vet. Lusten att upptäcka nytt tycks inte finnas. Många intellektuella ser och hör bara sina egna tankar. Diskussion och utveckling är att kunna ge och ta utan restriktioner… att diskutera utan substans eller bara för att visa man kan formulera sig är bara tidspillan.

Även mina pengar går till att finansiera universiteten. Jag ser det som en brist om man saknar en öppenhet för det fria tänkandet. Då har all skolning varit bortkastad och pengarna är kastade i sjön. För att ge sig ut i det okända måste man ha mod. Man måste våga att kasta fram en tanke som är helt ny. Det har inträffat att nån ungtupp i en diskussion har dödat en tanke och en diskussion just på grund av bristande folkvett och respekt för andra människors åsikter. En a´n som trodde att bildning förädlar???

En av dem gjorde sig själv löjlig genom att skratta åt min fråga om Åsumbrakteaten på 100 gram guld har varit ett signum för stormästaren i Skåne eller kanske inom ett större område av erilförbundet. Man kan ställa ett otal frågor om detta och behöver veta bakgrunden och samhället. Även i dagens värde är 100 gram guld en avsevärd summa för lyx eller taget ur den normala cirkulationen.

Därtill kommer att bearbetningen av dessa lyxprylar är ofta minst lika mycket värda som guldet. I dåtidens värde var 100 gram guld tre årslöner för en ryttare i Rom. Att förlöjliga frågor om detta drar ned akademikernas anseende avsevärt. Det visar också att det egentligen inte finns något intresse för frågan … hellre håller man på med vilda spekulationer.

Detta stycke skrevs för att de som inte har tålamod och mod att ge sig in på att ordentlig läsa på behöver inte läsa längre utan kan bli förtörnade över min uppriktighet. Det var inte jag som kastade första stenen utan det "beställdes av några högröstade".

En ridande nordman från Sletner Östfold

Akademiker brukar kritisera mig för att jag inte använder "det hemliga" akademiska språket med mycket siffror, mycket främmandeord och mycket hänvisningar. Jag skäms inte för att skriva för folket och jag tycker det är roligt när jag ser ungdomar besöka mina sajter. Bortsett från en och annan dålig formulering i mina tidiga texter hoppas jag att såväl skolelever som akademiker och allt däremellan lätt kan läsa mina texter. Spetsfundigheter är för juridiska fakulteten och där står sig arkeologerna sig slät när det gäller att ställa förfäderna inför Tiden domstol.

Bakom mina utsagor finns mycken statistik. Min teknik är att beskriva det allmänna och använda specialfallen som kommentarer i randen. Ryttaren ovan är en av de få brakteater med en ryttare och där vi ser ett ben. Det finns sen ytterligare några med bara en häst. Men helheten är ca 200 s.k. Montelius C-brakteater. För folket skapade de tidiga forskarna namnet "ryttarbrakteat" vilket är deskriptivt till en grad. De gav sig inte tid att registrera alla detaljer, dessutom var deras material inte så stort som vårt. För mitt ändamål är inte Montelius kategorier adekvata. Men används här för att akademiker ska känna igen sig

Detta är inte det enda fall där vi för all framtid måste dras med fel benämningar. Ryttarbrakteatens häst är virtuell och finns på himlavalvet liksom odjuret Ulven. Ser vi till statistiska förekomsten av delmotiv domineras dessa C-brakteater av förutom hästen ofta med oxhorn "bysten" ANSUR, svastikan, triskelen, örnen, djuret känt under namnet Fenrisulven dvs. Skyttens stjärnbild som band med ting som inte finns för att få ordning på tiden …även vi har svårt med Tiden i många avseende … min räcker inte till

Kort sagt den lilla ytan på brakteaten fylls med symboler från "en annan värld". Det är inte direkt mytiska symboler även om myter knyts till dem Det är symboler för ett sätt att binda tid och kalender som pågått sen 4000 BC. Det är inte märkvärdigare att kyrkan bestämmer fortfarande sitt ritualår från samma premisser. Sen vet vi rätt väl att de mytiska idolerna var "rolemodel" på samma sätt som vi har idoler för olika tillfällen i dag. För förståelsen är det fruktbart att försöka känna igen sig i det förflutna.

