Egentligen borde jag använda orden "virtual reality" nu i dataåldern. De exempel jag sett på denna leksak liksom förövrigt en rad saker på CD är i det närmaste karikatyrer av verkligheten eller mycket enkla presentationer av närmast amatörmässighet och för barn. Mina CDn är gjorde som enkla raka presentationer i A4-format och innehåller i stort bara sak. Det kan förefalla färglöst och torrt, men det är bara avsett för de som har ett verkligt intresse.
Den s.k. professionella virtuella världen avspeglar väl närmast det amerikanska samhällets förkärlek för enkla karikatyrer av verkligheten. Att man sen utropar det som världsnyhet avslöjar väl närmast just det obildade i kulturen over there. Dethär med skenverklighet är lika gammalt som den genomtänkta kulturen. Här ska ges ett exempel på detta i flera dimensioner.
Om man bringar himlavalvet på tal bland nutidsmänniskor får man antagligen ett av två svar. Det ena är en hänvisning till de grekiska sagorna om de stjärnbilder vi normalt finner på stjärnkartorna. På köpet får man antagligen också en aning nedsättande värderingar eller antydningar om att det numera är sagor för barn.
Andra varianten är att man vill se astrologi och zodiak på himlavalvet och tror att de alltid använts för att förutsäga framtiden … ja, t.o.m. uttala sig om människors natur upp till vilken stjärnbild de är födda i som man säger. Men denna föreställningsvärld inklusive planeterna i resonemanget är nog inte äldre än sista årtusendet före vår tideräkning. Dessa är exempel på två skenvärldar utan egentlig existens annat än i de fall människan inspireras att handla efter vad man tror sig se.
Om vi börjar från grunden syns förstås stjärnorna på himlavalvet och är verklighet och existens. Stjärnbilderna är konvention med någorlunda beständighet i mänskligt tidsperspektiv. Bilderna i sig har inte större betydelse än att vara föremål för myter.
Skenverkligheten läggs till i det ögonblick man sätter system i det hela. Däri ingår att man använder sol och måne som stegare. Att utgå från vad vi ser innebär att himlavalvet ser ut som en kupa. Kalevala talar om att mästersmeden Ilmarinen smidde himmelskupan. Men den talar även om en grottekvarn som hamnat lite snett.
I Eddan är det i stort bara Tyrs och Tors bravader att hämta hem jättekärlet från jätten Hymer som är på detta tema. När jag tolkade hällar stötte jag på en kort mening "Huvan rätar upp sig". Det gjorde att jag fick läsa på tills jag såg att himmelskupan rör sig mellan minima i augusti och maxima runt midvinter och alltid är lite på sne´.
I ritualsamhället före bronsåldern målade man upp åtminstone sommarhalvårets arbeten som en bondealmanacka på himlavalvet månvarv för månvarv. Då fick förstås den delen av djurkretsen samma sorts existens som en almanacka vi kan köpa. I det sammanhanget kan vi knappast med större säkerhet uttala oss om ifall folk såg dessa ikoner som gudar och höll på med kultiska handlingar.
Grekiska poeter och historiker har lämnat oss ett antal sagor om figurerna på himlavalvet. De är många fler om man läser en tvättäkta greks versioner från olika landskap. Samtidigt med dessa använde pragmatiska bönder och vinodlare sina stjärnor som riktmärken. Plejaderna omtalas bland bönder och stjärnan Vindematrix i Jungfrun bland vinodlare och dessa användes i bondealmanackans mening.
Ungefär vid tiden för Greklands och Roms blomstring utvecklades en ny verklighet i Europa. Det var stadssamhället som fjärmade sig från böndernas vardag. Med det följde att det centrala blev relationsproblem mellan människan och upprättande av hackordningar. Därmed fick även idolernas värld en organisation med familjer och inbördes fejder mellan grannar och familjer.
Skenvärldens och såpoperornas verklighet är att vara något sorts bollplanke och en psykisk avlastning av livet i tätorter. Därav följde att himmelstavlan suddades ut och gjordes om till i det närmaste oigenkännlighet. Samtidigt var odlingen så etablerad att bönderna klarade sig med färre myter och följde gamla märken kan man förmoda. När kristna kyrkan upprättades ordnade den ett heltäckande ritualår hela Europa följde fram till vår tid. Kyrkans ritualår börjar fortfarande utgående från månen vid vårdagjämningen så som den gjort i över 5000 år. Verkligheten och existensen ligger i att man följer fysiska fenomen och skapar en parallellvärld i takt med dessa.
Hörde en professor i fysisk teori som menade att folk borde brodera en tavla med de tolv elementarpartiklarna och ha på väggen. Tja, i min barndom skulle det ha hetat att man skulle ha Nils Bohrs atommodell på väggen ... i synnerhet i Danmark. Omedelbart efter kriget var han en av hjältarna bakom atombomben. Eftertankens kranka blekhet kom ett par decennier senare när man insåg att dessa teoretiska fysiker hade inte haft en blekaste aning om vad de skulle komma att släppa loss.
Jag är förstås inte fysiker och har inte lagt ned ett halvt liv på att studera den speciella matematiken. Det hindrar inte att jag lagt ned så pass mycken tid att jag fått en intuitiv uppfattning om universums uppbyggnad och de teorier man bollar med. Med ålderns rätt ser jag att teorierna ej tycks ha beständig existens. Lika väl ser jag vissa svagheter i formuleringarna, vilket leder till bristfälliga resonemang.
Man kan inte samtidigt ha fasta elementarpartiklar och hävda termodynamikens lagar att allting är i rörelse. Lika lite går det ihop med vågdynamiken som är en sida av elementarpartikelns liv egentligen. Återigen är det frågan om dimensioner vi av bekvämlighet tillsätter som en skenverklighet.
De vanliga rumsliga dimensionerna är knappast annorlunda mot att vi exempelvis ger stjärnbilderna olika attribut att beaktas i takt med året. Men det är nu en gång vårt sätt att fånga verkligheten och göra det kaotiska mindre kaotiskt. Stjärnhimmeln är ett bra exempel på kaos … och våra stjärnbilder är ett bra exempel på nån sorts ordning i kaos och djurkretsen och dess ritualår är som en röd tråd i tiden.
Atomfysikerna får fantastiskt stora anslag även om de egentligen arbetar i en skenvärld. De beräknar teoretiskt vissa vilolägen för energi vi kallar partiklar. Sen konstruerar de maskiner som ska producera dessa och andra anordningar som ska mäta och avbilda den pyttelilla tid dessa existerar. Särskilt vettigt är det inte med tanke på alla andra problem vi har och med tanke på hur liten utbytet är. Tyvärr har de ordets makt och tolkningsföreträde. Samma gäller många delar av den synliga fysiken inklusive planerna på att odla tomater på Mars och vad allt dumt man övertyger politiker och företag att satsa på.
Överhuvudtaget är kraven på resultat och effektivitet små inom all vetenskap. I FN-konventionen sägs att vi, folket ska ha tillgång till vetenskapens framsteg. I själva verket patenteras det mesta eller så får vetenskapen leva i sin egen skyddade verkstad. Konventioner är inget värda om inte folk lever upp till dem och kräver efterföljd.
För min del har jag levd upp till att göra mitt livsverk tillgängligt för folket utan patent och stora kostnader. Men sen är det väl också så att det som inte tillsätts ett högt pris är värdelöst? Förutom att många gångar värderas saker eller verk inte efter innehåll utan efter förpackning, efter vem som har gjort det, efter vem som rekommenderar eller sablar ned det … medan få ger sig tid att sätta sig in i verklighetens värld.
Nämnda atomfysiker menade att det vore folks skyldighet att känna till grunderna i universums uppbyggnad. Men nog är det att vara hemmablind med kanske 20 års eget arbete bakom kräva att vanligt folk på ett kick ska sätta sig in i "gåtorna". Sånt forskarna inte ens hjälpligt har förklarat vare sig för varandra eller för folket?
Nämnda atomfysiker berättade att en av hennes läsare hade börjat tro på astrologi efter att ha läst hennes artikel om elementarpartikeln neutrinon. Det är samma reaktion som när engelsmännen inte begriper sig på sina politiker. Jag hoppas att ingen tror på astrologi efter att jag skrivit om astronomin som ledstjärnor för årsritualet i forntiden?