Akademiker har en viss förmåga att skapa ett särskillt språk och ta med pincett i förfäderna som vore de varelser från en annan värld. Därtill bidrar att förkristna religionsforskningen har hört under teologiska fakulteten fram till 1980. Det vore försmädligt om kristna teologer måste medge att det var roligare förr dvs. innan kristendomen. Det är inte politisk tänkbart. För alltid stannar Maja Hagermans och SVT:s oförskämda omdömen om förfäderna kvar i mitt minne. Det var inte mina förfäder man pratade om.

Min tid och mitt liv räcker inte till för att undersöka och göra statistik av alla parametrar. Kanske det inte är så viktigt eftersom jag söker efter det allmängiltiga och problematisering kanske inte omedelbart ger svar av värde. Jag ser mitt arbete som en förundersökning där nästa generation får tar vid efter detta. Skillnaden mot föregående generationer är att jag skalat bort en del misstag och felbedömningar. Jag är inte säker på att föregångarna skulle vilja skylta med sina misstag om jag började hänvisa till dem. Det brukar vara så att den som pekas ut blir villebrådet och det har våra föregångare ej förtjänat.

Min dialog är med materialet och dåtiden och icke med en massa människor i relativa nutiden som haft åsikter om samma material.

Det är uppenbart att det är fruktlöst att använda Eddamytologin som referens om man ser att det inte finns ett enda Eddanamn i texterna och ej heller helt klara framställningar av attribut och gudar i Eddans stil och anda. Bästa exempel på olika stilar finner vi i Gotlands bildstenar där äldre delen går i stil med brakteaternas stilistik, medan från 600-talet och framåt känner vi igen sagobrott från Eddan. Men det fanns en och annan sak som är gemensam och vissa saker har rötter tusentals år bakåt.

Man sa om mig när jag var barn att "han springer med en vind" och man syftade på att jag hade ett skelande öga i norr och ett annat i söder för att inte missa nånting. Naturligtvis fick jag goda råd för att lära att inte missa nånting och inte förhasta mig. På något vis har det blivit min specialitet att se allt in i minsta detalj.

Nyligen fördömde en ung akademiker min väninna i Amerika när jag inom diskussionsklubben ville visa på hennes sajt med en del av arkeologin/ historiens kvinnoidoler. Amerikanska män gillar icke att man drar fram kvinnan i historien. Jag är sen barndomen jämlik på samma vis som Induskulturens nobless (se Rigveda) och min barndoms bönder. För mig har det inte varit problem att diskutera med min väninna i fyra år … medan amerikanska män skickar hatbrev till henne.

"I ingen fråga inom det vida området mänskligt vetande har världen blivit mer blind eller vilseförd och haft en så bestående fel representation som inom arkeologin"

H P Blavatsky, Isis Unveiled, 1877.

Min väninna citerar Madame Blavatsky på framsidan och den unga mannen menar att jag redan för fyra år skulle ha tagit avstånd fån min väninna som kan använda citat av Madame Blavatsky. Han ryggmärgsreflex sätter in när han hör namnet Blavatsky. Han ger sig inte tid att läsa och begrunda. Han vet tydligen inte att offentligt handlar såväl arkeologi som historia om politik först och främst. Om Madame Blavatsky tänker rätt ska man förstås uppskatta det. Annars kommer alla våra värderingar att halta eller inte bli av därför att vi fördömer innan vi vet vad vi fördömer.

Mest syns skevheten i.o.m. att Mellersta Riket och Gizaplatån alltid är på agendan … eller det fyller ut allt. Vi ska bara tänka på mumier och egyptisk nobless och skänka pengar till egyptisk arkeologi. Sumer som ligger inom Saddams område är "förbjuden arkeologi" även om vi i Europa har minst lika djupa rötter där … eller som grekiska sofisterna sa "Ting existerar bara när vi pratar om dem". I reella världen existerar bara det vi tillåts se.

Unga akademiker ser gärna diskussion som en tävling där alla medel är tillåtna. De överreklamerar betydelsen av sin utbildning utan att tänka på att för varje fråga är kunskapen om innehållet och förmågan att se nya samband i centrum. Att bli mästare brukar ta 10 år … ytterligare 10 år och materialet börja prata till dig. Det är hälsosamt att vara ödmjuk in öfr sitt material.

Kallprat är för fikapauser. Sen är det väl nog så att man inom naturvetenskaperna har mycket bättre matematiska modeller än inom arkeologin. Arkeologer har inte monopol på nånting och är inget värda om inte de visar det i kunskap. Ungdomens privilegium är att vara högröstad tills de lär sig respektera alla andra. De får väl prova sig fram till pannan slås blodig i väggen.

Var är löken?

LATHU LAUKAR ::: GAKAR ALU

Min matematiklärare uppmanade oss alltid att efterkolla och fråga oss om vi kommit fram till rimligt svar på en uppgift. Tidigare forskare har stannat för att LAUKAR betyder "lök" och som förekommer minst 9 gångar i tidiga texter. Detta trots att lök ej förekommer i bild en enda gång på 450 olika brakteater med ett 60-tal symboler. Det finns all anledning att fråga om svaret är rimligt och kolla hur det förekommer i kompositionerna.

Från Skåne finns denna i par med en likadan. En liknande finns från Lelling Kohave, Prästö amt, Själland. Där är texten SALUS ALU där SALUS är latin för "hälsa / välgång" och i latinet betyder ALU = börja. Vidare finns från Skrydstrup, Haderslev, Sönderjylland en där "gubben och djuret" är mycket lika. Skillnaden är att där finns också en hjort och texten LAUKAR ALU.

Stället där man binder Ulven på himlavalvet är sen årtusenden vid vår Skytts stjärnbild / ett hunddjur i äldre symbolik. Det är förmodligen Hercules/ Heracles som lägger handen till när man drar ett streck över himlavalvet. Det var månårets synkronisering vid denna tid. Annars kallas det sen gammalt Ramadan. Solåret eller säsongen började vid den tiden i Pegasushästen som i Friesland och Danmark var en Hjort medan den förstås är "Solhästen med oxhorn" på ryttarbrakteaten.


Enkel "
keltisk solryttare" från Aars Nordjylland med texten LAUKAR. Spiralernq symboliserar kanske fyra kvartal

Allt detta strider förstås mot hävdvunna barnsagor om Oden, Tor och Loke. De har ingen klar anknytning till praktiskt liv utan var en sorts barnsagor för mörka kvällar. För kristendomen var de rätt så oskyldiga och har på så viss undgått censur genom kristen nit. Vidare får vi lite känslan av Dr Jekyl and Mr Hyde när pojken i oss helst vill se herulerna som bålde krigare i romarriket. Vidare är vi indoktrinerade att våra förefäder ska vara skitna och primitiva och lagom vilda.

… men sen visar sig erilerna deras fränder vara fredliga pragmatiska farmän och farmare. Vi ser få spjut, sköldar och svärd på de tusental illustrationer vi har på brakteater, smycken och andra föremål. … och ingen Oden och Ingen Tor med hammaren.

Här ser vi Solörnens huvud i håret och en Korp medan han sätter tummen i munnen. En gest jag tolkar som när Sigurd dricker drakblod och blir lite klokare. Med finns svastikan här medan på en av de andra finns också triskelen dvs. solårets månåret symboler vi ser på ett otal brakteater.

Sen är det frågan kan vi sätta likhetstecken mellan heruler i romarriket och eriler i Norden med hänsyn till proportionerna i antal. Det var två skilda världar med legionärer i söder och vanligt dåtida folk i norr. Men här är det frågan om en överklass som kulturbärare och med handel och militär som specialiteter. Antalet överklass i norr och heruler i söder var kanske i samma storleksordning?

Det stora likhetstecknet kommer när vi ser det stora romerska inflytandet i medaljer/ brakteater vilket sen visserligen tunnas ut och man ser en speciell nordisk stil. Vi är tvungna att ge den kulturen ett eget namn eftersom den försvinner med heruler/ eriler från den omedelbara agenda.