Antagligen skulle nån frågvis journalist vilja fråga mig om min tro. Beroende på om jag är på det humöret skulle jag svara att jag tror inte på Robert Lind i Kramfors, men dottren hans är en go´ tjej. Henne tror jag på.
För min del har jag än så länge ordning på min tankevärld. Hos mig finns disciplin sen barndomen att veta när man ska sluta fråga och spekulera. För min del ser jag de direkta sambanden mellan allt och kan intuitivt känna hur allt hör ihop och samverkar än motverkar. Jag vill inte vara exempel för nån, eftersom jag anser att om man vill tro får man finna den inom sig. Se jag är fostrad till att från början vara Stora Karln som klarar sig själv och tar hand om de minsta, som min far krävde av mig när jag var runt fem år.
I ett anfall av absolut ärlighet skulle jag kunna svara att jag är så jordbunden att jag säger att det ende jag tror på är Solen, Månen och de krafter som håller livet igång. När jag föddes gav mina föräldrar mig ett kraftpaket av liv jag söker förvalta eftersom det är livsviljan. Den finns inneboende i allt och det är vad vi ska värna och bygga vidare på. Jag är icke så inbilsk att jag tror att jag är jordens herre utan söker leva i samklang med allt levande. Den europeiska humanismen har jag beskrivit i mina böcker och den är jag en del av. Det är min reella värld jag ibland tvivlar på.
När vi rör oss med stora tidsavstånd är det väsentligt att definiera de för oss självklara synsätten på vår existens inklusive omgivning.
Vi är indoktrinerade att mäta allt i dimensioner och att se tiden som en konstant dimension. Även om det såsom alltid finns en fraktion av mänskligheten i Västvärlden som ser på ett mystiskt sätt på ting som tid, död, och varandet i allmänhet. Till saken hör även en viss osäkerhet i att beskriva och hålla isär karta och verklighet.
Idéhistoria är i sig ett arbete med en parallell värld där idéers existens är helt och hållet beroende av bärare och av på vilket sätt betraktare och tolkare uppfattar dem. I allt vårt mätande och värderande finns osäkerhetsrelationen. Det kan vara frågan om att vårt ingrepp påverkar situationen lika väl som att stor osäkerhet råder i språnget mellan tillstånd eller värden. Till det komma behovet av att förenkla så pass mycket att vi får en begriplig beskrivning. Nånstans måste man sluta med källhänvisningar och anmärkningar om sidoeffekter.
Det är att svära i de flesta fysiker och matematikers värld att påstå att i universum finns bara en dimension, nämligen utsträckning. Vårt sätt att pålägga fysikens värld dimensioner är bara ett bekvämt sätt att orientera oss från de fasta punkter vi väljer ut. Dimensioner äga icke existens utan är våra konventioner. Vårt språk är grova förenklingar av verkligheten och därtill rationaliserade eftersom beskrivningar är beroende av utrymme och av betraktarens läsarens intresse och tålamod.
Våra förfäder levde i allmänhet i rumtiden, vilket innebär att de innefattade allt skeende i rummet samtidigt med tidsangivelsen. Vi har begreppet aldur eller ålderman vilka innebar att denne höll reda på tiden och vad som skulle ske vi en viss tid.
Relativitetens natur är förstås frågan vad vi mäter eller jämför med. Det finns en viss likhet mellan mig och sumeren till höger 0m Einstein … mindre med Gorillan Tyson. Vi är flintskalliga båda, men jag har inte fårskinskjol … än. Mest retar det nyfikenheten att jämföra sig med vad som finns i paketen och säckarna, förstås.
Vissa pojkspolingar och akademiker har uttryckt att jag bara är en amatör. Underförstått att jag inte skulle ha lärt reglerna för den av staten = akademikerna sanktionerade beskrivningen av verkligheten. Dels är det rent av oförskämt och ohyfsat, dels är det en inbilskhet som vittnar om att man inbillar sig att kunna allt om man vistats ett antal år vid universitet. Och man nedvärderar andra sätt eller andras institutioners kunskap.
Samma pojkar inbillar sig att veta allt om jordbruk bara för att de följt med vad bonden gör på sin åker. Tja, om de utifrån det kan säga hur mycket bonden gödslar, när han ska så, när han ska skörda och många andra av vardagens frågor vore de värda ett Nobelpris direkt. I själva verket är det en gränslös dumhet att inte inse att varje yrke och syssla kräver en lång inlärning och ofta fallenhet.
Jag har levt på bondgårdar runt 15 år av mitt liv och har teoretiskt läst agroämnen tre vintrar. Men jag är inte säker på att det skulle bli en bra bonde av mig för det. Däremot vet jag att jag har "gröna fingrar" och kan få en trädgård att frodas och att få fiskar och växter att i det närmaste spränga akvariets ramar. All denna kunskap har krävt ett stort antal timmar och ett och annat misstag innan det blev verklighet.
Egen trädgård hade jag redan som tioåring på den sämst tänkbara jorden. Stoltheten var som en stake längs ryggraden, när jag lyckades visa att jag kunne få det att växa. Därmed är också grunden lagt till att jag kan leva mig in i allehanda vedermödor förfäderna mötte när de lärde sig få det mesta ut av naturen.
En annan sträng på min lyra är att jag i ungdomen under ett antal år bodde längre eller kortare tid på olika orter i Norden i ett band från Västerhavet till Norra Karelen om man tar till de yttersta gränserna. Förutom att det gav språken gav det förstås kunskap om olika villkor och distans till det lokala perspektivets snävhet. Jag lärde mycket om likheter och olikheter från det relativt moderna bondsamhället i Danmark till ödebygder i Finland. På vissa gårdar levde man i det rena naturasamhället med separatorn som ende nymodighet.
Blaserade människor såg ned på ödebygdens folk redan vid den tiden. Redan vid den tiden insåg jag att de som värderar i tid och otid är stockdumma. Genom att lyssna till folk och dela vardagen med dem lär man sig nånting. Det bär man med sig hela livet ut om man uppskattar det.
I detta sammanhang är det ordet "antia" eller "antimme" som kommer i hågen. Det fanns förr hos gammalt folk lite överallt i Norden. Mina praktiska studier gav förstås också att jag såg hur nära de gamla språken i Norden egentligen låg varandra … eller som här på Dal låg nära danskan och ibland norskan.
Alltnog ordet betyder tid för sådd eller skörd. Ett vidare begrepp än tid. Bönder och forntid såg på klockan eller solen bara för att veta när det var dags att sluta. I övrigt levde de i antia, hötia, lövtia eller vad de nu kallade dem.
I universitetets sterila miljö lär man nog inte mycket om folkliv. Man lär sig definitivt inte i något sammanhang om naturasamhällets villkor eftersom det är borta för alltid. Enligt min erfarenhet från olika yrken och arbetsuppgifter, måste man syssla med en sak medvetet minst ett halvår innan man fattat galoppen … och mästare blir man först efter ett decennium. Det handlar inte bara om kunskap utan om andlig mognad och att bli herre över sin vardag.
Allt detta är praktikens relativitet att man kan inte tillämpa vår tids relativitetssystem på någon annan tid. Man måste bygga upp en så god modell som möjligt av det system man studerar och följa det konsekvent.
Då stöter vi på frågan om betraktelsepunkt och vilken berörts tidigare i klassisk tappning. Det är frågan om den stoiska betraktelsepunkten att ställa sig mitt i den verklighet man studerar. I Oxford brukar de kalla det empirikernas synsätt, att försöka känna in verkligheten. Ett motsatt sätt är det epikureiska, när man liksom sätter sig ovanpå ostkupan av ett utsnitt av verkligheten man studerar. Det betraktelsesättet genomsyrar i mångt Västvärlden sen Platons dagar och märks i synnerhet i kristendomen som anser att människan är världens herre. Många högskoleutbildade anser sig till höra en övre värld. Det gäller att lyssna noga till bitonerna.
Den moderna relativistiska synen finns hos ett fåtal. Det gäller att inse att man måste välja betraktelsepunkt efter tillfället och frågans art. Redan sumererna växlade mellan att ställa sig utanför jorden de få gångar de behövde. I övrigt annars försöka leva sig in i verkligheten och hitta ord eller liknelser att beskriva den. Språkets och beskrivningens natur är att man måste beskriva det okända med det kända.
En av de stora svårigheterna är att hålla reda på proportionerna. Med bokstäver upptar orden neutrino, molekyl, racerbil, atombomb i stort samma utrymme per enhet. I verkligheten är det ofattbara skillnader mellan dessa storheter. Då inte bara i form utan även hur de möjligen kan påverka omgivningen.