För den egentliga Tyrbrakteaten och Baldersmyten se dessa

Får en solryttare och hjälte se ut hur som helst?

Denna är från en "annan värld" dvs. upp med Elbe till Obermöllern, Naumburg nära Halle och Leipzig. Läste nån gång uttrycket att när man reser upp för Elbe kommer man till "en annan värld" … Lika främmande var Västergötland så det har kanske varit en fynbo eller själlänning som myntade uttrycket.

Här har hjälten stigit av hästen och ska föreställa den vi kallar Tyr. Observera att han saknar höger hand på svärdsarmen. Att det är en häst vet vi därför att utformningen av huvudet ser vi på några stycken i Norden. Sen har solhornen ramlat av eller var i vägen i kompositionen. Finns som särskild symbol nedtill. Överst finns solkorset och de tre punkterna för månterminerna.

Ja, vem vet hur gudar, idoler och abstrakta begrepp ser ut i verkligheten?

"Gunnar i ormgropen"

Denna brakteat är funnen nedströms med Elbe från Halle närmare bestämt i Nebenstedt, Niedersachsen. Här är hjälten tydligen snärjt av ormar och märkliga djur. Vem vet hur det ser ut och vad som egentligen försiggår bland maskerna i den grop man hamnar. Bilden är en omskrivning för ens personliga Ragnarök. Bilden förekommer på Gotlands bildstenar, på Gossforthkorset, Lancashire, England och flera andra ställen

Vi känner till uttrycket "Gunnar i ormgropen" i den heroiska Eddalitteraturen i den långa sviten om Völsungerna. Den har sin parallell i Niebelungenlied där Gunnar är en Gjuke =burgunder sägs det. Dessa sagor har säkerligen fötts under många hundra år i muntlig form och då främst i Rhenlandet. Den sista versionen stannade i nuvarande litterära form. All klar förbindelse med ursprunget i "underjordens bröllop" är borta eftersom man inte längre tror på återfödelse för människan. Däremot kan kornet/ fröet klara en resa till Underjorden.

Upplösningstillstånd?

Denna är från Heide, Schleswig-Holstein och förebådar en upplösning av elementen i konsten. I en del brakteater ser man att lemmarna och kroppsdelarna är isärtagna och placerade var för sig i en än lös än stram komposition. Det borstiga håret tycks förekomma mest i väster från Rhen och upp till Ribe, men det har inte varit tid att analysera det noga. Det är en känsla.

Längst upp under ösken finns en spiral som söker sig in i bilden och den finns på fler exemplar. Det symboliserar kanske solflödet eller "solens eld" som Solörnen bär". Det är kanske en solörn till höger och en korp/ kråka till vänster. Observera att i Guldålderns symbolik har man två olika fåglar vilka tydligen är en örn och en korp.

Örnen placeras ofta i ändan av hårslingan eller frampå i pannan eller på hjälmen. Här får man minnas att örnen var de romerska legionernas symbol som ytterligare en aspekt av den symboliken. Ibland finns örnen som en fågel i bilden och ibland tillsammans med Korpen vars funktion är oklar. Vi känner till "kråknedan" innan säsongen börjar.

Maskmannen från Uppland

Kongsvad

Detta motiv finns i nästan lika exemplar från Söderby, Danmarks sn, Uppland och Lau, Gotland och motivet finns i 4 exemplar. Från Ulvsunda, Bromma, Uppland finns ett praktexemplar där elementen är i upplösning och där finns fyra strålkransar utanför och diametern 8 - 9 cm.

På denna kommer något slingrande ur munnen vilket kanske är tillväxten. Det ser man markerat på en del brakteater. Jag associerar kroppen till någonting med "tillväxt" se även länken Kongsvad. Andra ser att det är hans "gummiben" / "rötter" som är vikta uppåt åt sidorna..

….