Neutrinon, en av dessa teoretiska storheter kräver en ofattbar mätapparatur för att påvisa dess existens överhuvudtaget. Fysikerna beskriver den oftast med matematiska formler. Det är inte meningen att vanligt folk ska begripa heller.
Det väsentliga för oss att intuitivt förnimma är att dessa pyttesmå energipaket inte rör oss i ryggen. Samma gäller en massa olika strålning från rymden vi inte kan känna. Och där vi ej vet i vilken utsträckning dessa påverkar oss. Människan har klarat sig utan kunskap om detta i över en årmiljon. Nu fyller de rummet åtminstone bland atomfysiker. Däremot vet vi att den av oss skapade radioaktiva strålningen är ohälsosam, trots att den är osynlig. Men vi har inget immunförsvar eller kroppssignaler som talar om dessa farliga ämnen.
Det synes mig att kärnan i kvant—vågmekanik är att i den mån det finns fria energier i världen måste man se deras förekomst som en skenbar växelverkan. En massa partiklar och allehanda strålning går rakt genom materien. Endast om den infallande vågen/partikeln är på samma energinivå sker en växelverkan. Eller det ser ut som om de infallande energin tas upp. Nyttigaste för oss är när fotonerna från solen ger allt liv på jorden existens.
Våra förfäder viste det de behövde veta om solens kraft. Under El Amarnatiden i Egypten avbildade man solflödet som små kvanter, vilket fysikern gör den dag i dag.
I vår tid tillkommer att vi måste kunna beakta såväl kvantmekanik som vågdynamik samtidigt, eftersom i det långa tidsperspektivet är inget konstant utan lever med olika hastighet dvs. tid mellan kvantsprången. I det organiska skeendet är det hur uppenbart som helst om man vill se det, att man måste behärska så väl objektet som dess omgivning om man i det långa loppet vill nå en nollbalans.
Oftast struntar utsugarna i efterräkningar på lång sikt och lämnar dem åt nästa generation. Det råder en väsensskillnad mellan de tidiga förfäderna och deras försök att leva i växelverkan med naturen … och vår tids manipulatörer som tror sig kunna omforma världen … och de facto ofta talar om att världen är för dålig och de måste förbättra den?
Gissningsvis har i det närmaste varenda svensk sett en s.k. slumpgenerator i aktion utan att tänka över dess matematiska bakgrund. Det är varje lördag när det är lottodragning exempelvis. Utan allt för stora krav på exakthet benämner matematikerna den sorts händelser med "slumpen". Med ordet menas att det är svårt för att inte säga omöjligt att förutsäga ett utfall. I andra sammanhang är ordet en lämplig bakdörr för att slippa analysera eller bry sig om impulserna bakom slumpen. I andra fall är kraven på noggrannhet inte större än att man godtar utfallet.
I en lottomaskin är det viktiga att ett vist antal bollar kommer ut och ordningsföljden är likgiltig. Men studerar vi i detalj hur denna slump uppstod är det förstås inte slump alls. Utfallet är beroende av i vilken ordning bollarna ligger i vila innan man starter. När väl inblåsningen starter kommer bollarna förstås att stutsa utgående från hur de låg dvs. det finns direkta mekaniska samband. Det avgörande för det enskilda utfallet är sedan när en boll fångas upp och det är förstås ej heller slump.
Sen min barndom har i synnerhet de kommersiella krafterna varit intresserade av allehanda statistiska metoder och spelteorier jag gluttat på under årens lopp. Det senaste är att man plockat fram en präst Thomas Bayes från 1700-talet som sysslade med statistik i väntan på söndagarna. Det visar sig att hans metod ägnar sig till att bygga upp neurala nätverk inom datorvärlden. Efter vad jag kan förstå är essensen i det närmaste samma som Jönsson-ligan och norska Olsen-banden använder "jag har en plan"-metoden. Har man en metodisk plan kommer man alltid att närma sig nån sanning.
När jag började intressera mig för datorer i början på 70-talet och gick min första ADB-kurs vid sidan om de tekniska studierna var en annan avdammad matematiker i högsätet. Det var engelsmannen Georg Boole från första hälften av 1800-talet. Hans algebraiska logik har varit en förutsättning för datorerna. Och i än större utsträckning för automationen.