"Gubben i Jorden" från Sletner, Östfold, Norge och Yahweh from Levanten

Kort sagt har idolen med orm som ben sin motsvarighet i myten om Dumuzi i Underjorden i sumerisk myt. Utu, solen rördes av hans tårar. Dumuzis demoner kunne inte hålla honom. Utu förvandlade hans händer till ormhänder. Han förvandlade fötterna till ormfötter. Dumuzi flydde undan sina demoner. Likt en sagkal-orm han … de mötte … följer 2 fragmentariska rader …

Denna komposition finns i några exemplar från Viken och Rogaland i Norge men det finns exemplar från Haderslev, Odense, Kent och Östergötland. Det finns några brakteater med denna typ av figur och kan även jämföras med YAHVE … se Jahve i Skandinavien Vi kan icke förbigå möjlig ariansk kristendom med Wulfilas Bibel och tidig celtisk kristen influens. Senare, vad vore djurornamentiken utan inspiration från de keltiska klostren?

Här får man komma ihåg urarvet där vi fått såväl Egyptens som Sumers uppfattning om jorden. I Egypten var Geb jorden och symboliserades ibland med en gås eller med en man liggande med staken i luften. Enligt sumerisk myt skickade mångudinnan herden (gödsel) till underjordens livmoder mångudinnans tvillingsyster för ett "äktenskap". Exempelvis på Högsbyns ritualhäll ser vi vid kalenderslingan om våren något som liknar en "ormgrop" med äktenskapssymboler bredvid.

Från vänster Kjellers mose, Ringköping … Grimstrup, Ribe … Aars, Ålborg

Dessa kallas D-brakteater och är nästan tydliga eftersom man kan skönja ögon och nån näbb. Många av dessa 145 brakteater har bara krokiga linjer i bitar. De två tidigaste fynden är i torvmossa medan Aarsfyndet var en depå med 13 brakteater och 6 ringar guld plus en glaspärla.

Mossa och Nordjylland Viborg till Himmerland är de dominerande mängden fynd. Fynden i mossa kan vara att man övergett seden och slänger dem i mossan för "glömskan". Det är möjligt att man offrat för tillväxt men de förekommer även som Karonsmynt dvs. man hoppas på återfödelse eller en bekväm färd i underjorden. Seden med Karonsmynt är mycket gammal och vida spridd. Som amulett har det kanske icke varit så viktigt om man sett vad motivet föreställer eftersom tanken räknas.

Vår tid har ofta en primitiv föreställning om hur folk använde forntidens gudar som nån sorts fixare man tillbad. Det är ju svårt att bevisa och förblir spekulationer … men vi använder också amuletter och knep för att som vi tror skydda oss mot allt möjligt. Den oskyldigaste är väl en spottloska efter katten.

Akershus, Norge en välordnad bild

"Ormarna" här symboliserar halvår som omger det ledande "Djuret". Man behövde ormarna för att fånga den undflyende tiden likaså behövde man Midgårdsormen för att sätta en gräns för sin värld utåt mot oändligheten. Om vi skulle få i uppgift att ge en bild av det biologiska undret i jorden skulle vi nog få klia skallen många gånger. Ännu svårare är det att skapa en myt som beskriver hela händelseförloppet under vintern och sen från sådd till skörd. I Rom hade man ett otal personifieringar för processer, egenskaper och relationer. Vi ser ett fåtal i Norden men så många fler små symboler som utsäger samma sak.

För dessa har det mesta blivit att beskriva ett kaos eller något okänt. Det bästa man antyder är "ormarna" som antyder en dynamisk rumtid dvs. något som växer. Man delade året i två ormar dvs. en viloperiod och en växtperiod. Två ormar avbildade även kampen mellan nedbrytande och uppbyggande krafter som är som siamesiska tvillingar man kan inte varav utan nåndera parten.

Överklassen som bar smyckena var dels exempel för folket, dels var de som alla andra i grunden bönder. Vi behöver icke använda attribut som elit, eftersom de i sig urskiljde sig från andra och deras egendomar var kanske skilt område även om de begravdes inom samma område som folket.

I synnerhet på Gosforthkorset är det lätt att bli i tvivel om motivet är "Gunnar i Ormgropen" eller "Korsfästelsen och uppståndelsen". Detta har förstås att göra med uppfattningen om död som slutlig eller död som ett steg mot återfödsel. Under flera tusen år var det ingen skillnad i symbolik vid växtlivets återuppståndelse vid sådden och å andra sidan begravningsritualet. Under järnålder - guldålder växlade begravningssederna och där i synnerhet de rika i alla tider tyck ge gravgåvor. I en del gravar finner man en brakteat som tydlig Karonsmynt dvs. en avgift för färden i underjorden.

E.B. Carlsen har gjort ett jättejobb genom att undersöka 77 motiv dvs. hälften av gruppen "ormgrop". Färgkoden är mörkgrön = huvud, ljusgrön = näbb eller mun, röd = kropp, orange = fötter och lila = annat … tryck för större bild

EBC lämnar bort de typer som icke passar antagandet och då bl.a. en grupp som är helt upplöst i små bitar utan huvud eller svans om man säger så. Jag använder Mackeprangs planscher som rymma runt 145 olika motiv som till innehåll kan betecknas som varianter av en ormgrop. En analys måste beakta alla brakteater och svaret att denna undergrupp kan ses som ett "djur" är bara en del av förklaringen. Dessutom måste vi se till den generella symbolismen som fortsatte även efter 500-talet. Kanske förenklingen av motiven var en ekonomisk fråga att beställaren ville inte betala för avancerade arbeten.

I kalendersymbolismen har vi Hästen och Ulven som motstående djur och likvärdiga. Därtill har vi Galten som förmodligen ska var mitt emellan dem liksom Ormen medan Örnen ursprungligen var symbol för solen. Tillsammans med Korpen blev de metaforer för tanke/ vilja och håg/ minne och sedda redan under Vendeltiden.

Dessa symboler användes fortsatt som utsmyckning på remsöljor, bucklor och i andra samanhang och hör till sammanhanget och den generella regel att nästan all symbolik hänför sig till årets gång och fruktbarheten. Vi kan också jämföra med de frisiska mynten som variera med tredelning och fyrdelning av året och symboliken.

Tryck för stor bild. 4 typer av 10 ormgropsbrakteater från Sarre Kent, en kristallkula och två saxiska spännen. Original dokumentation Archaeologia Cantiana - Vol. 5 1863 av Kent Archaeological Society

Sarre ligger vid forna Wantsume som var sundet mellan Isle of Thanet och fastlandet. Antagligen var det färjeläge och hamn för Canterbury. Bede berättar att jutarna kom till denna ö och Isle of Thanet förrän det fortsatte till fastlandet. Det var en gammal sed bland handelsmän och andra att gå i land på en ö för att ordna lejd. I krönikan om St Augustinus runt 600 AD får vi höra att hans sällskap med förskrämda franska munkar också tog den vägen över Thanet. De ville hem eftersom de hade hörd en massa historier om de vilda angelsaxarna och de bad att bli förskonade. Vi kan ana att denna rika grav med över 20 poster är lämningar av en handelsman/ handelskvinna

Man har 10 motiv i Kent och de flesta motiven är helt i upplösning. Det motsvarar utvecklingen i de treflikiga fibulorna där huvud som dekoration försvinner mot slutet av 500-talet. I England skötte kyrkan tideräkningen så den gamla symboliken med två eller tre ormar var icke aktuell längre. Man ville inte skylta med det gamla och det utvecklades en ny symbolism, som lokalt kanske fick tillskott med vikingarna i slutet av 700-talet … På Gotland finner man brakteater som är en ursprunglig solryttare där bare ryttarens ben, bogen, huvudet på hästen, framben och bakben är kvar som relief och alltså på väg mot D-brakteat.

Eposet Beowulf anses ha tillkommit 700 - 900-tal och man menar att det beskriver 400 - 500-tal. Jag är skeptisk till det mesta eftersom det är dikt. När man beskriver seder och bruk kan det lika bra vara från skribentens tid flera hundra år senare. Än mer är jag det när man tar på allvar att Beowulf strider med odjuret Grendel och hans morsa i en mosse (även om det låter väldigt Lejre-danskt). Han blir själv dräpt av en drake … hur såg den ut? Det finns en mängd osannolika detaljer om man verkligen läser varenda rad i dikten. Tänka sig simma med tio rustningar? Man ska nog hålla skarpa gränser mellan den reella verkligheten och fiktionen. På sin höjd kan man se det som en allegori.