Jag har inte i nån större utsträckning sysslat med boolesk algebra sen studietiden. Men jag är övertygad om att övningarna under början av 70-talet körde upp ett och annat spår i hjärnan. Den använder dem antagligen numera för att slippa lindrigt undan. Den Booleska algebran är slumpens direkta motsats. Med den bygger man upp en sammanhängande kedja av händelser/beslut. Snart nog upptäcker man att det behövs mycket stora mängder sådana portar på vägen till ett beslut. Endast tack vara datamaskinernas stora kapacitet är metoden användbar. Samtidigt är förstås själva processen ett kaos med mänskliga ögon.
Om man vill vässa sin analysförmåga är det ofta lämpligt att välja någon dynamisk relativitet som en begränsad verklighet. V75-spelet är en blandning av kalkylerbar verklighet och skenbar slump eller oberäkneliga yttre faktorer. Man blir omedelbart medveten om hur invecklad verkligheten är när man beaktar hästens kön, ålder, rekord, bottenkapacitet därtill bannans kvalitet dagen då loppet går, kuskens kapacitet och form, startspår och motstånd bara för att nämna några faktorer. Oftast är hästens rekord och bottenkapacitet 70 % av chanserna.
Som alltid gäller det att isolera det väsentliga och kalkylera bort det oväsentliga. Men som man säger "små sår och fattiga föräldrar ska man inte förakta" det gäller att ha reda på kvaliteterna i det man bortser ifrån. I vår tid är det närliggande exempel att rätt kunna värdera allt vi släpper loss i naturen och veta dess relativa giftighet. En dödlig dos dioxin är osynlig och knappast mätbar. Man kan bli sjuk av att dricka för mycket rent vatten. Det är ett annat gammalt ordspråk "för mycket eller för litet fördärvar allt". I ett vetenskaplig språk är det frågan om att vi lever i en nollgenomgång, där det goda och onda finns i lagom blandning.
Vare sig vi vill eller inte hör de det till livet att vi tvingas försöka vinna åtminstone brödfödan i kamp med naturen och de krafter människan släpper loss. I direkt spel började det för min del som barn när vi spelade kort. Mer kännbart blev det när jag och min kompis spelade om pengar. Vi kallade spelet "att tänka" eller "tänkebox". Det var enkelt och gick ut på att gissa hur om den andra hade ett antal jämna eller ojämna ören i den knutna handen. Det var väl inte brödfödan det egentligen handlade om. Men i vår värld var det jakten på fickpengar som gällde.
Jag var rätt dålig på att gissa och förlorade för mycket för min plånbok egentligen. Det gick inte heller att övertala honom att lära mig knepet … eller om han gjorde det hade jag glömt det till nästa gång. Det lilla jag minns är att ordet tänka var väl valt. Min kompis tänkte och följde med mitt sätt att spela. Det var antagligen rätt så schematiskt och ensartat, så att han lärde den vägen att förutse. Det innebar att han hade få ören i handen när han anade att jag skulle träffa rätt. När han gissade att jag var fel ute tog han upp till taket i handen.
Ungefär samma metod har jag använt för att vinna över min dator i schack. Systemet fungerar för alla de enklare versioner av datorschack jag testat. Systemet går ut på att datorn svarar med exakt samma dragföljder om man använder en viss öppning och fortsatt spel. Kan man hålla i minnet ett tjugotal drag, vinner man varje gång. Min första dator blev helt enkelt sur, när den förlorade. Den hängde sig eller strulade när den trängdes mot matt … fast den aldrig annars hade sånt för sig.
Därmed sagt att för att så väl vinna som minska slumpens inverkningar krävs vad man kallar geniets vardag …. Arbete … arbete … arbete med att ringa in slumpens väg. I många fall gäller det även att göra ett statistiskt urval nära verkligheten. I ett okänt fält kan man inte helt gardera sig mot det man inte för närvarande vet. Vill man nå resultat gäller att våga för att vinna.
Om det är historisk slump man ringar in lär man sig otroligt mycket under resans gång … och sen då det slitna uttrycket att det resans upplevelser som är det roliga med resor.
Nästa del 4