Tänker man efter är det nära att tänka på förlagan Tyr och Fenrisulven och att vi i symbolismen ser ett odjur man kämpar med. Som vanligt är det Djuret nog Tiden.

Utbredning D-brakteater i Norden efter Mackeprang …tryck för större

D-brakteaten dateras till 500 - 570 efter flera kriterier. Den förekommer icke i Schleswig, Själland, Lolland - Falster, Sydöstfyn, Bornholm, Öland och Gotland. Det sammanfaller med att importen av solidus upphör med Leo i slutet av 400-talet förutom Öland och Gotland. Det kan bekräfta ryktet från Rom att herulerna/ erilerna fördrevs ca 500 AD åtminstone lokalt vid denna tid. Vi får förstås grova indikationer på varifrån inflyttarna till Kent kom men Bedes notis om jutar måste ses vidare än Jylland och där vi sen har en del juvelfynd som pekar mot Norge

 

En enkel praktfibula förgyllt silver från gården Rivaland, Rogaland som delfynd i 4 x 0,7 x 5 meter gravkista med runt 20 fynd

Det är svårt att se om flikarna med huvuden symboliserar tredelat år eller om man ska se sidan med bygel och platta som fjärde kvartalet och Underjorden. De två halvårsormarna binder ihop tre huvuden. Man får väl kalla dem ormar men de har icke likhet med orm utan är virtuella objekt som symboliserar halvår och deras huvuden varierar stort i smycken och brakteater. Huvudena kan ersättas av andra "djur" som säkerligen hänför sig till olika årstider såsom galt, ulv, hjort, orm

Det har varit lätt för uttolkare att tolka manshuvudet demoniskt och ibland hänföra till den senkomna Odin såsom på vissa Dorestadmynt. Men eftersom "fyra årstider" förekommer på samma mynt med en mask i mitten är det ju troligt att det ska vara solen i mitten. Solen ör en stark herre, men faran är störst om den stannar borta. Det är visserligen sant att vi kan sätta ODIN = Ledare, men ofta är de tre eller fyra huvudena olika så vi hamnar i en besvärlig förklaring att Odin hade olika masker eller något liknande. Tolkningen sitter i betraktarens öga!

Lättast kommer man undan om man säger att överklassen sen "urminnes" var garanter för att leda ritualet och i insignier såväl som egen klädedräkt använde de symboler från tidordningen som folket kunne känna igen. Med den generella förklaringen kan man omfatta alla fynd. Sen är det för oss specialister att ge extra förklaring till växlande motiv om samma sak och som exempelvis i fråga om Jahve spekulera i förbindelser söderut. Vi vet exempelvis att soldater med nordisk påbrå tjänstgjorde i Levanten och vi har exempel på att parthernas symbolik inverkade på en serie brakteater. Men även dessa hade liknande symbolik om symbolisk ledning av året.

Arkeologer med sinne för pietet kopierar sin föregångare. Normalt inleder de avsnittet om brakteater: "De har tolkats som efterlikningar av romerska mynt och medaljer". Gruppen jag kallar "ormgrop" utgör runt 30 % av motiven och är så långt man kan komma från det romerska … "solryttare" utgör runt 45 % där huvudet ofta har keltiskt flygande långt hår känt även hos merovingarna. Men icke romerskt.

Det ende romerska är kanske kråset och pannbandet på 10 %. Det är proportionerna som väl på sin höjd gäller inledningen av perioden med guldbrakteater. Vist tog man intryck utifrån och vi får nämna 5 % parthisk influens örnhjälm och mask och det är bara något mindre än det romerska. På en enstaka brakteat från Aars, Nordjylland har "Långben" en hjälm med lång plym som även syns i Rom vid parader. Men den finner man redan hos kelterna i Slovenien 500 BC och förövrigt kopierade romarna vardagshjälm och kortsvärd från kelterna.